viewpoint-east.org

Gator som bär sår – del 5. To be continued…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en bänk, strax innanför ingången sitter hon. Följer oss med blicken. Följer alla besökare med blicken. Det är svårt att säga varför hon är här. Har hon något särskilt ärende hit? Eller vilar hon bara sina trötta fötter före det att hon banar väg genom staden? Jag försöker le. Hennes blick studsar vid mig, utan att fastna.

Men så tycker hon plötsligt att jag blir intressant. Hennes ansikte förbyts till förvåning. Vad säger hennes leende? Är det sarkastiskt eller inkännande? Det går inte att avgöra vad den äldre kvinnan på bänken tänker. Hennes nyfikenhet på mig föds när jag löper med fingrarna över de travade gravstenarna. De judiska gravstenar som jag bidrog till att lyfta från glömskans förbannelse. Gravstenarna på Hanny Barvinok-gatan. (Nedan hittar ni länkar till tidigare postningar.) Nu står de på Janowskij begravningsplats och väntar på nästa steg. Eller ligger, skulle jag vilja säga. Travade på varandra. Några utan att få se solens ljus. Men ändå är det bättre än tidigare. Då, när de låg pressade under asfalten.

Den äldre damen har redan förlorat intresset för mig. Hennes blick har vandrat iväg någon annanstans. Istället har en liten honkatt förenats med oss. Hon tittar förundrat på oss när vi går runt gravstenarna, och nästan smeker dem ömt. Det är som om hon frågade oss vad som ska hända nu…

Det är en märklig känsla att möta dessa stenar igen. I juni genomlevde jag någon slags euforiskt hämndbegär. Hämnd på mänsklighetens inneboende grymhet. Inte min hämnd, utan de miljontals mördades hämnd. Jag upplevde det som om jag handgripligen tog strid mot – gjorde uppror mot – nazismen och mot alla förtryckare och mördare. Nu när jag återser stenarna, känner jag ett sting av antiklimax. Varför ligger ni här, så där? Varför finns det ingen här och rätar upp er? Ändock vet jag att inget sådant är så enkelt. Alla beslut i den här staden om vad som ska göras med platser med det judiska arvet – där synagogor stod, begravningsplatser fanns och så vidare – har lett till uppslitande bråk. Det finns nästan lika många meningar om hur och vad som ska göras som det finns engagerade och inblandade.

Ty förintelsen är inte ett vanligt brott. Förintelsen har inte många likheter med någon romantiserad och banaliserad film, så som Schindler’s list eller Pianisten. Förintelsen, eller Shoah, går inte att pressa in i filmvärldens mallade och begränsande narrativitet. Just därför är det omöjligt att komma överens. Verklighetens förintelse, eller Shoah, är för komplex och ofattbart grym. Om man satt sig in i förintelsens grymheter, och fasansfulla konsekvenser, förstår man att vår tid inte har någon förståelse för förintelsens konsekvenser. Vi har en softad version. Tillrättalagd. Manipulerad.

Alla de som är inblandade, eller de som är engagerade, i förintelsen har olika förhållningssätt till det mördande som skulle leda till att judarna utplånades från den europeiska kartan. Shoah är ett öppet sår. Det blöder. Vi, de efterlevande, har aldrig bearbetat Shoah. Förstått dess omfång. Vågat förstå. Vi skjuter det ifrån oss. Det var hemskt, må det aldrig hända igen, säger vi. Utan att förstå att det alltid kan hända igen. Ty det hände då. Och vi har egentligen inte gjort mycket för att det inte ska hända igen. Vi står på samma ruta som strax efter förintelsen. (För att parafrasera Sophia Marshman utmärkta analys “Representations of the Holocaust in Popular Culture“.)

För de insatta, de som studerat mer, är verkligheten mer komplex än filmdukens fladdrande sken. Det gör att det är svårt att besluta. Trots att många önskar att gravstenarna ska bli del av ett monument, eller något annat, så känner jag plötsligt att det är angeläget att gravstenarna står där de står. Eller ligger där de ligger. För där ute, runt omkring i Lviv och över hela Galizien, ligger gravstenar under asfalten och väntar på att upptäckas. I väntan på att få lyftas upp, bort från glömskans förbannelse. Och överallt finns överlevarnas berättelser om de mördade miljonerna. Vi måste lyssna till dem. Sluta upp med att banalisera, förenkla, göra jämförelser som inte tjänar annat syfte marginalisera de berättelser som finns.

Vi ska aldrig sluta lyssna. Och vi ska aldrig sluta låta deras röster leva vidare genom oss. Ty det finns inget slut på Shoah. Det går inte att avsluta.

Tidigare blogginlägg om gravstenarna:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

En likriktningens parad

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon är det försvararnas dag i Ukraina. Det innebär en faslig aktivitet på själva paraderandet. Man går i långa slingrande ormliknande led. Skuttar i takt till trummor eller står med huvudet i en märklig vinkel som tycks allt annat än bekväm. Allt iförd uniform. Ansikte vid ansikte riktas framåt. Omöjliga att skilja den ena från den andra.

Idag, när jag ofrivilligt, råkade passera självaste generalrepetitionen inför morgondagens höjdpunkt, erfor jag, som så ofta när jag ser uniformer i riklig kvantitet, en lätt rysning av obehag. Uniformer har en särdeles dålig inverkan på mitt humör och av någon oförklarlig anledning känner jag mig alltid skyldig till något märkligt brott som jag inte har begått. Det är därför för mig en gåta varför så många blir gladlynta, när de ser en uniformerad parad. Jag blir inte ens road av att tvingas åse det där omtalade vaktombytet på Slottsbacken i Stockholm. Även när jag bevistar en sådan tillställning känner jag ett litet uns av obehag. (Trots att de egentligen bara ser ganska löjliga ut i sina otidsenliga uniformer och annat krimskrams de behagar bära runt på.)

När jag idag stod och spejade över ändlösa rader av individer med likartade klädesplagg, letade min hjärna plötsligt ut på nya äventyr. Jag började nämligen att tänka på de civila uniformer vi omges av. Jag tänkte särskilt på hipster-uniformen.

När jag första gången besökte Ukraina tilltalades jag av de många personliga uttryck som man tänkt ut bland dem som ville avvika från mainstream. Här fanns en uppsjö av fiffiga lösningar på hur man markerar att man inte ville sorteras in under kategorin “den vanliga ukrainaren”. Det var påhittiga frisyrer, kläder som sytts om, olika oväntade färgkombinationer och så vidare. Kreativiteten hade inga gränser.

Jag kände en stor respekt för dessa människor som tycktes bära en alldeles unik förmåga att bryta normer. Som uppvuxen i ett samhälle där klädkedjorna gjort allt för (och lyckats med) att förlama vår kreativitet, blev jag imponerad. Det händer inte sällan att jag genom enkla ordalag tillbad deras finurligheter.

Så här i efterhand inser jag att jag tillbad deras kreativitet ty den i själva verket var ett stillsamt uppror mot uniformer. De, då unga, människor jag träffade, var skolade i sovjetiskt normtänkande. Deras uppror var lika mycket ett uppror mot klädhegemonin som det var ett uppror mot efterdyningarna av den diktatur de var uppvuxna i.

Idag ser jag alltmer sällan dessa uppfinningsrika utstyrslar. De finns, men den västerländska klädkedje-kulturen övertar allt mer plats i det offentliga rummet. Likformigheten på Lvivs gator är nu mer påtaglig än tidigare. (Även om den inte är lika totalitär som den är i exempelvis Sverige.) Lvivs gator pryds nu allt oftare av hipster-uniformer. Helt urvattnade på personlighet och postsovjetisk kreativitet. För några kanske denna klädstil signalerar nya tider. För mig tutar dock denna signal endast liktonigt. Helt utan klang och fullkomligt tonlöst.

Även bland mainstream ser jag en förändring i dagens Lviv. Det är bara en blygsam skara som idag ser ut så som normerna sa att man skulle pryda sig tidigare. Mångas klädval är förbryllande nära besläktade med svenska garderober.

Ibland tycker jag att denna förändring gått så rasande fort. För bara några månader såg gatubilden helt annorlunda ut. Då var den, för mig mer vanligt, postsovjetisk. Idag är den kanske för-europeisk. Eller helt enkelt bara för europeisk.

När jag idag stod där och tittar på, eller snarare förfasade mig över, de guppande huvudena i paraden, så skönjer jag plötsligt något jag ändå tilltalas av. Den att, trots alla pukors slag och taktpinnar hit och dit, så guppar ändå huvudena hopplöst olika. Ty det spelar ingen roll att vi envisas med att försöka efterapa varandra, en är alltid lika olik som en annan är lik. Även om man träder in i rollen som den perfekta hipstern, hiphoparen eller fasen vet vilken epitet man vill ha. Vi är alla olika. Trots att vi helst vill vara samma lika. Så även om klädkedjor och försvarsmakter med flera jobbar för att likrikta oss, finns det alltid ett embryo till att tänka fritt.

Det svåra är bara just det, att tänka fritt. Ty det är mycket enklare att ikläda sig hipster-uniformen och spela fri. Den rollen kan alla spela. Men att tänka fritt, och pryda oss efter eget huvud är svårt, men ändå större. Och risken är ju att det blir svårare att tänka fritt när alla runt omkring bär samma uniform för att markera en önskad olikhet (som faktiskt idag lätt kan förväxlas med likhet). Det blir en likriktningens parad.

Enär likformigheten ger kanske glädje för stunden, men du glöms snart bort. Så som jag nu har svårt att minnas ett enda av alla de ansikten jag såg guppa förbi dagens generalrepetition inför försvararnas dag.

walk over
En bild från tiden före likriktningens parad.

En dans vid Donau mitt i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strumpor. Tillverkade i Kina eller möjligtvis Turkiet, tilldrar sig ett enormt intresse och aktivitet. Den lilla trottoarbiten som bilisterna snällt lånat oss fotgängare räcker inte till. Vi som inte traktar efter strumpor i alla tänkbara storlekar, färger och mönster, får försöka pressa oss förbi den ivriga skaran. Husets fasad skrapar lätt, men ändå vänligt, våra sommartunna klädesplagg. Trots att det redan är oktober leker väderleken sommartemperaturer.

Lite längre fram på gatan finns det andra strumpförsäljare, dock tydligen inte lika lyckosamma som konkurrenten några tiotals meter bort.

Längs med gatan säljs det förutom strumpor också husgeråd, parfymer, tvättmedel från Polen, kaffe från Polen, vinterskor och sommarjackor. Allt är till salu här. Kanske även den där kattungen som damen kommer med där, men nej, den är nog trots allt inte till salu, ty de banar snabbt väg genom det myllrande folkhavet.

Även i alla butikerna pågår kommersen. Här säljs det också strumpor, och husgeråd, och kaffe och tvättmedel. Och tv-apparater, och, se där, en butik som bara tycks sälja knivar.

För att överrösta och tränga undan gatuförsäljningen på trottoaren använder butikerna det urgamla knepet “dålig musik”. Högtalarna spottar ur sig all möjlig dynga till knasiga harmonier. En liten flicka, som används som projektil genom folkhavet av sin stressade mor, sjunger glatt med i den öronbedövande dåliga musiken. Den tycks falla henne i smaken. Men hennes mor har inte tid att stanna, så den unga sångsvanen skyfflas vidare bort. Och hennes röst sväljs snart bland alla ljud och människokroppar.

Jag befinner mig i det som var det judiska kvarteren i Lviv, eller Lemberg som det kallades då. Det är egentligen inte mycket här som övertygar mitt medvetande om att hålla kvar den tanken i huvudet. Men trots det kan jag inte låta bli att tvinga mig kvar vid den tanken. Här bodde Sholem Aleichem under några månader 1905. Strax före hans första försök att lyckas i det stora landet i väster, Amerika och New York. Det gick åt pipan med det försöket, så han åkte tillbaka igen till old stinking Europe… Nå, nu tror jag visserligen att New York också stank en del på den tiden. Jag tänker på Jacob Riis fotografier från sekelskiftets New York. Man är ju väldigt tacksam för att de inte är luktbilder. Kanske stinker New York än idag. Vad vet jag, jag är inte så insatt. Andra gången gillt gick det bättre för den gode Sholem Aleichem, men den gången tror att jag inte att han tog vägen via detta kvarter.

Och trots att det inte finns många markörer som pekar på att det här tidigare varit ett kvarter där jiddisch samsades med polska, ukrainska, tyska, ryska, så har området behållit sin kaotiska karaktär. För den som känner till kvarterets historia är det kanske lätt att tänka sig hur det en gång lät…

Om det inte vore för det där oljudet som högtalarna kräks upp.

Men så plötsligt bryts hela ljudbilden. En vacker och skir ton från ett knappdragspel tar över och fyller hela gatan. Med lätta handrörelser spelar en blind man An der Schönen Blauen Donau. Allt byts ut. Kläderna på de som passerar blir modet från förra sekelskiftet, bilarna blir till dragkärror och hästekipage. Jag låter mig slungas ut i mina fantasivirvlar, och dansar inombords lätt på gatan.

Men så bryts allt igen, ty jag krockar nästan med en man som åter en hot dog med hela ansiktet.

Trots det abrupta avbrotten från min fantasivärld, känner jag mig ändå lite lättare till sinnes, och jag bugar mig lätt för den blinde mannen och tackar för att jag fick dansa i mitt inre vid Donau mitt i Lviv, innan jag hastar vidare och slukas av alla ljud och andra människokroppar.

lets play!
En bild från gatan i berättelsen ovan, men vid just det tillfället för fotograferingen hade den skrudat sig med kortspelade ynglingar.

Skönheten som skymmer ett författarskap – Zuzanna Ginczanka

Category: antisemitism, art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ikväll hade jag föresatt mig själv att skriva en text om Zuzanna Ginczanka. Fylld av sprudlande motivation och skrivarglädje äntrade jag således hennes wiki-sida. Jag hade bara läst några stycken tills modet sjönk. Nej, jag kommer inte skriva någon text om Zuzanna Ginczanka, tänkte jag bistert. Jag kommer att skriva en text om texten om henne.

Det är väl sådant som händer när man plötsligt känner en fundamental alienering gentemot texterna om någon. De där orden lämnar en helt utan ett uns incitament till vilja att författa. Ni undrar givetvis varför, och det gör även jag. Ty hur jag än vänder och vrider på mitt kikarsikte tycks jag förlora fokus.

Genom textraderna gluttar endast fram en liten gubbsjuk blick. Hennes författarskap omnämns givetvis i stora och bombastiska ordalag. Men fram tittar hela tiden en bild av hennes skönhet. Märk väl att jag lyckas undvika att skriva “påstådda skönhet”, ty man bör vara inbilsk eller gemen om man inte vågar tillskriva henne detta epitet. Ja, hon var vacker. Men varför måste en wiki-sida om henne innehålla en kilometer lång bladdrande text om alla okändingar som ville slå läger vid hennes barm?

Om vi föreställer oss en liknande text om en hårfager man som tyvärr inte fick leva sitt liv till ålderns höst, hade vi då fått läsa om alla dessa okända fjällor som kom i hans väg? Nej, det hade kanske varit en kort passage, men inte textens själ.

Nu ruskar jag på mitt huvud, som knappast kommer till gå till eftervärlden som en skönhet, och försöker skriva något om Zuzanna Ginczanka som inte handlar om hennes skönhet.

Men jag misslyckas.

Det går inte. Kanske beror det på att jag läst den där wiki-sidan, eller för att jag egentligen är en ogin person som helst också vill vara så där skön, men inte är det. Eller så beror det på att jag nyligen bevistade en utställning på Galleri Dzyga i Lviv av den polska konstnären Krystyna Piotrowska där Zuzanna Ginczankas skönhet stirrade envist på mig.

Någonstans tror jag att det är en kombination.

Krystyna Piotrowska verk “War or Love” består i huvudsak av Zuzanna Ginczankas sköna ansikte som tittar mot oss. Hennes huvud omges av olika ting. Parafraserna går till kvinnlighet, judendom, Galizien och ta-da hennes skönhet. Trots att jag tror att Piotrowskas ambition är att lyfta fram Ginczankas författarskap, ser jag endast hennes skönhet. Med det sagt så är det inte det inte sagt att det är något fel på Piotrowskas verk, det kan lika gärna vara fel på mitt huvud. Jag har tydligen nått en plats i livet där kvinnors skönhet känns oändligt… slitet. Utnött. Tuggat till att ämnet blivit helt utmärglat.

Jag vill förstå vem Zuzanna Ginczanka var. Hur hon blev den som skrev det hon skrev. Inte hur hon såg ut. Är det för mycket begärt?

Kanske är det bara så att jag har svårt att relatera till skönhet. Tacka vet jag päron.

Kanske tycker du att det inte finns något samband mellan päron och skönhet, men i min tankevärld, relativt likt lustiga huset, finns det ett samband. Jag tänker nämligen på Stanisław Lem.

I sin barndomsskildring “Höga slottet” beskriver Lem sin egen barndoms fysionomi som päronformad. Jag har mycket lättare att relatera till det. Av förklarliga skäl. Således skulle jag få mer ut av en utställning som försökte göra Lem till den där päronformade kroppen (det hade kanske gett en helt annan dimension till hans författarskap), än att framhäva en vacker kvinnas ansikte som just vackert.

Kanske är det även så jag inte alls förstår Zuzanna Ginczankas diktning. Jag har en fabläss för skandinavisk diktning. Den är ofta tunn och skir, med invanda ord som exploderar i en kristall av tolkningar. Tunn. Men oändligt drabbande. Den centraleuropeiska diktningen är, i enlighet med det jag bekantat mig med, ofta svårgenomtränglig, tung, tjock som en päls, med lager av svårtolkade begrepp som för mitt inre endast flyter ut en en gröt. En slags centraleuropeisk rotvälska som bara återfinns i poesin.

Nå, det finns ingen anledning att bli upprörd! Jag är sannerligen ingen kännare av centraleuropeisk poesi, utan refererar endast till det lilla brottstycke jag orkat crawla mig igenom.

Det är med bakgrund av detta, och allt annat, som jag inte lyckas skriva någon text om Zuzanna Ginczanka. Det finns andra som lyckats så mycket bättre än jag att förstå hennes texter. De är värda att lyftas. Mitt bidrag gör inte anspråk på att ha förstått eller lyckats belysa någonting över huvud taget. Utom möjligen den att wiki-sidan om Zuzanna Ginczanka är en sida som lämnar några av oss med en känsla av att kvinnors eftermäle bäst beskrivs genom deras leenden och skönhet. Och deras helt okända friare.

Jag hade istället önskat att få läsa en text om varför Zuzanna Ginczankas författarskap ansågs som så banbrytande. Jag hade önskat att jag hade fått någon förståelse för hur hon formades till en så egensinnig poet. Vad var det som ledde henne dit? Var det för att hon lämnades av både sin far och mor? Var det för att hon växte upp hos en mormor som önskade och verkade för den unga Zuzannas orubbliga karaktär? Var det för att hon levde som ung vuxen i ett Polen som hade tydliga antisemitiska tendenser? Eller formades hon till författaren hon blev av en egen kraft? Vad läste hon? Vilka var hennes förebilder? Om detta finner jag intet. Ty hennes omtalat vackra ansikte står som en mur mellan mig och en djupare förståelse av hennes författarskap.


Zuzanna Ginczanka som Galizien. Egentligen vill jag inte alls ha med den här bilden från Krystyna Piotrowskas utställning, ty Ginczankas skönhet är ju redan omvittnad. Men jag undrar om det inte underlättar för er läsare, om ni nu inte redan har tröttnat och slutat läsa.

Stadens svarta kuber – i åminnelse av likvideringen av Lvivs getto

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under en bråkdel av en sekund. Våra blickar möts, och vi ställer oss nog samma fråga, “vad tänker du när du ser det här?”. Vi får ju inga svar. Blickar kan inte tala på det sättet. Våra tankebanor tvingas därför ut för att söka den andres reaktioner. Emotioner. Men allt är bara spekulationer, ty vi vet ju alldeles för lite om varandra för att ge det svaret.

Våra blickar möts alltså. Mina och några av de främlingar jag möter framför de där stora svarta kuberna. Kuberna är del av projektet Staden som (inte) överlevde. Ett projekt med många uddar. Med konserter, utställningar, föreläsningar, seminarier och diskussioner synliggör man hågkomsten av likvideringen av gettot i Lviv, då Lemberg, för 75 år sedan.* Avsikten med projektet är att bidra till att skapa större kunskap om förintelsen och den stad som faktiskt inte överlevde den.

Och bland alla initiativ finns dessa svarta kuber. De ser anspråkslösa ut vid första anblicken. Nästan lite slarviga. Men deras inverkan på förbipasserande tycks stor. Man stannar. Läser. Samtalar kanske med någon man har med sig. Eller ser på någon av de andra som står där vid och läser. Det är då det sker. Den där korta kontakten. När vi nästan rör vid varandras sinnen.

Varje sida av kuberna berättar en del av förintelsen. Här möter du mördare, de som försökte rädda eller så möter du någon av de hundratals som mördades här i staden, i Bełżec eller i någon av alla raviner runt omkring staden. Sida mot sida står de där riktade från varandra, men ändå sammanlänkade. Och genom att du möter både förövare och offer blir brottet så mycket mer oacceptabelt. Förvånansvärt ofta noterar jag att förövarna bytt sida under kriget. De har gått från nazister till kommunister. Eller omvänt. Ofta helt smärtfritt. Det är som om de där två ideologierna utan svårigheter kunde samarbeta. I synnerhet när det gällde att mörda.

Det här projektet, att sätta ut svarta kuber i Lviv, är enligt min mening ett av de mer lyckade inslagen i projektet Staden som (inte) överlevde. Det förefaller nämligen som om väldigt många förbipasserande har ett enormt sug efter kunskap. Det har hänt att kuberna stått ensamma mitt i ett folkhav, men så snart jag ställt mig för att läsa, har jag snabbt fått ett dussin kompanjoner. Det har hänt att jag hört någon dra efter andan när denne har läst något som gripit tag. Men aldrig har jag hört en suck av leda. Nej, intresset tycks stort, och okunskapen verkar i vissa fall vara ofattbar. “Hände det här?”, hörde jag en kvinna fråga sin man när jag tillsammans med dem läste på en av kuberna uppe på Citadellet (som var läger för i synnerhet krigsfångar).

I Lviv finner man egentligen inte många rester av det folk som fanns i staden före förintelsen. Med smärta går jag genom det som en gång var gettot utan att se en enda markering som pekar på att detta var platsen för gettot. I Warszawa finns en linje som markerar var gränsen för gettot låg. Något liknande skulle Lviv behöva. En tydlig linje som gjorde att de som passar förstår vidden av brotten som banade väg för förintelsen. Det finns ett monument tillägnat stadens mördade judar. Det står vid den plats som var gettots port. Trots att det är beläget vid en av Lvivs mest trafikerade platser, så är det lätt att missa monumentet. Det flyter liksom in i både omgivningarna och förbi de förbipasserandes medvetande. Man har vant sig vid att monumentet finns. Detta talar visserligen emot en linje i gatan som skulle markera var gettot låg. Men jag tror ändå att det behövs flera markörer. Det räcker inte med ett monument över en så gruvlig händelse som förintelsen. Det behövs många, för att hjälpa oss att minnas.

Därför är som dessa svarta kuber, som under sommaren funnits runt om i Lviv, är så viktiga. Det får folk att återknyta till förintelsen och andra världskrigets fasor. De väcker nya tankar, gör förintelsen verklig, tar den bort från glömskans förmak, in i nutiden.

Kanske borde stan satsa på att anordna liknande utställningar, som flyttar sig runt i staden. Ty då hade man gett folket i Lviv rätten till att åter få tillgång till deras historia. För även om judarna idag blott består av runt tusen själar, så är förintelsen något som rör alla som bor i staden. Det är Lvivs historia. Inte judarnas allena.

Nu är kuberna samlade vid ingången till Museet för terrorns territorium. Här leder de till nya möten. Tankar. Eftertankar. Och hågkomster.

* Minst 120.000 judar i boende Lviv mördades. Endast 823 överlevde.


Kuberna står nu utanför Museet för terrorns territorium. OBS! Att det är så få som står och läser vid bildtillfället är inte representativt för hur det annars sett ut.

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.

En infarkt i lejonstaden

Category: bike, biking, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På skärmen framför oss vilar en gata i stum tystnad. Inte ens en liten karavan med vespor stör det rådande lugnet. “Varför är det så lite folk?”, säger någon av mina studenter, och bryter därmed den bubbla av svensk gatufrid. “För att det är Sverige”, svarar jag torrt, men ändå helt korrekt.

Vi har alla banat väg hit genom Lvivs trafikinfarkt. Här står bilarna i dubbla rader på smala gator. Det finns en gata jag kallar för “lilla avgasröret”. Gatan har en syster jag kallar för “stora avgasröret”. Jag går ogärna där. I synnerhet inte i rusningstrafik. Ty i rusningstrafik är det nästan outhärdligt. Lungorna fylls med bilarnas giftiga andedräkt, och vi får en unken smak i munnen.

“Och var är alla bilarna då?” frågar en annan student som tycks läsa mina tankar, och pekar på skärmen. Man försöker leda bort trafiken från stadskärnan, förkunnar jag. Deras oförstående ögonpar tittar tillbaka på mig. En avgrund öppnar sig mellan oss. Jag försöker förklara hur många inom generation hipster tänker. Att de vill bo i stadskärnan och försöker tänka på miljön och istället ta cykeln eller bussen. 22% av alla resor i Malmö sker med hjälp av denna stålklädda tvåhjuling. Malmö är givetvis inte genomsnittlig ur ett svenskt perspektiv. Utan till och med ganska unik. I Göteborg var till exempel andelen cykelresor 6% 2011. Men ändå, det är ganska imponerande. Studenterna tycks hålla med.

Jag slänger ut frågan om hur stor andelen av resorna som sker med cykel i Lviv. 40%, säger någon, och det uppstår en munter stämning. Ty vi vet alla att andelen snarare hamnar på någon promille.

I Lviv drömmer man om en bil. Och det är inte svårt att förstå. Kollektivtrafiken är uselt införskaffad. Dåliga och livsfarliga bussar (helt utan avgasrening), med trötta och slutkörda chafförer (ibland även berusade) kan få den ivrigaste kollektivtrafik-kramaren att rygga tillbaka förskräckt. Spårvagnarna som körs är dock i bättre skick, men kommer sällan (inte ovanligt med en väntetid på fyrtio minuter… i rusningstrafik!). Dessutom är spårvagnsnätet dåligt utbyggt. Många stora bostadsområden står helt utan spårvagnsspår.

Att lösa situationen genom att bygga tunnelbana är inte ett realistiskt mål för Lviv. Staden är snudd på lika historisk som Rom, och man skulle ideligen fastna i någon arkeologisk utgrävning. Samt att jag tror att den nergrävda floden Poltava skulle kunna ställa till det för tunnelbanebyggarna. När operan byggdes ovan på floden, var läget stundtals så problematiskt att operan arkitekt endast såg självmord som lösning.

Så inte så underligt att man drömmer om en bil.

Men faktum kvarstår, Lviv lider av trafikinfarkt. Gator där man för en tid sedan tog sig fram ganska ledigt, är idag packade av metallmonster som har vansinnigt bråttom, varthän de än ska.

Att försöka förklara för mina studenter hur man tänker i Malmö, hur många ungdomar i deras ålder tänker, är inte lätt. Men med några överdrifter och en stor portion humor förstår de snart galoppen. Den att Sverige, och Malmö, på många vis är väldigt olik Lviv. Och när allt kommer till kritan är det nog så att några av studenterna faktiskt ändå drömmer om en bil. Frågan är om inte några faktiskt kommit till universitetet med just bil. Sin egen bil. För ingen vill egentligen ta sig fram genom staden med buss eller spårvagn.

Stadens ledning tycks inte heller vara förmögen, eller så har de inget intresse, av att lösa trafiksituationen.

Således blir det bara bil kvar.

På trottoaren står vi fotgängare, med lungorna fulla av svart sot. Blinkar med svullna ögon i väntan på att våga korsa gatan eller bara ta oss hem. (Vilket också kräver sin karl, eller tant. Enär på trottoarerna råder det också trafikinfarkt.)

Och så vansinnigt olikt Malmö, som fladdrar förbi på skärmen framför mig och mina förundrade studenter. Men ändock, Lviv har med sitt spindelnät av bilar, människor, historia, skönhet, kaos och kryddat med finurlig ordning en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Låt gå att stans trafik är i akut behov av omsorg och vård.

my street
En förhållandevis lugn dag på min gata.