viewpoint-east.org

“Det första villkoret för odödlighet är döden” – om aforismernas mästare Stanisław Lec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är egentligen bara några husväggar mellan oss, mellan Stanisław Lec och mig. Och några decennier. Ty det var 110 år sedan i år som han föddes här, i staden som då kallades Lemberg. Men minnet av honom består, eller kanske snarare har återuppstått.

För några månader sedan upptäckte jag en plakett vid den port till det hus han växte upp i på Slovjanskagatan, bara runt om knuten från mig. Jag läste lite slött om mannen med den intressanta näsan, och förbannade att det på nytt sattes upp en plakett över en man. “Nog skulle det inte skada med en kvinna lite emellanåt”, gnisslade jag olycksbådande.

Jag kan nog fortfarande tycka att det är förfärligt svårt att hitta kvinnor att lyfta fram i Lviv. Jag tycker till och med att jag själv är riktigt usel på att lyfta kvinnor ur historiens dunkel. Men de är tyvärr inte alltid lätta att fånga in. Visst finns de där, men det är mödosamt arbete att gräva fram dem, och som enkel bloggare utan något kapital blir det svårt att motivera ett tidsödande arbete. Snålt kan tyckas, men även jag måste hushålla med min kraft. I synnerhet om det är ett oavlönat jobb.

Men det här var en lång parantes, som egentligen inte har med saken att göra (men eftersom jag gör det här bara för att jag själv vill kan jag ju tillåta mig att vara hur pladdrande och kaotisk som jag själv behagar).

När jag ändå kommit över att Stanisław Lec inte var en kvinna, började jag ändå tycka att han var förhållandevis intressant. Eller snarare, jag började tycka att det var förhållandevis intressant att just han lyfts fram just nu.

Stanisław Lec föddes alltså för 110 år sedan. Han föddes i en buren och adlig judisk familj. Hans far var baronen och tillika bankdirektören Benon de Tusch-Letz, och hans mor hette Adela Safrin. När första världskriget bröt ut flyttade familjen till Wien, men återvände när Lemberg som blivit Lwów och befann sig i Den andra polska republiken, den som inleddes när Polen äntligen blivit självständigt efter mer än 100 års delning mellan Preussen, Habsburgska imperiet och Tsarryssland.

Under mellankrigstiden började Stanisław att intressera sig allt mer för socialism och kommunism. Efter att han hade debuterat som poet umgicks han i kretsar med författare och poeter på yttersta vänsterkanten. Han flyttade från Lwów till Warszawa och medverkade i flera vänsterradikala tidskrifter. Det gick till och med så långt att han under en tid flydde till Rumänien av rädsla för att bli arresterad i Polen för sin vänsteraktivism. Men även satiren löpte som en röd tråd genom hans lyrik.

När Nazityskland anföll Polen första september 1939 flydde han till sin gamla hemstad, som nu kallades för Lvov av de sovjetiska härskarna. Han lierade sig med dem och blev en buren poet i Sovjetunionen under denna tid. Det var till och med så att han skrev flera hyllningar till Sovjetunionen. Och han nöjde sig inte med det, utan skrev även en hyllningsdikt till självaste Stalin. Just det här har lett till att Stanisław Lec har karaktäriserats som medlöpare till Sovjetunionen och många vill därför kalla honom för förrädare. Andra, däribland historikern Adam Michnik, menar dock att Lec brott ändå måste anses som ringa, enär de verk han författade som hyllade Sovjetunionen och Stalin, måste anses tillhöra Stanisław Lecs sämsta alster.

När nazisterna inledde Barbarossa, anföll Sovjetunionen och intog stora delar av den sovjetiska republiken Ukraina, tillfångatogs Stanisław Lec. Han skickades till ett fångläger i Ternopil. Men han lyckas mirakulöst fly från lägret. Hans flykt var spektakulär och är omdiskuterad. Enligt egen utsago ska han vid flykttilfället ha tvingats gräva sin egen grav, men lyckades överrumpla den nazistiska vakten, mörda densamme och iklädd dennes nazistiska uniform fly ut ur lägret till de polska partisanerna som gömde sig i skogen. Han skulle strida i den polska armén mot nazisterna enda till krigets slutskede. Den här handlingen gjorde att han blev utnämnd till polsk diplomat.

Här skulle historien kunna sluta, men Stanisław Lec var inte en man med lugnt sinne. Ganska snart började han opponera sig mot det kommunistiska styret, och han kritiserade Stalin, den ledare han några år tidigare skrivit en hyllningsdikt till. 1950 flyttade han tillsammans med fru och dotter till Israel. Men inte heller här slutar Stanisławs rastlöshet, ty Israel var inte hans melodi. Han saknade Polen och återvände ensam hem.

Det kan inte ha varit lätt att återvända. Han fick inte publicera några av sina alster, eftersom den kommunistiska regimen förbjöd det. Så han hankade sig fram som översättare. Men i slutet av 1950-talet, när stryptaget på det polska samhället släppte efter något, fick hans texter återigen löpa genom tryckpressarna. Det blev en omedelbar succé. Hans träffande och stramt satiriska aforismer passade tiden och folket perfekt. När Stanisław Lec dog 1966, fick han en begravning värd en statsman.

Över sitt skrivbord i Warszawa hade han alltid ett vykort fäst på väggen. Vykortet föreställde Lemberg, Lwów, Lvov, Lviv, och motivet var huvudbyggnaden till universitetet i staden där han avlade sin examen. Universitetet hette då Jan Kazimierz-universitetet. (Idag heter det Ivan Franko-unversitetet och är min högt älskade arbetsplats.) Dåtidens huvudbyggnad är inte densamma som idag, men fortfarande har universitetet verksamhet i den byggnaden han studerade i. Trots att han varje dag tittade på sitt gamla universitet i hans gamla hemstad, lär han aldrig ha pratat om staden, eller sin saknad, med någon. Det var antagligen mycket smärtsamma att ha tvingats lämna staden han älskade så innerligt. Kanske var även förvisningen från hans födelsestad en av orsakerna till att han några år efter kriget så ihärdigt kritiserat Sovjetunionen och kommunismen. Det är svårt, för inte säga nästintill omöjligt, för mig att föreställa mig vad det innebär att tvingas bort från en plats man älskar. Men jag tror att det gräver djupa sår i själen, och skapar en bitterhet, som inte liknar någon annan besvikelse. Jag tror att det var så han kände, men om det var så lär vi aldrig få veta.

Nå, nu har han i alla fall återvänt. Bara några husväggar från mig. Hans ansikte finns åter i gatubilden, där han sitter inramad i sin plakett. I Ivan Franko-parken pågår just nu en liten utomhusutställning om hans liv. I helgen var det dessutom en konferens till hans ära, där flera kännare deltog. Lite oväntat är ändå all denna uppmärksamhet. Att just han fått den äran. I flera decennier har han bara beskrivits som en sovjetisk kollaboratör. Större delen av sitt liv var han ju en vänsterman. Inte nog med det, han var även en polsk patriot, så att han blivit förlåten är ju förvånande, men likafullt glädjande.

Om det skänker honom någon glädje, vet jag inte, vem vet var poeter hamnar efter döden inträtt, tänker jag, och låter kanske lite som en aforism av mästaren på aforismer, Stanisław Lec. Eller för att citatera mästaren själv Det första villkoret för odödlighet är döden.

Några bilder från utställningen i Ivan Franko-parken.

Stanisław Lec med sin far.


Stanisław Lec med Zuzanna Ginczanka. Jag har tidigare skrivit om Zuzanna.

Här kan ni läsa några av hans aforismer.

Share

Den förhatliga poppeln

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Alla som har vistats i ett postsovjetiskt land under någon försommarmånad vet att det då snöar. Ja, det är helt sant! Det snöar poppel! 

Var man än går ser man att ett vitt ludd lägger sig tillrätta. Ibland rullar luddet lekfullt runt i en poppelfluff-dans, en  besynnerlig ålande dans som ingen av oss vet stegen till. I Moskva är det här synnerligen påträngande ludd. Det finns gator och områden som är mer vita än gröna under de här veckorna. Som om de inte hade tillräckligt med snö?!

I Lviv finns det gator som förpestats med poppel, men de är tack och lov få.

Som måttlighetsallergiker är poppeln också ett besvär. Jag vet nämligen inte om jag är allergisk mot poppel. Jag vet inte ens om man kan vara allergisk mot poppel. Men även en kry icke-allergiker måste​ ogilla att få det där luddet i halsen.

Under den sovjetiska tiden planterades det massor av poppel i varje hörn av den väldiga unionen. Jag har aldrig lyckats hitta någon dendrolog, antropolog eller historiker som gett mig en tillfredsställande förklaring till varför man hade sådan förkärlek till just det gräsliga och illasinnade trädet poppel. Ett festligt rykte jag hört är att det var Stalins älsklingsträd. Enligt det ryktet skulle ett sådant träd funnits på hans gård hemma i Georgien. Eftersom jag tycker illa om trädet och dess förkärlek till att skräpa ner, passar den förklaringen mig alldeles utmärkt.

Här får ni en bild på ett kastanjeträd. Gräsligt allergiframkallande, men ack så vackert.

looking up

Share

Robbialac Stalinism stopped!

Category: guests
Tags: , ,

(Läsningstid: 1 minut)

I received the information from the campaign Stop Robbialac today, that the company Robbialac has withdrawn their colour “Vermelho Estaline” (Red Stalin) from their catalog. viewpoint-east.org has previously published Stop Robbialac’s protest letter. Here is what they say.

Robbialac would like to clarify that it was never our intention to offend the victims of Stalinism.

Therefore, in order to avoid any doubts about the issue, Robbialac decided to withdraw suppress the color designation “vermelho-Estaline” and “vermelho Rússia”, from the colour cards where they were mentioned.
Robbialac operates in the Portuguese market for 79 years, and has always maintained a thorough respect for the consumers and employees.

TINTAS ROBBIALAC, S.A.
++++++++++++

Share

Stop Robbialac Stalinism now!

Category: guests
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

This is an open letter from the blog Stop Robbialac.

Recently, a Portuguese painting company, Robbialac, has created a brand new color, with a name of “Vermelho Estaline” (Red Stalin). Decision of its own management and creative department can be verified in company’s Web products catalog (page number 8, right side, down of the page).

Personally, I have consider this decision as a cynic and sinister way to obtain commercial gains based on inhumane suffering, blood and tears of millions de citizens of Central and East Europe, Central Asia and Caucasus.

Also, I have deeply doubt, that Robbialac managements hasn’t no information about horrors of Ukrainian Holodomor, massacre of Polish officers and civilians in Katyn or about system of Soviet concentration camps, generically known as a GULAG.

Based in all this data, I assume me personal responsibility and duty to not buying any Robbialac products, till a company will take of the market this genocidal paint and will publically ask for forgiveness, to millions of victims of Stalinist tyranny in Europe or in any place in the World.

If you are agreeing with my position, please, contact Robbialac painting to show to the company your own civic position:
robbialac@robbialac.pt
Telephone in Portugal: + 351 21 994 77 00
Fax in Portugal: +351 21 994 77 94
Green Line in Portugal: +351 800 200 725.

Permanent address of this news
http://stoprobbialac.blogspot.com/2010/04/stop-robbialac-stalinism.html

Best regards,

Jest Nas Wielu,
Citizen & Blogger,
Maputo, Mozambique

Blog

About this civic campaign on CNN

Share

Gareth Jones diaries at exhibition

Category: by sophie engström, ukraine
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Gareth Jones is perhaps a forgotten name for many, but Cambridge Ukrainian Studies highlighted his diaries in November 2009 and you can read more about the exhibition here and see a clip from BBC here!

Gareth Jones was a Welsh journalist that was the first to publish articles about Holodomor in Western media. He alos claimed that the Soviet regime and the 5-year plans deliberately made the suffering worse. This lead to many accusations from Moscow, but also from other journalists. Even New York Times called him a liar. His diaries, where he noted everything that he saw when he travelled through Ukraine during 1930s and the time for the Holodomor, was the of course one very important part of the exhibition that Cambridge Ukrainian studies organized.

jones2

Share

Händelserna kring svälten 1932-33 till rättegång

Category: by sophie engström, ukraina, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Appellationsdomstolen i Kyiv har i dag startat förhandlingar inför den väntade rättegången om hungersnöden 1932-33, Holodomor, var ett folkmord eller inte. Den sittande presidenten, Viktor Jusjenko, har engagerat sig mycket i frågan. En förundersökning som offentliggjordes i mars 2009 har visat att flera av de avgörande delarna för att förvärra hungersnöden troligen skedde med Josef Stalins goda minne och aktiva medverkan. Förundersökningen har offentliggjort 3685 tidigare hemligstämplade dokument från Sovjettiden. Flera av dessa, ska enligt uppgift, vara undertecknade av Stalin själv. Genom dokumenten har man även lyckats lokalisera 933 massgravar.

holodomor

Hungernöden uppstod då Sovjetunionen inledde den avgörande fasen av kollektiviseringen av jordbruket. Dokumenten visar att den förvärrades av att det upprättades en armé som såg till att folkförflyttningar inte kunde ske samt att statsapparaten såg till att förhindra att livsmedel och andra förnödenheter kom in till regionen. Man räknar med att ungefär 7 till 10 miljoner dog under hungersnöden. 4 miljoner av de döda var barn.

burkar

Medicinhistoriska museet i Göteborg pågår det en liten utställning om hur hungersnöden drabbade Ryssland under inbördeskriget 1918 -1922. 1921 reste göteborgsläkaren Anders Wassén till Samara i Ryssland i Röda Korsets regi. Han lät då smala burkar med exemple på vad den desperata befolkningen försökte äta för att stilla sin desperata hunger. Utställningen innehåller även ett gediget fotografisk dokumentation av Wassén. Ukraina drabbades även under inbördeskriget av hungersnöd, men inte tillnärmelsevis så omfattande som den som skedde på 1930-talet.

Share

%d bloggers like this: