viewpoint-east.org

När inte ödmjukheten står på spel – Valerij Sokolov

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Jews, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödmjukhet. Det är inte ofta som det ordet flyger genom mina hjärnvivlar när jag åhör en konsert med en solist på podiet. Men när det gäller Valerij Sokolov (1986) är det precis vad jag tänker, och känner. Ty Sokolov besitter just den egenskapen. Det är en utpräglad ödmjukhet och medkänsla med styckena som utmärker hans fenomenala tolkningar.

Kvällens konsert på festivalen Virtuosy var inte något undantag. Snarare ett gigantiskt utropstecken på den tesen.

Det första stycket som Sokolov framförde vid dagens konsert på Lvivs filharmoni var en komposition av den ryske tonsättaren Vladimir Genin (1958). Genin kommer från en känd rysk-judisk familj. Hans farfar, Jossif Spinel, var scenograf till, bland andra, filmaren Sergej Eisenstein. Genin nådde stor ryktbarhet 2014, då han kraftfullt tog avstånd från den ryska aggressionen mot Ukraina. Det främsta beviset på hans engagemang för Ukraina är att han då skrev ett mycket omtalat stycke som han kallar för Threnody for the victims in Ukraine.

Ikväll fick vi dock ett stycke som är komponerat för Valerij Sokolov. De båda har samarbetat sedan 2015. Pietà heter det, och anspelar på en känd skulptur i Peterskyrkan i Rom skapad av Michelangelo, där jungfru Maria sitter med sin mördade son, Jesus, i famnen.

Pietà är ett verk som domineras av spröda, nästan lidande, toner. Men trots det finns här en enorm viljestyrka, en slags märklig levnadsglädje, som trotsar sorgen, utmanar den, och gör att sorgen ändå inte känns avgrundsdjup utan nästan möjlig att övervinna.

Och det är ungefär mitt i det här stycket som jag erfar ordet ödmjukhet. För mitt inre ser jag hur Sokolov böjer sig fram, och lägger sitt öra mot stycket för att urskilja alla dess nyanser.

Kvällen avslutas med Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) första violinkonsert (op 77). Konserten skrevs 1947-48 men fick inte framföras förrän 1955. I och med Zjdanovdoktrinen införande föll nämligen Sjostakovitjs kompositioner i onåd 1946. Hans stycken följde väl inte tillräckligt väl den socialistiska realismen. (Det står dock över mitt förstånd hur konstmusik skulle kunna följa socialistiska realismen överhuvudtaget.)

Violinkonsert nr 1 är en konsert som kräver total skärpa och inlevelse av både solist och orkester. Stundtals upplever jag att kvällens orkester inte helt förmår att bemästrar detta intensiva verk.

Men det gäller inte utomordentliga Sokolov. Även här hör jag hans utpräglade ödmjukhet inför stycket. Han vill att vi ska förstå och höra alla nyanser. Verket är intensivt och emellanåt så tätt packat att det inte rymmer mycket utrymme för inblick. Men Sokolov lyckas öppna verket för oss. Han får oss att höra hur Sjostakovitj sträcker ut sin hand för att möta andra verk (som exempel kan man urskilja Stravinskijs Petrusjka i sista satsen). Jag har själv annars svårt för Sjostakovitj, ty jag erfar en väldigt stark känsla av klaustrofobi när jag hör hans tonsättningar. Men med Sokolov som vägvisare genom verket känner jag mig inte instängd. Han gör instängdheten begriplig, dock inte bejakad. Emellanåt tycker jag mig till och med höra en gnutta ljus sippra in.

Och jag undrar om inte Sjostakovitj ikväll log förnöjt från sin plats på andra sidan livets slut, när han hörde hur Sokolov talade till och genom hans tonsättning.


Bilden kommer från Wikipedia.


L’chaimo! (Eller skålmo, om du så vill.)

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av de första gångerna som jag besökte Ukraina fick jag höra en historia. Den handlade om några svenska affärsmän som kom till någon av alla mindre städer i Ukraina i början av 1990-talet. Som brukligt ställdes det till med fest. På ukrainskt vis beslöt man sig för att festa så där som bara ukrainare kan. Under kvällens lopp myntades det, enligt denna enormt vederhäftiga historia, ett nytt begrepp, skålmo. Begreppet är en sammansättning av skål på svenska och bud’mo (будьмо) på ukrainska. Bud’mo betyder alltså ungefär “skål”.

När jag hörde det här blev jag oerhört glad. Nästan löjligt glad faktiskt. Det fanns alltså ett vedertaget begrepp för oss svenskar att utbringa en skål tillsammans med ukrainare. Fantastiskt!

Jag fått använding för det här broderliga och systerliga begreppet dussintals gånger. Och det har visat sig vara mycket unikt, ty jag har vid varje tillfälle varit den enda som hört talas om det. Vilket nästan alltid har resulterat i att de som jag har svängt en bägare med har upplevt mig som enormt uppfinningsrik.

Men, som så ofta, har det nu visat sig att uppfattningen om den svenska särställningen i Ukraina är kraftigt överskattad. Idag, när jag bevistade en ny utställning om de ukrainsk-judiska relationerna, arrangerat av Ukrainian Jewish Encounter, fick jag höra att det finns ett ukrainsk-judiskt begrepp för att utbringa en skål. L’chaimo.

Det enda jag med säkerhet kan säga efter att detta plagiat har uppdagats, är att ukrainarna tycks vara ett snillrikt folk som vet exakt hur man ska bygga pålitliga och hållbara broar mellan olika kulturer. Genom att skåla. Jag skulle tro att det har att göra med att ukrainarna under många århundraden har varit uppdelade mellan olika härskare och levt med många andra religioner och kulturer. Det är dessutom fullkomligt snillrikt att sätta sitt eget ord sist, som ett suffix till alla andra. Med visar man att man är anpassningsbar, förhandlingsbenägen och kompromissvillig. Man skriver också in sig i den andra kulturen. Och ändå lyckas man liksom få sista ordet, även om det egentligen är så att man faktiskt får sista delen av ordet.

Nå, egentligen hade jag tänkt att skriva om utställningen som jag nämnde ovan, ty den är också ett utslag av den här säregna kompromissvilligheten som finns här. Det är en enkel skärmutställning, där varje skärm visar ukrainsk och judisk historia, och hur de sammanstrålar. Utställningen, som finns på Italienska gården vid Plotjsja rynok, är ett mycket bra exempel på den här kompromissvilligheten, som jag anser unik för den här regionen. Judiska storheter, som Sholem Aleichem, hamnar sida vid sida med Ukrainas storheter som Ivan Franko och Lesja Ukrainka. Judiska och ukrainska konstnärer ställs sida vid sida. Utbildningar och arméer likaså. Det finns ett brödraskap, eller systraskap, i den här utställningen som känns både befriande och samtidigt väldigt riktigt. Ty man har ju levt sida vid sida under många århundraden, och båda har genomlidit många tragedier och svårigheter, vilket har lett till att de blivit duktigare på att hitta en gemenskap med varandra. Just nu pågår det även en rörelse här, där det judar och ukrainarna kommer allt närmare varandra. Eftersom jag bott här sedan 2010 kan jag säga att jag ser en avsevärd skillnad mot hur det såg ut när jag kom till Ukraina första gången.

En bidragande orsak till att det förhåller sig så, är att många internationella aktörer hjälpt till att finansiera projekt och samarbeten där ukrainare och judar möts. Dagens utställning är till exempel finansierades av Kanadas ambassadör. Jag tror visserligen är liknande projekt slutligen hade uppstått, utan exempelvis Kanadas hjälp, men med dylika initiativ skyndas processen på.

Det enda smolket i glädjebägaren är väl egentligen bara den att det är oerhört svårt att nå ut med positiva nyheter som dessa i dagens klickomaniska verklighet. Det är tiotusentals gånger lättare att nå ut med nyheter om olika antisemitiska dåd, än glädjande nyheter som denna tilldragelse. Ty den är i alla sin enkelhet ett av många lysande exempel på när ukrainare och judar i Ukraina låter sin historia och samtid förenas. Något som bådar oerhört gott för framtiden. Och för att det här arbetet inte ska tyna bort i de oklickades dalgång, krävs det också lite hjälp från dem som glädjs åt arrangemang som dessa. Från sådana som du och jag. Och låt oss svinga våra bägare för det! L’chaimo! (Eller skålmo, om du så föredrar.)


En ukrainsk-judisk orkester. Året är 1895.


Utställningen på Italienska gården. Den visades i Kanada för några år sedan. Dagens utställning i Lviv är en del av den.


Döden bakom styret

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni kanske tycker att jag verkar vara en hopplöst orörlig fysisk massa. Ni kanske är av den meningen eftersom det inte kommer så många rapporter om olika utflykter utanför Lvivs stadsgräns. Och ni har helt rätt. Jag färdas mycket sällan på hjul. Jag tar mig helst inte mycket längre än mina två ben orkar ta mig.

Någon kanske tror att jag lider av någon slags bristsjukdom som innebär att jag inte när någon nyfikenhet på vad som händer utanför Lviv. Men det är givetvis fel. Det finns så många platser jag önskar att jag besökt i den här regionen, men som jag ännu så länge är hänvisad till att drömma om. Och det finns också platser som jag vill återkomma till, och som jag önskar att jag besökte oftare.

En av orsakerna är att jag kan uppfattas som orörlig är att kommunikation i Ukraina alltid är kringgärdat med diverse problem. Tågen ut ur staden går ofta okristligt tidigt (eller så är tågavgångar i ottan just ett kristligt påfund). Och återresan är ofta alltför sent inställd. Inte sällan innebär en utflykt ut ur Lviv att man måste vara ute på resande fot i runt tio till tolv timmar. Det är något som egentligen bara är möjligt under vår, sommar och tidig höst.

Det finns även bussar, eller vad man nu ska kalla de där små likkistorna som lystrar till tilltalet marsjuktka. Om man trots deras ruffa utseende nödvändigt vill åka med dem, har man ett bestyr. För det första är det svårt att veta varifrån de går. Om man pekar ut på kartan att “dit vill jag”, måste man sedan hitta vilken av stans alla busstationer de går från. (Nej, Google Maps har ingen information om dessa likkistor.) Det går, men är ofta svårt att hitta informationen. Det bästa är att hitta någon som bor på platsen dit man vill. Då kan man fråga dem. Om man har tur vet de också på en höft när bussarna avgår. Fast då ska man ha tur. I vilket fall som helst, så kan det vara så att jag ändå hittar en sådan där marsjuktka som jag känner lite förtroende för. Då får jag ha fullt fokus på att inte hyperventilera hela vägen, övertygad om att jag att min sista stund är kommen. Det brukar tyvärr sällan lyckas.

Nu tänker du kanske att “det är synd att hon inte har körkort, för då hade hon haft möjlighet att hyra en bil”. Smart tänkt, men ändå så fullkomligt fel. Ty trots att bilen kanske skulle vara lättare att hitta, vara säkrare och avgå när jag vill, så hade jag ändå varit utelämnad till de ukrainska vägarna och de andra bilisterna. Det är faktiskt så att jag är än mer rädd för en bilresa än jag är för marsjuktkorna. Jag skyr verkligen resor med bil i Ukraina!

Nej, min vän. Det är inte bara mina hjärnspöken som försöker få mig att undvika resor på vägarna i Ukraina. Som en trogen läsare av olika lokala nyheter, vet jag tyvärr hur illa det är ställt med trafiksäkerheten här. Olycksstatistiken är bedrövlig. Under 2018 och 2019 tre första månader skedde det 185 300 olyckor på vägarna i Ukraina, vilka resulterade i 3 954 dödsfall och 36 422 skadade. Av dessa var det ungefär 6000 olyckor med minibussar, och bland dem finner vi också marsjuktkorna. De regioner där flest bilolyckor skedde var Kyjiv, Charkiv, Odesa och Lviv. Under 2018 skedde 10 780 trafikolyckor i Lvivs region, med 292 döda. (Det här är visserligen en förbättring i jämförelse med 2017.) Men det nya året inleddes sorgligt. Bara i januari dog 15 personer och 171 skadades i 118 olyckor. (Den svenska nollvisionen om inga dödsfall i trafiken, känns extremt avlägsen och nästan lite bisarr.) Orsakerna till de höga dödstalen och de många olyckorna är främst dåliga vägar och alltför hög hastighet.

Så mina vänner, det är inte bara mina hjärnspöken. Fast lite är det kanske så ändå. Min säkerhet till fots är endast bedräglig. 41,4% av dödsolyckorna i trafiken i Lviv sker vid övergångsställen. Därför har jag utvecklat en särskild aversion mot bilar i närheten av övergångsställen. Överhuvudtaget har jag i Lviv utvecklat en enormt stor illvilja mot bilar. Orsaken är att de banne mig är överallt. I innerstaden kan man överhuvudtaget inte undfly deras dåliga andedräkter och påträngande brummande röster. Under min tid i Lviv har jag upplevt en dramatisk ökning av deras antal. Och sedan revolutionen och bankernas kollaps har bilarna dessutom bara blivit större och dyrare. (Jag kan visserligen sympatisera med ukrainarnas misstänksamhet mot bankerna, men att investera i en bil är egentligen inte lösningen. Bara man öppnar dörren till den nya bilen har den förlorat några tusenlappar i värde.) Det är också ganska lätt att förstå att man vill ha bil. Det visar på framgång (ty det är tydligen så vi mäter framgång). Och dessutom är kollektivtrafiken under all kritik, så om man bor en bit utanför stan behöver man en bil för att inte bli inneboende på någon av stans alla marsjuktkor. Men alla dessa argument till trots, det hjälps ändå inte. Min aversion mot bilarna i Lviv, växer i takt med att deras antal ökar.

Fast trots all dyster statistik, misstänksamhet mot bussar och motvilja mot alla morgonpigga tåg, lär jag nog snart ta mig på några fler turer ut ur stan än jag brukar. Och då ska jag också försöka känna mig hugad att skriva några rapporter. Ty det är väl också så vi bedömer hur pass framgångsrika vi är. Ju rörligare, desto mer lyckad. Vare sig det sker med marsjuktka, bil eller tåg.

"The Life and Adventures of Shed Number XII"
Bilarnas tidigare boplats. Nu har det flyttat in på gårdar och upp på trottoarerna.

En bland många källor.


Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det måste ha varit grått ute. Sådär östeuropagrått som det bara kan bli här i krokarna, och ungefär så långt som till Berlin. Ty den här berättelsen tilldrar sig till den tid då jag fortfarande var en av alla dessa svenskar som smått maniskt reser till Tysklands huvudstad.

Jag gick väl på någon av Berlins alla trottoarer, djupt försjunken i tankar på någon av dem jag hade intervjuat. Mitt helt galna projekt för resan var att försöka förstå just dragningskraften med Berlin. Varför flyttade och åkte så många kulturarbetare till Berlin, var min egentligen helt hopplösa fråga (även om jag nog tycker att jag lyckades besvara den förhållandevis väl).

Nå, när jag nu gick där med näsan pekande ner i trottoarens stenbelagda rutor, tänkte jag nog ändå inte så mycket på mina skriverier. Jag var, om jag inte minns helt fel, mycket hungrig. Och lycksalig som jag var hade min vän David hotat med att tillreda mig någon typ av anrättning.

Tyvärr fick jag avsluta huvudrätten fortfarande hungrig. Jag hade tydligen glömt att berätta för honom att jag inte åt/äter kött. Fisken åt jag visserligen med god aptit, men det var skralt med firre och den hade dessutom inlindats in i bacon.

När därför efterrätten kom på bordet hade jag föresatt mig att äta mig mätt på den. Det var en tårta han kallade Napoleon. Innan vi fick äta skulle han gagga en massa om hur svårt det varit att tillreda den, och att han hade fått receptet från sin mamma. Hon i sin tur hade fått den från hans moster. Och receptförfattaren ska ha varit hans mormor.

Det här var ett stort ögonblick för min vän David. Det var hans första egna Napoleon. En efterrätt som hans mamma gjort vid särskilt viktiga högtider. Hon hade gjort den i avsaknad av släkt och vänner i Ryssland, sa han. David och hans familj tillhörde de judar som förvisades från Sovjetunionen efter sexdagarskriget. (Några av hans släktingar fick stanna, så som hans moster och mormor.) Tårtan Napoleon hade ätits i hans hem som en protest mot den där hemska dagen då de utvisades, och i ett fåfängt försök att försöka återuppleva smakerna från det forna hemlandet. David själv mindes inget av det eftersom han då låg i mammas mage. Men Napoleon tillhörde ändå en favoritefterrätt.

Det dröjde inte länge innan Davids första egna Napoleon istället låg i våra magar. Den var helt enkelt fantastiskt god.

Nu för tiden, när jag bor i en stad där Napoleon serveras på varje kafé med självaktning, tänker jag ofta på den där berlinska kvällen, när jag äntligen förstod tjusningen med Napoleon. Kanske var det så att Davids inramning av förtärandet även gjorde sitt till. Jag fick en inblick både i vilka vedermödor hans familj fått erfara (fördrivningen och dömda till utanförskap), och en detaljerad beskrivning av hur svårt det faktiskt är att göra Napoleon. Ty det är extremt svårt, och kräver både uthållighet och precision. Tårtan är gjord av flera lager av millimetertunna tårtbottnar som varvas med smarrig kräm. Det tar i alla fall upp till ett dygn innan man kan sätta tårtspaden i den efter allt bökande i köket. Men resultatet är häpnadsväckande. Man tröttnar helt enkelt aldrig på en Napoleon.

Tårtan Napoleon kom till Ryssland någon gång under 1800-talet, och blev särskilt populär efter 1812 då man besegrat Napoleons trupper. På hundraårsjubileet av segern framtogs det recept som än idag är den förhärskande Napoleon-normen i Ryssland och i de länder som tillhörde Sovjetunionen. De många lagren anspelar av någon anledning på Napoleons armé, och det fina strössel ovanpå är en hyllning till den ryska snön (som slutligen knäcktes Napoleons strävan efter att lägga vantarna på Moskvas godsaker).

Och om ni nu känner er upplagda för ett rejält fältslag med köksredskapen, så finner ni receptet här (om än inte Davids mormors recept). Själv har jag förmånen att bo i Rysslands intressesfär, vilket egentligen bara för med sig ett gott ting, och det är att Napoleons krossade storhetsvansinne går att äta upp nästan lite varstans häromkring. Och inte har den Napoleon vi äter här särskilt mycket med den svenska bakelsen. Även om också den har sina förtjänster.


Inget fjäsk på Orgelsalen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Stämningen är förtätad, koncentrerad, och det förefaller mig som om hela publiken och ensemblen Orgelsalen i Lviv har formats till en enhetlig organism. Förväntansfullt väntande. Om några minuter kommer Svyatoslav Lunyovs (1964) Libera me att fälla ut sina tonala vingar, ut över den stora salen, och ut i etern. Jag bevistar Ukrainian Live, en konsert som sänds direkt online, ett nytt och spirande påfund av Orgelsalens kreativa producenter.

Ukrainian festival orchestra (UFO) leds skickligt av Ivan Ostapovitj genom ett stycke ukrainsk samtida konstmusik. Här finns inget fjäsk eller inställsamhet mot publiken och de åhörare och tittare som följer konserten online. Det är musik som kräver koncentration och skärpa. Därav den förtätade stämningen. Direktsändningen spelar nog också in, så att säga.

I det inledande stycket av Lunyov, Libre me, byggs en trevande dialog mellan stråkorkestern upp. Sakta makar de sig varandra till mötes. Trevande. Det finns en sorg i stycket, som ibland skjuts undan så att några strålar kan bryta sig im. Stundtals får stycket mig att tänka på den estniske tonsättaren Arvo Pärt, men här finns en annan tyngd och volym. Libre me pendlar mellan förtvivlan och resignation. Det så vackert att jag faktiskt upplever att jag får lite svårt att andas.

En av de kanske kändaste ukrainska tonsättarna heter Valentyn Sylvestrov (1937). Hans tonsättningar innehåller också ofta ett vemod, ett ukrainskt vemod. Pianisten Dmitrij Mykytyn framför Kitsch Music No. 1 med just den eftertänksamhet och försiktighet som finns inskrivet i stycket.

Oleg Bozborodko är en ny bekantskap för mig. Hans Lantern för stråkorkester är rytmiskt, och lekfullt. Med sirliga svängar och ibland retfulla avbrott förs vi fram genom stycket. Det är ett ljust stycke. Förväntansfullt. Kärleksfullt. Ett välförtjänt “bravo” hörs när orkestern möts av applåder.

Även Gennadij Lyasjenkos (1930-2017) Kontrapunkter för harpa är en oerhört fascinerande stycke. Det är tekniskt, men genom tonerna hörs ibland rent folkloristiska element, ukrainska så som österländska. Jag tycker mig också kunna skönja en ilska, innan stycket abrupt och lite retsamt tar slut.

Det stycke som var svårast att för mig att finna mig till rätta i var Lubava Sydorenkos (1979) Etyder för den gamla staden. Ett stycke för cello och elektronik. Det är ett intensivt verk, som nästan angränsar till frijazz och ukrainska avantgarde, som nog är okänt för många svenskar. Med kontraster och disharmonier föser cellisten oss allt längre in i en okänd värld, fylld av energi. Det finns en intensitet och koncentration i solistens framförande som gör att jag slutligen följer stycket.

Konserten avslutas med två stycken av Bohdana Froljak (1968). Orbis Terrarum är ett stycke för stråkorkester och orgel. Orgeln ligger som ett orosmoln, svagt bullrande. Knappt skönjbart. Froljaks tonsättningar är ofta skira, nästan spröda. Men de är också täta, intensiva på ett helt unikt sätt. Jag kan tydligt höra Valentyn Sylvestrovs filosofi, men hon är sin egen. Inte en kopia på någon annan. Utan helt självständig. I konsertens sista stycke, Venus in furs, för flygel och violin, kan vi också höra hennes unika röst.

Nå, det här var förfärligt många ord. Och kanske borde jag helt enkelt låta musiken tala för sig själv. Men det är svårt att motstå frestelsen att hylla ett så inspirerande och modigt initiativ. Jag försöker att föreställa mig att något liknande skulle ske i Sverige – en fullsatt konsertsal när en lokal orkester framför svensk samtida konstmusik, samt att man på eget bevåg sänder konserten online. Men min inlevelseförmåga räcker inte till. Om ni är begåvade med Facebook kan ni se och höra hela konserten. Då får ni även känna något av vår särpräglade atmosfären i Lviv, och få tillgång till ett axplock av några av de finaste tonsättarna inom ukrainsk samtida konstmusik.

Konserten skedde i samarbete med Malmö akademiska kör och orkester.

Här kan ni se bilder från konserten.


Varför hyllas Porosjenko i Lviv?

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det klart. Näste president i Ukraina heter Volodymyr Zelenskyj. Den officiella sammanräkningen kom idag. Det ska bli spännande, men jag känner mig ännu inte helt viss med att han kommer att klara uppgiften. Hans största utmaning är att hålla ihop detta land, med ett folk med mycket starka viljor. Det, och mycket annat, tänkte jag igår, när jag stod tillsammans med 5000 personer vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv.

I hällande regn stod vi tillsammans för att uttrycka vår tacksamhet till den angående presidenten Petro Porosjenko. En talkör skanderade “djakuemo”, vilket betyder “vi tackar Er” (man niar nämligen varandra här). En uppsluppen och avspänd president skrattade glatt till svar. Faktum är att jag aldrig sett honom utstråla så mycket lugn och gemyt som han gjort sedan han besegrades i presidentvalet. Porosjenko tackade lvivianerna för att de trott på honom. Lviv var faktiskt den enda oblast där Porosjenko vann.

Men när jag stod där så märkte jag att mina tankar gled över till vad som skulle komma nu. Jag är, som kanske framgår, inte helt övertygad om att Zelenskyj kommer att klara uppgiften. Dessutom skymmer en hel avgrund med olycksaliga rykten min sikt. Det jag däremot kan se är att många här i västra Ukraina uttrycker stor oro för vad som komma skall. I denna del av landet har folk fått det avsevärt bättre. De vill inte återgå till en situation där oligarker, så som Kolomojskyj, får roffa åt sig mer av landets tillgångar. Ty det är i dagsläget faktiskt helt omöjligt att säga om Kolomojskyj kommer att få inflytande eller inte. Om de mest illasinnade ryktena är sanna tror jag att loppet faktiskt är kört för Ukraina. Om de inte är sanna kan Ukraina faktiskt gå mot en mycket ljus framtid. Men tyvärr är det så att de mer vederhäftiga bevisen talar för det förra scenariot, att Kolomojskyj ligger bakom Zelenskyjs seger och kommer att ha ett finger med i landets ekonomi. Men i Ukraina är allt möjligt. Till och med de mest kunniga experterna kan vara ute och cykla.

Men varför röstade då lvivianerna på Porosjenko? Är det så att de läst alla olika expertutlåtanden och kommit fram till hur de borde rösta genom deras anslyser? I vissa fall kan det nog vara så, men för det stora flertalet gäller nog en helt annan måttstock.

I en skogsdunge i förorten Sychiv ser jag klart och tydligt varför många röstat på Porosjenko. Här satsas det stort. Nya promenadstråk, bänkar, lekplatser, nyplanterade träd och mycket mer har totalt förändrat den här parken, som tidigare var ganska dyster och kändes lite skum. Till Sychiv går det nuförtiden spårvagnar. Helt nya spår har lagts, och trafiken är tät. Den vältrafikerade vägen genom området är nyasfalterad och bilarna glider fram. Husen har fått ny isolering, och många har fått råd att sätta in nya fönster. Till och med marknaderna är nyrenoverade. Decentraliseringen, något som skett under Porosjenkos tid vid makten, har verkligen gett Sychiv-borna ett helt nytt liv.

Jag och G går in på marknaden Sjuvar (Шувар) för att se om de har några fina färskpotatis. Här inne lyser allt nytt och vitt. Fjärran från hur jag minns att det såg ut senast jag besökte marknaden. Damen som vi väljer att handla av talar i mobilen med någon för henne välkänd. “Polen? Nej, jag vill inte åka dit imorgon”, replikerade hon in i mobilens hölje. I hennes samtal finner vi en annan orsak till varför man röstade på Porosjenko. Visumfriheten. Det är nog så att snart sagt vartenda själ i denna del av Ukraina har åkt till Polen eller något annat EU-land. För de boende i Lviv oblast har EU kommit mycket närmare, och de tackar Porosjenko för det. Många här tvivlar på att Zelenskyj kommer att arbeta lika målmedvetet som sin företrädare för att putta Ukraina närmare EU. Och kommer han ens att besöka Lviv, undrar en del.

När jag stod och lyssnade på Porosjenko vid Taras Sjevtjenko-monumentet, och såg folket runt omkring, hade jag även något annat på min näthinna. Jag såg framför mig de på sociala medier som nu kräver att alla som stödde Porosjenko ska sluta upp bakom Zelenskyj. Jag försöker att föreställa mig att något liknande uttrycktes i Sverige. (“Hörenini, moderater, nu är det dags att sluta gnälla och ställa upp bakom Löfven!” Hur jag än gör kan jag inte få fram en trovärdig bild för det händelseförloppet. Nu ligger Ukraina visserligen i krig, men ska man skrota yttrandefriheten för det? Nej, är mitt bestämda svar. De som är oroliga för framtiden ska ha möjlighet att få säga så.)

Jag har även sett en annan, mycket otäckare tendens, och den tanken kunde jag inte släppa när jag stod där och lyssnade på Porosjenko. Det jag sett är att många gett uttryck för sitt förakt för västukrainaren. Man kallar västukrainarna för nazister, och gör sig lustiga över dem. Ja, ungefär så som Zelenskyj sägs ha gjort i en rysk tv-show 2014. Så summa kardemumma, det kommer att bli en tuff match för den tillträde presidenten att försöka överbrygga de redan svåra motsättningarna. (Tanken om att det inte finns en väst-öst uppdelning i en Ukraina är enligt min mening bara nys, och bygger på en illa gjord analys.)

Jag tar spårvagnen hem från Sychiv. Den går så ofta att jag inte behöver ta den första som kommer, utan kan vänta på nästa. Vid sidan av spårvagnsspåren susar bilarna förbi på de nyasfalterade vägarna, och cyklister stretar i motvinden på de nya cykelbanorna. För bara några år sedan var denna, Lvivs folkrikaste förort, hänvisad till dåliga bussar, vägar med stora hål, och cykelvägar fanns det inte alls. På vägen in mot stan susar vi idag förbi Lvivs nya IT-center. Lviv inte bara är Europa, utan börjar faktiskt alltmer likna det som många här ser som Europa, alltså EU!

Inte undra på att man därför hyllar sin avgående president, och att man känner viss oro, och en gnutta sorg.


I Sychiv.


Påskfirande som borde gå på export

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Okej, jag lovar att jag inte ska plåga er med ännu en postning om vad som händer med ens matvanor och ritualer när man bott en tid utomlands. Eller, förresten, jag tror att jag bryter det löftet omedelbart, ty det här tillhör ett av mina favoritämnen. Den här gången tänker jag dock inte surra så mycket om maten, utan fokus är den här gången på ritualerna. Så här till påsk, ja, den ukrainska påsken alltså, aktualiseras ritualer återigen. Det är nämligen så att jag firar ukrainsk påsk tillsammans med ukrainarna. Nå, nu är väl mitt firande inte riktigt som deras. Jag har lånat in lite, och sedan utför jag någon slags imitation.

Nu ska ni inte tro att jag på något vis försöker förvränga eller förvanska ritualerna i det ukrainska påskfirandet. Det är inte alls det jag pysslar med. Tvärtom faktiskt. Jag skulle snarare vilja hävda att jag sysslar med en tillbedjan av ukrainarnas ritualer.

Varje år på påskafton går jag till någon av Lvivs alla kyrkor och tittar på när prästerna välsignar ukrainarnas påskmat. Med vackert bundna korgar vandrar en stor del av lvivianerna till kyrkorna. I korgarna har de delar av påskmaten. Om du kikar ordentligt kan du se ägg, påskbrödet paska, lite ost, kanske tittar en korv fram och ibland även en flaska med horilka (vodka).

Jag älskar att känna den uppsluppna stämningen och fascineras av ukrainarnas plötsliga förmåga att organisera sig, helt utan det kaos som man till exempel upplever i trafiken. Här hjälps man åt att formera fina ringar, och kommer man lite sent får man assistans av de andra som helt självmant makar på sig för ge plats åt de senkomna. Och även jag, som står vid sidan av, får flera vänliga leenden. Jag inbjuds på något vis att vara med, trots att jag inte alls gör som det förväntas.

Sedan kommer prästen och hans följe. Tillsammans säger de “Gud” väldigt många gånger innan det är dags för att kasta vatten över maten. Nä, stopp! Inga märkliga associationer här, om jag får be. Det hela är mycket odramatiskt och fullkomligt logistiskt. Prästen har en stor pensel som han doppar i vatten och sedan skvätter på folk och maten. Voilà, allt är välsignat.

Ibland har jag till och med lite extra tur och får en släng av heligt vatten duttat även på mitt huvud. Då blir jag lite extra glad. Ty trots att jag inte är kristen tycker jag att det är ganska trevligt med religion. Och som grädde på moset känner jag mig också lite ukrainsk. Jag har dock aldrig själv vågat knata till kyrkan med en korg med påskmat för att få den välsignad. Jag har egentligen inte något bra svar på varför jag avstått från att delta. Kanske är det resultatet av en böjelse för att vara lite egen.

När jag väl kommit hem påbörjar jag min måltid med den helt ovälsignade maten. Den är ganska god ändå. I år blev det färskpotatis från andra sidan Karpaterna, laxpaté med örtagårdssås. Trots att jag var alldeles för mätt lyckades jag sätta i mig en halv paska.

Påskdagen brukar jag ägna mig åt att vara förvirrad över att alla affärer är stängda, trots att det kryllar av påsklediga lvivianer som anspråkslöst flanerar runt i staden. Att affärerna är stängda brukar alltid ställa till med en massa oväntade problem för mig. En helt egen ritual jag kommit på. Ingen annan tycks nämligen förvirras av att affärerna håller stängt.

Det är inte heller helt ovanligt att jag tar en promenad till Lvivs Skansen, Sjevtjenkiskij haj, för att delta i firandet där. Men av någon anledning lyckas jag alltid komma för tidigt, och traskar trött hem när alla ukrainarna kommer med sina korgar för att äta picknick. Väl hemma försöker jag få till en påskmiddag, men det är alltid lite knepigt eftersom affärerna håller stängt och jag alltid tycks fattas något.

På annandag påsk försöker jag hålla mig undan från alla galningar som kastar vatten på andra. Blöta måndagen, kallas dagen här i västra Ukraina, och ska enligt uppgift också högtidlighållas i Polen. Nej, det är fortfarande inte som du tror. Man kastar alltså helt vanligt vatten på varandra. Det här är en omåttligt populär och fullkomligt obegriplig tradition som verkar roa folk enormt. Varför det är så kul med vatten förstår ju inte jag, men gläds ändå över att affärerna är öppna, så att jag kan köpa det där jag ville ha på påskdagen. (Problemet är bara att jag sällan kommer ihåg vad det var som var så viktigt att handla dagen före. Det är väl så det är. När man väl har möjligheten att handla uppskattar man det inte, eftersom det får oss att känna oss fattiga.)

Nå, sedan lider påsken mot sitt oundvikliga slut. Men kvar finns alltid ändå den där speciella påskfriden kvar inombords. En känsla av att få vara med och även tillåtas stå vid sidan av utan att dömas. Kanske är det något av lvivianernas paradgren. Att de med några vänliga leenden faktiskt kan få mig att känna mig delaktig. Kanske har det att göra med att man tar en familjär och privat handling ut i offentligheten. Firandet är kollektivt, och alla ska med. Även om man egentligen inte gör riktigt som de andra.

Och det här är också en av förklaringarna till varför jag firar ukrainsk påsk (och även ukrainsk jul). Firandet sker till stor del ute på stan, lätt för mig att finna en plats och delta i. (Utom middagen på påskafton, som oftast sker hemma.) Alla blir en del av påsken, vare sig man vill eller inte. Jag skulle önska att den svenska julen och påsken också vore mindre introvert, ty jag är övertygad om att såvida svenskarna hade firat tillsammans med sina familjer i offentligheten, så hade integrationen av våra nya svenskar blivit lite enklare. Jag kan hävda så, eftersom jag varit utomstående i Ukraina många år, men jag har aldrig upplevt att dörren har stängts för mig. Ukrainarna är stolta över sina traditioner och vill dela med sig, och på så vis öppnar de dörren till en större förståelse för vilka de är. Ett synnerligen trevligt drag, som jag önskar skulle kunna gå på export till Sverige.

Och, se där, det blev ju inte ett inlägg med så fasligt mycket mat ändå. Även om en och annan korvbit, ostkant, äggskal och en uppäten paska fladdrade förbi.