viewpoint-east.org

I vilket Europa bor jag?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.

our city

Är religion alltid enkom av ondo?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Om du står uppe på utkiksberget Höga slottet i Lviv och skådar ut över staden, så är det antagligen några saker som slår dig. Det första du tänker på är kanske alla grönområden. Därefter slås du av hur kompakt staden är. Som ett vattenlöst och sammanpressat Wien. Sedan är det ganska troligt att dina tankar upptas av alla kyrktorn som uppkäftig spretar mot skyn. Då är det möjligt att du övergår till att filosofera över ukrainarnas fixering vid religion.

Det är inte lätt att för en svensk förklara det ukrainska förhållandet till religionen. Ibland försöker jag med att den var förbjuden av Sovjetunionen, och därför betraktas som en protest mot kommunismen. Men eftersom det snart gått 25 år sedan detta förbud, tror jag att man också måste söka förklaringar på andra håll.

En förklaring jag under senare tid börjat använda mig av är att det handlar om ett trygghetsbehov. I en orolig tid, med krig och ekonomisk otrygghet, är religionen ett familjärt nav som taktfast rullar på i sina invanda spår. Religioner verkar nämligen inte vara mycket för överraskningsmomentet. Religionen blir därför det enda som inte förråder eller förändras på ett oberäkneligt vis.

Men det är lätt som svensk att utgå från att religionens inflytande enkom har negativa konsekvenser. Jag tror mig i alla fall kunna skönja några positiva följder. Och i nedanstående tankefnurra kommer jag främst titta närmare på de sköna konsterna.

I Ukraina finner du lätt många konstuttryck som​ inte räds att vara ovärldsliga. Konst är helt enkelt konst. Punkt. Den behöver inte vara en parafras på något annat inom konsten. Den behöver inte heller vara en kommentar på någon politisk debatt. Den bara är, utan att för den delen hänvisas till epitetet “torgkonst”. Och den uppskattas, även av den så kallade konstnärliga eliten.

Jag inbillar mig att orsaken till detta är det ukrainska förhållandet till religion. Närheten till religion leder till en konstnärlig frihet som inte liknar den i Sverige. Vår konstnärliga frihet handlar till stor del om yttrandefrihet. Den ukrainska konstnärliga friheten handlar ofta om att ge konsten att ett fritt rum. En plats bortom världsliga frågor.

Vår svenska antipati mot religion kan därför ha orsakat en oförmåga att betrakta konst som bara konst, eftersom den inte är ett fritt rum bortom vår vardag. Bra konst i Sverige ska helst vara en kommentar på någon politisk debatt. De själsliga frågorna betraktas ofta lite misstänksamt. Jag baserar den slutsatsen på mig själv. På hur jag tidigare betraktade konst. Hade den inte en politisk udd, tappade jag snabbt intresset.

Den ukrainska förmågan att skapa konst utanför de politiska arenorna ger också lindring till de som betraktar konsten. De behöver inte förhålla sig till eller inta en ståndpunkt i en politisk debatt för att kunna erfara en intellektuell stimulans på en konstutställning.

När du nu står där uppe på Höga slottet så funderar du kanske på vad jag försöker säga. Jo, jag vill påstå att vårt förhållande till religion lättast kan beskrivas som förljuget. Vi envisas med att firar religiösa högtider, men med kapitalismen som allsmäktige Gud. I Ukraina firar man jul utan tonvis av julklappar, och påsken innebär inte kolossala mängder av plockgodis. Man går till kyrkan, eftersom det är en religiös högtid. Om vi nu är så sekulariserade, borde vi skrota alla våra kommersiella tolkningar av religiösa högtider. Eller så helt enkelt sluta kritisera sådana som vill utföra religiösa ritualer.

Vi ska dock inte sticka under stol med att religionens​inflytande faktiskt också kan innebär problem, så som reaktionära förhållningssätt till människors liv och levnadssätt. Men samtidigt öppnar den alltså upp för annat. En friare konstscen. Det måste vara möjligt att acceptera att det inte existerar något svartvitt svar på den här frågan.

Det tar också tid att förstå en annan kontext. Mig har det tagit flera år, och det är först nu som jag tillfullo kan njuta av det ukrainska konstuttrycket. Precis som det säkert tar lång tid för en ukrainare att förstå vårt.

Den enda vägen till att en djupare vänskap mellan våra kulturer är tålamod, och lyhördhet. Att acceptera att vi har olika syn på konsten, och religionen, men att det för den delen inte betyder att ett uttryck är bättre än det andra.

Emedan vi kommit dit, betraktar vi den här vackra utsikten över Centraleuropas charmigaste stad.

Looking at that heart

Jag sjunger de fyllda ytornas lov

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det är nog ett av de största problemen för Ukraina. Att vi inte tolererar tomma ytor,” säger min kollega Julia Petriv, när vi sitter på bussen till Busk. Vi har precis reflekterat över chafförens alla ikoner och utsmyckningar i förarhytten.

Mina tankar glider givetvis iväg, för det där går att applicera på så mycket. Ett fenomen, som jag aldrig förstått, är ukrainarnas förkärlek för presentatörer. Det är givetvis inget ont i att exempelvis inleda en konsert med några väl valda ord, och att det görs av en presentatör är ju inte otrevligt på något vis. Men som svensk kan den pratglada presentatören lätt bli ett irritationsmoment. Som när man pladdrar på om tonsättaren och dess musikbild, men ändå glömmer att 1) säga att man ska stänga av mobilen 2) påpeka att man ska ge katten i att applådera mellan satserna. Eller som när presentatören rusar ut på scenen samtidigt med de avslutande applåderna, och i vild eufori hänge sig åt ett extatiskt pladder som får publiken att helt tappa koncentrationen, och således sluta applådera. Det leder ju bara till en känsla av att någon snodde festen från musikerna.

Och det är sant, det finns inte många ytor som är tomma i Lviv. Det mesta är belamrat med information. Även människorna har för mycket information på sina kroppsytor. Halsbanden är för stora. Håren har för mycket färg, eller så är det bara för kortklippt. (Det förra bärs mycket sällan av en man, och det senare utvecklas bara i mycket sällsynta fall hos kvinnor.)

När jag flyttade hit tyckte jag att allt det här var mycket irriterande, och till och med upprörande.

Men nu har jag bott här ett tag, och har på något underligt vis börjat uppskatta den här oviljan att erkänna de tomma ytornas rättigheter. För vad är de bra till egentligen? Blir vi lyckligare av att alla sitter med näsan i ett programblad istället för att lyssna på en presentatör? Blir vi verkligen finare av att sätta på oss ett halsband som knappt syns? Eller inbillar vi oss att vi ser naturligare ut med en hårfärg som inte pockar på uppmärksamhet? Och nuförtiden uppskattar jag faktiskt de ukrainska männens kortklippta hjässor. De känns mycket mer påklädda​ än de nakna huvuden som många svenskar män valt att (inte) iklädda sig i. För det om något är ett ett exempel på en mycket tom yta.

Fast det finns ändå något som är sant i det Julia Petriv påpekar, tänker jag. Om man fyller alla tomma ytor slutar man kanske se, och i värsta fall, lyssna. Man stänger helt enkelt av. Hur mycket orkar man ta in? Men att byta ut det mot tomma ytor? Nja, jag har lärt mig att uppskatta den ukrainska orädda kakafonin. Den är otroligt uppiggande för någon som blivit uppfostrad med att “tala är silver, men tiga är guld.”

communication with the sky
Även himmeln är fylld av information. Tänk om man skulle missa något viktigt? Foto: Sophie Engström.