viewpoint-east.org

Ge ukrainarna en chans

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis då jag svänger ut från vår port på min älskade gata jag under så många år lärt mig att kalla för min gata, genomborras luften av ilskna sirener som skriker sin väg genom stan. På rad nerför Doroshenka kommer en konvoj med ambulanser. Jag vet vilka som finns i ambulanserna. Det är sårade soldater som kommer från kriget. Ett krig som pågår på ukrainsk territorium, men som jag ibland i vardagen skjuter ifrån mig. Det är väl för otäckt för att kännas riktigt verkligt.

Nu står jag i alla fall här och ser efter ambulanserna som i rask takt kör mot militärsjukhuset i stan. Och jag tänker att “så mycket för att kriget bara fanns i Porosjenkos huvud”, som en del hävdade med bestämdhet när de röstade på Zelenskyj. Kriget pågår, och människorna tycks aldrig få sluta lida. Och mitt förtroende för att den nya presidenten ska tillföra något gott är faktiskt ganska litet. Allt han gör just nu tillhör hans valkampanj, så jag väljer att vara skeptisk. (Ja, jag vågar skriva det eftersom han själv påstår att han tacksamt tar emot kritik.) Och många andra med mig är också skeptiska. Här i västra Ukraina har hans charmoffensiv inte tagit fyr.

“Ni måste väl ge honom en chans!” vrålar internationella tyckare. Ja, jag läser faktiskt att det finns de som tycker att man inte ska kritisera Zelenskyj innan man vet vad han går för. Tänk er liknande scenario i Sverige, att oppositionen skulle tystna efter valet för att ge regeringen en chans, och ni inser hur korkat det är att begära av ukrainarna att de ska ta skeden snällt i mun. Och jag vet dessutom att flera av de där tyckarna hejade på demonstranterna som protesterade mot Trump långt innan han visat vilken fähund han är.

Nu hörs inte sirenerna längre. Stadens ljud är detsamma som tidigare, men ändå är ingenting sig riktigt likt. I min hals finns en knuten näve, ett outlöst vrål av smärta. Ty jag delar ukrainarnas sorg och smärta. Och jag delar deras oändliga plågor som tycks hemsöka dem. Det är det enda jag kan göra. Det känns långt ifrån rättvist. Om några borde få en chans så är det ukrainarna. Det är de som behöver det bäst. Inte Zelenskiy. De behöver en chans att få slippa oligarkernas girighet. De borde slippa dåliga politiker, och särskilt sådana som är ett fullkomligt oskrivet kort.

Kom nu inte med att det är ukrainarnas fel att det blivit så här. Det är ju de som röstat fram de här politikerna, kanske du säger. Ja, visserligen är det så. Men det är oligarkerna som bestämmer vilka som ska lyckas med sina politiska karriärer. Genom media bankar de in sina kandidater i skallen på folk. Folket, ja, de ges inte någon chans. De är bara brickor i de maktfullkomligas spel.

Jag vänder på klacken, går bort mot gatan Stefanyka och försöker för ett ögonblick skjuta bort mina dystra tankar och istället njuta av den vackra och varma sommardagen. Men det går inte, ty överallt möter jag dessa ukrainares blickar. Och jag tänker att någon borde väl någon gång har vett att ge detta tappra folk en riktig chans.


Både ljus och mörker syns i horisonten.