viewpoint-east.org

Efterlängtat nytt museum

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Alltid när jag följer de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på bensinmacken Okko i Rohatyn, så tänker jag på Olga Tokarczuk och Jakobsböckerna. Berättelsen tar sin utgångspunkt från 1700-talets Galizien och hon börjar just i Rohatyn. År 1752 närmare bestämt, på gårdsplanen till fader Benedykt Chmielewski boning.

Gårdsplanen framför Okko är visserligen en fullkomligt opersonlig plats. Så som bensinmackarnas fysionomi tydligen alltid ska vara, enligt någon hemlig internationell uppgörelse. Men det hjälps inte. Jag tänker lika förbaskat på fader Benedykt Chmielewski och hur han står där på de första raderna av Jakobsböckernas enorma skapelse, och retar upp sig på någon ur den judiska församlingen som på hans uppdrag ristat in orden:

Idag då, imorgon sedan
Vad livet givet har du redaи

Juden som fått i uppdrag att rista in devisen har alltså använt den krylliska bokstaven “И” istället för den latinska “N”. De båda bokstäverna har inte något släktskap (“И” kan närmast liknas vid “Y”), och det är det som retar fader Benedykt Chmielewski när han står där och tittar på de inkarvade bokstäverna. Det är, enligt min mening, ingen slump att Olga Tokarczuk har valt att sätta in Rohatyns judar i det första andetaget av denna väldiga roman. De var en av de större folkgrupperna, och de hade avgörande betydelse för staden ända fram till att nazisterna och förintelsen kom för att förinta dem alla.

I dagens Rohatyn kan det vara svårt att skönja att judarna har bott här. Lika svårt är att finna bevis på att det någonsin bott några polskspråkiga i staden. Idag är staden praktiskt taget helt homogen. Jag hör främst ukrainska och ibland några inslag av ryska när jag står på bensinmacken och bränner tungan på mitt kaffe. Rohatyn skiljer sig inte från ändra små och stora städer i Galizien. De har sedan andra världskriget blivit rånade på sin mångkulturella identitet. Dagens Galizien har egentligen inte särskilt många likheter med det Galizien jag ofta gå runt och dagdrömmer om. Saken blir väl egentligen inte bättre av att förvånansvärt få här känner till hur det egentligen förhöll sig med områdets etniska konstitution. Utbildningsväsendet bär väl största skulden. Ukrainsk historieundervisning lär vara undermålig. Så man kan ju knappast anklaga någon för att inte känna till av vilka som befolkade regionen tidigare.

Det finns de som vill ändra på avsaknaden av kunskap. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage som vill synliggöra judarnas historia i stan. (Tidigare blogginlägg.) Ett av alla projekt de engagerat sig i har varit att hjälpa till med att bygga upp ett stadsmuseum. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har lagt ner mycket arbete på att sätta samman texter om judiskt liv före förintelsen. De har samlat ihop bilder, flera judiska föremål samt att de donerat en surfplatta som visar en film från tiden före kriget.

Men museet har inte slagit upp sina portar. Kriget i östra Ukraina är ett ekonomiskt slukhål, och det har inte funnits ekonomi för museets verksamhet. Vi är flera som väntat otåligt och stundtals har vi misströstat helt. Det är väl när det ser som mörkast ut som ljusningen uppenbarar sig. Så var det i alla fall med museet i Rohatyn. Ty plötsligt nåddes jag av nyheten att invigningen av skulle ske den 19 november.

Så då bar det av på de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på gårdsplanen framför Rohatyns museum som heter Opillja. I kyligt väder, med retsamma snöflingor som singlade ner från skyn och förstörde våra frisyrer alldeles, fick vi oss till livs en riktigt invigning så som det sig bör häromkring. Med tal av många män i kostymer eller skinnrockar, en flicka som läste på vers och en fader som välsignade det hela. (Nej, jag är inte elak eller ironisk. Jag bara förfrämligade det hela. Ty jag är ändå en främling. I synnerhet på platser som Rohatyn.)

När banden äntligen klippts av tre män, fick vi komma in i värmen och museets samlingar. Det är en mycket fin utställning. Med små medel har man gjort sitt bästa för att fånga stadens historia. Marla Raucher Osborns och Jay Osborns bidrag finns precis vid entrén till höger. En lyckad placering då de flesta vek av till höger direkt när de kom in i genom entrén. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har gett mer material till museet än det som hänger uppe, och de planerar att ge ut en folder med mer material på engelska som ska ge en större inblick i judarnas historia i Rohatyn. Det finns även en liten polsk hörna tack vare Piotr Lewicki i Kraków som skänkt museet vykort och bilder från mellankrigstiden. Den avdelningen borde givetvis vara större, men utan ett brett engagemang från Polen är det svårt att få till en sådan. Förintelsen finns i den sektion som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn tagit fram, men det skulle inte skada om den även hamnat på synlig plats i den avdelning som handlade om krigen under 1900-talet. Fördrivningen av polackerna är inte omnämnd, men det tror jag kommer sig av avsaknaden av ett ordentligt polskt engagemang. Och vad händer efter andra världskriget? undrar jag. Det finns i princip ingenting från den sovjetiska tiden. Hur ska alla babusjas (mormor eller farmor) kunna gå till museet och berätta om sitt Rohatyn för sina barnbarn?

Det är mycket svårt att ringa in en stads historia i fyra små rum utan att råka ägna sig åt historiebruk. Frågor man måste ställa sig är för vem man gör museet eller varför. Annars blir risken att man gör ett museum som faller politiker i smaken. Rohatyns museum har just slagit upp portarna, och är ett projekt i varande. Projektet kommer att utvecklas med tidens gång. Att både judar och polacker finns representerade på museet är ett stort steg i rätt riktning. Så för tydlighetens skull upprepar jag, det är ett fint museum. Man har utgått från det man har, och man har fått, och tagit emot, värdefull hjälp av folk utifrån, så som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn. Mina synpunkter ska ses i ljuset av att jag kommer utifrån. Jag ser allt lite från sniskan, och inte helt sällan genom olika böcker, som Olga Tokarczuks litterära raster.


Vasyl Juzysjyn rattar oss säkert genom Galiziens kullar och dalgångar.


Museet är invigt!


Marla Raucher Osborn vid den judiska delen som hon och Jay Osborn har bidragit till.


Slava Durach (från Shofar Newspaper Lviv), Marla Raucher Osborn och Jay Osborn framför den polska avdelningen.


Marla Raucher Osborn vid de judiska föremål som Rohatyn Jewish Heritige hjälpt till att samla ihop.


Ukrainskt allmoge. Vackert arrangerat.


Ett av de polska vykorten.

Läs också Rohatyn Jewish Heritage rapport från invigningen.

Share

Iscensatt övergrepp

Category: by sophie engström, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En parad av bortgifta kvinnor tågar in på scenen. Stryker sig förbi den trånsjuka styvmodern. Paraden upplöses. Varje kvinna blir en individ, mot ett sorgligt raster av övergrepp, förtryck och utsatthet. Jag sitter på Lvivs opera och ser Wrocławs operahus framföra “Krakowiacy i Górale” (ungefär “Krakowiter och bergsfolket”) komponerad av Jan Stefani.

Det är nästan svårt att tro att operan vi skådar har mer än 200 år på nacken. Men den har åldrats väl. Men tolkningen är snarare en finurlig kommentar på vår egen tid av regissören Barbara Wiśniewska. Barbara Wiśniewska har inte varit rädd att ta ut svängarna. Men hon har gjort så utan att spoliera operans egen kraft och magi.

Handlingen är enkel, kanske nästan simplistisk. En unga kvinna, Barbara, är hopplöst förälskad i Stach. Men även hennes självupptagna styvmor, Dorota, är förälskad i Stach. De bor i Kraków, och alla bär röda, eller rödvita kläder. Styvmodern smider en lömsk plan, att gifta bort Barbara med den buffliga och storväxta Bryndas, som är bergsfolkets ledare.

Barbara är förtvivlad. Stach tycks däremot inte ha några större problem med att hoppa mellan de båda trånande kvinnorna. När en trollkarl med en magisk käpp uppenbarar sig, möter styvmoderns lömska plan på problem. Med sin käpp tar han folket i besittning. Han är inte enbart god, men Barbara och Stach anförtror sig till honom, och han lovar att hjälpa dem att omintetgöra styvmoderns plan.

När det står klart för styvmodern att hon förlorat sin Stach, och efter att hon förnedrats av sin man, Barbaras far, drabbas hon av en ond syn. Hon ser alla bortgifta och utsatta kvinnor paradera förbi. Kvinnorna dansar med plågade kroppar. Vi kan genom deras rörelser läsa de utsatthet, och övergreppen de utsatts för. Paraden avslutas med att hon själv ikläds en bröllopsklänning, och därmed får vi förstå att även hon en gång giftes bort mot sin vilja.

Barbara och Stach får varandra till slut, men regissören lämnar oss alla med en känsla av att allt inte står rätt till. Är det så att frasen “så levde de lyckliga i alla sina dagar” inte ens existerar i sagorna? undrar vi.

När “Krakowiacy i Górale” uruppfördes 1794 blev den en formidabel succé. Inte för att den var något av en feministisk uppgörelse med patriarkatet. Utan succén beroende främst på att när den spelades första gången endast några veckor före den slutgiltiga delningen av Polsk-litauiska väldet mellan Preussen, Tsarryssland och habsburgska imperiet. Folket sörjde sitt välde, och en opera som framhöll rikets särprägel togs därför emot med öppna armar. Musiken har dessutom många inslag av folkmusik, vilket var något av ett nytänkande under den tiden. Polackerna kände att det var en riktigt patriotisk opera, och så ses den än idag. Det senare kan kanske förklara varför Lvivs operahus idag var fyllt från topp till tå med tillresta polacker. Jag utgår att operahusets väggar inte hört så mycket polska på sju decennier. Mer än 200 år senare gör alltså Barbara Wiśniewska en tolkning av operan med fokus på kvinnors utsatthet. Publiken i Lvivs operahus lever sig in i berättelsen, och det går ett sus genom publiken när även trollkarlen förgriper sig på Barbara. Det är ju trollkarlen som ska rädda Barbara från att giftas bort!

Jag är ganska övertygad om att många lever i föreställningen att detta inte är möjligt. En feministisk tolkning av en patriotisk opera i Polen! Alldeles för ofta läser jag nämligen hur okunniga personer upprepade gånger utnämner Polen till ett konservativt mörkertillhåll. Det har formats en bild av landet som inte alls korresponderar med hur det ser ut i verkligheten. Ty även om det finns incitament som vill vandra i ett antidemokratiskt och stockkonservativt hjulspår, så finns det så många andra i landet som inte alls gör det. Att omvandla en opera från 1794 till en kommentar till kvinnors utsatthet, sätta upp den på en av de större operahusen i landet, som sedan väljer att låta den turnera till Lviv, rimmar illa med bilden av Polen som ett mörkerland.

Wrocław operans besök i Lviv ingår i programmet för Lvivs sjuttonde operafestival. Efter föreställningen tillkännagav cheferna för Lvivs och Wrocławs operahus att detta ska bli en tradition och att det är början på ett närmare samarbete mellan de båda städerna operahus. En nyhet som gav varma applåder. Ty vi ska inte glömma att det just nu är ganska ansträngda relationer mellan Ukraina och Polen. Men kultur kan alltid stärka broar mellan folken. Och som chefen för Lvivs operahus förkunnade, ivrigt påhejad av sin polska kollega: Lviv och Wrocław verkar tillsammans för fred mellan de båda länderna.


Drömlik introduktion. En kvinna förbereds inför ett bröllop.


Rödvita krakowiter omringade av bergsfolket.


Affischen utanför Lvivs operahus.

Share

Tillbaka till framtiden – om judiskt liv i dagens Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ibland är det lätt att stirra sig blind på döden. Att man fastnar med blicken där, låter sig fixeras. Så är det med förintelsen när man bor här i Lviv. Det händer att jag känner att alla judiska vägar leder till denna återvändsgränd. Fast här passar väl det engelska ordet, dead end, bättre in.

Stundtals förefaller det mig som om att alla dessa tankar på döden, morden, är att kapitulera inför nazisternas mördande. Som om man fortsätter deras verk, genom att blunda för det judiska liv som pågår. Och har pågått länge.

Ty många tror att det inte funnits något judiskt liv här sedan andra världskriget, att nazisterna förintade alla, men det är en villfarelse. Det judiska livet har inte förintats. Det pågår varje dag. Genom hela den sovjetiska diktaturen in i dagens Lviv.

Jag och min partner Gustav Söderström står tillsammans med Sasha Nazar från Lviv Volunteer Center och Lviv Jewish Cultural Society, samt Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage i Jakob Glanzers synagoga i Lviv. Och samtalet kretsar just kring detta, att judiskt liv har pågått under alla decennier sedan andra världskriget. Men en försvårande faktor är att väldigt få känner till det. Och det finns alldeles för få platser som synliggör den judiska gemenskapen utanför de verksamheter som är riktade till de judar som praktiserar sin religion, sina traditioner och seder.

Men det här hoppas Sasha Nazar kunna ändra på. Hans dröm är att Jakob Glanzers synagogan i Lviv i framtiden ska öppna ett museum, eller kanske snarare center, som berättar om dagens judar och deras liv efter förintelsen.

När vi står här bland allt bråte, och olika projekt som är skapade för att råda bot på oredan, känns det stundtals som ett hopplöst projekt. Men varje del har en tydlig tanke hos Sasha Nazar. Virket som ligger i travar är till den snart installerade värmepanna. Det får bli virke som värmer upp synagogan till att börja med, säger han. Tursamt nog är det ännu inte olagligt att elda med ved, fyller han i med ett leende.

Drömmen skulle vara att installera eldning med gas, men det får bli ett framtida projekt, ty att installera gas till den nya värmepannan är en dyr investering. Ungefär 2000$ skulle en sådan installation kosta, och de medlen har han inte ännu. Det viktigaste är att det blir varmt i huset, påpekar han.

Sedan ska man försöka reparera interiören. Stuckaturen som har rasat ner ligger i olika högar. Det finns redan en aspirant som erbjudit sina tjänster. Ytterväggarna mot det som var kvinnornas ingång måste också stärkas. När den intilliggande byggnaden isolerade ytterväggarna, skadade man synagogan illa. Stora elaka sprickor har ätit sig ner från taket och utmed väggarna. Men det ska vi fixa, säger Sasha Nazar, som inte tycks vara en person som bromsar sig ut ur en uppförsbacke.

Jakob Glanzers synagoga ligger i den del som tidigare var de fattigare judarnas kvarter, och synagogan tillhörde chassidismen. Den byggdes 1844, och var ett viktigt nav i dåtidens judiska liv i staden. Under andra världskriget användes den som alger, men efter kriget fock judarna den åter. Man kunde i viss utsträckning praktisera religion, men ganska snart satte sovjeterna stopp för det. 1961 slängdes judarna ut (och det skulle dröja fram till 1991 innan judarna fick en annan synagoga). Sovjeterna beslöt att Jakob Glanzers synagogan skulle användas som gympasal, och så brukades den fram till 1991. Synagogan återgick efter Sovjetunionens sammanbrott till den judiska församlingen.

I Lviv fanns det en mängd synagogor före andra världskriget. Det fanns så många att ingen riktigt vet exakt hur många. De större synagogorna var minst ett 70-tal till antalet, men sedan fanns det flera små synagogor. Vissa gör gällande att det fanns uppemot 200 synagogor i staden.

Många tror att alla synagogor var exakt lika till utseende och form, men så förhöll det sig givetvis inte. Några var chassidernas synagogor. Andra tillhörde reformisterna. Dessa synagogor hade ofta en mer minimalistisk inredning, och hade ett altare. Sedan fanns det många andra inriktningar, men en sak tycks i alla fall klar, inte en enda synagoga var den andra lik i Lviv. Idag finns det bara en praktiserande synagoga kvar, och Jakob Glanzers synagoga, som vi nu står i, där Sasha Nazar och hans flickvän varje fredag inleder sabbaten.

Det ska tydligen även finnas en liten synagoga som överlevt som tillhörde några skomakare, men idag hyser den tydligen ett lager eller möjligen någon slags verkstad. Jag har själv aldrig lyckats se den, då den befinner sig bakom en låst grind. Det ska även finnas en underjordisk synagoga, med vackra muralmålningar, men den har jag endast skådat på bild.

Fast nu landade jag igen i historien. Tanken var ju att berätta om det som finns nu, och framtiden. Ty, det tåls att upprepas, väldigt få känner till det judiska liv som idag pågår i Lviv. Jag känner till och med judar i staden som inte alls känner till Sasha Nazars verksamhet och drömmar för framtiden. Det är som det går en osynlig med mycket robust mur mellan vad som faktiskt pågår och lvivianernas kunskaper.

I Kraków har man en mycket bättre situation. Sedan 2004 har Museet för det judiska Galizien förkovrat lokalbefolkningen och turister. De är ett mycket viktigt inslag i kampen mot antisemitism. Just nu pågår det för övrigt en utställning av Chuck Fishman, som under decennier dokumenterat judiskt liv i Polen.

När Sasha Nazar hör Marla Raucher Osborn berätta om den utbrister han: den utställningen måste komma hit! Och ett liknande fotoprojekt borde dessutom göras här, tillägger han.

Sasha Nazar är lika medveten som vi andra är, att antisemitism bäst bekämpas med kunskap och mötesplatser. Och han gör ingen hemlighet av att han upplever att antisemitismen har ökat under senare tid.

– Jag märker det framförallt på sociala medier, säger han. Det är svårt att förstå varifrån det kommer, varför just nu och var de här yttringarna gror, men det är påtagligt att de blivit mer markanta under senare tid. Därför är ett sådant här projekt så viktigt. Det är vi alla rörande överens om.

Det är kallt i Jakob Glanzers synagoga. Vi har stått en stund och pratat och vi börjar alla vanka runt lite oroligt. Låt oss gå och dricka te, utbrister Sasha Nazar.

När vi kommer ut på gatan pekar han upp mot ett polskt modernistiskt hus, byggt någon gång under mellankrigstiden. Före andra världskriget var det ett hus för fattiga äldre judar, men när nazisterna kom tog Gestapo huset i besittning.

– Runt omkring här gömde sig judar i varje kåk, rakt under näsan på Gestapo, säger Sasha Nazar. Det var faktiskt den säkraste platsen. Men bara för en tid. De greps nog alla, tillägger han.

Och så snubblade vi tillbaka till historien, trots att vi alla förutsatt oss att hålla oss till nutiden och framtiden. Det är nämligen så det är här, att dessa går hand i hand. Varje hus rymmer en historia, många med minnen från förintelsen. Det ska vi inte blunda för, men för att orka se och synliggöra förintelsen, måste man också bygga vägar in mot framtiden. Enär det är så framtiden ges möjlighet att motverka att historien återupprepar sig.


Jay Osborn vilar sig i en fåtölj när några andra besökare kommer in i Jakob Glanzers synagoga. Dörren står öppen för besökare på förmiddagen och Sasha Nazar inleder sabbaten varje fredag.


De gamla muralmålningarna bryter sig fram bakom den sovjetiska färgen.


Från väster till höger: Jay Osborn, Marla Raucher Osborn och Sasha Nazar.

Share

Polsk självständighet i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Hur sammanfattar man bäst 100 år av självständighet, måste man frågat sig i Polen under en längre tid. Jag vet inte riktigt vem som kläckte den ypperliga idén att man bäst gör det med samtida konstmusik, men denne någon borde få en medalj i kategorin självständigt tänkande.

Ty de polska 1900-tals tonsättarna tillhör en alldeles egen skola. Här doftar det sällan fränt av svulstig nationalism, eller smäktande brösttoner, som inte heller tycks falla dessa tonskapare i smaken. Man har inte tagit för vana att ihärdigt snegla mot den väldige och dominerande jätten i väst, alltså USA. Nej, den här gruppen tonsättare har en helt egen musikalisk geografi, och genom sin självständighet blir de faktiskt ett alldeles utmärkt signum för Polen.

Nå, en sak är väl att man får för sig att satsa på ett projekt där man synliggör polsk samtida konstmusik. En annan är att besluta sig för att göra det till ett världsomspännande projekt. Och det är här jag skulle vilja säga att idégivaren bör få ett pris för självständigt tänkande. Ikväll, på 100 årsdagen av Polens självständighet, har det nämligen framförts samtida konstmusik i Chicago, Köpenhamn, Frankfurt, London, Melbourne, Milano, New York, Paris, Tokyo, Wien… och så Lviv. Titeln på detta utmärkta projekt är “100 for 100. Musical Decades of Freedom“.

Det är inte helt ologiskt att man beslutade sig för att sätta Lviv på kartan tillsammans med giganter som New York och Tokyo. Lviv har ju en alldeles särskild plats i många polackers hjärtan. Vissa menar att det är ett misstag att staden hamnade i Sovjetunionen efter andra världskriget. På sociala medier finns det många polska grupper och nätverk som enkom ägnar sig åt att lägga ut bilder på en svunnen tid då flertalet av stadens invånare talade polska.

Men jag tror faktiskt inte att det är därför som vi ikväll fick förmånen att avnjuta polsk samtida konstmusik på filharmonin i Lviv. Jag tror att det snarare handlar om grannsämja. Att försöka knyta folken närmare varandra. Samt att ge utrymme för de polsktalande i staden att få fira dagen tillsammans.

Jag försöker att föreställa mig ett liknande projekt sjösatt av svenska Kulturrådet, eller Kulturdepartementet. Men tankeexperimentet lyfter knappt från marken före det brådskande störtar mot marken.

Vid entrén på filharmonin i Lviv får vi ett tjockt programblad, med information om alla de 100 verk som framförs runt om i världen. Texterna är utförliga, med noggranna beskrivningar av verkens habitat, och dess skapare. Tjusigt inramat av snygg polsk layout.

I Lviv fick vi förmånen att lyssna till Witold Lutosławski (1913-1994), Paweł Szymański (1954), Marcin Stańczyk (1977), Paweł Mykietyn (1971) samt Jerzy Kornowicz (1959). Fyra herrar med ett fantastiskt tonspråk.

Kvällen inleddes med Lutosławski, och jag föreslår mina läsare att själv bekantar sig med denne egensinnige tonsättare, för att förstå när jag skriver att han satte tonen för kvällen. Med en sådan inledning kan det bara bli högt i tak, så att säga. Det var tydligt att ingen av tonsättarna under kvällens konsert skulle falla ner på knä för simpelt publikfrieri.

Jag blev själv mycket inspirerad av Paweł Szymańskis “Two Illusory Constructions”, en trio för klarinett, cello och piano. Ett stycke som krävde fullkomlig koncentration och fenomenal taktkänsla. Likaså överraskades jag av Marcin Stańczyks tonsättning “Geysir-Grisey”, som pendlade mellan stram återhållsamhet och explosion. Paweł Mykietyns verk “Eine kleine Herbstmusik” var också en mycket trevlig överraskning. Lätt humoristisk, och stundtals lika virvlande som höstlöv som dansar framför oss på gatorna. Kvällen avslutades med Jerzy Kornowiczs “Drawing Light VI ‘Melos-Ethos'”. Ett stycke som lekte med ljus och mörker. Tunna skira toner, mötte vulkaner av bläckblås.

Kvällens musiker, Ensemble Nostri Temporis, framförde alla stycken med fullkomlig precision. Och de leddes säkert av kvällens dirigent Roman Rewakowisz.

Nu finns det säkert några av er som sedan en stund suttit och smackat ogillande med tungan. Bara män! kanske ni säger. Typiskt bakåtsträvare polacker. Men tyvärr måste jag krossa era förutfattade meningar. Av de 100 tonsättningar som fått ingå i projektet är nio tonsatta av kvinnor. Kanske inte en siffra som imponerar på oss i Sverige, men jag vill ändå påminna er om att dessa kvinnor är med i programmet trots att det kanske inte förekommit ett enda samtal om jämställdhet eller representation. Med det sagt säger jag inte att jag tycker att man inte borde försökt att få med fler kvinnor. Vad jag säger är att Polen antagligen inte är så bakåtsträvare som du tror (om du nu trodde det).

Men jag vill inte att vi låter det här förminska dådet att genomföra ett projekt som detta. Jag vågar mena att det verkligt stora är att man beslutat sig för att celebrera Polens självständighet med att uppföra samtida konstmusik runt omkring i världen. Det är verkligt nytänkande. Sedan får ni andra kraxa vidare era fördomar mot Polen hur mycket ni vill. Men de har inte någon särskild förankring i den bredare verklighet som sällan tycks nå tidningsredaktionerna.

Share

Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.

Share

En polsk skomakare står pall i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För flera år sedan, ungefär vid denna tid, mötte jag Stryskij park för första gången. Träden hade dekorerat parken i allsköns färger. Jag blev betagen av dess skönhet, men lite beklämd över dess förfall. Ty jag tillhör inte den grupp som tycker att följderna av sovjetisk nonchalans är romantiskt. Det är bara sorgligt.

Men mitt första besök var ändå en så starkt positiv upplevelse att jag än idag får ett fånigt leende på mina läppar när jag träder in i parkens förlovade rike.

Det är därför ganska besynnerligt att jag inte tidigare funderat över parkens historia. Att jag ändå slutligen gör så kan vi tacka en polsk skomakare som står staty i parken.

Jan Kiliński föddes 1760 i Trzemeszno. Staden ligger långt ifrån Lemberg, som Lviv då kallades, så man kan ju tycka att det är underligt att han står staty i en park i dagens Ukraina. Men ser ni, det är inte alls konstigt. För att förstå det måste man börja från början. Alltså med Kiliński.

Trots att, eller kanske rent utav, eftersom han var skomakare spelade han en viktig roll i det polska upproret 1794 mot Tsarrysslands styre över Polen och framför allt dess huvudstad, Warszawa. Kiliński hade nämligen en betydande position i Warszawas stadsråd, och när upproret formerade sig bildade han en armé som var mycket framgångsrik. Men tyvärr slogs upproret ner, Kiliński tillfångatogs och fick sitta fängslad i S:t Petersburg. Han frigavs efter några år, och bodde en tid i Vilnius, som då kallades Vilna.

Men den gode Kiliński gav sig tydligen inte. Bara några år senare fängslades han igen, nu anklagad för att ha konspirerat mot Tsarens Ryssland.

Kiliński avslutade dock sina dagar som de inletts, i skomakarens skrå. Han dog 1819. Sedan dess har han fått en nästan fiktiv framtoning i polsk historia. 1843 kom dikten “Historien om skomakaren Jan Kiliński” ut. Skriftställaren hette Wincenty Pol. Verket ska tydligen inte tillhöra Pols främsta, men lär ändå vara känt.

Men hur kommer det sig då att en polsk upprorsmakare och skomakare står staty i Lvivs finaste park? Svaret på det är mycket enkelt. Lviv hade fram till andra världskrigets slut en betydande andel polacker i staden. De var en klar majoritet i staden under lång tid. Det finns inte några riktigt trovärdiga källor till hur stor andel polackerna var före sekelskiftet 1900, men vid sekelskiftet var de runt 50% polskspråkiga i staden. Vid andra världskrigets slut var deras andel 60%, men Sovjetunionen gjorde det svårt för dem att vara kvar. Många ukrainare kände misstro mot polackerna eftersom de hade haft komplicerade relationer under lång tid. (Och båda grupperna misstrodde judarna, vilket är en annan historia som jag inte kan gå in på nu.) Under polsk-ukrainska kriget 1918 kom detta ömsesidiga hat upp till ytan. Så det var inte så konstigt att ukrainarna jublade när sovjeterna stängde skolor, förbjöd språket i vissa sammanhang, och när många polacker kände sig tvingade att lämna staden och flytta till dagens Polen. Sedan 1950-talet är ukrainarna en majoritet, och det är nog första gången i världshistorien som staden är så monokulturell. En av orsakerna till att Kiliński står där han gör är just polackerna stora andel och inflytande före andra världskriget.

När man beslutade att bygga parken under 1800-talets mitt kallades området i folkmun Stryj. Här fanns en gammal kyrkogård, men den hade tagits ur bruk 1823. Man anlade parken i två omgångar. Första spadtagen togs 1879, och det var Stanisław Niemczynowski som ledde arbetet. Den som ritade parkens utseende hette Arnold Röhring. Det var i de nedre delarna av parken, där Kiliński idag står på sin fot av sten, som parken först tog form och invigdes 1887. Man bestämde då att parken skulle heta Kiliński parken, efter skomakaren som revolterade mot ryssen.

Bara några år efter påbörjades arbetet med de övre delarna av parken. Här skulle 1894 en stor utställning äga rum. Utställningen hette Powszechna Wystawa Krajowa we Lwowie (ofta kallad Den galiziska regionalutställningen). Syftet var att visa på de teknologiska och kulturella framsteg som Galizien gjort. Inför denna utställning anlade man spårvagnsspår till parken, som då låg i stadens utkant.

Parken är sig ganska lik än idag, men Sovjetunionen och kaoset under den postsovjetiska eran gjorde sitt bästa att smula ner dess skönhet. Det har lyckligtvis inte lyckats. Kanske beroende på att grunden till parken, själva fundamentet, vilar på geniala kompositionerna där man smart använde sig av rådande miljö. Detta tror jag är orsaken till att den ändå överlevde. Idag har parken något av en ny renässans. Det sjuder av aktiviteter i parken, och man vårdar den idag ömt.

Trots att Kiliński står med fana och svärd riktad mot någon fiende i hans horisont, lär parken aldrig riktigt burit Kilińskis namn. I alla fall inte i folkmun. Parken fick snabbt namnet Stryskij park. Det handlade nog inte om någon aversion mot nämnde skomakare, många av de som besökte parken var ju polacker. Kanske berodde det på att gamla ränder inte så lätt går ur, även om det betyder att en gammal kyrkogård får ge namn åt en park. Eller så berodde det på att Lembergs och Lwóws polacker inte kände riktig samhörighet med polackerna i Warszawa. Ty de som strosade i Stryskij park var ju invånare i det väldiga Habsburgska imperiet.

Några källor:

https://uk.m.wikipedia.org/wiki/Галицька_крайова_виставка

https://city-adm.lviv.ua/portal/catalog/pam-jatniki-parki-ta-sadi/parki-ta-sadi/6394

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Jan_Kiliński

Share

Ludwiks hus i Lwów

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

UPD: En vaken läsare påpekade att mitt blogginlägg inte tydligt nog påvisar att familjen var judar. Det här är nu korrigerat.

Så där lite på sniskan står det och gömmer sig bakom några väldiga granar. Ja, ni vet sådana där granar som Sovjetunionen planerade för att dölja det som var betydelsefullt. Man finner ofta säkerhetspolisen eller viktiga administrativa byggnader bakom den där barrförsedda armén.

Och om man finner bostadshus bakom de där granarna, vet man att det nog var ett hus där någon sovjet-pamp huserade.

Så är det också med detta hus, som jag nu står och spanar på. Ett elegant hus, i bästa polska funkisstil. Här bodde sovjet-pampen i Lviv, eller Lvov som det då kallades. Under huset fanns det ett garage som pampen, i sin bil av märket ZIL 41045, for ut ur i en hisklig fart med siktet inställt på sovjet-pampens arbetsplats där denne satt och tänkte ut nya sovjetiskheter som folket i staden skulle följa.

Under Euromajdan var det stora, svarta rubriker om detta hus, ty det var tydligen president Janukovitj hus. Han ska aldrig ha varit där, men det hindrade inte att huset fick otäckt över sig. Han skulle ju kunna varit där, om han ville… Och hade han en toalett av guld, som ryktet då sade att han hade i sitt palats i Kyjiv? undrade vi nyfiket.

Huset såldes i alla fall efter revolutionen, och minnet sviker mig när jag frågar det om vem den förmögna köparen var.

Men huset har en mycket längre historia än så, visade det sig efter lite efterforskning. Det kallades tidigare Adolf Finkelsteins hus. Ty det var han som lät uppföra det någon gång under sent 1930-tal.

Adolf Finkelstein var en högt uppsatt militär i polska armén, medlem av Lwóws stadsråd samt en förmögen affärsman och ägde en järnfirma (vad exakt han sysslade med har jag inte lyckats få fram). Sonen Ludwik förväntades ta över firman.

Pappa Adolf byggde huset till sin familj, och det var en raffinerad skapelse, med noga uttänkta funktioner för familjens bästa och tjusiga funktionalistiska detaljer.

Hur länge kunde familjen Finkelstein bo i huset? undrar jag. Det kan endast röra sig om några år. Ty när Nazityskland anföll Polen hamnade Lwów på sovjetiskt territorium. Som polsk militär och en buren affärsman hamnade Adolf Finkelstein i ett sovjetiskt arbetsläger. Många av Finkelsteins vänner mördades av sovjetiska armén i Katyń, men Adolf lyckades överleva tiden i lägret.

Hans fru och son skulle förvisas till Sibirien. Men när Hitler anföll Sovjetunionen förändrades allt för familjen. Pappa Adolf försattes mirakulöst på fri fot, och familjen återförenades efter två år. De lyckades undkomma förintelsen, ty som ni kan läsa av namnet var familjen judisk, och flydde till Mellanöstern, där de levde till krigets slut.

Trots att familjen förlorat allt i kriget, ville man återvända till Polen. Kärleken till landet var särskilt stark hos fadern. Men det fanns ingen plats för dem i det kommunistiska Polen och Adolf avled, kanske av sorg, före det att familjen lyckats finna en ny plats att leva på.

Sonen Ludwik Finkelstein slog sig slutligen ner i London. Han hade ett brinnande intresse för teknologi, ett intresse han grundlagt i Lwów på pappas järnfirma. I London var han en av eldsjälarna på Northampton College of Advanced Technology. Hans arbete och engagemang ledde sedermera till att detta college blev en del av City University London. Ludwik avled i London 2011.

Så nu står jag här framför där Ludwik och hans familj bodde några år. För mig att huset inte någon sovjet-pamps hus, eller Janukovitj hus. Det är Ludwiks hus, helt enkelt. Jag lyfter handen lätt och vinkar lite mot ett mörkt fönster, som Ludwik kanske en gång spanade ut genom.

Källa:
Lwów Nowoczesny. Lwów and modernity. (Międzynarodowe Centrum Kultury, Kraków 2017)

Om Ludwik Finkelstein.

Share

%d bloggers like this: