viewpoint-east.org

Hemma på Nowy Kleparz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Osiemnaście i pięćdziesiąt, säger hon med ett leende, och jag erfar omedelbart en känsla av att vara hemma. Jag står på marknaden Nowy Kleparz och räcker över de arton och femtio (som de inledande orden betyder) till den vänliga damen. Hon som gav mig den där känslan av att äntligen vara i min hemvist. Ty det är på matmarknader jag känner mig som mig själv på riktigt.

Ja, det har varit något av ett dilemma för mig här i Kraków, något har fattats mig. I min stadsdel Podgórze finns ingen marknad. Vi har bondens marknad varje lördag, men det är inte riktigt samma sak. Deras utbud är begränsat, och varorna ofta lite dyrare, och ibland tyvärr även något sämre än vad jag är van vid. I Lviv ratade jag alla stora matvarubutiker, och vande mig därför vid att handla på marknader. Sådana som matvarukedjan Auchan fick väldigt sällan besök av mig. Jag höll mig på Halytskij rynok, Dubrobot eller Krakivskij rynok. Den senare dock mer sällsynt, då den är belägen på det som en gång var Lvivs gamla begravningsplats. Efter att nazisterna hade tvingat judarna att krossa varje gravsten, stod resterna av den kvar utan att de sovjetiska myndigheterna visste vad de skulle ta sig till med den. Men under 1960-talet kom man på den usla idén att göra en marknad på platsen. De sista gravstenarna slängdes ut och på det som en gång var en av Galiziens judiska stoltheter byggde man upp en marknad som alltså finns än idag. Trots att de stackars försäljarna inte har något med det att göra, hade jag alltid en klump i magen när jag gick dit för att företa mig mina veckoinköp. Därför gick jag hellre till Halytskij rynok när jag bodde i Lviv. Den gav mig verkligen ingen klump i magen, utan genererade ett saligt leende på mina läppar.

Nå, det här var då en förfärligt lång och förvirrande parentes, ty jag ville egentligen inte berätta om bortglömda eller vanhedrande begravningsplatser, utan om njutningen med att handla på en matmarknad. Enda sedan jag kommit till Kraków, har jag saknat den där mycket speciella angelägenheten det innebär att handla på en marknad.

Därför tog jag idag min dramaten på bussen för att ta mig till Nowy Kleparz. Det här är en marknad med mycket gamla anor. Redan på 1300-talet förde man handel på platsen. Nowy Kleparz ligger norr om Krakóws centrum, och på den tiden var Kleparz en egen stad. Ungefär tvåhundra år senare kallades platsen för portem lądowym ziemi krakowskiej, vilket kan översättas med “Krakóws landhamn”. Genom Kleparz fram till platsen för dagens matmarknad gick den stora vägen från norr. På den kom bönderna till Kraków med bland annat spannmål, som de sedan sålde på den plats som idag är Nowy Kleparz. Det måste ha varit ett fasligt oväsen och kackel av människor och djur på denna Krakóws landhamn.

Och det är lätt att ana att det här var en mycket betydelsefull plats för krakowiterna och kleparziterna, ty strax norr om marknaden finns ett fort beläget, Forty Kleparz. Den är idag det bäst bevarade fortet i Kraków.

Nå, nu hamnade vi återigen på ett sidospår. Vad jag ville berätta var egentligen inte allt det där jag präntat ovan. Min avsikt med det här röriga, eller rörliga, inlägget var att försöka berätta om tjusningen med att handla på en marknad. Att det är genom handlingen att handla på en marknad, som jag känner mig hemma. Men när jag skriver det här inser jag hur oerhört privat, fånigt subjektiv och måhända även perifer min berättelse är. Vem vill höra om hur jag, med ett leende på mina läppar, traskar mellan de olika bänkarna med grönsaker och frukt i prydliga högar? Ingen är väl intresserad av att läsa hur jag hänförs av de handgjorda korgmöblerna. Eller hur jag står och tittar på hur bagaren friterar pampuchy (en slags munkar), och känner hur den söta doften sprider sig över praktiskt taget hela marknaden. Inte heller vill ni läsa om hur jag står och tittar på hur fiskhandlaren lägger upp de färska forellerna i raka vackra rader. Nej, det tror jag inte ni vill läsa om. Inte heller tror jag att ni intresserar er särskilt mycket för min hemmasnickrade teori, som säger att det är på matmarknader som dessa man möter det riktiga Kraków. Matvarukedjan Biederonka i alla ära, men den fattas ett eget habitus. Den har lika lite själ som ICA Kvantum i Höganäs. Nowy Kleparz, däremot, har en själ, en vilja, en karaktär. Och ibland ler den också lite försiktigt. Ungefär så som den trevliga damen log. Hon som till mig sålde morötter, potatis, äpplen, brysselkål, lök, vitlök och rödbetor för det blygsamma sunman 18.50 zloty (≈ 46 SEK).

Share

%d bloggers like this: