viewpoint-east.org

Om praktiskt taget ingenting alls

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är det ändå svårt att koncentrera på något annat än det där viruset. Det är fascinerande att upptäcka viruset inte bara har inneburit att man stängt stora delar av samhället. Det är tydligen också så att viss hjärnkapacitet haltar. Men bli för allt i världen inte arg, ty undertecknade avser inte dig, utan enkom avsändaren av denna text. Det är tydligen omöjligt att skriva något matnyttigt här på bloggen. Troligen kommer någon gång någon slags normalitet inträda, men dit har vi inte kommit.

För att avleda tankarna från något så stort och komplext som Covid-19 är det bäst att göra något som förhindrar att man kan röra fingrarna över skärmen till smartphonen i jakt på mer information. En handling som omöjliggör en sådan handrörelse är cykling. Man ska nämligen vara något av en akrobat om man ska surfa samtidigt som man idogt trampar på pedalerna.

Kraków är dessutom en stad som bjuder på många intressanta utflykter. Med några lätta tramptag kan man komma till flera fina skogar, böljande hedar eller vackra slott. Men de utflykter som ändå intresserar mest är de utan vare sig mål eller avsikt. Kanske är det då, när man glider fram genom Krakóws utkanter som man kan uppnå den verkliga känslan av frihet från att följa med i nyhetsflödet.

Och för undertecknad, som ofta försöker finna och förstå platser genom historien, är det också en befrielse att slippa fundera ut något som borde lyftas fram. Att bara se på platser så som de är, utan att fundera över orsaker till varför de är och hur de ser ut.

Således blir det enkelt att passera en äng, utan att fördjupa sig i varför man där beslutat sig för att sätta upp sol- och vinddrivna lyktstolpar. Mitt ute på fältet står de, helt utan någon synbar mening eller funktion. Det är ju inte särskilt troligt att de är placerade där för att lysa upp för mullvadarna som lämnat sina karaktäristiska spår efter sig.

Det är dock svårare att oberörd cykla förbi den överkörda katt, som med bruten ryggrad ligger kall och ensam på en trottoar i byn Brzegi. Men som av en händelse dyker ett vattendrag upp och avleder de dystra tankarna. Vattendraget, som är en utlöpare från Wisła, bär det mytiska namnet Serafa. Med ett sådant namn skulle man ju vilja tro att här vilar en storslagen historia, men den förhoppningen faller platt till marken. Ty det visar sig att namnet kan komma från ordet srawa, som enligt Wikipedia betyder… skit. Summa kardemumma, vattendraget med de tjusiga namnet var alltså antagligen en avloppskanal från de närbelägna bosättningarna vid saltgruvan Wieliczka. Nu brusar dock Serafa fint i sin fåra, tillsynes fullkomligt befriad från skit.

I gräset skymtar vi något färgsprakande. En fasan! Inte är det särskilt märkvärdigt att se en fasan på nära håll, men ja, ändå. Och inte är det heller så märkvärdigt med att se en rådjursbock stå och stirra på på dig. Men om man ger det lite tid är det vackert.

Det kan nog även vara så att många andra vi möter på vår tur, känner samma frid, och befrielse från oket att hålla sig ajour med världens gång. Man låter blicken stanna lite extra på varandra. Orsaken kan nog också vara att man söker efter anletsdrag som göms bakom ansiktsmasken, men man vill gärna tro att blicken också bygger på en uppriktig omsorg om den andre. För några veckor sedan fanns det en rädsla att komma för nära. Idag är den rädslan borta. Den har förbytts till nyfiken, och kanske omtanke.

Swisch, där flög en medelålders man i lycra förbi. Jag har hört att de inte längre är så vanliga i Stockholms området. Men om någon undrar var de håller hus nuförtiden kan jag alltså meddela att de finns i Krakóws utkanter. Där glider de runt, tillsynes outtröttligt. Fast ganska artiga är de ändå, när de susar förbi en med ett “dzięki” (tack).

Det mulnar på. Kanske blir det regn. Det är bäst att trampa hemåt.


Förfrämligande journalistik

Category: by sophie engström, ryssland, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

För en tid sedan sa en svensk näringsidkare, verksam i Ukraina, till mig att det är “bättre att svensk media inte rapporterar om vad som händer i Ukraina”, eftersom varje rad eller inslag resulterar i minskade intäkter. På ett vis är jag beredd att hålla med, men givetvis inte av samma skäl.

När jag arbetade som frilansjournalist och skrev om Ryssland och Ukraina, fick jag ofta önskemål om att jag skulle fokusera på annat än det jag ofta skrev om. Jag har alltid intresserat mig för hur människor skapar mening i en ganska svår vardag. Det har betytt att jag ofta skriver om kultur eller hur människor organiserar sig. Det innebär ju givetvis inte att jag är ointresserad av de problem som finns och som det oftast rapporteras om, men att jag tycker att en djupare förståelse för ett samhälle alltid är att fördrar framför en ytlig och onyanserad.

Under de år som jag skrivit om regionen har jag dessutom sett att den bild som svensk media skapar, alltför ofta är skev eller direkt missvisande. Ofta handlar det om att den svenska journalisten intervjuar någon från regionen, och oanalyserat skildrar landet utan att göra den kulturella analys som faktiskt är nödvändig för att förstå. Det är som om många journalister använde sig av en förfrämligande-teknik à la Tolstoj.

För mig framstår det som att journalistens absolut viktigaste roll i dagens värld, där informationen rasar mellan kulturella kontexter, är att förstå, förklara och skapa en känsla av samhörighet. Vi är alla här på samma jord. Den är vår tillsammans, och nationella gränser inget annat än en mänsklig exkludering som skapar mer problem än erbjuder lösningar och hindrar förståelse. Jag menar även att journalistens roll är ännu viktigare idag än tidigare! (Några som förstått det är Al jazeera. De har verkligen en förmåga att visa flera sidor av samma sak.)

image

Ju mer jag förstår och ser av Ukraina, ju mer ser jag hur lite svensk media sätter sig in i den situationen de föresatt sig att skildra. Jag har tyvärr (!) många exempel på missvisande eller dålig journalistik om Ukraina, men här tar jag endast de senaste i raden.

Mitt första exempel är från TV-serien “Vem tror du att du är?” och om Alexandra Rapaports familj. Lviv beskrivs här helt missvisande och bilderna är en exposé av främlingsfientlighet. Varför måste man i en och samma bildruta exempelvis ha en man som pumpar sitt bildäck samt gatuarbetare som gräver i ett hål? Eller varför måste man visa flera gamla gummor med huckle i bildruta efter bildruta? Den spär bara på den bild av Ukraina (och hela östra Europa) som eftersatt, oprogressivt och… ociviliserat. Inte med ett enda ord berör man att Lviv idag är oerhört vacker och kreativ stad, något som faktiskt hade gett en ny inblick i varför så många genom århundradena ha valt och väljer att bo i Lviv.

Robin Olin, ungdomskorrespondent på Sveriges Radio, gör i sitt reportage om unga dataspelsproffs den slentrianmässiga reflektionen att det är stora skillnader i Ukraina. Exakt, skillnader finns, men vad nytt tror Olin att det ger de svenska radiolyssnarna? Borde han inte istället fråga de där (konstiga?) människorna på marknaden utanför dataklubben vad de visste om dataspelsproffs… Kanske skulle det öppna för nya förståelser av det ukrainska folket. Eller det kanske inte är uppdraget? Att bekräfta gamla är bättre? Då behöver ju inte lyssnaren försöka tänka i nya banor, eller? Samma gäller reportaget om wikikriget mellan Ryssland och Ukraina. På vilket sätt leder detta reportage till en ökad förståelse för de båda länderna? Finns det inte någon annan historia att berätta än den om spänningarna mellan Ryssland och Ukraina? En om att unga faktiskt skapar sig en egen tillvaro, en egen framtid, en ny sanning, bortom dagens ledare.

Om man nu ska berätta något riktigt hemskt, så kan man fokusera på exempelvis den ökande korruptionen. Men om man ska berätta hemska historier om det “konstiga folket” i öster, så blir kanske lättare om man gör dem lite mindre konstiga. Försöka se dem utan att se dem genom rysskräck-glasögon. Att i alla fall ett reportaget slippa attityden att vi (svenskarna) ändå är så mycket bättre än de (andra).