viewpoint-east.org

Ännu inte världens svåraste språk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag talar gärna polska, istället för engelska”, säger mannen till expediten i bageriet där jag sitter och avnjuter en kopp kaffe. Jag ler lite i mjugg åt samtalet, eftersom jag helt nyss haft samma språkliga batalj med kvinnan bakom disken. För undertecknad tycks det helt enkelt som ett bättre alternativ att försöka tala polska i Polen, än att genomlida ett samtalsutbyte på bruten engelska.

Expediten är dock inte lika tillmötesgående mot mannen, som hon tidigare var mot mig. Hon svarar helt kort att polska är ett mycket svårt språk att lära sig. Mannen lommar lite modvälld med sin bricka med kaffe och smörgås till ett bord, och sätter sig med en tung suck. Han ser ut att ha tappat något av sin motivation. Kanske har han hört samma olidliga fras många gånger idag…

Jag funderar på att sträcka ut en hand, och ropa något glatt tillrop om att han ska kämpa på. Men hans ansiktsuttryck säger mig att det just nu inte är lägligt. Han vill nog slicka sina sår i ensamhet.

Jag hör också själv ofta den där frasen, att polska är oerhört svårt att lära sig. Som om polackerna ville ha sitt språk för sig själva, och inte alls vill dela med sig av språkets skönhet och förunderlighet. Är det så svårt att förstå att vi verkligen vill lära oss ett språk som exempelvis kallar toffel för “pantofel”, emedan “pantoflowa poczta” betyder djungeltelegraf?!

Eftersom jag har bott i Lviv förvånas jag dessutom av att jag, som språktörstig individ, inte får fler glada tillrop. I Lviv gick det nämligen inte en dag utan att någon berömde min ukrainska, eller uttryckte glädje över att jag, som inte har några rötter i landet, ville lära mig deras modersmål. De blev glada, och kände sig stolta och kanske till och med hedrade.

Det här lvivianska förhållningssättet är något som polackerna borde ta efter. Det skadar inte att uppmuntra, om än bara lite. Jag tror nämligen inte att någon polack ännu dött av att uppmuntra andra för mycket.

Det händer dock att jag får höra äkta och uppmuntrade tillrop här i Kraków. Som när vår lokala grönsakshandlare faktiskt log ett litet, litet snett leende, när jag uttalade ordet sześć (som betyder siffran sex) helt korrekt. Men i allmänhet uppfattar jag det som om de flesta vill 1) briljera med sin brutna engelska 2) tror att det går fortare om vi talar engelska (vilket jag vis av erfarenhet vet inte alltid är en korrekt slutsats).

Det slår mig plötsligt att det är exakt samma situation för mina studenter som åker till Sverige. Jag har otal gånger hört hur de beklagat sig över att svenskarna inte vill prata svenska med dem. Mina studenter har även vittnat om att de fått frågan varför de pluggar svenska. Svenska är ju ett så litet och obetydligt språk, menar svenskarna. Jag har dessutom ofta själv fått frågan varför studenter utomlands vill plugga svenska. När jag svarar att det förhåller sig med den saken ungefär som att många i Sverige studerar exempelvis franska, spanska, tyska, isländska, kinesiska etc på svenska universitet, får jag en misstrogen blick till svar. “Men svenska är ju ett så ointressant och tråkigt språk”, säger blicken. (Vilket i sin tur är en följd av att vi redan i skolan får lära oss att vårt modersmål är fattigt, saknar synonymer, talas av en handfull stollar, samt att vi är så duktiga på engelska – allt det där är faktiskt en sanning med modifikation.) Så vi i Sverige är inte mycket bättre än polackerna. Eller rättare sagt, vi är lika usla på att uppmuntra till språkinlärning, men vi är usla på ett annat vis.

Faktum är att polska inte alls är det svåraste språket att lära sig, även om det visserligen inte är lika lätt som exempelvis engelska. De tio svåraste språken att lära sig är, enligt Unesco, i tur och ordning 1) kinesiska 2) grekiska 3) arabiska 4) isländska 5) japanska 6) finska 7) tyska 8) norska 9) danska 10) franska. Och polska då? Nä, det är inte med. Så nästa gång jag snubblar över någon polack som hänvisar till att polska är ett så svårt språk, ska jag svara: Tak, ale język fiński jest trudniejszy (Ja, men finska är svårare). Och även om det inte är fullt korrekt uttryck (enligt polska språkets alla konster med uttal och grammatik), så är det ändå fullt begripligt. Kanske lämnar jag då i alla fall ett litet frö till eftertanke hos den jag möter. En eftertanke som förhoppningsvis leder till att den tilltalade förstår hur enfaldigt det är att försöka trycka ner en inlärare i skorna, bara för att de är nyfikna och vill lära sig ett annat språk.

Det är nog det jag borde sagt till den där mannen på bageriet, men inte gjorde eftersom jag inte hade tänkt ut allt det här då. Jag utgår i alla fall från att han hade fått sig ett gott skratt.

Varje årtag i språkstudiernas ocean

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Jag var i Polen i somras. Det var första gången jag var utomlands”, säger en av mina studenter, men tillägger “Jag har bara varit i Kazakstan tidigare”, underförstått att det nästan inte alls är utomlands eftersom man egentligen kan tala ryska där. (Studenten i fråga har ryska som modersmål.) Plötsligt svindlar det för mina ögon. Perspektivet förflyttas, och så har jag slutligen landat i Lviv.

Det är de där perspektivförskjutningarna som tilltalar mig mest med mitt jobb. Att mina studenter får mig att lyfta på blicken och se allt genom nyslipade glasögon. Borta är de skygglappar som får mig att gräva ner mig i en svensk inrikespolitik, eller i min självömkande svenskhet. Här är vyerna över vidderna så mycket större, och världen känns faktiskt helt rimlig och redig. Den är till och med ljus!

Det var ungefär så jag också tänkte på den sommarkurs jag jobbade på i somras. 41 studenter från hela världen samlades på Hola folkhögskola för att studera svenska som främmande språk. Inte nog med att de fick mig att blicka ut från min lilla inrutade hjärna. Deras egna perspektiv förändrades också. Jag kan inte uttrycka det bättre än så som en av mina studenter skrev när hon kom hem från en liknande sommarkurs på Axevalla folkhögskola. Genom mötet med andra förstod hon att vi alla egentligen är ganska lika varandra. Vi har liknande, eller i alla fall mycket närbesläktade drömmar och förhoppningar. Det är sällan någon avgörande skillnad mellan oss. Frånsett våra förutsättningar. Endast dessa begränsningar oss att uppnå våra mål.

De har mötena, med andra perspektiv, är det som lägger grunden för fred. För omsorg om varandra. Den underlättar för empati och ger näring åt vår solidaritet. Utan dessa möten är vi förlorade. Men faktum är att de sker för sällan. Och det är för få av våra makthavare inser vidden av dess betydelse.

Språk leder till att vi öppnar oss för andras perspektiv. Det var ju därför som de 41 studenterna befann sig på Hola folkhögskola, och det var språk som gjorde resan spännande för min student Polen-resenären. Mitt arbete, och studenternas studier är hart när ett fredsarbete. Eller nej, inte hart när. Det är ett fredsarbete! Varje nytt ord, varje grammatisk övning, varje uttalsövning bygger en väg som leder närmare varandra. Varje årtag i språkstudiernas ocean gör att man närmar sig andra, och samtidigt fördjupar sig själv. Man behöver inte alls bli flytande på ett språk för att förstå varandra bättre. Det räcker med att man sträcker ut en hand, med det lånade språket, för att breda vägen för en omfamning.

Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon som vill eller kan argumentera emot det på ett övertygande sätt. Frågan är därför på sin plats. Varför det är så ödsligt tyst om vikten av språk, som bärare av fred och som redskap i kampen emot extremism, rasism, främlingsfientlighet?

Det susar kanske lite ute bland ettorna och nollorna, men jag tvivlar ändå på att jag får ett trovärdigt svar.

PS. Sommarkurserna nämnda ovan finansieras med hjälp av Svenska institutet. Läs mer om deras arbete att främja och stödja studier i svenska som främmande språk i världen.


Med språk blommar vi upp. Och det gäller även alla som på ålderns höst börjar studera språk.

Goda nyheter är de falskas värsta fiende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Varför ser ukrainare bara de mörka sidorna och aldrig de ljusa?” undrade Peter Dickson, forskare och chefredaktör för Ukraine Business Magazine, häromdagen på Facebook. Det finns ju saker som fungerar alldeles utmärkt, men ändå är det bara det dåliga som ges utrymme, fortsatte han.

Det han hade i åtanke var att Kyjiv lyckades arrangera och genomföra Champions league-finalen på ett alldeles lysande vis, men trots det förfasade sig ukrainarna bara över att det hade utbrutit en hel del handgemäng mellan huliganer.

Jag kände tydligt hur jag nickade med i hans utrop. Nå, jag är inte så intresserad av fotboll, och hade därför noterat men inte memonerat vare sig finalen eller slagsmålen. Nej, jag nickade igenkännande åt att jag väldigt sällan hör glada tillrop, utan mest får läsa olika ödesmättade nyheter, som alla talar sitt tydliga språk, att allt är på väg åt helsike.

På riktigt, bortom de sociala mediernas klagomur, händer det ofta riktigt trevliga saker. Till exempel pågår det just nu flera utställningar som belyser judarnas liv i regionen. Nästan varje dag kan vi gå och lyssna på ljuvlig musik. Dessutom är det riktigt fint väder, och himlen och alla träden är fullkomligt nedlusade av fågelsång, och linden doftar så underbart sött.

Jag skulle kunna ta andra exempel, som att Lvivs brandkår igår räddade en katt som trillat ner i en 20 meter djup brunn. Eller den om att reparationen av taket på Palats Badeni i Busk äntligen ska komma igång. Eller varför inte den här: när all media, och när nästan alla aktörer på sociala medier, fokuserar på att det finns olika konflikter mellan Ukraina, Ungern, Rumänien och Polen, så bjuder Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj in organisationer från dessa länder som är verksamma i Lviv, på en liten drink och samkväm på rådhusets balkong.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Men jag väljer istället att växla in på ett annat spår.

Som lärare i svenska i utlandet är det väldigt viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i Sverige. Varje dag läser jag dagstidningar och sätter mig in i vad som sänds på TV och hörs i radio. Det är med viss bestörtning jag allt oftare finner att dessa medier inte har någonting roligt eller inspirerande att rapportera om. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att Sverige är ett land på randen till undergången. Ja, det är den bild som de ledande aktörerna förmedlar. Med vissa undantag. Peter Wolodarski är också inne på att det rapporteras för lite om det goda som händer.

Det tycks finnas de som tror att om man inte fokuserar på problem, det mörka, hemska, vedervärdiga så visar man inte hur verkligheten är. Men verkligheten är aldrig entydig. Även om det är svårt att tro, så finner människor glädjeämnen även när de har svårt.

Du och jag har ett ansvar här. Våra rörelser på sociala medier observeras hela tiden. Om vi bara delar och klickar på berättelser som handlar om brott, mord, död eller Svenska akademin, i tidningar, radio eller TV, så stärker vi även medias uppfattning om att det är de berättelserna vi vill läsa.

Det är enkelt att leta upp goda nyheter. Gå in på din kommuns facebooksida, eller varför inte din favoritförfattares sida. Om du finns på Twitter kan du söka på #Godanyheter och du kommer att finna massor av goda händelser och aktioner som sker runt om i världen. Och så vidare. Snart lär du hitta att det finns massor av saker att bli road (istället för oroad) av. Världen kommer att framstå som så otroligt mycket trevligare. Och troligtvis är det också en mer rättvis bild av världen som du får.

Det är också så, att de flesta falska nyheter, som sprids och förgiftar vår tillvaro och suddar ut vår framtidstro, är negativa. Fler positiva nyheter skulle därför på allvar kunna utmana de trollfabriker som kastar ut sin förljugna bild av världen.

Samtidigt är det visserligen så ibland, att det som är bra för en, inte är det för någon annan. Putin tycker antagligen inte om nyheten om att Lvivs borgmästare bjöd in polska, ungerska och rumänska organisationer till möte. Han vill helst att de ska träta. Kanske finns det de katthatare som hellre sett att katten drunknade i den där brunnen. Men jag tror ändå att de flesta på vår jord önskar fred, rättvisa, kärlek till alla och att katter räddas ur brunnar.

Jag själv bor ju i ett land som befinner sig i krig, men trots det hör jag varje dag om händelser, eller aktioner, som inspirerar och inger förhoppning, eller bara är glädjande för stunden.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta de positiva händelserna som omger oss. De finns där. Se dem, och omfamna dem!


Goda nyheter för mig idag var att jag hittade ett manshål, signerat Ferrum Lwów, som jag inte tidigare sett. Samt att jag haft tentamen med årskurs fyra, som alla klarade sig med god marginal!

Ett språk är ett språk är ett språk är ett språk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag faktiskt sneglar lite avundsjukt på mina engelskspråkiga kollegor inom bloggvärlden. En text med några bilder ger ofta stående ovationer i form av tummen upp och hjärtan. Ty miljarder är de som förstår vad som skrivs. Som svenskspråkig bloggare med ett intresseområde öster om Berlin befinner jag mig i en skuggtillvaro, bortom begriplighet för de flesta.

Det har hänt att jag övervägt att lämna mitt medfödda språk, men genom åren har jag utvecklat en väldig förkärlek för vårt nordliga kommunikationssätt. Engelskan ger ju genomslag, men ack så fattigt det är i jämförelse med svenska språket så som jag kan det. Iklädd engelskan skulle jag aldrig klara av att göra liknande piruetter som jag gör på svenska.

Att uttrycka sig är ju så mycket mer än bara ljud vi formar med munnen, eller textsjok som framställs för att banka vett i skallen på andra. Att uttrycka sig i ord är en kärleksrit till andra. Att säga något till någon annan är att vilja bli förstådd, sedd, men också en väg till att se och höra andra. Ord skapas aldrig i tomrum, utan i relation till någon annan.

Jag har mitt språk. Jag har rätt till mitt språk. Ingen frågasätter det. När jag tänker på det blir det också så uppenbart varför det finns de i Ukraina som dagligen slåss för att göra frågan om deras språk central.

Under sovjettiden genomgick ukrainska språket olika former av förtryck. För att göra en lång och slingrig historia kort, kan man sammanfatta språkets ställning under den tiden med att den egentligen bara tilläts blomma under en 1920-talet. Därefter fick den olika former av munkavel ålagts sig. När Sovjetunionen föll sönder som ett korthus, blev ukrainska språket statsspråk. Men det vore för enkelt att säga att språket sedan dess haft en lättsam tillvaro. Ukrainska språket har hela tiden kämpat för att få tillräckligt med syre i samma utrymme som den käftglappande ryskan. Ryska språket har under hela självständigheten dominerat på Ukrainas territorium. Den har dominerat media, litteratur och även på gatan.

2012 infördes dessutom en lag som tillät de regioner med en rysktalande majoritet att använda ryska hos statliga och regionala myndigheter. Den här lagen skapade väldiga rubriker internationellt, när partiet Svoboda, som var mot lagen, valde att göra språkfrågan till en gatustrid. Lagen togs ur bruk 2014, när förre presidenten Janukovitj flydde landet efter Euromajdan. Men presidenten har inte undertecknar sitt veto mot lagen, därför har den enda fram till nyligen legat och skruvat på sig som en osalig ande på konstitutionsdomstolens mötesbord. I februari i år gjorde man dock slag i saken och klubbade att språklagen från 2012 stred mot konstitutionen.

Den nya språklag som nu ligger i pipelinen kommer i princip inte påverka vanligt folk. Dess grund bygger på att anställa inom staten måste använda ukrainska i sitt skrå. Lärare måste kunna ukrainska (en annan får plugga järnet… Nå, nu kommer den sannolikt inte röra mig, men det vore allt bra om jag blev lite styvare på ukrainska). I dagsläget har ryska fortfarande en dominerande ställning inom statliga myndigheter, och det är det här som man vill komma åt. Inte vilket språk folk talar med varandra på gatorna eller runt köksbordet.

Det finns oinsatta muntergökar i exempelvis Sverige som hävdar felaktigt att Ukraina håller på att förbjuda ryska. Så är inte fallet. Frågan om minoritetsspråken ska komma i en separat lag. De har alltså ingenting med lagen om vilket språk som ska talas på statliga ämbeten att göra. Det finns alltså ingenting som talar för att minoritetsspråken skulle få en sämre ställning än den de har nu. Snarare tvärtom!

Det finns även andra exempel på att muntergökarna har fel, när de hävdar att ryska språket förtrycks i Ukraina. Verchovna Rada (parlamentet) introducerade exempelvis ett påbud om att minst 75% av allt talat språk på TV måste ske på ukrainska. Eftersom Ukraina är ett land som är duktig på att utöva flexibilitet har procentsatsen landat på 39%.

Varför är det då viktigt med att ukrainska språket får en starkare ställning? Jo, av den enkla orsaken att det stärker modersmålstalarna. Tänk dig själv, att vara tillskriven ett språk av din egen nation som inte brukas runt omkring dig. Det skulle urholka språket, och din förmåga att uttrycka dig i tal och skrift. Och det är så det ser ut för ukrainska språket och för dess talare. Om staten utfärdar handlingar på ett språk som du inte lär dig att bruka och förstå blir det i förlängningen ett hot mot demokratin.

När jag ser denna iver bland mina studenter, vänner eller ytliga bekanta att kämpa för att ukrainska språket ska få en säkrare ställning, känner jag en viss sorg, över att jag själv kommer från ett land där vårt språk inte tycks vara värt att kämpa för. I Sverige verkar det finnas en attityd att språket vi fått till skänks från våra förfäder, inte är viktigt nog att hysa någon speciell kärlek för. Istället använder vi oss av en fattig engelska, som inte kan nå upp till samma kvalité som vårt modersmål. Det är som om vi tror att språket bara finns där, utan att vi behöver ge det näring och kraft.

Tjusningen i vårt språk, hur vackert och rikt det är, förstod jag först efter flera år utomlands. Och någonstans har nog förkämparna för det ukrainska språket inspirerat mig. Inget modersmål kan tas för givet. Det måste förvaltas. Odlas. Älskas.