viewpoint-east.org

När karnevalen var ett vapen

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Жопа (Zjopa), vilket betyder röv, hör jag en kvinnlig stämma ljuda genom det hotande nattmörket som lägrat sig över vår gård. Någon har tydligen abrupt brutit söndagslugnet, och istället beslutat sig för att avsluta helgen med ett riktigt praktgräl.

Det är inte utan att helgens oundvikliga avrättning kan innebära en del frustration. Den kommamde veckans alla måsten hopar sig hotfullt kring oss. Ett litet praktgräl kan kanske därför rensa luften.

Men istället för sönderslaget söndagsmys får okvädingsordet Жопа mig att tänka på albumet med samma namn av den ryska gruppen Aktjyon (АукцЫон). Albumet kom ut 1990, alltså de sista skälvande månaderna av det sovjetiska imperiet. Kanske var det ett förebud, helt enkelt. Ty det dröjde inte länge förrän var man faktiskt vågade säga röv om hela Sovjetunionen.

Det är ett fullkomligt lysande album, nästan omöjlig att karaktärisera. En korsbefruktning mellan avantgardistisk jazz, punk, kryddat med en gnutta kabaré. Låten Любовь (Kärlek) fick den konsekvensen att jag förälskade mig i hela Ryssland, vilket givetvis ledde till att jag nästan omgående kände mig förråd. Det skulle nämligen visa sig att den där absurdistiska och befriande galna Aktjyon-menaliteten var ganska svår att finna i Ryssland. Istället fann jag ett samhälle som styrdes upp av byråkratiska blanketter med pyttesmå svarsrutor, så att det blev omöjligt att svara utan att känna mig troligen skyldig till något brott jag inte hade begått. Ryssland var inte alls lika spontant, avantgardistiskt, och galet som jag hade lurats av Aktjyon att tro.

Men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag blev lurad av Aktjyon och rövplattan, ty det betydde att jag gav mig ut på ett livslångt sökande efter den där mentaliteten, och visst hittade jag den. I Ryssland. I Ukraina. Ofta lite undangömd, men alltid väldigt kärvänlig. Med egensnickrad outfit och humoristiska upptåg gjorde de narr av maktfullkomliga presidenter och oligarker. Det de ägnade sig åt var ett slags karnevalistiskt motstånd, för att låna Michail Bachtins begrepp.

Idag är det mycket svårare att finna resterna av det här upproret. Det tillhör en generation som blivit gråhårig, lite trött, och tyvärr ibland även död. Det finns inget karnevalistiskt motstånd idag. Vi inlemmar oss alla i kapitalismens återvändsgränd, där upproret köps färdigförpackat. Och det personliga och originella skapandet vandrar med nedslagen blick mot ättestupan.

Nå, det tänker jag när röven (alltså Жопа) har tystnat och lugnet åter lägrar sig över vår gård.

Och när rådhusklockan slår tolv har mina tankar redan irrat iväg i annan riktning.


Fulare omslagsbild är svårfunnet, Zjopa av Aktjyon.

Epoken Marek…

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poetry, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


På Lycharkivskij kyrkogården.

En kostym utan skavanker

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Delar av dagens politiska klimat klär sig allt oftare i en förvånansvärt förutsägbar klädedräkt. Jag tänker på det plagg som populismen alltid klär sig i. Ja, ni vet nog hur den ser ut, den där klädedräkten. Ett slätstruket plagg, slickat mot en (helst) perfekt kropp, helt utan skavanker eller lösa trådar. Otäckt klanderfri tittar kroppens ansikte mot oss. Nå, det händer väl ibland att populismen ikläder sig pluffsiga kostymer, med alltför långa röda slipsar som ettrigt pekar ner mot marken (eller överkroppens oundvikliga slut), i motsats till de statistiska kurvor över populism som alltid tycks peka uppåt. Men om de ser ut så, hör de oftast hemma i den anglosaxiska världen.

Även personerna som då klär sig i populismens klädedräkt är lika fria från skrynklor och veck. De är slicka och klanderfria. Ofta kryddar de det hela med lite dåligt återhållen aggressivitet. Aggressiviteten ska få oss att tro att de är genuina, hängivna, engagerade. Men själv tycker jag att aggressivitet sällan går hand i hand med engagemang.

Egentligen är det inte politik de håller på med. Det är någon typ av paketeringsverksamhet, där förenklade lösningar och ogenomtänkta tankefigurer slås in i glittrigt omslagspapper.

Och allt det här sammanhanget gör att det blir så fenomenalt… tråkigt. Populism är tråkigt för det är alltid annat än politik.

Populism gör dessutom narr av politik. Den vanställer politiken. Deformerar den.

Det finns de som tycks tro att populism är oförutsägbar, men det är en villfarelse. Den är extremt förutsägbar. Många internationella bedömare tycktes till exempel att Ukraina förvånande när komikern Volodymyr Zelenskyj tog sig till andra omgången av presidentvalet här förleden. Det var inte förvånande. På bästa sändningstid, lördagskvällar, under lång tid, har hans nuna visats på en av de mest populära tv-kanalerna. Han gick som segrare ur första omgången av presidentvalet trots att han har ett ganska nytt, och otestat program för sin politik. Eller förresten, inte “trots att”, utan snarare “eftersom”. Man röstade kanske på honom eftersom man inte visste vad man skulle få, men det skulle i alla fall bli annorlunda än det andra man har fått tidigare. Och så klär han väldigt bra i den kostym som populismen delar ut till undersåtar. Med största sannolikhet röstade man alltså inte på hans politik, utan på den slicka och klanderfria yta han leverar på TV. (Sådant händer faktiskt på andra platser också, så som i exempelvis Sverige. Så Ukraina är faktiskt inte unik, eller värre än någon annan, på något vis.)

Det finns även de politiska bedömare som enivsas med att hans framgångar är ett utslag av en ny typ av politisk rörelse, där man kan vinna röster genom att attackera korruptionen. Några sneglade på Slovakien och menade att valet av juristen Zuzana Čaputová till posten som president var en liknande politisk rörelse som den som tog Zelenskyj till andra omgången av presidentvalet i Ukraina. Tillåt mig att protestera. Čaputová är en miljöaktivist som enträget arbetat för att förbättra miljön, och processat mot korrupta politiker. Zelenskyj har som enda politisk merit att ha stött Euromajdan. Det gör en inte till ett presidentämne.

En annan förklaring till hans framgångar är att folk är trötta på politiker och vill ha förändring. Det är en bättre tolkning, men skvallrar tyvärr även om att det kanske egentligen inte hade spelat så större roll vilken oerfaren och uppkäftig nisse som hade hade dykt upp. Folk hade röstat på hen oavsett vem det varit. Och oavsett om hen är stödd av en av Ukrainas mest skrupellösa oligarker. Folk lär rösta på Zelenskyj även i andra omgången. Många dessutom. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han verkligen vinner. Mer förvånad skulle jag dock bli om han visade sig vara så där god och rättrådig som han vill göra anspråk på att vara. Det troligare är dessvärre att stora kalabaliken kommer att utbryta i Ukrainas parlament, Verchovna rada. Han lär knappast få politisk majoritet i parlamentetet, och det kan han först få efter parlamentetsvalet, som är senare i höst. Om han nu får det. Jag skulle inte bli förvånad om motsättningarna ökar, snarare än minskar, om han vinner. Han vill nämligen även ha folkomröstningar om både EU- och NATO-inträde, vilket kommer att slita landet i småstycken.

Jag ser dessutom ett annat orosmoln i horisonten. Och det handlar om hans judiska börd. Om han misslyckas fundamentalt. Om det visar sig att han bara är en tom kostym, uppblåst av en oligark som vill hämnas sittande presidenten. Ja, vad kommer att ske då. Ukrainarna är överlag ett mycket klokt folk, men det finns idioter på alla platser, och jag är rädd för hur sådana grupper skulle använda ett misslyckat reformarbete av Zelenskyj. Helst skulle jag vilja se ett lite bättre utgångsläge för landets första president med judisk börd.

Nå, kanske är jag bara överdrivet pessimistisk. Kanske blir det hela bra. Kanske lyckas han med allt han säger att han ska göra. Ja, det kan faktiskt blir så där bra, så där fullkomligt bra, trots att det är mycket oukrainskt. Men det finns ändå en del omständigheter som skulle kunna tala emot det. I vilket fall är det ju faktiskt omöjligt att veta, eftersom vi inte har en aning om hur han kommer att te sig som politiker. Vi vet helt enkelt ingenting om Ze, som han kallas. Eller vi vet “Zero”, som konstnären Mykola Hontjarovs satiriska logga säger. (Klicka på länken så ser du loggan.)

Det enda jag vet med bestämdhet är att, om han vinner, så är hans klanderfria och släta kostym på plats vid segertalet. Den kommer att vara slick och helt fri från skavanker. Och det är kostymen som vunnit valet. Inte politiken.

Hi
En annan slags komiker, som hade en kostym med många skavanker.

Flykten från Krym

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Intervju, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

“Jag ser Ukraina lite som ett trasigt land, med olika och konstiga presidenter. Vi kommer att få en konstig president även denna gång, men vi reder oss ändå”, skrattar Andy (Andrij) Netjaevskij. Jag sitter tillsammans med honom och hans fru Dinka på en pub i Lviv. Vi har inte behandlat presidentvalet särskilt mycket. Det är svårt att känna något verkligt engagemang, fast att alla vet att väldigt mycket står på spel.

Men det är inte för att prata om presidentvalet som jag bestämt möte med Andy och Dinka. Det är deras konstnärliga gärning som lockar. Tillsammans jobbar de som illustratörer och deras underbara teckningar har länge varit en källa till glädje för mig. Jag är nyfiken på hur de träffades och beslöt sig för att börja jobba ihop, och lite hur om vad de gjorde innan de kom hit till Lviv. Ty de är precis som jag förhållandevis nyanlända och lite främmande fåglar i Lviv.

Givetvis visar det sig ingenting är som jag trodde. Andy och Dinka träffades på Krym (Krim) när Andy precis avslutat sin militära tjänstgöring. De slog sig tillsammans ner i samma by som Dinka vuxit upp i, som ligger strax utanför Kertj på Krym. De köpte ett hus med utsikt över Azovsjön. Dinka kommer från en konstnärsfamilj, och de blev båda skolade in i konsten av hennes far och mor. Dinka gick även i en konstskola i Kertj, emedan Andy inte gått någon annan konstskola än Dinkas pappas konstskola. Men Dinka och Andy arbetade inte som illustratörer när de bodde på Krym. Nej, enligt Andy ägnade de sig åt något helt annat.

“Jag ägnade tio år av mitt liv åt att drömma och titta ut över havet. Jag skulle lätt kunna göra det i tio år till”, säger Andy och får något drömskt i blicken.

Men 2014 skulle innebära slutet för Andys drömmande. När förre presidenten (Janukovitj) flydde ut ur Ukraina bort från folkets vrede på Euromajdan, började Ryssland oroa sig att de skulle förlora Krym. Det var väl inte många som trodde att Ryssland skulle invadera Krym, men det var det de gjorde.

Andy och Dinka låg sjuka i influensa när de plötsligt hörde ett märkligt ljud i nattmörkret. De sprang ut ur sitt hus, men kunde inte se något.

“Det var kolsvart och bara det där olycksbådande ljudet”, säger de. Det pågick hela natten, och när ljuset kom kunde de se det vad det var. Det var helikoptrar. Hela konvojer med helikoptrar.

Det tog inte lång tid för Andy och Dinka att förstå vad som var på gång, och de visste exakt vad de vad de skulle göra. De var tvungna att fly, för de ville inte bli tvingade att bli ryska medborgare.

Egentligen borde de förstått vad som var på gång långt tidigare, menar de. I Kertj hade det pågått massor av konstigheter. Och det var väldigt uppjagad stämning. Folket på Krym var helt indoktrinerade. Överallt på bussar, i affärer, på gator och torg, hörde de hur man uppskrämt pratade om de fascistiska ukrainarna. Men eftersom Andy och Dinka hade flera vänner på Euromajdan visste det är bara var Moskvas hjärnspöken som nu poppade ut ur folks munnar.

Andy och Dinka bommade igen sitt lilla hus, och begav sig först till Kyjiv. De kände ganska snabbt att de inte ville bo där, utan bestämde att de skulle turnera runt Ukraina för hitta en plats att bo på. Först ut var Lviv. Det räckte med att hoppa av tåget i Lviv för att bestämma att här skulle de bo.

“Det var som att komma till Europa”, säger de.

Man skulle kunna tänka sig att allt nu skulle vara frid och fröjd. De hade ju kommit ut ur Krym i tid. De hade hittat en plats de trivdes på. Men så var det inte. På deras bankkonto fanns det $40.000 när annekteringen skedde. Efter några desperata försök att få ut deras pengar på deras konto hos Privat bank insåg de att de var bestulna på sitt kapital. Privat bank vägrade, och vägrar ännu, att lämna ut alla medel som satts in i deras bank på Krym. Ja, inte har de tänkt ge upp, men pengarna är nu konfiskerade. Deras plan är att ta ärendet till hela vägen till Europadomstolen om det så krävs.

De var alltså bestulna på sitt hus, och allt i det. Och deras kapital hade konfiskerats. Mat på bordet behöver även drömmare, och av en händelse hittade de en webbsida där man kunde sälja teckningar eller målningar. De satte sig tillsammans och började teckna små fåglar. De laddade upp teckningarna, och vips hade de sin första kund. De fick $12 per teckning, och allt såg inte riktigt lika mörkt ut längre.

En vän till dem såg deras teckningar, och eftersom hon jobbar inom förlagsbranschen tipsade hon en förläggare om Andy och Dinka. Nu fanns det inte längre tid för att drömma. Förlaget gav dem nämligen flera uppdrag, och på den vägen blev de illustratörer. Idag får de uppdrag från hela världen, och samarbetar med ett nytt förlag i Kyjiv.

Jag minns när jag träffade dem första gången. Det var en ganska kylig kväll den våren, 2014. Vi hade varit på en konsert och plötsligt stod de där framför mig. Paret som jag kände från Facebook, och som jag visste hade lämnat hela sitt liv på Krym. De såg trötta och lite vilsna ut. Jag trodde då att de inte skulle stanna, eftersom jag nog inte riktigt förstod innebörden av att Ryssland annekterat Krym. Men jag förstår nu att Andy och Dinka visste redan då att de nog aldrig kunde flytta tillbaka till sitt lilla hus igen.

De åker ändå till Kertj nästan varje år. Dinka har kvar sin familj där. Men de känner sig inte hemma.

“Det är den platsen, samma blommor som tidigare, och samma utsikt. Men något är fel”, säger de. När de talar om Krym säger de att det var ett annat liv, och Andy delar överhuvudtaget in livet i flera olika andra liv. Livet före han träffade Dinka, livet före internet, och nu finns det även ett liv före och efter Krym. Krym är något som aldrig kommer åter.

Dinka har precis kommit tillbaka från ett besök hos hennes mamma som bor kvar på Krym. Och det hon såg skrämde henne.

“Överallt finns det taggtråd, stängsel, vakter. Det är en paranoid stat”, säger hon. Vi tittar tillsammans på bilder som hon tog vid sitt senaste besök. På huset. På utsikten. På allt bråte som flutit upp på stranden.

“Jag älskar skräp”, säger Dinka och jag förstår precis vad hon menar. Även jag går och tittar på strandbråte, och drömmer om varifrån det kan komma.

Som avslutning ställer jag frågan om vad de har för förhoppningar om framtiden. I min enfald tror jag att de ska svara något om sitt yrke som illustratörer, men givetvis har jag fel.

“En sjö, eller en liten flod här i Lviv. Det önskar jag mig”, säger Andy och trots leendet ser han lite sorgsen ut.


Andy och Dinka Netjaevskij i Lviv.

Andy och Dinka Netjaevskijs Facebooksida.

Andy och Dinka Netjaevskijs webbsida.

Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en kommande barnbok av Juriy Nikitinskij.

Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en blogg om trummisar.

Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).

Livet på Krym. Målningar av Dinka Netjaevskas far Gennadij Batov.

Andy och Dinka Netjaevskijs oljemålningar som är kvar på Krym.

I Wagners dårhus – Lohengrin på Lvivs operahus

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det här är nog den första och enda gången som jag kommer att gå på en opera av Richard Wagner”, förkunnade jag igår strax innan jag äntrade Lvivs operahus för att bevista premiären av hans opera Lohengrin. Och om det nu stämmer att det var första och sista gången jag går på en opera av Wagner, så valde jag ett helt ypperligt tillfälle för det. Lvivs operahus har nämligen åstadkommit en fullkomligt fenomenal tolkning av denna opera.

Ty att prestera en bättre tolkning av detta nationalromantiska epos är svårt. Hur tacklar man de tyska drömmarna om ett stort välde, utan att börja traska runt i nationalistisk gegga? Den tyske regissören Michael Sturm har tillsammans med österrikaren Matthias Engelmanns brillianta dekor och kostym hittat en ton som precist sätter fingret på vad Lohrengrin handlar om – ren och skär galenskap. Vi befinner oss helt enkelt i en vadderad cell.

Det är möjligt att det fanns de som vid premiären inte tyckte att deras grepp var helt lyckat, men jag skulle vilja hävda att de faktiskt har fel, även om tycke och smak faktiskt är svår bedöma efter skalan rätt och fel. Trots det vill jag påstå att de har fel, enär att förlägga handlingen till ett dårhus skalar bort mycket av det som gör Wagners operor problematiska. Du är sannerligen inte ensam om att ha hört att Hitler älskade Wagners operor, just för att de var så nationalistiska och svulstiga. Sturm och Engelmann lyckas med att ta det nationalistiska ur operan, och istället lyfta fram dess vackra konst. Lohengrin blir genom deras tolkning helt enkelt en fascinerande resa genom hatet som grumlar vår empati. Det blir en resa genom det mest fascinerande av konststycken, och inte en enda gång tänker jag på Hitler. Eller nationalistiska sattyg. Jag tänker på konsten. På skönheten i musiken, och de enastående sångare som bemästrar Lohengrin.

I första akten har kungen samlat sin armé för att driva ut ungrarna ur det tyska riket. Man upptäcker att prinsen Gottfrid är försvunnen och man kallar till sig hans syster Elsa, som förklarar att hon inte har mördat honom. Ortrud och hennes make Telramund ligger egentligen bakom försvinnandet, men det vet varken kungen eller Elsa. Elsa kräver en duell för att bevisa sin oskuld. Hon ber i en lång aria om att det ska komma en räddande riddare. Det gör det senare, och denne riddare heter Lohengrin. Kungen utser Telramund som motparten. Och Lohengrin besegrar den sistnämnde. Man bestämmer att Elsa ska gifta sig med Lohengrin, men hon måste lova att aldrig fråga Lohengrin vem denne är. Detta måste vara en hemlighet.

Scenen är möblerad med sjukhussängar. Hjältinnan Elsa, som igår gestaltades av Olesja Bubela, har medsystrar som har samma blå hårburr. Och även den grymma Ortrud (i Maria Berezovskas fantastiska framställning) har en bataljon av medsystrar, fast med rött hårburr. På scenen finner vi också en armé, iklädd masker, vilket kastar oss in i en känsla av utsatthet och maktlöshet. Telramund ser precis så skräckinjagande och samtidigt löjeväckande ut som jag tänkte mig honom. Han har ständigt problem med sin rustning, som trilskas med honom. Men kungen bryter av. Iklädd rosa strumpbyxor och med allmänt fjollig uppsyn, blir han den enda riktigt trygga karaktären.

Och Lohengrin då? Ja, han kommer inte på någon svan, utan svanen drar fram honom, där han ligger och slöar i kulisserna. Inte ser han ut som någon räddande riddare. Vi kommer snarare att tänka på David Bowie i videon “Ashes to ashes”, ni vet den där där olyckliga clownen. Det är lite rörigt, och det är stundtals svårt att förstå karaktärerna, men jag tror att det är ett medvetet val från Sturms sida. Ty andra akten är den förstas motsats. De många sängarna har förbyttes till två stora sängar, vilket ger känslan av att vi krupit närmare dem, men när vi gjort så har de också glidit undan och blivit mindre.

Ortrud och Telramund lyckas i denna akt att så tvivel i Elsa, och hon frågar därför Lohengrin den förbjudna frågan om vem han är.

Den sista akten är armén tillbaka på scenen, likaså alla sängar och Elsa- och Ortrud-kopiorna. I en aria, som utförs med bravur av kvällens Lohengrin, Roman Korentsvit, avsöjar han att han är en av riddarna som vaktar den heliga graalen. Han avslöjar även att svanen är Elsas döde bror och att det är Ortrud som förtrollat brodern. Lohengrin lämnar den vadderade cellen och Elsa dör, eller faller livlös ner i Ortruds armar.

Det är en lång opera. Fyra och en halv timme med paus, och det är inte utan att man känner extra ödmjukhet inför kvällens lysande dirigent, Myron Jusypovitj, och skickliga orkester.

Ja, som ni märker är berättelsen så skruvad att den passar bäst i ett dårhus. Men det är ingen parodi på Wagner. Sturm och Engelmann har med sin tolkning faktiskt snarare gett operan Lohengrin ett nytt och mer tragiskt ansikte. Något neurotiskt, men mycket mer klädsamt än om den hade burit vikingahjärm. Så, ja, jag valde helt rätt föreställning. Det här är den Wagner jag vill möta.

Bilderna är lånade från Lvivs operahus Facebook-sida.

Om Abrahams sorg

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En ensam get står i förgrunden. Med lyft huvud tycks han speja ut ur bilden. Som om han frågar sig om mördandet och oroligheterna ska komma tillbaka. Himmeln har en oroväckande brandgul ton. Där borta brinner det. Vi förstår det helt tydligt. Målningen är skapad av Abraham Manievitj och föreställer enligt titeln pogromen i Kyjivs judiska getto 1919. (Destruction of the Ghetto, Kyiv) Han förlorade sin då 17-årige son i den pogromen. Det är lätt att erfara hans sorg i penseldragen. En ensam förtvivlad man, som fråntagits förmågan att känna glädje.

För 100 år sedan var Ukraina ett land och område som hade en stor judisk befolkning. Det är idag ofta svårt att tro. Under förintelsen mördades praktiskt taget alla judar i det vi idag kallar Ukraina. Men förföljelser och pogromer skedde långt tidigare. Under Chmelnytskyj-upproret på 1600-talet blev judarna utsatta för våld och mördades i tiotusentals. Man tvistar än idag om hur många som mördades då, men många källor säger att ungefär hälften av alla judar mördades under det uppropet.

Under hela tsartiden förekom pogromer, och det är därför kanske inte så konstigt att många judar trodde att bolsjevikernas revolution i Ryssland skulle leda till att judarna äntligen fick frid. Men det skulle tyvärr visa sig vara en svåruppnåelig dröm. I kölvattnet på inbördeskriget späddes fördomarna mot judar på. Alla sidor i konflikten gav sig faktiskt på judarna. De vita (alltså de som stödde den tidigare tsarens styre) begick flera pogromer. Även de röda bolsjevikerna gjorde sig skyldiga till pogromer samt de styrkor som stred för ukrainsk självständighet. Judarna var alltså ansatta från alla håll.

Det här våldet drabbade alltför många judar, och även då Abraham Manievitj. Han hade egentligen fram till dess att hans son mördades trott på bolsjevikerna. Han hade till och med varit i Moskva och genom sitt konstnärliga arbete visat sitt stöd för revolutionen. Men allt ändrades i och med att hans son mördades. Han tappade tron på det förlovade kommunistiska landet, och flydde.

Först begav han sig till Polen, därefter till London, men siktet var inställt på USA. Där hamnade han 1922. Den första tiden präglades av sorg och förvirring, men snart fann han en ny kreativ glöd. När han gick bort 1942 var han en buren konstnär och författare i det nya hemlandet. Han blev 61 år gammal.

Målningen nu ser nedan tillhör en av hans mest kända. Kanske för att förödelsen och sorgen är så tydligt markerat. Den här även jämförts med Picassos målning Guernica, som skildrar inbördeskriget i Spanien under 1930-talet.

Det är i år 100 sedan denna målning skapades till minnet av mordet på Abraham Manievitjs son. Ett minne som måste bevaras, och kanske borde 2019 också vara året då vi minns dem som mördades i dessa pogromer. Ty de förtjänar inte att gömmas undan i glömskans rike.


Målningen är funnen på Jewish Museums hemsida.

Ett år med hög svansföring

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

En sådan här dag ska man väl skriva någon slags sammanfattning av året som gått, eller förhoppningar inför nästkommande år. Det tänker jag givetvis inte göra. Att blicka bakåt har aldrig tillhört min starka sida, detta trots att dåtid och historia intresserar mig. Men det är väl skillnad på att försöka ruska liv i omvärldens historia, och att plaska runt i sin egen nostalgitripp.

Något som jag dock är väldigt nöjd med är att jag har skrivit väldigt mycket. Varken illasinnade algoritmer eller en surmulen Jante har lyckats lägga krokben för mig. Och så hoppas jag att det ska förbli.

Med en provocerande hög svansföring vandrar jag vidare in i det nya året, och jag hoppas att jag har förmågan, energin och möjligheten att fortsätta så.

Och med dessa ord önskar jag alla läsare, eller de på bara tillfälligt besök, ett riktigt gott nytt år! Jag önskar er all välgång jag kan uppbringa och att lyckan och hälsan står er bi.

Gott nytt år!
Happy New Year!
З новим роком!
Szczęśliwego nowego roku!

שנה טובה!

צופרידן נייַ יאָר!

 

Dagens polska affisch
Szczesliwego Nowego Roku Jacek Bromski
Av Andrzej Pągowski
År 1968