viewpoint-east.org

Varje årtag i språkstudiernas ocean

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Jag var i Polen i somras. Det var första gången jag var utomlands”, säger en av mina studenter, men tillägger “Jag har bara varit i Kazakstan tidigare”, underförstått att det nästan inte alls är utomlands eftersom man egentligen kan tala ryska där. (Studenten i fråga har ryska som modersmål.) Plötsligt svindlar det för mina ögon. Perspektivet förflyttas, och så har jag slutligen landat i Lviv.

Det är de där perspektivförskjutningarna som tilltalar mig mest med mitt jobb. Att mina studenter får mig att lyfta på blicken och se allt genom nyslipade glasögon. Borta är de skygglappar som får mig att gräva ner mig i en svensk inrikespolitik, eller i min självömkande svenskhet. Här är vyerna över vidderna så mycket större, och världen känns faktiskt helt rimlig och redig. Den är till och med ljus!

Det var ungefär så jag också tänkte på den sommarkurs jag jobbade på i somras. 41 studenter från hela världen samlades på Hola folkhögskola för att studera svenska som främmande språk. Inte nog med att de fick mig att blicka ut från min lilla inrutade hjärna. Deras egna perspektiv förändrades också. Jag kan inte uttrycka det bättre än så som en av mina studenter skrev när hon kom hem från en liknande sommarkurs på Axevalla folkhögskola. Genom mötet med andra förstod hon att vi alla egentligen är ganska lika varandra. Vi har liknande, eller i alla fall mycket närbesläktade drömmar och förhoppningar. Det är sällan någon avgörande skillnad mellan oss. Frånsett våra förutsättningar. Endast dessa begränsningar oss att uppnå våra mål.

De har mötena, med andra perspektiv, är det som lägger grunden för fred. För omsorg om varandra. Den underlättar för empati och ger näring åt vår solidaritet. Utan dessa möten är vi förlorade. Men faktum är att de sker för sällan. Och det är för få av våra makthavare inser vidden av dess betydelse.

Språk leder till att vi öppnar oss för andras perspektiv. Det var ju därför som de 41 studenterna befann sig på Hola folkhögskola, och det var språk som gjorde resan spännande för min student Polen-resenären. Mitt arbete, och studenternas studier är hart när ett fredsarbete. Eller nej, inte hart när. Det är ett fredsarbete! Varje nytt ord, varje grammatisk övning, varje uttalsövning bygger en väg som leder närmare varandra. Varje årtag i språkstudiernas ocean gör att man närmar sig andra, och samtidigt fördjupar sig själv. Man behöver inte alls bli flytande på ett språk för att förstå varandra bättre. Det räcker med att man sträcker ut en hand, med det lånade språket, för att breda vägen för en omfamning.

Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon som vill eller kan argumentera emot det på ett övertygande sätt. Frågan är därför på sin plats. Varför det är så ödsligt tyst om vikten av språk, som bärare av fred och som redskap i kampen emot extremism, rasism, främlingsfientlighet?

Det susar kanske lite ute bland ettorna och nollorna, men jag tvivlar ändå på att jag får ett trovärdigt svar.

PS. Sommarkurserna nämnda ovan finansieras med hjälp av Svenska institutet. Läs mer om deras arbete att främja och stödja studier i svenska som främmande språk i världen.


Med språk blommar vi upp. Och det gäller även alla som på ålderns höst börjar studera språk.

Share

En samvetsfråga: Vad gör du för de ukrainare som älskar Sverige?

Category: by sophie engström, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår var jag på Ukrainian Scandinavian Centers julfest i Lviv. En lokal fylld till bredden av Skandinavien-fantaster. Tänk, vilka fans vi har. Människor, som utan att önska något i gengäld, bara älskar våra länder. En del har besökt våra breddgrader, andra hoppas på att få råd att göra så i framtiden. Några kan något av våra språk, andra hoppas att få möjlighet eller tid att göra så i framtiden. Men gemensamt har de att de formligen dyrkar våra länder.

Det är mycket rörande, på något vis som är svårt att beskriva. De pratar till exempek om vårt julfirande som om det är något exotiskt, något som för mig är så fullkomligt normalt och snudd på tråkigt.

Men ibland undrar vad jag vad vi gör med alla dessa som runt om i världen älskar vårt hörn på jordklotet. Det finns organisationer som gör sitt bästa för att få dessa människor att känna sig önskade. Här tänker jag exempelvis på Svenska institutet, som ägnar mycket energi och medel åt att ge de som är Sverige-fantaster uppmärksamhet. De kan söka stipendier eller få ta del av det gedigna material som handlar om Sverige. Nej, det är inte sådana organisationer jag tänker på när jag frågar mig vad vi gör med all deras kärlek.

Jag tänker på hur Sverige möter dessa människor när de väl kommer till oss. Under senare tid har jag ofta blivit kontaktad av desperata ukrainare som hamnat i olika Kafkaianska situarioner när de kommit till Sverige. Det handlar om bärblockare som blivit snuvade på alla pengar de tjänat. Det handlar om IT-folk som blir utslängda från Sverige eftersom deras svenska arbetsgivare gjort olika (oftast) försmädliga fel. Det handlar om läkare, som trots att de fått licens att arbeta i Sverige, blir utkastade från landet för att det tagit några extra veckor att avsluta kurserna i svenska.

Och trots att flera av dem fått sina drömmar och förhoppningar krossade, blivit halvt om halvt rånade, så har de det gemensamt att de ändå… älskar Sverige. Jag är faktiskt främst chockad över det. Att de trots att de blivit behandlade som ohyra ändå vill vara i Sverige, för att de tycker om Sverige!

Det är annat än de självutnämnda Sverige-vänner, och tillika svenska medborgare, som lägger all sin energi på att hata landet. Något får mig att tro att Sverige eventuellt skulle bli ett fasligt mycket trevligare land om det fanns fler ukrainare där.

Men myntet har ju två sidor, som ni vet. Den ena sidan av mig vill att alla dessa stackare, som blivit utslängda, lurade eller förnedrade, ska få återvända till Sverige. Men samtidigt är jag rädd för att Ukraina håller på att dräneras på de företagsamma själarna. De behövs nämligen även här.

Fast nu håller jag, som vanligt, på att halka iväg mot ett annat ämne. Frågan var vad vi gör för dessa människor? Jag vet vad jag gör, och även om det inte är mycket så är det viktigt för dem. Men vad gör du? (Om du nu överhuvudtaget bryr dig.)


Quiz om Skandinavien på Ukrainian Scandinavian Centers julfest igår.

Share

%d bloggers like this: