viewpoint-east.org

Batalj på två hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Alltsedan jag flyttade till Kraków har jag intresserat mig för cyklisterna. Deras förfarande har förefallit mycket besynnerligt. Snabbt har de ilat fram, och gärna på trottoarerna. Det här retade tidigare gallfeber på mig, och jag har otaliga gånger utgjutit verbala hämndaktioner på dessa cyklister. Huruvida det överensstämde med rådande polsk lagstiftning påverkade inte min hållning. Ur det avseendet är jag mycket svensk. Vart än vi kommer verkar vi ha en uppsjö av förslag på hur ordningen på den utländska plats vi befinner oss skulle kunna vara bättre instiftad. “Varför gör de si?” “Varför gör de så då?” “Hade det inte varit bättre om de gjorde så här istället?” säger vi, och har Sverige som förlaga för hur saker och ting ska samverka.

Nå, nu är jag ju med cykel, och det har gjort att jag har förändrat förhållningssätt något. Jag har insett att det här med att cykla på trottoaren faktiskt inte enkom är av ondo. I synnerhet inte om man visar respekt för de fotgängare som också vistas på trottoarerna.

Det förhåller sig också så att den polska biltrafiken sägs vara ganska, låt oss säga, lynnig. Folk kör som vettvillingar, och statistiken talar dessutom sitt tydliga språk. Polackerna tillhör de sämsta chaufförerna i EU. Ja, om man ska tro statistiken, alltså. Själv har jag ännu inte mött på så många lynniga bilister. Jag kan till och med tillstå att jag är ganska positivt överraskad. De bilister jag möter på min väg här i Kraków, tar det väldigt varsamt med cyklister. De stressar oss inte vid korsningarna. De försöker inte heller smita förbi oss i trånga passager. Jag skulle vilja säga att de bilister jag har mött, när jag farit fram på min stålhäst, faktiskt har visat mer hänsyn än deras svenska kollegor. Märkligt, ty det är en respekt som jag faktiskt var helt oförberedd på att få erfara.

Det finns också andra saker som är förbryllande för en svensk. I Kraków får man cykla mot enkelriktat. Ja, nästan överallt, vill säga. Vid sådana vägar återfinns oftast en skylt som förkunnar följande “Nie dotyczy”. Det betyder ungefär “cykla här, men det är inte vidare praktiskt”. Man ska med andra ord vara ganska kaxig och fräck för att ta upp kampen med bilisterna om det skrala utrymme som finns mellan de parkerade bilarna och de som susar fram i motsatt riktning. Själv är jag inte så kaxig, utan cyklar helt sonika upp på trottoaren, vilket är mycket mer praktiskt. (Det borde förresten stå på en annan skylt.)

Fotgängarna är dessutom medgörliga. Inga sura miner (om de inte är svenska turister, vill säga), och det är en ganska god samarbetsvilja på trottoarerna.

Nej, det är inte mycket jag kan beklaga mig över… Om det inte vore för de andra cyklisterna. Något cykelvett har de flesta inte. Man räcker till exempel sällan ut armen när man ska svänga. Själv praktiserar jag Köpenhamns cykelregler. Jag sträcker ut armen när jag svänger, samt markerar när jag bromsar in genom att lyfta upp handen (ungefär som indianerna hälsade på varandra i vilda västern-filmerna) och jag pekar framåt när jag ska ta mig rakt genom en korsning. Det här har jag fått lära mig den hårda vägen i Danmarks huvudstad. Med andra ord, ungefär så här: “Hvad læver du? Dit forpulede fjols!” (Det där får du själv översätta.)

Det kommer dock dröja ett tag innan jag har lyckats förmå Krakóws tusenhövdade cykelkår att anta samma danska logik som jag när. (Jag syftade alltså på det där med armen, och inte på svordomarna.) Men jag vill ändå hysa hopp om bättring, ty det börjar bli tröttsamt att genom mina tänder sila vokabeln shmuck till mina tvåhjuliga medresenärer. (Det där får du googla på, om du inte vet vad det betyder.) Så något är ändock sig likt sedan tiden före jag införskaffade cykel. Jag avser alltså min inställning till (andra) cyklister.


Varning för cyklister, säger den knappt synbara skylten.

Om en trofast vän

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vid slottet Wawel finns en staty, som många kanske missar när de strövar förbi. Men faktum är att de borde stanna upp en stund, ty den som står staty är någon som uppvisade enorm tillit och trofasthet. Något som vår tid annars inte premierar särdeles mycket.

Statyn heter Pies Dżok (hunden Dżok). Ja, du läste rätt, det är en staty över en hund. Dżok var en särdeles otursam jycke. 1990 förolyckades Dżoks husse vid rondellen Grunwaldzki. Under ett helt år vankade den trogne vännen runt på platsen där husse gått bort. Han lär ha blivit något av ett samtalsämne i staden. Först efter ett år lät han en annan människa komma honom in på livet. Dżoks nya marmor hette Maria Müller, och de två levde lyckliga tillsammans i hela sju år.

Men så var det åter dags för Dżok att bli lämnad. Maria gick bort, och Dżok rymde. De sista åren tillbringade han kring centralstationen i Kraków, där han lär ha blivit överkörd av ett tåg.

Historien om Dżok är på en och samma gång både oerhört ledsam och vacker. Ledsam för att Dżok förlorade två ägare. Vacker eftersom den är en påminnelse om djurs kärlek och känslor till sina ägare. Därför är det särskilt fint att det finns ett monument över denna trofasta jycke.

Men monumentet lever inte säkert. Sedan flera år har Kraków stad diskuterat var man ska bygga ett stort monumentet över Hemmarmén. Hemarmén (på polska Armia Krajowa) var den motståndsrörelse som bekämpade nazisternas ockupation av Polen under andra världskriget. Ett förslag är att platsen för ett sådant monument ska vara precis där Dżok står staty. Det här något som retar många krakowiter. Dessa tycker att det redan finns ett monument över hemarmén (som ligger på andra sidan Wawel), och det behövs inte ett till. Andra anser att platsen där Dżok står staty är en idealisk plats. Diskussionen lär fortsätta.

Det har skrivits böcker om Dżok, som har blivit en riktig legend, och 1991 gjordes en dokumentärfilm om honom. På filmen ser vi hur Dżok oroligt vankar runt. Ständigt sökande efter sin husse. Han tycks inte särskilt bekymrad över allt stök som pågår runt omkring. Filmen är inte bara en fin hyllning till en trofast vän, utan också ett fantastiskt tidsdokument. Det Kraków som syns på filmen känns mycket fjärran. Spårvagnar skramlar förbi. Bilar som spyr ut svarta moln av avgaser. Människan med nötta kläder, trötta ansikten och tidslösa frisyrer. Och mitt bland dem finns Dżok, som förefaller vara helt upptagen med sitt eget sökande och andra hundbestyr.

Idag vankar han inte längre runt på platsen, utan står staty. Med sina ledsna ögon ser han ut över mänskligheten. Människans bästa vän… Och hans metalliska fysionomi påminner oss om våra sällskapsdjurs utsatthet. Något som vi faktiskt behöver påminnas om lite oftare. Monument över krigens hjältar har vi nog faktiskt så att det räcker, och blir över.


Filmen om Dżok.

Historien bakom ett slott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kollektivtrafik i all ära, men nu har jag införskaffat cykel och jag måste tillstå att jag föredrar att vara ute i friska luften (när vädret tillåter).

Idag satte jag mig därför på min nyinköpta cykel och trampade iväg. Det visade sig dock snart att väderprognosen jag tittat på var en riktig lögnhals. Trots att den hade lovat att det inte skulle regna, fick jag nog skula minst två gånger. Vinden var dessutom enveten och hade lagt ut en bana rakt in i mitt ansikte.

Den utvalda banan gick västerut, längs med Wisła. Jag har visserligen promenerat och åkt kollektivtrafik åt detta håll, men nu ville jag testa på cykelvägen som leder ut mot Tyniec (som jag skrivit om tidigare). Det är en vacker tur, där man kan ta sig fram nästan helt utan att komma i närkontakt med några bilar.

På min högra sida ringlar sig Wisła, och bortom den tornar ett berg upp. Det finns två landmärken på detta berg. Det enda är spirorna till en kyrka med tillhörande kloster. Men mellan kyrkan och mig skymtar ett slott vars utseende ger mig något av kalla kårar.

Slottet heter idag Zamek w Przegorzałach (slottet i Przegorzały) och är det enda exemplet på nationalsocialistisk arkitektur i Kraków. 1928-29 byggde den polske arkitekten Adolf Szyszko-Bohusz en villa på platsen. Adolf Szyszko-Bohusz var inspirerad av modernism inom arkitekturen, men palatset han byggde på platsen liknar mer ett torn, med brant och toppigt tak. Det står fortfarande kvar, men skyms av ett mycket större åbäke.

När nazisterna intog Kraków 1939 blev Otto Wächter guvernör i distriktet Krakau (Kraków). Han fick då möjlighet att välja sitt eget boende, och som sommarresidens valde han Adolf Szyszko-Bohuszs villa. Denne vägrade dock, vilket resulterade i att Adolf Szyszko-Bohusz kastades i fängelse 1941.

Ett år senare beordrade Otto Wächter att man skulle bygga ett nytt intilliggande palats. Det var dock så att Wächter inte var helt ärlig. Under förevändning att palatset skulle byggas som sanatorium för SS-män lät han tredje riket bekosta byggnationen, som han hade tänkt att ha som sitt eget palats.

Palatset, som nu skymmer Adolf Szyszko-Bohuszs villa, fick namnet Schloss Wartenberg (vakttornsslottet). Slottet skulle byggas i en romantisk stil, och arkitekterna var inspirerade av slotten kring Rhendalen i Tyskland.

När Otto Wächter förflyttades till Lemberg (Lviv), där han blev guvernör i distriktet Galizien, övergavs bygget, men återupptogs ett år senare när Himmler kom på besök. Man planerade bland annat att det skulle finnas en linbana upp till slottet, men planerna på ytterligare utbyggnader gick om intet när sovjetiska trupper intog Kraków 1945.

När jag cyklar förbi slottet känner jag ett starkt obehag. Slottets hela fysionomi andas nazistisk ideologi. Redan innan jag förstod vad det var för slott, kunde jag nosa till mig att det rörde sig om ett nazistiskt skrytbygge. Jag frågar mig vilka det var som byggde slottet. Det är ju inte omöjligt att man använde tvångsarbete – politiskt oliktänkande polacker och judar – till att bygga upp det, och jag tycker mig nästan känna deras närvaro. Det måste ha varit ett farligt arbete, ty slottet står längst ut på klippan som stupar brant. Otto Wächter var för övrigt den som låg bakom förintelsen av de galiziska judarna. Och ett verk från hans sinne måste föraktas.

Det är nästan lite underligt att det har fått stå kvar. Att ingen har kommit på tanken att rasera det. Men det är samtidigt förståeligt att det står kvar, då polackerna efter kriget hade annat att tänka på än ett slott på en klippvägg.

Idag är det Jagellonska universitetet som äger slottet, och Centrum för europastudier har delar av sin verksamhet här. Tidigare fanns även centret för förintelsestudier i slottet, men de har flyttat till ulica Romana Ingardena, som ligger vid Jagellonska universitetsbiblioteket. Det finns också en restaurang i Zamek w Przegorzałach. Restaurangens specialitet är… hör och häpna, rätter från det kurdiska köket. Man får ju hoppas att Otto Wächter vrider sig riktigt ordentligt i sin grav. Om han nu har någon grav, vilket jag ändå innerligt hoppas att han inte har.

Jag cyklar bort från detta gruvliga slott, och efter en stund skymtar jag ett vackrare dito. Ett slott som alltid ger mig glädje, nämligen Wawel.


Med Wisła.


Slottet längst upp till vänster, och bakom det skymtar Adolf Szyszko-Bohuszs villa fram. Med sitt toppiga tak.

Ingen klagovisa värd att sjunga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I tre veckor nu har mitt kvarter inte riktigt varit sig likt. Det taktfasta dunket från spårvagnarnas hjul har nämligen inte ljudit. Kalwaryjska kändes ödslig och naken, trots att både bilar och bussar försökte knö sig fram på den smala gatan.

Även om jag inte nyttjar kollektivtrafiken i Kraków särskilt ofta, känner jag en stor vördnad inför denna inrättning. Bussar och spårvagnar går stup i kvarten, och nästan alltid i tid. Dessutom beter sig folk som de borde göra i kollektivtrafiken. Med det menar jag att de 1) väntar med att stiga på tills de som ska av har fått komma ut 2) de sitter inte med fötterna uppe på sätet mittemot 3) när en äldre kommer på reser sig de yngre upp 4) osv osv. Folk har alltså vett i kollektivtrafiken här. Fortsättningsvis kan jag intyga att bussarna och spårvagnarna nästan aldrig är proppfulla. Till och med i rusningstrafik finns det plats att röra sig. Jag är till och med benägen att säga att den krakowitiska kollektivtrafiken har extremt lite att göra med den svenska. De lystrar kanske till samma tilltal, men där slutar likheterna.

Nu finns det nog någon som knorrar att den fina kollektivtrafiken i Kraków kommer sig av att bland annat vi svenskar betalar en enorm avgift till EU, som sedan slussas ut till exempelvis Polen. Jovars, det stämmer förvisso, men det förklarar ändå inte varför vi i Sverige har så förbaskat svårt att ta hand om det som är vårt tillsammans! Jag är nämligen så ålderdomlig att jag inte kan förlika mig med snusket på kollektivtrafiken i Sverige. Varför lämnar man sin gamla medhavda matsäck nedtryckt mellan sätena? Och varför sitter man med fötterna uppe på sätet mittemot? Listan kan göras längre, men jag slutar här för att inte trötta ut mitt tålamod.

Här i Kraków har jag faktiskt inte sett något av det snusk jag beskrev ovan. Varför vi i Sverige inte klarar av att vårda vårt gemensamma innehav är faktiskt obegripligt. Här har vi en hel del att lära sig från polackerna.

Om jag nu skulle hitta något att beklaga här i Krakóws kollektivtrafik skulle det möjligen kunna vara priset. Det är förhållandevis dyrt (om man ser till en polackernas genomsnittliga lön). Men det är ändå inte oförsvarligt dyrt. Så jag tycker att det inte är någon klagovisa värd att sjunga.

Men vid närmare eftertanke finns det faktiskt en omständighet som jag kan klaga på, och det är de polska chaufförerna. De kör som de har eld i baken allesammans. Ja, det här har jag visserligen klagat på tidigare, men det förefaller vara något jag inte lyckas vänja mig vid. I vissa situationer har de kört så aggressivt och hetsigt att jag inte klarat av att hålla inne ett skratt. Det blir lite fånigt nämligen, att sätta gasen i botten, för att sedan kasta sig på bromsen lika fort. Vari ligger nyttan med det? Samtidigt är ju detta inget fenomen som är avgränsat till kollektivtrafiken, enär alla här kör lika paradoxalt fånigt. Det må vara något i det polska kynnet som jag aldrig kommer att (eller ens vill) förstå.

Men eftersom det här inte är något som gäller enkom kollektivtrafiken, tycker jag inte att någon större skugga ska falla på den i detta avseende.

Summa kardemumma, så har jag således ingenting att beklaga mig över, och kan endast lovorda Krakóws formidabla kollektivtrafik. Och det är i sanningens namn ett rent nöje att ta spårvagnen till ändhållplatsen, och från den få vandra rakt ut i spenaten. Något som jag gjorde i helgen. Och där ute mötte jag nyplöjda åkrar och ett böljande landskap som fick mig att tänka på Sveriges vackraste plats, nämligen Bältebergavägen som slingrar sig fram från Vallåkra upp till Belteberga bruk, och vidare mot Ottarp och dess fina kyrka.


Den enda skillnaden var att jag skymtade Tatrabergen i horisonten, vilket man ju inte kan sikta strax utanför Vallåkra.

Hemma på Nowy Kleparz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Osiemnaście i pięćdziesiąt, säger hon med ett leende, och jag erfar omedelbart en känsla av att vara hemma. Jag står på marknaden Nowy Kleparz och räcker över de arton och femtio (som de inledande orden betyder) till den vänliga damen. Hon som gav mig den där känslan av att äntligen vara i min hemvist. Ty det är på matmarknader jag känner mig som mig själv på riktigt.

Ja, det har varit något av ett dilemma för mig här i Kraków, något har fattats mig. I min stadsdel Podgórze finns ingen marknad. Vi har bondens marknad varje lördag, men det är inte riktigt samma sak. Deras utbud är begränsat, och varorna ofta lite dyrare, och ibland tyvärr även något sämre än vad jag är van vid. I Lviv ratade jag alla stora matvarubutiker, och vande mig därför vid att handla på marknader. Sådana som matvarukedjan Auchan fick väldigt sällan besök av mig. Jag höll mig på Halytskij rynok, Dubrobot eller Krakivskij rynok. Den senare dock mer sällsynt, då den är belägen på det som en gång var Lvivs gamla begravningsplats. Efter att nazisterna hade tvingat judarna att krossa varje gravsten, stod resterna av den kvar utan att de sovjetiska myndigheterna visste vad de skulle ta sig till med den. Men under 1960-talet kom man på den usla idén att göra en marknad på platsen. De sista gravstenarna slängdes ut och på det som en gång var en av Galiziens judiska stoltheter byggde man upp en marknad som alltså finns än idag. Trots att de stackars försäljarna inte har något med det att göra, hade jag alltid en klump i magen när jag gick dit för att företa mig mina veckoinköp. Därför gick jag hellre till Halytskij rynok när jag bodde i Lviv. Den gav mig verkligen ingen klump i magen, utan genererade ett saligt leende på mina läppar.

Nå, det här var då en förfärligt lång och förvirrande parentes, ty jag ville egentligen inte berätta om bortglömda eller vanhedrande begravningsplatser, utan om njutningen med att handla på en matmarknad. Enda sedan jag kommit till Kraków, har jag saknat den där mycket speciella angelägenheten det innebär att handla på en marknad.

Därför tog jag idag min dramaten på bussen för att ta mig till Nowy Kleparz. Det här är en marknad med mycket gamla anor. Redan på 1300-talet förde man handel på platsen. Nowy Kleparz ligger norr om Krakóws centrum, och på den tiden var Kleparz en egen stad. Ungefär tvåhundra år senare kallades platsen för portem lądowym ziemi krakowskiej, vilket kan översättas med “Krakóws landhamn”. Genom Kleparz fram till platsen för dagens matmarknad gick den stora vägen från norr. På den kom bönderna till Kraków med bland annat spannmål, som de sedan sålde på den plats som idag är Nowy Kleparz. Det måste ha varit ett fasligt oväsen och kackel av människor och djur på denna Krakóws landhamn.

Och det är lätt att ana att det här var en mycket betydelsefull plats för krakowiterna och kleparziterna, ty strax norr om marknaden finns ett fort beläget, Forty Kleparz. Den är idag det bäst bevarade fortet i Kraków.

Nå, nu hamnade vi återigen på ett sidospår. Vad jag ville berätta var egentligen inte allt det där jag präntat ovan. Min avsikt med det här röriga, eller rörliga, inlägget var att försöka berätta om tjusningen med att handla på en marknad. Att det är genom handlingen att handla på en marknad, som jag känner mig hemma. Men när jag skriver det här inser jag hur oerhört privat, fånigt subjektiv och måhända även perifer min berättelse är. Vem vill höra om hur jag, med ett leende på mina läppar, traskar mellan de olika bänkarna med grönsaker och frukt i prydliga högar? Ingen är väl intresserad av att läsa hur jag hänförs av de handgjorda korgmöblerna. Eller hur jag står och tittar på hur bagaren friterar pampuchy (en slags munkar), och känner hur den söta doften sprider sig över praktiskt taget hela marknaden. Inte heller vill ni läsa om hur jag står och tittar på hur fiskhandlaren lägger upp de färska forellerna i raka vackra rader. Nej, det tror jag inte ni vill läsa om. Inte heller tror jag att ni intresserar er särskilt mycket för min hemmasnickrade teori, som säger att det är på matmarknader som dessa man möter det riktiga Kraków. Matvarukedjan Biederonka i alla ära, men den fattas ett eget habitus. Den har lika lite själ som ICA Kvantum i Höganäs. Nowy Kleparz, däremot, har en själ, en vilja, en karaktär. Och ibland ler den också lite försiktigt. Ungefär så som den trevliga damen log. Hon som till mig sålde morötter, potatis, äpplen, brysselkål, lök, vitlök och rödbetor för det blygsamma sunman 18.50 zloty (≈ 46 SEK).

Unknown, I live with you – tonsatta röster från Afghanistan

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av orsakerna till att jag på senare tid tilltalas alltmer av opera är, vid sidan av det starka uttryck som konstformen besitter, kvinnornas karaktärer. De tar plats, både genom sina röster och rent fysiskt. Sjunger man opera kan man ju inte stå med benen ihopsnodda och med magen indragen. Nej, det krävs ofta att de står bredbenta på scenen samtidigt som de måste överrösta en stor och vrålande orkester. Men det finns också en märklig kontrast mellan de starka och betonade kvinnogestalterna i operor, och de fasansfulla öden de ofta går till mötes. Det här är en tanke som också förstärkes hos mig, när jag i helgen var på operafestivalen Opera rara och såg performance-operan Unknown, I live with you.

Verket utgår från texter som författats av afghanska kvinnor. Texterna skrevs av kvinnor som deltog i ett projekt som initierats av en amerikansk journalist mitt under tiden för talibanernas styre i Afghanistan. Under denna tid var det bland annat var illegalt för kvinnor att skriva, så texterna skrevs i hemlighet av kvinnorna. Det är smärtsamma texter, som gestaltas av tre sångerskor. Genom de tre sångerskorna möter vi en afghansk vardag med förtryck, våldtäkt och maktlöshet. Och vi får också höra om en flickan som drömde om att bli fotbollsproffs, men vars drömmar krossades då hennes ben och armar sprängdes i bitar.

Föreställningen gör ont, inte bara genom texterna, utan också eftersom de tre sångerskorna så kraftfullt ger uttryck för det våld som kvinnorna utsätts för. Deras agerande är fasansfullt trovärdigt. Vi är med dem i deras smärta, och klaustrofobiska situation. De befinner sig i ett fängelse utan fönster, och vi åskådare känner oss nog alla nästan lika utelämnade som de är.

Och det gör ont rent musikaliskt. Katarzyna Głowickas tonsättning skaver och värker. En stråkkvartett avbryts understundom av ilsken och frustrerad elektronisk musik. Genom ljudmattan, som tonsättaren själv åstadkommer från scenen, vibrerar av krigets dån. Det är kallt, men ändå märkvärdigt hett. Som om vi faktiskt vore i de afghanska bergen, där dagens hetta byts ut mot en dov och ondskefull kyla.

På scenen finns också flera dansare, varav en ligger, tillsynes död, på en bår. Ju längre in i berättelsen vi kommer, ju mer liv får denne, och i berättelsens slut är det hen som visar vägen till det fönster som trots allt finns. Deras fönster mot friheten. Men trots att ljuset flyter in över kvinnorna, känner vi inte att de befriats. Och kanske ska deras avvaktande kroppsspråket gestalta just det.

De tre sångerskor har alla utsökta röster, och förtroendeingivande gestaltning, men enligt mitt tycke sticker mezzosopranen Sara Jo Benoot ut. Och det är hennes berättelse som får avsluta operan. Hennes röst är tjock och djup, och däri finns en riktig urkraft. Hennes berättelse handlar, enligt min tolkning, om kvinnlig omskärelse och våldtäkt. Hon vill vara en man, för att kunna känna njutning. Sara Jo Benoots statiska kroppspråk förstärker också känslan av att hon är fångad i sin egen kropp.

Plötsligt förstår jag operans inledning. Innan vi gick in till föreställningen fick vi åskådare följa en märklig video. Tre skärmar visar hur tre viljelösa kvinnor tvingas av en man att ikläda sig scenkläder. De står på en operascen. När de mot sin vilja blivit klädda börjar de sjunga Franz Schuberts poetiska cykel Frauen-Liebe und Leben (En kvinnas kärlek och liv).

Videon ska nog påminna oss om att kvinnogestalterna i operor ofta går lika fasansfulla öden till mötes som de afghanska kvinnorna beskriver. Men utformningen av videon gör snarare att jag tolkar den som ett misslyckat försök att vanhedra opera som konstform. Tyvärr inte en alltför långsökt tanke, då operafantaser inom populärkultur ofta beskrivs som galna vettvillingar som är massmördare på sin fritid.

Unknown, I live with you är, som jag skrev inledningsvis, en performance-opera. Det innebär att den balanserar mellan konstmusik och populärmusik. Tyvärr upplever jag att den senare har övertaget i utformningen. Något som förvisso kan förlåtas med att jag tillhör den där borttynande gruppen i samhället som fortfarande njuter av opera, och faktiskt också tycker att Franz Schuberts Frauen-Liebe und Leben är mycket vacker.

Men styrkan i Unknown, I live with you ligger just i att den vågar referera till det egna fältet, alltså operan som konstform. Dessutom är det en mycket stark föreställning då den berättar om våld mot kvinnor inom muslimsk fundamentalism, samtidigt som den ställer obekväma frågor om förtryck av kvinnor inom vår egen kontext. Och kanske är det så att företeelser som förtryck görs begripligare om vi kan tolka den genom våra egna erfarenheter.


Foto: Monika Stolarska. Bildens källa.

Ungdomen kommer!

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Hemma hos mig bor fyra Leopold. De har följt mig till Kraków ända sedan den dag jag förälskade mig i honom en dag i Lviv. Nej, inte är det den fysiska personen Leopold jag förälskat mig i, utan hans alster. De verk av honom jag främst tilltalas av består i huvudsak av små finurliga teckningar och träsnitt.

Leopold Lewicki är nämligen oerhört svår att motstå, om man som jag, har en gnutta humor och gärna sneglar på tillvaron från sidan. Här på min blogg har han tidigare presenterats med sitt ukrainska namn, men eftersom jag nu bor i Polens kulturella huvudstad (i alla fall i ett historiskt perspektiv) passar det sig kanske bättre att jag övergår till hans polska namn.

Som bördig från en polsk-ukrainsk familj representerar han dessutom fint den häxbrygd av olika etniska grupper som befolkat denna region. Att säga att han var ukrainare är inte korrekt. Lika fel är det att säga att han var polack. Han var inte heller judisk, trots att han genom sitt giftermål i viss mån blev en del av ett judiskt tankegods. Kanske var han helt enkelt en galizisk skapelse. En sådan som bara kan finnas här.

Första gången jag mötte honom var som sagt i Lviv. Under en av mina mållösa stadsvandringar genom staden, vandringar som närmast kan liknas vid ett egendomligt och fullkomligt osymmetriskt nät, snubblade jag över ett lägenhetsmuseum till hans ära. Det var ovanligt vederkvickande att få stiga in i Lewickis alldeles egensinniga värld. Det var inte för utan att jag kände en mycket nära samhörighet med den anspråkslösa Lewicki. Han tycks ha varit som lyckligast när han fick göra det han ville utan att ta stora ambitiösa karriäristiska språng.

Guiden som berättade om den sympatiske Leopold gick med snabba kliv genom hans historia, och uppehöll sig bara en kort stund vid hans tid i Kraków. Enligt guiden var den där tiden inte så relevant för hans särpräglade sätt att avläsa verkligheten.

När jag igår stod på Kamienica Szołayskixh im. Feliksa Jasieńskiego (en filial till Krakóws nationalmuseum) insåg jag att jag hade blivit dragen vid näsan av den trevliga guiden på lägenhetsmuseet. Lewickis tid i Kraków var nog den tid som gjorde honom till den han sedermera blev.

På utställningen Idzie młodych! I grupa krakowska (Ungdomen kommer! Första Kraków-gruppen) handlar om den första Kraków-gruppen, som verkade mellan 1932-37. Denna grupp bestod, förutom Leopold Lewicki, av Aleksander (Sasza) Blonder (aka André Blondel), Blima (Berta) Grünberg, Maria Jarema, Franciszek Jaźwiecki, Adam Marczyński, Stanisław Osostowicz, Szymon Piasecki, Mojżesz Schwanenfeld, Bolesław Stawiński, Jonasz Sterniek, Erykius, Eugenius och Aleksander Winnicki. Namn som är okanda för de flesta svenskar. Men deras betydelse för Polens 1900-tal ska inte underskattas.

I princip alla de ovannämnda var studenter vid konstnärliga akademin i Kraków under de sista åren av det glada 1920-talet. De hamnade snart i konflikt med sina, som de uppfattade som, mossiga och föråldrade lärare. Lärare som förövrigt gärna satt och skrockade på Jama Michalika (som jag skrev om för några dagar sedan).

Kraków-gruppen var, som de flesta unga, präglade av sin tid, och det innebar att man sneglade med längtansfulla blickar på Sovjetryssland. Man tyckte att lärarna grävde ner sig i dekadens och ville istället skildra folkets vedermödor. Samtidigt var de skeptiska till de nya nationalistiska trender som dominerade Polens politiska sfär. Man ville se ett jämlikt samhälle, och konsten skulle bistå i den omdaningen. Förutom bildkonst återfanns tonsättare, författare och debattörer bland Kraków-gruppens medlemmar. Man anordnade debatter, teateruppsättningar, konstutställningar med en våldsam iver.

Deras lärare var allt annat än förtjusta, och det gick så långt att man till och med kastade ut studenter. En av de studenter som sparkades ut var Leopold Lewicki.

Utställningen på Kamienica Szołayskixh im. Feliksa Jasieńskiego är osedvanligt inspirerande. Jag drabbas själv av en stark önskan att få bistå dem i deras gärningar. De känns märkvärdig brännande, och deras uttryck förefaller mig fattas oss idag. Då vår samtid endast verkar vilja goutera sjävförhärligande beteende. Verken på utställningen korresponderar ofta med varandra. Som om de hade ett litet samtal kring hur exempelvis ett stilleben ska utföras. Deras egensinne står helt enkelt inte i vägen för det gemensamma uttrycket.

Det är fler än Leopold Lewicki som tilltalar mig på utställningen. Kanske för att de är så nära besläktade. Så som Jonasz Stern till exempel. Hans “W kawiarni” från 1933 får mig att dra lite på munnen. Eller hans dansande par två år senare. Hans karikatyr av Hitler är både skrämmande och dråplig på samma gång. Likaså är Sascha Blonder oerhört underhållande. Han kastade sig mellan stilar och uttryck, tydligen helt utan att låta sig styras av några normer eller regler. En annan som intresserar mig är Maria Jarema. Hon skulle efter kriget få en betydande roll i det som skulle bli den andra Kraków-gruppen.

1937 upplöstes gruppen och medlemmarna skingrades ytterligare när andra världskriget bröt ut. Några av dem överlevde inte kriget, men flertalet kunde gå helskinnade ur det. Leopold Lewicki bosatte sig i Lviv, och återvände aldrig till Kraków. Det samma gäller de medlemmar som var av judisk börd. Några fortsatte sin verksamhet i Kraków. En av dem var Jonasz Stern, som mirakulöst överlevde förintelsen. Hans historia är oerhört fascinerande och berör djupt. Efter att nazisterna ockuperat Lviv hamnade han i stadens getto. Vid en arkebusering lyckades han smita genom att spela död och senare fly. Stern har gjort några mycket gripande linoleumtryck baserat på hans minne från tiden i Lvivs getto.

När jag idag tittar på mina små alster av Leopold Lewicki, fyra små träsnitt, ser jag dem i ett större sammanhang. De skapades inte i ett vakuum, utan samtalar med andra. Jag hade det nog på känn tidigare, men nu vet jag lite mer exakt med vilka. Och varför…

Utställningen pågår till den femte mars 2020.


Jonasz Stern “Hitler” 1934.


Leopold Lewicki två skildrar av judiskt bad, från 1932 och 1933.


I stormens öga.


Stanisław Osostowicz “Porträtt av Leopold Lewicki” 1932.


Jonasz Stern “Dans” 1936.