viewpoint-east.org

Om praktiskt taget ingenting alls

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är det ändå svårt att koncentrera på något annat än det där viruset. Det är fascinerande att upptäcka viruset inte bara har inneburit att man stängt stora delar av samhället. Det är tydligen också så att viss hjärnkapacitet haltar. Men bli för allt i världen inte arg, ty undertecknade avser inte dig, utan enkom avsändaren av denna text. Det är tydligen omöjligt att skriva något matnyttigt här på bloggen. Troligen kommer någon gång någon slags normalitet inträda, men dit har vi inte kommit.

För att avleda tankarna från något så stort och komplext som Covid-19 är det bäst att göra något som förhindrar att man kan röra fingrarna över skärmen till smartphonen i jakt på mer information. En handling som omöjliggör en sådan handrörelse är cykling. Man ska nämligen vara något av en akrobat om man ska surfa samtidigt som man idogt trampar på pedalerna.

Kraków är dessutom en stad som bjuder på många intressanta utflykter. Med några lätta tramptag kan man komma till flera fina skogar, böljande hedar eller vackra slott. Men de utflykter som ändå intresserar mest är de utan vare sig mål eller avsikt. Kanske är det då, när man glider fram genom Krakóws utkanter som man kan uppnå den verkliga känslan av frihet från att följa med i nyhetsflödet.

Och för undertecknad, som ofta försöker finna och förstå platser genom historien, är det också en befrielse att slippa fundera ut något som borde lyftas fram. Att bara se på platser så som de är, utan att fundera över orsaker till varför de är och hur de ser ut.

Således blir det enkelt att passera en äng, utan att fördjupa sig i varför man där beslutat sig för att sätta upp sol- och vinddrivna lyktstolpar. Mitt ute på fältet står de, helt utan någon synbar mening eller funktion. Det är ju inte särskilt troligt att de är placerade där för att lysa upp för mullvadarna som lämnat sina karaktäristiska spår efter sig.

Det är dock svårare att oberörd cykla förbi den överkörda katt, som med bruten ryggrad ligger kall och ensam på en trottoar i byn Brzegi. Men som av en händelse dyker ett vattendrag upp och avleder de dystra tankarna. Vattendraget, som är en utlöpare från Wisła, bär det mytiska namnet Serafa. Med ett sådant namn skulle man ju vilja tro att här vilar en storslagen historia, men den förhoppningen faller platt till marken. Ty det visar sig att namnet kan komma från ordet srawa, som enligt Wikipedia betyder… skit. Summa kardemumma, vattendraget med de tjusiga namnet var alltså antagligen en avloppskanal från de närbelägna bosättningarna vid saltgruvan Wieliczka. Nu brusar dock Serafa fint i sin fåra, tillsynes fullkomligt befriad från skit.

I gräset skymtar vi något färgsprakande. En fasan! Inte är det särskilt märkvärdigt att se en fasan på nära håll, men ja, ändå. Och inte är det heller så märkvärdigt med att se en rådjursbock stå och stirra på på dig. Men om man ger det lite tid är det vackert.

Det kan nog även vara så att många andra vi möter på vår tur, känner samma frid, och befrielse från oket att hålla sig ajour med världens gång. Man låter blicken stanna lite extra på varandra. Orsaken kan nog också vara att man söker efter anletsdrag som göms bakom ansiktsmasken, men man vill gärna tro att blicken också bygger på en uppriktig omsorg om den andre. För några veckor sedan fanns det en rädsla att komma för nära. Idag är den rädslan borta. Den har förbytts till nyfiken, och kanske omtanke.

Swisch, där flög en medelålders man i lycra förbi. Jag har hört att de inte längre är så vanliga i Stockholms området. Men om någon undrar var de håller hus nuförtiden kan jag alltså meddela att de finns i Krakóws utkanter. Där glider de runt, tillsynes outtröttligt. Fast ganska artiga är de ändå, när de susar förbi en med ett “dzięki” (tack).

Det mulnar på. Kanske blir det regn. Det är bäst att trampa hemåt.

Share
%d bloggers like this: