viewpoint-east.org

Babusja försvunnen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, gender, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ikväll sitter kanske några av er och följer hashtagen #facebookdown på Twitter. Inte undra på det. Dagens och kvällens nedsläckning av Facebook är historiskt stor. Det är väl alltid oroligt när något försvinner utan att man riktigt förstår varför. Själv föranledde det att jag började fundera på annat som plötsligt försvunnit, utan att jag riktigt accepterat de bakomliggande krafterna.

Jag började nämligen tänka på de ukrainska babusi. Egentligen betyder babusi (бабусі) mormödrar eller farmödrar, men i verkligheten är det ett samlingsbegrepp för alla äldre storbarmade damer i tröjor eller koftor i bjärta färger. Helst ska de ha en sjal över hjässan, knuten hårt under dubbelhakorna. Deras fysionomi ska vara omfångsrik, så att vi får en känsla av att de står med båda fötterna på jorden. Tryggt och vant blickar de mot oss. En blick fylld av visdom. Och trots att de ofta har en böjd rygg, efter allt lukande i odlingslandskapen, har de en fantastiskt rakryggad uppenbarelse. Man ruckar inte på en babusja.

Men så hände det jag aldrig trodde kunde ske. Alla dessa babusi, som tidigare tycktes komma ur en aldrig sinande källa, har plötsligt glesnat. Och kanske till och med sinat. Gatubilden innehåller nuförtiden alltmer sällan deras specifika skrud. Allt färre hjässor iklädda sjalar gungar med i folkhavet. Och deras tröjor eller koftor i bjärta färger glimmar inte till mellan de andra grå, svarta och bruna kroppshyddorna.

Det hela skedde liksom utan min vetskap. Jag noterade det egentligen inte förrän det redan var ett faktum. Att alla våra babusi inte fanns med oss i lika stor omfattning. Kanske trodde jag tidigare att de kom från en plats där det oavbrutet materialiserades nya babusi.

Varför min uppmärksamhet brast, vet jag inte. Kanske trodde jag att de var odödliga. Kanske trodde jag att jag själv var odödlig. Kanske trodde jag att allt kommer förbi som det alltid varit. Allt ett utslag för att jag inte känner framtiden lika väl som jag inbillar mig att jag känner det förflutna. (Jag är dock den första att erkänna att jag inte känner nutiden särskilt väl. Vem gör det förresten?)

Och det är inte bara i gatubilden de sinat alla dessa vackra babusi. Även på marknaden, våra basarer, har de lämnat en efter en. Den första jag noterade med sorg var vår ägg-babusja. Hon som sålde de godaste äggen på Halytskiy rynok. Hon bar visserligen aldrig en sjal över sin obefintliga hårman, utan en basker. Det gör förresten många av just de babusi som säljer ägg. Varför de har en förkärlek för basker lär jag aldrig få någon klarhet i. Men deras huvudbonad gör dem inte till sämre babusi. Bara till en annan sort.

Sedan har vi alla babusi som säljer kattmat. De avstår dock gärna från både basker och sjal. Istället pryder oftast en hemstickad skapelse deras hjässa. Men lika fullt är de babusi.

Ännu finns det de babusi med sjalar som härdar ut. Som hon med ekorrögonen. Nyfikna och vänliga ögon som säljer ljuvligt goda rotsaker. I synnerhet morötterna. Men hon tillhör en rest av det som tidigare var Riket av babusi. Hennes medsystrar är påtagligt få. Och när vår ägg-babusi försvann förstod jag att något stort var på gång att ske. En förändring man inte kan trycka “delete” på.

Jag kommer nu på mig själv att känna sorg för att deras tid är förbi. Trots att jag, som alla andra, någon gång retat mig på deras pompösa framtoning. Att de sinar får mig att tänka på min egen förgänglighet. Att även jag bara är en kortvarig besökare på vår jord. Att även jag åldras, och snart kommer att förpassas till gummornas rike. Och att nog inte många kommer märka att jag länge syns till i gatubilden.

Och det är väl så förunderligt vår tid verkar, att från en hashtag, leds mina tankar till de babusi som inte längre finns, över till min egen förgänglighet. Och trots att det är besvärande att Facebook ligger nere i stora delar av Centraleuropa och USA, så är våra babusis frånfälle beständigt, emedan Facebook nog lär återuppstå.


En babusja i Lviv. Bilden är inte min.

Share
%d bloggers like this: