viewpoint-east.org

Ett obegripligt uppror

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jiddisch, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Alla som känner mig vet att jag inte hyser några varmare känslor för bilar. Vad det kommer sig av vet jag inte. Jag är uppvuxen i en bilälskande familj. Bilturer och olika logistiska tankeexperimentet för att lösa transporter av familjens fysiska massa har alltid varit ett kärt ämne hos mina familjemedlemmar. Ofta inte för mig, dock, som tidigt utvecklade ett motstånd mot att vistas i den där stålkroppen.

Min skeptiska hållning hade i unga år inte några miljömässiga bevekelsegrunder. Och så är det egentligen än idag. Jag tycker inte illa om bilar då jag retar mig på vad de släpper ut baktill, eller hur giftig födsloprocessen är för detta metallmonster. Nej, min avision har främst sociala orsaker.

För många år sedan, då jag fortfarande färdades till Moskva (dock aldrig i bil), hade jag en vän. Jag minns tydligt hur vi satt och pratade om ditt och datt, när vi plötsligt insåg att vi var sena till någon kulturell sammankomst av något slag. Jag föreslog att vi skulle ta Metron, detta moskovitiska transportorakel som har byggt ett finmaskigt nät under stadens ytskikt. Min vän från förr såg på mig med uppspärrade ögon och ett förvridet uttryck i ansiktet: Metron? gläfsade han ilsket mot mig. Nej, fy. Jag klarar inte av att åka i den. Folk är så deprimerande fula där, slog han fast. Låt oss ta taxi, sa han. Hans förhållningssätt framstod som obegripligt. Ty för mig är det precis tvärtom. När jag åker kollektivtrafik roar jag mig alltid med att berätta små historier för mig själv om alla jag ser omkring mig. Kollektivtrafiken är en riktig kreativitetsskatt, en outtröttlig källa till berättelser. I bilar sitter man fast i dessa plåtodjur, och brummar monotont fram ovetande om andra människors inspirerande utseende och förehavanden. Efter en stund lät jag mig ändå övertalas av min vän i Moskva. Biltrafiken i Moskva består förövrigt inte bara av dessa förhatliga bilar, utan äger dessutom en förmåga att trassla in sig i oändliga köer samt att den inte helt sällan är dödlig, eller i alla fall förenad med risk om allvarliga skador.

Jag minns inte hur resan slutade, eller om den kulturella sammankomsten var värd att kapitulera inför min väns besynnerliga fobi för folks utseende i Metron. Det är dock ställt utom all tvivel att jag satt hela resan med fuktiga handflator och en puls som dunkade olycksbådande mot mina tinningar.

En del av er säger er nog nu att jag lider av bilfobi, men jag hävdar med bestämdhet att ni har fel. Jag har en ytterst stark vilja att leva, en överlevnadsinstinkt som säger mig att bilar är till att undvikas.

Under åren har jag blivit alltmer övertygad om att jag faktiskt har rätt. Bilar är inte Guds gåva till mänskligheten. De är istället ett hot mot mänskligheten. Nu är det säkert så att flera redan slutat läsa, för att ni blivit så förbaskade. Ty det här med bilar är ett känsligt ämne. Här i Ukraina och i Sverige, för att bara nämna några platser. Men jag tänker ändå framhärda en bit till. Och om ni stannar kvar får ni kanske lära er något annat än den att älska bilar är samtidens lag.

“Där bilen kommer in går vettet ut”, brukar jag fräsa när jag retar upp mig på någon bilist i Lviv. Om jag inte skriker schlemiel efter dem. (Det senare får ni googla på, och ni får gärna fundera en stund över varför jag kallar bilisterna för schlemiel och inte schmuck, som inte alls passar enligt min mening.) Min avision har dessutom på senare tid gått så långt att jag ofta märker att jag retar upp mig på hur bilisterna ser ut. Jag tycker helt enkelt att de är fula. Har jag månne påverkats av min vän i Moskva, men istället utveklat ett slags estetiskt motstånd mot själva bilförarna? Förhoppningsvis kommer jag snart på andra tankar, ty att reta sig på andras utseende är ju både enormt enfaldigt och en smula okonstruktivt. För vad kan jag göra åt folks utseende? Men ändå måste jag tillstå att från fotgängarens horisont är bilisterna tveklöst enahanda. I varje bilfönsterruta syns huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, i en oändlighet. Enormt svårt att tänka ut några roliga berättelser om. För att inte säga omöjligt. En kreativitetsmarodör, om ni frågar mig.

Det är också så att jag ibland inte alls förstår mig på bilisterna. I Lviv pågår just nu ett märkligt bilistuppror. Eurobljachy, kallar de sig själva. Euro syftar på Europa och bljachy syftar på nummerplåtar. Det är nämligen så att det finns en stor grupp ukrainska bilister här som kör omkring med bilar med nummerplåtar från Polen, Litauen, Tjeckien och så vidare. De har oftast köpt sina bilar någonstans i Europa. Nu är de tydligen riktigt förbaskade, då det har tagits ett beslut i parlamentet, Verchovna rada, att man bara får köra omkring med dessa nummerplåtar under en begränsad tid. Sedan måste man skaffa ukrainska nummerplåtar. Eurobljachy har ställt till med massor av väsen. Demonstrationer och aktioner. Och sedan en tid skapar man kravaller och blockerar gränsövergångarna till Polen. De blockerar de redan tilltäppta gränsövergångarna då de inte kan färdas hur de vill över gränsen.

En av orsakerna till att man nu har bestämt nya bestämmelser för hur länge man får köra runt med utländska nummerplåtar är att ukrainska staten vill få in skatteintäkter för dessa bilar. Om de inte har ukrainska nummerplåtar betalar de inte heller skatt i Ukraina. Med bilskatten kan man avsätta medel till infrastruktur till bilarna. Men om man inte betalar skatt kommer ju inte dessa medel in.

Vad jag inte förstår är varför dessa bilister ställer till med sådant väsen. För det första erkänner de ju då att de inte betalar skatt, och inte har tänkt att göra det överhuvudtaget, eftersom de nu protesterar mot att betala skatt. Varför ska man känna sympati med skattesmitare? Jag har inte någonstans lyckats hitta något vettigt argument för att man ska förstå deras argumentation. De har mig veterligen inte heller försökt formulera något som är begripligt för en bilavisionist som jag är.

Kanske har min oförmåga att förstå dem sin grund i alla de där ofrivilliga bilturerna jag utsattes för som barn, eller så kommer det sig av att jag som fotgängare i alltför många år fått utstå deras dåliga andedräkt, eller vad det nu är som kommer ut där baktill. Och därtill bekräftar de egentligen bara min tes om att “där bilen går in går vettet ut”. Riktiga schlemiel, med andra ord.


Det var inte lätt, men till slut hittade jag en avdankad gammal bil i mitt fotogalleri.


En dans vid Donau mitt i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strumpor. Tillverkade i Kina eller möjligtvis Turkiet, tilldrar sig ett enormt intresse och aktivitet. Den lilla trottoarbiten som bilisterna snällt lånat oss fotgängare räcker inte till. Vi som inte traktar efter strumpor i alla tänkbara storlekar, färger och mönster, får försöka pressa oss förbi den ivriga skaran. Husets fasad skrapar lätt, men ändå vänligt, våra sommartunna klädesplagg. Trots att det redan är oktober leker väderleken sommartemperaturer.

Lite längre fram på gatan finns det andra strumpförsäljare, dock tydligen inte lika lyckosamma som konkurrenten några tiotals meter bort.

Längs med gatan säljs det förutom strumpor också husgeråd, parfymer, tvättmedel från Polen, kaffe från Polen, vinterskor och sommarjackor. Allt är till salu här. Kanske även den där kattungen som damen kommer med där, men nej, den är nog trots allt inte till salu, ty de banar snabbt väg genom det myllrande folkhavet.

Även i alla butikerna pågår kommersen. Här säljs det också strumpor, och husgeråd, och kaffe och tvättmedel. Och tv-apparater, och, se där, en butik som bara tycks sälja knivar.

För att överrösta och tränga undan gatuförsäljningen på trottoaren använder butikerna det urgamla knepet “dålig musik”. Högtalarna spottar ur sig all möjlig dynga till knasiga harmonier. En liten flicka, som används som projektil genom folkhavet av sin stressade mor, sjunger glatt med i den öronbedövande dåliga musiken. Den tycks falla henne i smaken. Men hennes mor har inte tid att stanna, så den unga sångsvanen skyfflas vidare bort. Och hennes röst sväljs snart bland alla ljud och människokroppar.

Jag befinner mig i det som var det judiska kvarteren i Lviv, eller Lemberg som det kallades då. Det är egentligen inte mycket här som övertygar mitt medvetande om att hålla kvar den tanken i huvudet. Men trots det kan jag inte låta bli att tvinga mig kvar vid den tanken. Här bodde Sholem Aleichem under några månader 1905. Strax före hans första försök att lyckas i det stora landet i väster, Amerika och New York. Det gick åt pipan med det försöket, så han åkte tillbaka igen till old stinking Europe… Nå, nu tror jag visserligen att New York också stank en del på den tiden. Jag tänker på Jacob Riis fotografier från sekelskiftets New York. Man är ju väldigt tacksam för att de inte är luktbilder. Kanske stinker New York än idag. Vad vet jag, jag är inte så insatt. Andra gången gillt gick det bättre för den gode Sholem Aleichem, men den gången tror att jag inte att han tog vägen via detta kvarter.

Och trots att det inte finns många markörer som pekar på att det här tidigare varit ett kvarter där jiddisch samsades med polska, ukrainska, tyska, ryska, så har området behållit sin kaotiska karaktär. För den som känner till kvarterets historia är det kanske lätt att tänka sig hur det en gång lät…

Om det inte vore för det där oljudet som högtalarna kräks upp.

Men så plötsligt bryts hela ljudbilden. En vacker och skir ton från ett knappdragspel tar över och fyller hela gatan. Med lätta handrörelser spelar en blind man An der Schönen Blauen Donau. Allt byts ut. Kläderna på de som passerar blir modet från förra sekelskiftet, bilarna blir till dragkärror och hästekipage. Jag låter mig slungas ut i mina fantasivirvlar, och dansar inombords lätt på gatan.

Men så bryts allt igen, ty jag krockar nästan med en man som åter en hot dog med hela ansiktet.

Trots det abrupta avbrotten från min fantasivärld, känner jag mig ändå lite lättare till sinnes, och jag bugar mig lätt för den blinde mannen och tackar för att jag fick dansa i mitt inre vid Donau mitt i Lviv, innan jag hastar vidare och slukas av alla ljud och andra människokroppar.

lets play!
En bild från gatan i berättelsen ovan, men vid just det tillfället för fotograferingen hade den skrudat sig med kortspelade ynglingar.


Bland Lvivs alla pratbubblor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vem är det som sjunger?” säger en man i plufsig utstyrsel och tillika slängig fysionomi, till en liten tanig figur med skinnkeps och för stor överrock. “Det kommer därifrån. Från det huset”, svarar den lille och pekar upp mot Lvivs musikhögskola, konservatoriet som det kallas. “Och vem är där?” replikerar den plufsige. “Den som sjunger”, förkunnar den lille. Mer än så hinner jag inte höra före det att jag tvingas streta vidare mellan regndropparna. Ett fullkomligt vanligt samtalsutbyte, kan man tycka. Och i Lviv är det så. Det mals på om ditten och datten, ofta helt utan någon signifikativ betydelse. Tystnad göre sig inte besvär i Lviv. Här finns det alltid något att gaffla om.

Nu kan det låta som om jag raljerar över det lvivianska småpratandet, men så är det inte alls. Jag har till och med utvecklat ett beroende av det här småtjasandet. Det finns tillfällen jag kommer på mig själv med att jag klistrar mig på några stackares ryggar, när jag banar väg på trottoarerna, bara för att få ledas in i deras tillvaro. Låta mig uppslukas av deras tankemönster, om än bara för en kort stund.

På spårvagnarna och på de mördarmaskiner som envist kallas bussar, infinner sig ett paradis för sådana som jag, som älskar att snylta på andras samtalsämnen. Här kan jag överhöra nästan allt av intresse: grannar som hastigt insjuknat och försvunnit, maträtter som borde inmundigas, husdjur som behöver extra omsorg, hus som ska renoveras eller bara rätt och slätt om vädret. Det vanligaste är ändå att det handlar om pengar. Priser som gått upp men aldrig ner, eller varför inte om det där klippet någon gjorde häromdagen. “Oh lala, du skulle varit där!”

Det fanns nog en tid då jag retade mig på dessa pratbubblor, som dyker upp överallt. Jag tyckte att de inkräktade på min bubbla. Men jag har alltså ändrat uppfattning. Det har till och med gått så långt, att när jag besöker Sverige måste slänga in någon talkrok för att se om någon nappar. Det är dock inte lika lätt där som här. Folk nappar inte. De slänger iväg något halvhjärtat svar, som inte alls har någon hake jag kan hänga upp mig på. Jag står där, talför men osamtalad. Särskilt beklämmande är det att åka kollektivtrafik i Sverige. Det är tyst som om alla färdades mot någon avlägsen twilight-zon. Det hela känns mycket ödesmättat och gruvligt. Men mest känns det tyst. Så oerhört ödsligt. Har folk verkligen ingenting att prata om? har jag tänkt fler än en gång i Sverige. Därför ropar jag alltid “hejdå” till chauffören. Ibland får jag faktiskt svar.

Här har man egentligen inte heller någonting att prata om, men för den delen är det sällan tyst. Det händer ofta att jag blir avbruten i mina fotspår av någon som akut måste veta vägen till en plats som bara ligger några skosulor från platsen frågan yttras. Om man mot all förmodan skulle befinna sig på en plats där det inte finns fler än jag och den mötande personen, så kan man alltid fråga om vad klockan är. Om man möts så där på en ödslig plats måste man ju visa att man är vanligt sinnad. Det gör man med prat. Eftersom jag alltid svarar att jag inte vet vad klockan är, så kan ju samtalet få ny näring: “Va?! Har Ni ingen klocka? Det är väl inte så praktiskt?” Nej, men så är det, svarar jag. Då kan man man alltid slå ut med armarna och slå några talrovor över hur opraktiskt det är att inte ha klocka. Ett pågående jag skulle kunna bestrida, för vad ska vi annars fråga folk om på ödsliga ställen?

Nå, man kan ändå undrar lite över det här pratandet. Det finns något kärvänligt, bondskt över det hela. Som om vi alla befann oss på någon åker som borde plöjas. Och istället för att göra det så pratar vi. Och det är kanske så, att här i västra Ukraina har vi närmare till bonden i oss. Som de två männen utanför konservatoriet, som ser ut att egentligen har någon åker att plöja, men istället står de och gafflar om någon som sjunger.

För övrigt så leder ju den här postningen egentligen inte till någon slutsats alls. Det är bara en tankebubbla bland alla pratbubblor.

dog who wants to say something
Någons hund som kanske behöver extra omsorg, eller så har den bara något osagt.