viewpoint-east.org

Julian Tuwim – En egensinnig man

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ni vet som en sådan där ihärdig strandfluga, som troget kittlar er på benen när ni ligger där och latar er på stranden. Ja, ungefär så har det varit med mig och Julian Tuwim. Där slutar givetvis flugliknelsen, men han har troget kittlat mig. Helst när jag önskat att tänka på något annat. Då har han dykt upp, från ingenstans, full av iver har han pockat på min uppmärksamhet. Men jag har viftat bort honom, fortsatt med det jag företog mig, trots att han inte riktigt vill ge mig ro.

Egentligen är det inte alls konstigt. Ty jag har ju haft en benägenhet att på senare tid röra mig i hans trakter, eller i alla fall i hans tid och rum. Det förefaller som om han var något av spindeln i nätet under sin tid, och flera efterföljande decennier. Herrans massa insektsliknelser det blev. Märkligt, ty när det gäller Tuwim borde det väl egentligen vara lokomotiv som är de självklara bärarna av lämpliga liknelser.

Lokomotivet tillhör kanske en av Tuwims mest kända verk. Jag skriver “kanske”, ty hans ryktbarhet tycks se olika ut beroende på vilken av hans olika uttrycksformer man fokuserar på. Lokomotivet är en dikt skriven för barn, och handlar om ett överfullt tåg som stånkar fram på sina runda fötter av järn. (Här kan ni läsa den i engelsk översättning.)

Vem var han då, denne retsamma Julian Tuwim, som dyker upp i tid och otid? 1894 såg han dagens ljus i Łódź. Hans uppväxt präglades av den atmosfär av assimilerad judisk medelklass, som var ganska vanlig under den tiden. Det judiska arvet var inte särdeles påtagligt i deras vardag. Den unge Julian hade nog huvudet uppe i det blå, enär han inte klarade sjätte året i skolan, och tvingades gå om den. Enligt engelskspråkiga Wikipedia tvingades Julians familj att fly Łódź till den tyska staden Breslau (idag Wrocław) när han var nio år. Orsaken ska ha varit att hans far eventuellt varit inblandad i 1905 års revolution i Ryssland. Det här går dock inte att bekräfta på någon annan sida. Julian Tuwim avslutade nämligen sin gymnasieutbildning i Łódź, och begav sig därefter till Warszawa för att studera på universitet. Det var nu hans litterära bana tog sin början. Och han bröt tydligt mot rådande konventioner om poesins utformning.

Julian Tuwim tycks ha älskat det urbana livet. Hans diktning präglades tidigt av stadens liv och ljud. Han var inte heller främmande för att plocka in slang i sina dikter, och det var det vardagliga språket som dominerade. Han värjde sig mot nationalistiskt pompös diktning, och ville att poesin skulle tillhöra folket. Det var kanske därför som han bildade den litterära gruppen Skamander 1918.

Men om man ska vara riktigt korrekt så fick inte gruppen något namn när den bildades. Det kom först ett år senare. Namnet Skamander ska syfta på floden Skamandros som flöt genom Troja i antikens Grekland. Varför de uppkallade sig efter denna flod, får någon av mina mer pålästa läsare förtälja, ty jag har inte lyckats hitta någon förklaring som jag kan förstå väl nog för att återge den i ord.

Precis som med Julian Tuwims egna diktning, ville gruppen göra rent hus med nationalromantiska strömningar. De var skeptiska mot den nationalism som under mellankrigstiden växte sig stark i Polen. Det var under denna tid som Tuwim skrev den dikt som gjorde honom känd för en bredare publik. 1929 publicerades dikten Do prostego człowieka, (En enkel man), i tidskriften Robnitik. Dikten är ett kraftfullt avståndstagande från krig och eliternas utnyttjande av de vanliga medborgarna. Tuwim vänder udden av sin antipati mot de som skor sig på vapenhandel, och mot de som skapar hat och misstro mellan folken. Det är en på samma gång enkel, och djup dikt. Språket är det som vilken person som helst, av de han mötte på sina urbana promenader, skulle kunna använda. Men kärnan i dikten plöjer rakt genom bankvärldens egoism, och politikers maktfullkomlighet.

Dikten i engelsk översättning:
A Common Man
When plastered billboards scream with slogans
‘fight for your country, go to battle’
When media’s print assults your senses,
‘Support our leaders’ shrieks and rattles…
And fools who don’t know any better
Believe the old, eternal lie
That we must march and shoot and kill
Murder, and burn, and bomb, and grill…

When press begins the battle-cry
That nation needs to unify
And for your country you must die…
Dear brainwashed friend, my neighbor dear
Brother from this, or other nation
Know that the cries of anger, fear,
Are nothing but manipulation
by fat-cats, kings who covet riches,
And feed off your sweat and blood – the leeches!
When call to arms engulfs the land
It means that somewhere oil was found,
Shooting ‘blackgold’ from underground!
It means they found a sneaky way
To make more money, grab more gold
But this is not what you are told!

Don’t spill your blood for bucks or oil
Break, burn your rifle, shout: ‘NO DEAL!’
Let the rich scoundrels, kings, and bankers
Send their own children to get killed!
May your loud voice be amplified
By roar of other common men
The battle-weary of all nations:
WE WON’T BE CONNED TO WAR AGAIN!

När jag läser En enkel man i ovanstående översättning blir det glasklart för mig varför Julian Tuwim är en poet som tycks ha befunnit sig i poesins absoluta mitt under mellankrigstiden. Dikten är ju, som ni själva kan se, både genialt politik och med en konstnärlig personlighet som är få skriftställares tillgång. (Vi är väl fler som känner oss manade än de som verkligen behärskar detta ansvarsfulla skrå.)

Men mellankrigstiden övergick ju som ni vet i andra världskriget, det krig som han faktiskt varnar för i ovanstående dikt, och med den kom också förintelsen. Med sitt judiska påbrå visste Julian Tuwim att han var tvungen att fly. Han flydde för till Frankrike, därefter till Brasilien, för att slutligen slå sig ner i USA. Därifrån samarbete han med den exilregeringen och de polska intellektuella som verkade från London. Samarbetet gnisslade dock tidigt, ty Tuwim kunde inte ställa upp på deras syn på Sovjetunionen.

Jag börjar osökt tänka på hans far. Var det kanske ändå så att hans far hade stött revolutionen 1905 i Ryssland, och att Tuwim kanske var en vänsterman?

Jag leker vidare med den tanken en stund, ty kan det förklara varför det är förhållandevis tyst om denne ordens mästare? Tuwim-året 2013 gick ju mig helt obemärkt förbi. Eller beror det på att jag först senare började intressera mig för Polen? Må så vara. Men det förklarar ju inte varför det bara finns några fåtal översättningar av Tuwim till svenska. De få översättningar vi har kan vi tacka fenomenala Anders Bodegård och Polska institutet för. (Vad skulle vi göra utan alla dessa tappra översättare?).

Någonting är i alla fall fel, ty Julian Tuwims diktning har en märklig aktualitet. Han spände dessutom enkelt mellan satirisk till mer allvarsam diktning. Enkelt han behärskade han även konsten att trollbinda barn med dikter som Lokomotivet. Och det har den dikten gjort i decennier. Det är kanske helt enkelt så, att riktigt stor konst inte blir rynkig och slapp som vi andra, utan får spänst och lyster ju äldre den blir.

Julian Tuwim återvände till Polen efter kriget och slog sig ner i Zakopane. Men han skulle inte bli särskilt produktiv i det stalinistiska Polen. Vad det berodde på kan vi bara sia om, men en unik och egensinnig begåvning som Tuwim kan haft det lätt att stå i givakt för överheten. Han var ju en man som inte tycks ha tilltalats av någon slags kult, kommunistisk eller nationalistisk. Men det måste också ha gjort så oerhört ont att återvända till Polen, när många av hans tidigare vänner och samarbetspartners dött eller mördats i kriget och förintelsen.

Julian Tuwim gick bort 1953, 59 år gammal.

Men jag tror inte att hans dikter någonsin kommer sluta söka upp sina läsare. Och mig fann han ju, efter en tid. Han kom snurrande som en sådan där ihärdig strandfluga, när jag läste om andra poeter från mellankrigstiden, så som Zuzanna Ginczanka. Han hade väl surrat runt en tid, men det var först då jag på allvar började studera hans fägring, och tillät mig att hänföras.


Julian Tuwim fångad i Stanisław Ignacy Witkiewicz penseldrag.


Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.


Minnet av förintelsen i Judisk krönika

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, Recension av tidskrift, Sverige, turism, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Precis när jag läst de sista raderna, och en av de sista artiklarna i Judisk krönikas senaste nummer, JK 4, så nås jag av nyheten att Amos Oz gått bort. 79 år gammal. Blott 79 år, höll jag på att skriva, ty det är ju egentligen ingen ålder idag, när allt fler av oss landar runt, eller till och med långt över, 90 årsdagen.

När jag läste Anneli Rådestads intervju med Amos Oz i JK 4 snuddade jag dock vid tanken på hans ålder. Eller rättare sagt, jag funderade på vilka som kunde ta vid efter honom. Vilka andra på den israeliska litteraturscenen kan axla hans utmärkta förmåga att särskåda och förstå var tillvaro? (Det råder säkert delade meningar om vem det skulle vara. Själv väljer jag att avstå från åsikt, som annars skulle avslöja min alltför dåliga kunskap i israelisk samtid).

Intervjun med Amos Oz i JK 4 tillhör inte någon parantes på förekomst av relevans i detta nummer av tidskriften. Snarare tvärtom. Med ett fokus på förintelsen, minnet av förintelsen, känns den till och med extremt dagsaktuell. Ty det är nu, när så många av överlevarna från förintelsen går ur tiden, som vi känner en kollektiv oro över hur vi ska “axla ansvaret”, som det formuleras i en artikel av Sarah Schulman. Frågan har kanske än mer aktualiserats i och med Kulturhusets fotoutställning Witness. Fotografen Michael Jansson har fått stor uppmärksamhet, men han är inte ensam. Schulman lyfter fram vilka svårigheter detta innebär – att förintelsen också kan trivialiseras, eller användas som moraliskt slagträ i en politisk debatt.

Det senare poängteras även Hannah Berlin, men hennes fokus är också riktat mot hur dagens judar ska leva med förintelsen. “Vad händer när man genom språket identifierar sig personligen, inte bara ansvaret och minnet utan också med själva utsattheten för ett brott som man själv inte behövt erfara?” frågar hon sig.

Men förintelsen har även andra dimensioner, än de hur vi alla ska förhålla sig till minnet av dessa grymma brott. Trivialiseringen har också skett i och med en ny sorts turism. Förintelseturismen, kallas den. Konstanty Gebert och Natalie Lantz belyser och kritiserar denna nya yttring, som även blivit alltmer vanlig i mina krokar, alltså Lviv. Det behöver inte vara så att åka till platser för förintelsen innebär att man ägnar sig åt att förminska de fasor som upplevdes där. Men risken finns, ty det är oerhört svårt att för oss förstå essensen av det lidande som förekom. Även om det förhåller sig så att man är mycket påläst och insatt. Och precis som Konstanty Gebert påpekar, risken är att judarnas 900 år långa historia i Polen reduceras till “en lång väntan på förintelsen”.

För mig som bor i Lviv har chassiderna en stor betydelse för min uppfattning om judarna. Dels beror det på att chassidismen hade en central roll i staden fram till förintelsen. Men det beror också på att vi varje år möts av tusentals chassider som vallfärdas till och från den ukrainska staden Uman. Eller låt mig förtydliga, det är en gren av chassidismen som vallfärdas till Uman. Dit åker de för att besöka Nachman från Bratslavs grav. I Anita Goldmans lysande bidrag till JK 4 tecknar hon med lätt pennskaft och med hjälp av David Biale, ut varför så många lockas till chassidismen och varför deras inflytande tycks bli större. Baile vet vad han talar om, ty han är en av vår tids främsta forskare på chassidismen.

I JK 4 får vi även möta Mickey Gitzin, en tongivande politiker i Tel Aviv. Han har nått ryktbarhet genom att reta gallfeber på Israels premiärminister Netanyahu. På nästa uppslag möter vi Gitzins motsats, Alyelet Shaked. Dessa två artiklar gav mig större insikt i hur pass tudelad och komplex Israels inrikespolitik är.

Ni kanske nu frågar er varför jag, som annars fokuserar på livet som är och var i Centraleuropa, plötsligt skriver om Judisk krönika. Svaret på det är en egen artikel, eller blogginlägg. Men jag nedlåter mig till att förtydliga något, det var först när jag kom hit som jag förstod hur viktig Judisk krönika är, och har varit, för judisk kultur i Europa. Det är märkbart att man faktiskt måste förflytta sig för att få grepp om vad som är av betydelse.

Ty det förhåller sig så, att trots att jag slukar allt som kommer i min väg om judarnas historia, liv och om judendomen, så är jag påtagligt okunnig. Judisk krönika är en av dem som har möjlighet att råda bot på det. Jag tilltalas främst av tonen i tidskriften. Här finns inga moralkakor eller fingervisningar åt den ena eller andra. Den hjälper mig istället att lyfta blicken, se bortom min tidigare horisont, och på så sätt göra mig mindre självisk. En själviskhet som vår samtid besmittats av, som Amos Oz ödmjukt påpekar. Och insikten om att det är så det förhåller sig är också början på slutet för själviskhetens existens. Något som jag tycker att JK 4 mycket tydligt lyckas förmedla.


JK 4 tillsammans med adventsljus och en tomteduk.


En lintott mellan två avgrunder

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

24 december
Dagens polska affisch
Na gwiazdkę dobry książki (En bra bok till jul)
Av Jan Mucharski
År 1930

När jag inledde den här adventskalendern den första december med blyga lucka 1, trodde jag att min livs första egenhändigt tillverkade adventskalender skulle bli sporadisk. Dyka upp lite här och var när den behagade. Det enda som den, min första analys av min verksamhet tordes visa på, var en särdeles dålig självkännedom. Jag är tydligen mer envis än jag anade. Dessutom verkar det som om att jag har en fasligt god förmåga att tävla med mig själv. Det är väl ett resultat av att jag är enda barnet. I avsaknad av andra att tävla med har jag lärt mig att köra med mig själv.

Men nu låter det kanske som om mitt adventskalender-projekt enkom inneburit en hetsjakt mot mitt ego. Så har det inte varit. Det har varit otroligt givande. Flera nya kunskaper har jag förärats på denna marsch mot lucka 24. Saker som gett mig än lite bättre insikt i den region jag bor i, i Polens historia och rika kulturarv. Jag har också fått se hur nära förbundet Ukraina är med sin granne i väster. Adventskalendern har dessutom fått mig att försöka tänka i nya banor. Ibland har det ju inte funnits någon information om vare sig affischens skapare eller produkten den vill uppmärksamma. Då fick jag försöka hitta på något annat sätt att fylla raderna. Som idag, där skaparen av affischen inte fått något annat renommé på internet än att han var grafiker och arkitekt.

Fast det är inte riktigt sant att det inte finns något annat att säga, ty den fina affischen, med flickan som läser en bok vid granen, är en beställning av det polska krigsministeriet. Man skulle ju kunna tänka sig att de ville ha en julaffisch med bomber och granater. Men icke. De väljer en liten lintott i klänning.

Och det är förstås fullkomligt logiskt. 1930 var Polen ett land som upplevt en över 100 år lång delning och förtryck av Tsarryssland, Preussen och Habsburgska imperiet innan man efter första världskriget uppnådde självständighet 1918. Därefter hade man flera uppslitande krig med sina grannar under de första åren av självständighet. Man hade 1930 faktiskt bara haft fred i nio år.

Inte visste väl krigsministeriet då, 1930, att nio år senare skulle landet åter kastas in i ett krig, och med en ockupation som skulle mörda många tusentals polacker och i princip utplåna alla judar i landet. Och inte heller den lilla linotten vid granen hade ju en aning om det. Ty vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte.

Med dessa, lite bombastiska ord, önskar jag er alla i alla fall en synnerligen God jul, mina välartade läsare. Och jag vill också tacka er för ert tålamod och stöd. För era inpass och hjälp med idéer och er sakkunskap. Och för era delningar och hjälp att sprida min adventskalender. Ingen nämnd ingen glömd! Utan er skulle mina oförtröttliga ordkrumbukter bara vara pladder ut i tomma luften.

Med en djup bugning,
Er allra ödmjukaste tjänare


Från ett tryckeri till Australien och Lvivs operahus

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december
Dagens polska affisch
Wystawa Książki Hebrajskiej i zabytków sztuki żydowskiej (Utställning om hebreiska böcker och judisk konst)
Av Henryk Piotr Mund
År 1928

Långt ovanför markplan, längst uppe på fasaden till vårt hus, finns resterna av en polskspråkig reklam från mellankrigstiden. Det är reklam för Ignacy Jaegers tryckeri. Tidens tand har suddat ut reklamen, som målats rakt på fasaden. Jag har i alla år försökt urskilja bokstäverna, men det enda jag lyckades uttyda var Jaeger. Det var länge sedan jag gav upp hoppet om att någonsin få reda i vad som står där. Så ni kan nog förstå hur lycklig jag blev när jag snubblade över hans namn när jag tog fram affischer till denna adventskalender. Ty det är hans tryckeri som tryckt originalet till denna affisch.

Var tryckeriet höll till har jag inte lyckats utröna. Inte helt omöjligt dock att det fanns i huset brevid min gård, ty där finns flera före detta fabrikslokaler och möjliga ateljéer.

Ignacy Jaeger föddes 1883 i Stryj, strax söder om Lviv, då Lemberg eller Lwów. I unga år tycks han ha flyttat hit. Han blev tydligt mycket engagerad i olika sociala frågor, och beskrivs på Wikipedia som en “social aktivist”. Vad det betydde för tiden vet jag inte, och hur de tog sig till uttryck vet jag inte heller. Frånsett det att han engagerade sig i lokal politik, och sedermera blev en ledamot i polska parlamentet, Sejm. Han gick ur tiden 1933.

Henryk Piotr Mund, affischens skapare, föddes i Lemberg 1902 och kom från en förmögen familj, och hans far var till och med borgmästare i staden under en tid. Henryk Piotr Mund tillhörde något av gräddan i den konstnärliga eliten i staden. Hans specialitet var stilleben, vilket vi tydligt ser på affischen. Två krig hann han med att strida i. Det polsk-sovjetiska kriget samt andra världskriget. I det senare blev han tillfångatagen, men lyckades fly. Han stred sedan med de allierade styrkorna mot nazisterna. Efter kriget slog han sig ner i Australien, där han slutade sina dagar 1960.

Det förhåller sig kanske så att Henryk Piotr hade en bror som hette Jakub. Nåväl, det vågar jag inte svära på, men de bar i alla fall samma efternamn. Jakub Mund var mycket betydelsefull i Lwóws musikliv. Han var ursprungligen violinist i filharmonin, men blev senare en framgångsrik dirigent för både filharmonikerna och andra musikteatrar. Han var även chef för Lwóws operahus 1939-41. Han gick dock ett dystert öde till mötes, ty han mördades 1941 i ett koncentrationsläger (troligen Janowska, som låg i dagens Lviv).


Tillrättalagd realism

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december
Dagens polska affisch
Affisch till en utställning med Wilh Wachtls (Wilhelm Wachtel) målningar
Av Wilh Wachtl
År omkring 1914

Det är något som fascinerar mig med denna affisch. De skira blyertssträcken som skapar en vacker profil mot ett tillbakadraget landskap. Både realistiskt och fullkomligt verklighetsfrånvänt på samma gång.

Wilh Wachtl (Wilhelm Wachtel) arbetade inom traditionen realism, men ofta har han förbättrat verkligheten, gjort ögonen mer stora och fuktiga, trängtande efter att vi ska se in i dem. Det finns lite Jan Matejko i hans målningar.

Wilh Wachtl föddes 1875 i Lemberg, dagens Lviv. Som talangfull yngling sändes han ut i världen och fick skolning i Kraków och i München.

Men han reste också till andra platser. Efter en resa till Palestina målade han en serie målningar som skildrade de fattiga chassidernas liv i Galizien. I tidigare publicerat blogginlägg om en utställning på etnografiska museet i Lviv, finns faktiskt en av dessa skildringar med. “De hemlösa”, heter den, och skildrar en judisk familj som tvingats på flykt efter en pogrom.

Under 1910-talets mitt bodde Wilh Wachtl inte långt från mig, på Doroshenka 16. Jag har en vän som bor i det huset. Jag kommer alltid fråga mig om Wilh Wachtl också såg den vackra takmålning som finns där än idag.

Wilh Wachtls flyttlass gick redan 1935 till USA, och han överlevde därmed förintelsen, eller Shoa. Men när han lämnade jordelivet är dock oklart. Vissa källor säger 1952, andra 1942.


Med hälsning till Zuzanna, Debora och Stanisław

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry
Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det händer att jag är förföljd. Eller så är det jag som är förföljaren. Nå, det sker någon typ av förföljelse i mitt liv. Och det har pågått ända sedan den dagen jag flyttade till Lviv.

Kanske redan första dagen jag kom hit började jag försöka spåra de judiska spåren i staden. Det gick inte så bra, då min kunskap haltade, och mina slutsatser blev därefter. Ett saligt hopkok av mina vilda fantasier.

Sedan började jag gräva efter det historiska Ukraina. Det gick lite bättre, men det var fasligt svårt att veta när jag tolkat något rätt, eller om det var en produkt av det syltkok av det hustoriebruk som Lvivs turistnäring slevar ihop.

Sedan begav jag mig ut på jakt efter polska spår. Det var något lättare, faktiskt. Kanske för att jag då blivit något vassare, och framförallt mer påläst.

Men bland alla dessa folkgrupper var det också några personer som ideligen dök upp i min väg. Den första var Stanisław Lem. Han hade, och har fortfarande, en unik förmåga att dyka upp lite varstans. Mannen blev möjligen fördriven ut ur staden, men i min värld traskar han fortfarande omkring här. Vanligtvis med någon sötsak eller kaka i handen. När jag går förbi hans hus, där han växte upp, säger jag alltid “Cześć Stanisław!” (Hej Stanisław)

En annan jag alltid hälsar på är Debora Vogel. När jag går förbi hennes hus stannar jag alltid till. Tittar upp mot husfasaden, och försöker föreställa mig hur det var att bo i detta hus under mellankrigstiden. Det är ofrånkomligt så att jag tänker på hennes död, som möjligen skedde i koncentrationslägret Janowska, som låg i stadens utkant. Det är en vacker gata, men för mig vilar det något sorgset över den. Som om något saknades. Och jag tror att det är Debora.

På senare tid har jag allt oftare sprungit på Zuzanna Ginczanka. Denna poet som jag absolut inte vill intressera mig för, eftersom så många andra redan intresserar sig för henne. Jag brukar försöka vifta bort henne, men hon insisterar.

Till skillnad mot Stanisław och Debora bodde Zuzanna en ganska kort tid i Lviv. Fast under den tiden hette staden Lvov, och styrdes av sovjeter. Hon bodde här mellan 1939-1942, och under större delen av tiden i staden bodde hon givetvis i ett av stadens vackraste hus. Lika vackert som hon själv lär har varit, kan man säga.

Huset kallas för Michał Stoffs hus. Jag har verkligen sökt stoff om denne Stoff, men endast hittat den föga fantasieggande titeln “köpman”. Intresserad av arkitektur måste han ändå ha varit. Huset, som byggdes 1905-1906 är i bästa secession-stil. Många tror att secession är det samma som jugend, men det är inte riktigt rätt. Precis som jugend handlade secession om att bryta med den tidigare normen, som inom arkitektur var den historistiska stilen. Det var en stram stil, med speciella krav på hur fönster, kolonner och annan utsmyckning skulle se ut. Men inom secessionen struntade man i dessa regler, och resultatet är iögonfallande fagert och intresseväckande. Secession har en stark koppling till Wien, och eftersom Lemberg, idag Lviv, låg i Habsburgska imperiet byggdes många av husen runt förra sekelskiftet i stilen secession. Jugend är däremot kopplat till Tyskland, vilket är den avgörande skillnaden mellan secession-stil och jugend.

Så även Michał Stoffs, eller Zuzanna Ginczankas, hus. Det är ett bedårande vackert hus. Huset har två ingångar. Nummer 8 och 8A. Zuzanna ska ha bott i det senare. Mitt på husets fasad finns ett vackert kvinnoansikte. Det är en Valkyria inramad av ett bladverk av hästkastanjblad. Ovanför svävar en regnbåge. Balkongernas järnornament är slingrande, egensinnigt men samtidigt smäckert. Nästan skirt. Från varje balkong sträcker sig grenverk av metall ut. Ovanför fönsterna på andra våningen finns fina keramikutsmyckningar, i grönt och vitt. Portarna har också vackra metalldekorationer. Nummer 8A, där Zuzanna bodde, har dessutom fortfarande kvar sitt polska namn, Jabłonowiskich, och är omgärdat av förföriska blommor.

Väl inne i porten slås man återigen av huset skönhet. Kaklet på golvet har mjuka former och liksom rör sig våglikt över golvet. I taket finns det hästkastanjblad i stuckaturen. Trappräcket åmar sig förföriskt upp för trapporna, och väggarna i trapphuset har reliefer med bladverk. På översta våningen skymtar lite av originalfärgen fram, ljust grönt blänker bladen mot oss.

Jag tänker på Zuzanna, och hoppas att hon i alla fall någon dag var lycklig här. Att hon kanske tittade på husets skönhet och log tacksamt mot arkitekternas skickliga hantverk.

Hur mycket min blick än fladdrar runt detta vackra hus, så är Zuzanna Ginczanka borta. Mördad av nazisterna. Men i min enfald hoppas jag ändå att jag håller henne vid liv, genom att varje gång jag går förbi tänker på henne och säger: Cześć Zuzanna. Eller så är det hon som vänder sin långa nacke mot mig, och vinkar lätt. Hur än det förhåller sig så pågår det någon typ av förföljelse här. Inte alls oangenäm, men ändå väldigt pockande. Och understundom förvirrande. Min uppmärksamhet har ni, du Zuzanna, och du Debora, och lille gottegrisen Stanisław. Men varthän ni tänkt att ta mig har ni ännu inte lyckats förtälja.

Tidigare blogginlägg om Zuzanna Ginczanka: https://viewpoint-east.org/2018/10/05/skonheten-som-skymmer-ett-forfattarskap-zuzanna-ginczanka/


%d bloggers like this: