viewpoint-east.org

Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.


Bertha Kalich – en judisk Sarah Bernhardt från Lemberg

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Teater
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är inte så att jag inte vill skriva om kvinnor ur den lvivianska historien. De är bara så förfärligt svåra att skrämma fram dem från historiens dunkel, dit de tagit sin tillflykt i brist på uppmärksamhet och ovationer. Men det finns de som ändå inte räds att träda fram för att nagelfaras av en nyfiken själ som jag. En av dessa kvinnor är Bertha Kalich.

Den sjuttonde maj 1874 såg hon dagens ljus för första gången. Och hon gjorde det alltså i vår lejonstad, som då lystrade till namnet Lemberg. Hennes far var borsttillverkare, men trots att Lembergs gator nog behövde sopas en del, så var han fattig. Han var även hängiven violinist, men endast som amatör. Hennes mor var frilansande sömmerska, vilket betydde att hon mestadels arbetade hemifrån.

Moderns trognaste kundkrets var teatersällskapen i staden, och den teater- och operaälskande modern tog ofta med sig lilla Bertha för att åse spektaklet på scenen. Dottern lärde sig därför tidigt att älska teatern. Så det var kanske ingen som höjde ögonbrynen i förvåning när Bertha som 13-åring blev medlem i en kör på en polsk teater. Senare blev hon också antagen till polska operateaterns kör, där hon medverkade i just kören under uppsättningen av Verdis opera La Traviata.

Bertha Kalich var nog något utöver det vanliga, ty en annan skådespelare fick upp ögonen för Bertha i kören. Han hette Max Gimpel och hade precis startat den jiddischspråkiga teatern Yankev Ber Gimpel i Lemberg. Han erbjöd henne snart att bli hans primadonna. Hon hade tidigare aldrig talat jiddisch från scenen, utan det hade varit polska, ryska och tyska som hon haft som scenspråk. Men det var tydligen inga problem för henne att fästa ännu ett språk till sin teaterskrud. Ty efter några öronbedövande succéer blev hon tillfrågad om hon ville bli del av Avrom Goldfadens legendariska jiddischspråkiga teatersällskap i Budapest. (Avrom Goldfaden skapade världens första jiddischspråkiga teater.)

Det tog henne bara några månader att lära sig rumänska, och hon lyckades med konststycket att även trollbinda publiken i Budapest. Det sägs att hon var så formidabelt duktig att till och med antisemiterna tog av sina hattar och bockade djupt för det unga teaterlejonet från Lemberg.

Men ingen framgång är smärtfri, och det fanns även de som var så avundsjuka på hennes framgångar att de planerade att mörda henne. Hon var ju inte ens fyllda 20, men hade redan framträtt i tre länder på minst fyra språk. Och med flera succéer i bagaget.

Därför fanns det de som uppmanade henne att lämna Europa och bege sig till USA, vilket hon efter viss tvekan valde att följa. När hon kom till New York fick hon genast uppdrag på en av stadens mest legendariska teatrar, Thalia teatern. Här hade hon flera bejublade roller i jiddischspråkiga föreställningar.

Det alltid den jiddischspråkiga teatern som fick hennes hjärta att slå. Därför beslöt hon sig för att försöka ge denna teater ett bättre rykte. De antisemitiska stämningarna i USA hade nämligen lyckats inbilla folk att judarna inte ägde någon egen originalitet. Hon började därför slipa både sina musikaliska och gestaltande begåvningar, och med den kunskapen var hon en av dem som la grunden för en livaktig och unik jiddischspråkig teaterscen i USA. Bertha Kalich blev så framgångsrik att hon till och med konkurrerade ut sina manliga kolleger, och fick till exempel rollen som Hamlet när den uppfördes på jiddisch på Thalia teatern. Bertha Kalich tyckte annars om att spela starka kvinnor, och bland hennes favoriter hörde Leo Tolstojs Kreutzersonaten.

Det var också vid denna tid som Bertha fick sitt smeknamn, en judisk Sarah Bernhardt. Nu strömmade anbuden in, och Bertha var med i flera mycket framgångsrika jiddischspråkiga uppsättningar, som mot alla odds lyckades ta sig hela vägen till att sättas upp på Broadway.

Trots att hon måste ses ett språkligt underbarn, så lärde hon sig aldrig att tala engelska utan brytning. Det här skapade vissa begränsningar, och gjorde att hon aldrig hade någon riktigt stor framgång gång på de engelskspråkiga teatrarna, även om hon ändå rönte viss framgång. Men viktigt är att hon var den första jiddischspråkiga skådespelerskan som lyckades etablera sig på den engelskspråkiga teaterscenen. Hon medverkade även i några filmer, som blev väl mottagna, utan att för den delen bli några exceptionella succéer.

Men nu blev det plötsligt svårt för henne att hitta lämpliga roller. Orsaken var att man under 1910-talet hade fått nya ideal för hur skådespelarna skulle agera, och hennes melodramatiska stil var inte lika eftertraktad.

Under 1920-talet drabbades hon dessutom av en okänd ögonsjukdom, och det blev helt enkelt mycket svårt för henne att befinna sig på scenen. 1931 gick hon slutligen i pension, oförmögen att utföra det skrå hon älskade så högt. Åtta år senare gick hon bort. Endast 1500 personer följde henne till hennes sista vila. Bertha Kalich från Lemberg hade ju varit en riktig super primadonna, drivkraften till att skapa en jiddischspråkig teaterscen i USA, så visst hade man förväntat sig några tusen sörjande. Vad det berodde på träter kanske de lärda om ännu, men troligtvis berodde det på att hon hade varit oaktiv flera år. Men hon hade dessutom haft en förkärlek för vissa divalater, vilket gett henne oförtjänt många fiender.

Om man går runt på gatorna i dagens Lviv, Berthas födelsestad, så finner man inga spår av henne. Det finns inga plaketter som säger att “Här framträdde den stora stjärnan Bertha Kalich, den judiska Sarah Bernhardt“. Jag har aldrig hört någon guide nämna henne, eller läst om henne i någon guidebok om stadens historia. Det är underligt, ty Bertha Kalich var en unik skådespelerska, med en fenomenal begåvning. Hon spelade runt 125 roller på sju olika språk. Det är få skådespelare som kan stoltsera med en sådan CV, och Lviv skulle kunna ha mycket glädje av att lyfta fram en sådan unik pärla som Bertha Kalich.

Källa: Jewish Women’s Archive.


Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.


Ett leende som skapar huvudbry

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag gillar honom inte. Han ler hela tiden”, säger min vännina. Det är vid sådana tillfällen som jag inser min annorlundahet här i Lviv. Jag har nämligen precis berättat om den ostförsäljare jag tycker bäst om på Halytskiy rynok. Jag gillar honom just för att han ler. Ofta och gärna. Det inger förtroende, tycker jag. Han gillar sitt jobb, sin ost, och mig. Därför köper jag just av honom, och inte av någon annan. Nå, det är väl egentligen bara halva sanningen. Jag köper också ost av honom då han har den bästa brieosten i stan. Den som är gjord av getmjölk.

Men min vännina håller inte med. Att han ler gör henne misstänksam. Och så tycker hon att det är besvärande. Vad har han att le för? säger hon misstroget.

Jag vet inte när vi i Sverige började le mot okändingar. Ty jag tror att det egentligen är ett nytt fenomen, dock så gammalt att jag inte känner en annan verklighet än den när vi ler stup i kvarten. Men titta på riktigt gamla fotografier, och leta efter leendet i deras mungipor, och du ska nog se att där inte kröks något leende. Munnarna är som streck i ansiktet på dem. Det gör ju inte att de ser otrevliga ut. Ofta ler deras ögon istället. Men det är egentligen väldigt ovant för min blick. Idag är munnarna alltid böjd uppåt på fotografier, och gärna med ett gäng vita huggtänder som lurar på vem de ska hugga in på.

Nå, det här med den leende ostförsäljaren får mig alltså att tänka på min annorlundahet. Just i dagarna är det något som jag återkommer förhållandevis ofta. Ty det vankas julfirande i Lviv. Ett julfirande jag inte riktigt kan reglerna för.

Varje år vid denna tid blir jag lika förvirrad. När är det julafton? Är det imorgon eller idag? Hur var det med de 12 rätterna som ska stå på bordet? Vilka är de och varför är de just 12? Ska halmet vara på eller under duken? Julklappar delar man inte ut, eller hur? Får man eller får man inte dricka alkohol? Och varför måste gröten Kutja vara så sablarns söt? Se där, huvudbry för en som drabbats av annorlundahetens gissel.

Oftast brukar det bli en massa maträtter på mitt bord, men tyvärr räknar jag ofta fel, och det händer att jag råkat få till flera rätter för mycket. Några avfällingar till Jesus lärjungar ingen utom jag känner till, brukar jag trösta mig med. Men aldrig blir det riktigt som det borde vara. Resultatet av mina ukrainska julbestyr blir alltid annorlunda, och jag erfar en känsla av att jag verkligen inte har förstått någonting av vad en ukrainsk jul verkligen kräver.

Hittills har jag dock inte varit så drabbad av annorlundaheten att jag ätit kinamat på den ukrainska julen. Ja, ni vet så som många amerikanska judar sägs göra när julen lamslår USA. Fast å andra sidan behöver väl just det där med att äta kinamat på julafton inte vara något tecken på annorlundahet. Det har väl hänt att jag övervägt att istället äta sushi. Men det har alltid visat sig vara svårare än vad jag trott. Ty Lvivs sushibagare firar tydligen också ukrainsk jul, och därför gått hem för att äta de där 12 rätterna jag inte riktigt förstått vilka de är, och så förstås den där gröten som är alldeles för söt.

När jag väl tänker efter så är det ändå inte så farligt med att ha drabbats av annorlundaheten. Jag förväntas ju vara annorlunda. Värre är det för ostförsäljaren på Halytskiy rynok. Han förväntas ju inte vara annorlunda. Men ändå ler han, vilket verkligen är väldigt trevligt och nu känner jag att jag faktiskt måste ha sådan där utsökt god brieost gjord på getmjölk. Jag låter osten smälta i munnen, och drar mig till minnes den gången då ostförsäljaren sa att det var så trevligt med mig och sambon för vi ler alltid. Jag tänkte inte på det då, men nu förstår jag att han nog sa så ty det är nog inte fasligt många som bemöter hans leende.

Min vännina tar en bit av brieosten, och tittar på mig. “Jag ska nog gå till den där ostförsäljaren igen, och säga att jag varit hemma hos er och ätit hans ostar”, säger hon. Och jag tänker att då får hon nog stå ut med att han kommer att le, ty jag har en känsla av att det är en tanke som han kommer att bli väldigt förtjust. Och något får mig att tro att min vännina inte kommer att misstycka. Nå, låt gå för den här gången, kommer hon nog tänka.


Halytskiy rynok har gamla anor. Det här fotografiet är från förra sekelskiftets början. Det går ju inte att urskilja några ansiktsspasmer, men något säger mig att ingen ler. Gumman där till höger ler nog inte. Hon kisar nog bara mot solen.


Minnet av förintelsen i Judisk krönika

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, Recension av tidskrift, Sverige, turism, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Precis när jag läst de sista raderna, och en av de sista artiklarna i Judisk krönikas senaste nummer, JK 4, så nås jag av nyheten att Amos Oz gått bort. 79 år gammal. Blott 79 år, höll jag på att skriva, ty det är ju egentligen ingen ålder idag, när allt fler av oss landar runt, eller till och med långt över, 90 årsdagen.

När jag läste Anneli Rådestads intervju med Amos Oz i JK 4 snuddade jag dock vid tanken på hans ålder. Eller rättare sagt, jag funderade på vilka som kunde ta vid efter honom. Vilka andra på den israeliska litteraturscenen kan axla hans utmärkta förmåga att särskåda och förstå var tillvaro? (Det råder säkert delade meningar om vem det skulle vara. Själv väljer jag att avstå från åsikt, som annars skulle avslöja min alltför dåliga kunskap i israelisk samtid).

Intervjun med Amos Oz i JK 4 tillhör inte någon parantes på förekomst av relevans i detta nummer av tidskriften. Snarare tvärtom. Med ett fokus på förintelsen, minnet av förintelsen, känns den till och med extremt dagsaktuell. Ty det är nu, när så många av överlevarna från förintelsen går ur tiden, som vi känner en kollektiv oro över hur vi ska “axla ansvaret”, som det formuleras i en artikel av Sarah Schulman. Frågan har kanske än mer aktualiserats i och med Kulturhusets fotoutställning Witness. Fotografen Michael Jansson har fått stor uppmärksamhet, men han är inte ensam. Schulman lyfter fram vilka svårigheter detta innebär – att förintelsen också kan trivialiseras, eller användas som moraliskt slagträ i en politisk debatt.

Det senare poängteras även Hannah Berlin, men hennes fokus är också riktat mot hur dagens judar ska leva med förintelsen. “Vad händer när man genom språket identifierar sig personligen, inte bara ansvaret och minnet utan också med själva utsattheten för ett brott som man själv inte behövt erfara?” frågar hon sig.

Men förintelsen har även andra dimensioner, än de hur vi alla ska förhålla sig till minnet av dessa grymma brott. Trivialiseringen har också skett i och med en ny sorts turism. Förintelseturismen, kallas den. Konstanty Gebert och Natalie Lantz belyser och kritiserar denna nya yttring, som även blivit alltmer vanlig i mina krokar, alltså Lviv. Det behöver inte vara så att åka till platser för förintelsen innebär att man ägnar sig åt att förminska de fasor som upplevdes där. Men risken finns, ty det är oerhört svårt att för oss förstå essensen av det lidande som förekom. Även om det förhåller sig så att man är mycket påläst och insatt. Och precis som Konstanty Gebert påpekar, risken är att judarnas 900 år långa historia i Polen reduceras till “en lång väntan på förintelsen”.

För mig som bor i Lviv har chassiderna en stor betydelse för min uppfattning om judarna. Dels beror det på att chassidismen hade en central roll i staden fram till förintelsen. Men det beror också på att vi varje år möts av tusentals chassider som vallfärdas till och från den ukrainska staden Uman. Eller låt mig förtydliga, det är en gren av chassidismen som vallfärdas till Uman. Dit åker de för att besöka Nachman från Bratslavs grav. I Anita Goldmans lysande bidrag till JK 4 tecknar hon med lätt pennskaft och med hjälp av David Biale, ut varför så många lockas till chassidismen och varför deras inflytande tycks bli större. Baile vet vad han talar om, ty han är en av vår tids främsta forskare på chassidismen.

I JK 4 får vi även möta Mickey Gitzin, en tongivande politiker i Tel Aviv. Han har nått ryktbarhet genom att reta gallfeber på Israels premiärminister Netanyahu. På nästa uppslag möter vi Gitzins motsats, Alyelet Shaked. Dessa två artiklar gav mig större insikt i hur pass tudelad och komplex Israels inrikespolitik är.

Ni kanske nu frågar er varför jag, som annars fokuserar på livet som är och var i Centraleuropa, plötsligt skriver om Judisk krönika. Svaret på det är en egen artikel, eller blogginlägg. Men jag nedlåter mig till att förtydliga något, det var först när jag kom hit som jag förstod hur viktig Judisk krönika är, och har varit, för judisk kultur i Europa. Det är märkbart att man faktiskt måste förflytta sig för att få grepp om vad som är av betydelse.

Ty det förhåller sig så, att trots att jag slukar allt som kommer i min väg om judarnas historia, liv och om judendomen, så är jag påtagligt okunnig. Judisk krönika är en av dem som har möjlighet att råda bot på det. Jag tilltalas främst av tonen i tidskriften. Här finns inga moralkakor eller fingervisningar åt den ena eller andra. Den hjälper mig istället att lyfta blicken, se bortom min tidigare horisont, och på så sätt göra mig mindre självisk. En själviskhet som vår samtid besmittats av, som Amos Oz ödmjukt påpekar. Och insikten om att det är så det förhåller sig är också början på slutet för själviskhetens existens. Något som jag tycker att JK 4 mycket tydligt lyckas förmedla.


JK 4 tillsammans med adventsljus och en tomteduk.


En lintott mellan två avgrunder

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

24 december
Dagens polska affisch
Na gwiazdkę dobry książki (En bra bok till jul)
Av Jan Mucharski
År 1930

När jag inledde den här adventskalendern den första december med blyga lucka 1, trodde jag att min livs första egenhändigt tillverkade adventskalender skulle bli sporadisk. Dyka upp lite här och var när den behagade. Det enda som den, min första analys av min verksamhet tordes visa på, var en särdeles dålig självkännedom. Jag är tydligen mer envis än jag anade. Dessutom verkar det som om att jag har en fasligt god förmåga att tävla med mig själv. Det är väl ett resultat av att jag är enda barnet. I avsaknad av andra att tävla med har jag lärt mig att köra med mig själv.

Men nu låter det kanske som om mitt adventskalender-projekt enkom inneburit en hetsjakt mot mitt ego. Så har det inte varit. Det har varit otroligt givande. Flera nya kunskaper har jag förärats på denna marsch mot lucka 24. Saker som gett mig än lite bättre insikt i den region jag bor i, i Polens historia och rika kulturarv. Jag har också fått se hur nära förbundet Ukraina är med sin granne i väster. Adventskalendern har dessutom fått mig att försöka tänka i nya banor. Ibland har det ju inte funnits någon information om vare sig affischens skapare eller produkten den vill uppmärksamma. Då fick jag försöka hitta på något annat sätt att fylla raderna. Som idag, där skaparen av affischen inte fått något annat renommé på internet än att han var grafiker och arkitekt.

Fast det är inte riktigt sant att det inte finns något annat att säga, ty den fina affischen, med flickan som läser en bok vid granen, är en beställning av det polska krigsministeriet. Man skulle ju kunna tänka sig att de ville ha en julaffisch med bomber och granater. Men icke. De väljer en liten lintott i klänning.

Och det är förstås fullkomligt logiskt. 1930 var Polen ett land som upplevt en över 100 år lång delning och förtryck av Tsarryssland, Preussen och Habsburgska imperiet innan man efter första världskriget uppnådde självständighet 1918. Därefter hade man flera uppslitande krig med sina grannar under de första åren av självständighet. Man hade 1930 faktiskt bara haft fred i nio år.

Inte visste väl krigsministeriet då, 1930, att nio år senare skulle landet åter kastas in i ett krig, och med en ockupation som skulle mörda många tusentals polacker och i princip utplåna alla judar i landet. Och inte heller den lilla linotten vid granen hade ju en aning om det. Ty vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte.

Med dessa, lite bombastiska ord, önskar jag er alla i alla fall en synnerligen God jul, mina välartade läsare. Och jag vill också tacka er för ert tålamod och stöd. För era inpass och hjälp med idéer och er sakkunskap. Och för era delningar och hjälp att sprida min adventskalender. Ingen nämnd ingen glömd! Utan er skulle mina oförtröttliga ordkrumbukter bara vara pladder ut i tomma luften.

Med en djup bugning,
Er allra ödmjukaste tjänare


En polsk-ukrainsk angelägenhet

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december
Dagens polska affisch
Naftusia, zeson zimowy Trukawiec (Naftusia, vintersäsongen i Trukavets)
Av Jan Janosz
År 1930

År 1827 öppnade första hälsobadet i Trukavets, och nio år senare stod de första stora hotellkomplen färdiga på kurorten. Det blev en omedelbar succé. Många rika knösar vallfärdade dit. På 1850-talet besökte brodern till den habsburgska kejsaren Franz Josef orten. För att få fler besökare till platsen färdigställde man 1911 en järnväg, och två år senare hade man runt 5000 besökare om året.

Efter första världskriget blev Trukavets polskt. Ja, nu skedde det inte bara av sig själv och helt utan knot. Först skulle det polsk-ukrainska kriget skapa oreda fram till 1919. Sedan tog det polsk-sovjetiska kriget vid. Det pågick ända till 1921. När freden kom blev kurorten alltså polsk.

Under den polska mellankrigstiden formligen exploderade Trukavets. Nå, nu på ett positivt sätt. Hotell poppade upp som ur jorden. Kända polacker åkte dit för att vila upp sig. Bland dem fanns poeten Julian Tuwim, författaren och konstnären Bruno Schulz, författaren Zofia Nałkowska, statsmannen Józef Piłsudski och så vidare.

1931 nådde dock kaoset och mörkret åter Trukavets. Två ukrainska nationalister mördade den polska politikern Tadeusz Hołówko. Märkligt kan man tycka, ty han var den främsta förespråkaren för en fredlig lösning på de spänningar som rådde mellan ukrainare och polacker. Mordet på honom ledde i alla fall till att ukrainarnas rättigheter inskränktes än mer, och en misstänksamhet mellan folken slog rot. En misstänksamhet som än idag tittar fram och sprutar sitt gift över kontakterna länderna mellan.

Men det bekommer egentligen inte Trukavets, enär kurorten är fortfarande ett populärt resmål för trötta eller bara törstiga besökare. I dagens Ukraina är man mycket stolt över kurorten, och om man har befunnit sig i västra Ukraina en tid så har man nog fått rådet att åka dit både en eller flera gånger. (Eller så ser jag bara väldans trött ut.)