viewpoint-east.org

Begravningsplatsen på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tar sig ut från Wieliczka så går det uppför, och nerför, precis som de galiziska kullarna har bestämt. De har också bestämt att sädesärlor, lärkor, tornseglare och ladusvalor ska ackompanjera dem som tar sig ut från Wieleczka längs med den förhöjning som gömmer fyndigheterna av salt. Utsikten är ögonbedövande vacker. I norr ser man hur Kraków trevar fram över horisonten. I söder tittar Tatrabergen lite blygt fram.

Det tar en stund att leta sig fram till begravningsplatsen. Den ligger på sluttningen ner mot den dal där Kraków härskar. Men om sanningen ska fram var det också så att Wieliczka med sin saktmodiga småstadskänsla lätt suger tag i en stressad storstadsindivid. Där råder ett trivsamt och lite sömnigt lugn, som Kraków inte har möjligheten att erbjuda. Kanske var det därför det tog ett tag innan vi lyckades ta oss ut ur dess små gator och prång. (Här finner du föregående inlägg om Wieliczkas judiska historia.)

Men nu står vi alltså vid Wieliczkas begravningsplats. Den ligger mellan Wieleczka och byn Grabówki. I närheten ligger även Siercza. Det var bland annat i dessa byar som judarna bosatte sig när de inte fick tillstånd att bo i Wieliczka.

Begravningsplatsen började användas redan på 1700-talet, och den omfattar en stor yta. Före kriget var den 1,92 hektar, men efter krigets slut har den minskat och idag utgör den 1,78 hektar. De delar som inte längre är begravningsplats är idag åkermark. Den sista begravningen på platsen var 1942, alltså mitt under den tyska ockupationen. Det bodde 4000 judar 1939 när nazisterna anlädde till Wieliczka. Nazisterna instiftade snart ett getto, och judarna från de omkringliggande byarna tvingades flytta dit. Sommaren 1940 till våren 1941 bodde det ungefär 8000 judar i det minimala gettot i Wieliczka. Det stora flertalet mördades i koncentrationslägret Płaszów eller i förintelselägret Bełżec. Endast några få överlevde, och efter Förintelsen upprättade de här på Wieliczkas begravningsplats ett minnesmärke över de mördade.

Många av gravstenarna vandaliserades av nazisterna under kriget, med sin djävulska nit gjorde de ett försök att förstöra hela begravningsplatsen. Till vår samtids tröst misslyckades de. Flera gravstenar lyckats överleva, däribland finns ett femtiotal gravstenar från 1700-talet. De är av granit och det är ju rimligt att utgå från att nazisterna helt enkelt inte rådde på dessa.

Efter andra världskriget tog naturen sitt grepp om begravningsplatsen, och tillståndet var ganska bedrövligt. Några lokala entusiaster gjorde några tappra försök, men området är ju som påtalades tidigare stort, och de verktyg som krävs är inte lätta att komma över. Att rensa upp på en begravningsplats är inte som att slå en äng. Det är vanskligt att inte skada gravstenar, och stundtals farligt, ty stenarna gömmer sig ofta under grästuvor och trädens rötter. Deras försök att rädda begravningsplatsen räckte därmed inte till. Och det var först 2005 när Polsk-israeliska vänskapsföreningen kom på visit som dess eftersatta tillstånd fick uppmärksamhet. Polsk-israeliska vänskapsföreningen uppvaktade Wieliczkas borgmästare, som erbjöd sig att hjälpa till med att anlägga en väg fram till begravningsplatsen. Men tidigt blev det klart att staden inte hade några resurser att sköta underhållet av den. Lösningen blev att överföra ansvaret för underhållet till Krakóws judiska församlingen, men om sanningen ska fram har inte de medel att hålla efter detta område i någon större utsträckning. Judiska församlingen i Kraków har många platser att se efter, och deras resurser är ytterst begränsade. De är faktiskt så begränsade att de omöjligt kan hålla efter alla de områden och byggnader som de redan ombeds att sköta.

Ett år senare, alltså 2006, anlände 150 studenter från militärhögskolan i Tel Aviv. Under några intensiva veckor gjorde de vad de kunde för att ta begravningsplatsen ur sin bedrövliga belägenhet. Deras arbete var så lyckat att en grupp konststuderande från konstnärliga akademin i Kraków åtog sig att restaurera minnesmärket på platsen. De klippte även gräs och tog bort buskage.

Och när jag nu står här ser jag tydligt hur begravningsplatsen hålls efter. Gräset är visserligen högt så här på försommaren, men det skulle bara ta något år för den att växa igen helt, om ingen kontinuerligt sköttes om den.

Det är alltid med blandade känslor som jag bevistar de galiziska begravningsplatserna. Ibland känns det som om jag inte riktigt har rätt att vara där. Men den här känslan är nog inte av ondo. Den är nämligen skälet till att jag nu skriver det här, mitt bidrag till att vi aldrig ska glömma de galiziska judarna, det de har bidragit till i den här regionen, och det fasansfullt brott som begicks mot dem.

Share

One Response to “Begravningsplatsen på saltberget”

%d bloggers like this: