viewpoint-east.org

Hemma på Nowy Kleparz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Osiemnaście i pięćdziesiąt, säger hon med ett leende, och jag erfar omedelbart en känsla av att vara hemma. Jag står på marknaden Nowy Kleparz och räcker över de arton och femtio (som de inledande orden betyder) till den vänliga damen. Hon som gav mig den där känslan av att äntligen vara i min hemvist. Ty det är på matmarknader jag känner mig som mig själv på riktigt.

Ja, det har varit något av ett dilemma för mig här i Kraków, något har fattats mig. I min stadsdel Podgórze finns ingen marknad. Vi har bondens marknad varje lördag, men det är inte riktigt samma sak. Deras utbud är begränsat, och varorna ofta lite dyrare, och ibland tyvärr även något sämre än vad jag är van vid. I Lviv ratade jag alla stora matvarubutiker, och vande mig därför vid att handla på marknader. Sådana som matvarukedjan Auchan fick väldigt sällan besök av mig. Jag höll mig på Halytskij rynok, Dubrobot eller Krakivskij rynok. Den senare dock mer sällsynt, då den är belägen på det som en gång var Lvivs gamla begravningsplats. Efter att nazisterna hade tvingat judarna att krossa varje gravsten, stod resterna av den kvar utan att de sovjetiska myndigheterna visste vad de skulle ta sig till med den. Men under 1960-talet kom man på den usla idén att göra en marknad på platsen. De sista gravstenarna slängdes ut och på det som en gång var en av Galiziens judiska stoltheter byggde man upp en marknad som alltså finns än idag. Trots att de stackars försäljarna inte har något med det att göra, hade jag alltid en klump i magen när jag gick dit för att företa mig mina veckoinköp. Därför gick jag hellre till Halytskij rynok när jag bodde i Lviv. Den gav mig verkligen ingen klump i magen, utan genererade ett saligt leende på mina läppar.

Nå, det här var då en förfärligt lång och förvirrande parentes, ty jag ville egentligen inte berätta om bortglömda eller vanhedrande begravningsplatser, utan om njutningen med att handla på en matmarknad. Enda sedan jag kommit till Kraków, har jag saknat den där mycket speciella angelägenheten det innebär att handla på en marknad.

Därför tog jag idag min dramaten på bussen för att ta mig till Nowy Kleparz. Det här är en marknad med mycket gamla anor. Redan på 1300-talet förde man handel på platsen. Nowy Kleparz ligger norr om Krakóws centrum, och på den tiden var Kleparz en egen stad. Ungefär tvåhundra år senare kallades platsen för portem lądowym ziemi krakowskiej, vilket kan översättas med “Krakóws landhamn”. Genom Kleparz fram till platsen för dagens matmarknad gick den stora vägen från norr. På den kom bönderna till Kraków med bland annat spannmål, som de sedan sålde på den plats som idag är Nowy Kleparz. Det måste ha varit ett fasligt oväsen och kackel av människor och djur på denna Krakóws landhamn.

Och det är lätt att ana att det här var en mycket betydelsefull plats för krakowiterna och kleparziterna, ty strax norr om marknaden finns ett fort beläget, Forty Kleparz. Den är idag det bäst bevarade fortet i Kraków.

Nå, nu hamnade vi återigen på ett sidospår. Vad jag ville berätta var egentligen inte allt det där jag präntat ovan. Min avsikt med det här röriga, eller rörliga, inlägget var att försöka berätta om tjusningen med att handla på en marknad. Att det är genom handlingen att handla på en marknad, som jag känner mig hemma. Men när jag skriver det här inser jag hur oerhört privat, fånigt subjektiv och måhända även perifer min berättelse är. Vem vill höra om hur jag, med ett leende på mina läppar, traskar mellan de olika bänkarna med grönsaker och frukt i prydliga högar? Ingen är väl intresserad av att läsa hur jag hänförs av de handgjorda korgmöblerna. Eller hur jag står och tittar på hur bagaren friterar pampuchy (en slags munkar), och känner hur den söta doften sprider sig över praktiskt taget hela marknaden. Inte heller vill ni läsa om hur jag står och tittar på hur fiskhandlaren lägger upp de färska forellerna i raka vackra rader. Nej, det tror jag inte ni vill läsa om. Inte heller tror jag att ni intresserar er särskilt mycket för min hemmasnickrade teori, som säger att det är på matmarknader som dessa man möter det riktiga Kraków. Matvarukedjan Biederonka i alla ära, men den fattas ett eget habitus. Den har lika lite själ som ICA Kvantum i Höganäs. Nowy Kleparz, däremot, har en själ, en vilja, en karaktär. Och ibland ler den också lite försiktigt. Ungefär så som den trevliga damen log. Hon som till mig sålde morötter, potatis, äpplen, brysselkål, lök, vitlök och rödbetor för det blygsamma sunman 18.50 zloty (≈ 46 SEK).

Babusja försvunnen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, gender, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ikväll sitter kanske några av er och följer hashtagen #facebookdown på Twitter. Inte undra på det. Dagens och kvällens nedsläckning av Facebook är historiskt stor. Det är väl alltid oroligt när något försvinner utan att man riktigt förstår varför. Själv föranledde det att jag började fundera på annat som plötsligt försvunnit, utan att jag riktigt accepterat de bakomliggande krafterna.

Jag började nämligen tänka på de ukrainska babusi. Egentligen betyder babusi (бабусі) mormödrar eller farmödrar, men i verkligheten är det ett samlingsbegrepp för alla äldre storbarmade damer i tröjor eller koftor i bjärta färger. Helst ska de ha en sjal över hjässan, knuten hårt under dubbelhakorna. Deras fysionomi ska vara omfångsrik, så att vi får en känsla av att de står med båda fötterna på jorden. Tryggt och vant blickar de mot oss. En blick fylld av visdom. Och trots att de ofta har en böjd rygg, efter allt lukande i odlingslandskapen, har de en fantastiskt rakryggad uppenbarelse. Man ruckar inte på en babusja.

Men så hände det jag aldrig trodde kunde ske. Alla dessa babusi, som tidigare tycktes komma ur en aldrig sinande källa, har plötsligt glesnat. Och kanske till och med sinat. Gatubilden innehåller nuförtiden alltmer sällan deras specifika skrud. Allt färre hjässor iklädda sjalar gungar med i folkhavet. Och deras tröjor eller koftor i bjärta färger glimmar inte till mellan de andra grå, svarta och bruna kroppshyddorna.

Det hela skedde liksom utan min vetskap. Jag noterade det egentligen inte förrän det redan var ett faktum. Att alla våra babusi inte fanns med oss i lika stor omfattning. Kanske trodde jag tidigare att de kom från en plats där det oavbrutet materialiserades nya babusi.

Varför min uppmärksamhet brast, vet jag inte. Kanske trodde jag att de var odödliga. Kanske trodde jag att jag själv var odödlig. Kanske trodde jag att allt kommer förbi som det alltid varit. Allt ett utslag för att jag inte känner framtiden lika väl som jag inbillar mig att jag känner det förflutna. (Jag är dock den första att erkänna att jag inte känner nutiden särskilt väl. Vem gör det förresten?)

Och det är inte bara i gatubilden de sinat alla dessa vackra babusi. Även på marknaden, våra basarer, har de lämnat en efter en. Den första jag noterade med sorg var vår ägg-babusja. Hon som sålde de godaste äggen på Halytskiy rynok. Hon bar visserligen aldrig en sjal över sin obefintliga hårman, utan en basker. Det gör förresten många av just de babusi som säljer ägg. Varför de har en förkärlek för basker lär jag aldrig få någon klarhet i. Men deras huvudbonad gör dem inte till sämre babusi. Bara till en annan sort.

Sedan har vi alla babusi som säljer kattmat. De avstår dock gärna från både basker och sjal. Istället pryder oftast en hemstickad skapelse deras hjässa. Men lika fullt är de babusi.

Ännu finns det de babusi med sjalar som härdar ut. Som hon med ekorrögonen. Nyfikna och vänliga ögon som säljer ljuvligt goda rotsaker. I synnerhet morötterna. Men hon tillhör en rest av det som tidigare var Riket av babusi. Hennes medsystrar är påtagligt få. Och när vår ägg-babusi försvann förstod jag att något stort var på gång att ske. En förändring man inte kan trycka “delete” på.

Jag kommer nu på mig själv att känna sorg för att deras tid är förbi. Trots att jag, som alla andra, någon gång retat mig på deras pompösa framtoning. Att de sinar får mig att tänka på min egen förgänglighet. Att även jag bara är en kortvarig besökare på vår jord. Att även jag åldras, och snart kommer att förpassas till gummornas rike. Och att nog inte många kommer märka att jag länge syns till i gatubilden.

Och det är väl så förunderligt vår tid verkar, att från en hashtag, leds mina tankar till de babusi som inte längre finns, över till min egen förgänglighet. Och trots att det är besvärande att Facebook ligger nere i stora delar av Centraleuropa och USA, så är våra babusis frånfälle beständigt, emedan Facebook nog lär återuppstå.


En babusja i Lviv. Bilden är inte min.

Ett leende som skapar huvudbry

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag gillar honom inte. Han ler hela tiden”, säger min vännina. Det är vid sådana tillfällen som jag inser min annorlundahet här i Lviv. Jag har nämligen precis berättat om den ostförsäljare jag tycker bäst om på Halytskiy rynok. Jag gillar honom just för att han ler. Ofta och gärna. Det inger förtroende, tycker jag. Han gillar sitt jobb, sin ost, och mig. Därför köper jag just av honom, och inte av någon annan. Nå, det är väl egentligen bara halva sanningen. Jag köper också ost av honom då han har den bästa brieosten i stan. Den som är gjord av getmjölk.

Men min vännina håller inte med. Att han ler gör henne misstänksam. Och så tycker hon att det är besvärande. Vad har han att le för? säger hon misstroget.

Jag vet inte när vi i Sverige började le mot okändingar. Ty jag tror att det egentligen är ett nytt fenomen, dock så gammalt att jag inte känner en annan verklighet än den när vi ler stup i kvarten. Men titta på riktigt gamla fotografier, och leta efter leendet i deras mungipor, och du ska nog se att där inte kröks något leende. Munnarna är som streck i ansiktet på dem. Det gör ju inte att de ser otrevliga ut. Ofta ler deras ögon istället. Men det är egentligen väldigt ovant för min blick. Idag är munnarna alltid böjd uppåt på fotografier, och gärna med ett gäng vita huggtänder som lurar på vem de ska hugga in på.

Nå, det här med den leende ostförsäljaren får mig alltså att tänka på min annorlundahet. Just i dagarna är det något som jag återkommer förhållandevis ofta. Ty det vankas julfirande i Lviv. Ett julfirande jag inte riktigt kan reglerna för.

Varje år vid denna tid blir jag lika förvirrad. När är det julafton? Är det imorgon eller idag? Hur var det med de 12 rätterna som ska stå på bordet? Vilka är de och varför är de just 12? Ska halmet vara på eller under duken? Julklappar delar man inte ut, eller hur? Får man eller får man inte dricka alkohol? Och varför måste gröten Kutja vara så sablarns söt? Se där, huvudbry för en som drabbats av annorlundahetens gissel.

Oftast brukar det bli en massa maträtter på mitt bord, men tyvärr räknar jag ofta fel, och det händer att jag råkat få till flera rätter för mycket. Några avfällingar till Jesus lärjungar ingen utom jag känner till, brukar jag trösta mig med. Men aldrig blir det riktigt som det borde vara. Resultatet av mina ukrainska julbestyr blir alltid annorlunda, och jag erfar en känsla av att jag verkligen inte har förstått någonting av vad en ukrainsk jul verkligen kräver.

Hittills har jag dock inte varit så drabbad av annorlundaheten att jag ätit kinamat på den ukrainska julen. Ja, ni vet så som många amerikanska judar sägs göra när julen lamslår USA. Fast å andra sidan behöver väl just det där med att äta kinamat på julafton inte vara något tecken på annorlundahet. Det har väl hänt att jag övervägt att istället äta sushi. Men det har alltid visat sig vara svårare än vad jag trott. Ty Lvivs sushibagare firar tydligen också ukrainsk jul, och därför gått hem för att äta de där 12 rätterna jag inte riktigt förstått vilka de är, och så förstås den där gröten som är alldeles för söt.

När jag väl tänker efter så är det ändå inte så farligt med att ha drabbats av annorlundaheten. Jag förväntas ju vara annorlunda. Värre är det för ostförsäljaren på Halytskiy rynok. Han förväntas ju inte vara annorlunda. Men ändå ler han, vilket verkligen är väldigt trevligt och nu känner jag att jag faktiskt måste ha sådan där utsökt god brieost gjord på getmjölk. Jag låter osten smälta i munnen, och drar mig till minnes den gången då ostförsäljaren sa att det var så trevligt med mig och sambon för vi ler alltid. Jag tänkte inte på det då, men nu förstår jag att han nog sa så ty det är nog inte fasligt många som bemöter hans leende.

Min vännina tar en bit av brieosten, och tittar på mig. “Jag ska nog gå till den där ostförsäljaren igen, och säga att jag varit hemma hos er och ätit hans ostar”, säger hon. Och jag tänker att då får hon nog stå ut med att han kommer att le, ty jag har en känsla av att det är en tanke som han kommer att bli väldigt förtjust. Och något får mig att tro att min vännina inte kommer att misstycka. Nå, låt gå för den här gången, kommer hon nog tänka.


Halytskiy rynok har gamla anor. Det här fotografiet är från förra sekelskiftets början. Det går ju inte att urskilja några ansiktsspasmer, men något säger mig att ingen ler. Gumman där till höger ler nog inte. Hon kisar nog bara mot solen.