Category: art

  • Om Abrahams sorg

    Om Abrahams sorg

    Läsningstid: 3 minuter

    En ensam get står i förgrunden. Med lyft huvud tycks han speja ut ur bilden. Som om han frågar sig om mördandet och oroligheterna ska komma tillbaka. Himmeln har en oroväckande brandgul ton. Där borta brinner det. Vi förstår det helt tydligt. Målningen är skapad av Abraham Manievitj och föreställer enligt titeln pogromen i Kyjivs judiska getto 1919. (Destruction of the Ghetto, Kyiv) Han förlorade sin då 17-årige son i den pogromen. Det är lätt att erfara hans sorg i penseldragen. En ensam förtvivlad man, som fråntagits förmågan att känna glädje.

    För 100 år sedan var Ukraina ett land och område som hade en stor judisk befolkning. Det är idag ofta svårt att tro. Under förintelsen mördades praktiskt taget alla judar i det vi idag kallar Ukraina. Men förföljelser och pogromer skedde långt tidigare. Under Chmelnytskyj-upproret på 1600-talet blev judarna utsatta för våld och mördades i tiotusentals. Man tvistar än idag om hur många som mördades då, men många källor säger att ungefär hälften av alla judar mördades under det uppropet.

    Under hela tsartiden förekom pogromer, och det är därför kanske inte så konstigt att många judar trodde att bolsjevikernas revolution i Ryssland skulle leda till att judarna äntligen fick frid. Men det skulle tyvärr visa sig vara en svåruppnåelig dröm. I kölvattnet på inbördeskriget späddes fördomarna mot judar på. Alla sidor i konflikten gav sig faktiskt på judarna. De vita (alltså de som stödde den tidigare tsarens styre) begick flera pogromer. Även de röda bolsjevikerna gjorde sig skyldiga till pogromer samt de styrkor som stred för ukrainsk självständighet. Judarna var alltså ansatta från alla håll.

    Det här våldet drabbade alltför många judar, och även då Abraham Manievitj. Han hade egentligen fram till dess att hans son mördades trott på bolsjevikerna. Han hade till och med varit i Moskva och genom sitt konstnärliga arbete visat sitt stöd för revolutionen. Men allt ändrades i och med att hans son mördades. Han tappade tron på det förlovade kommunistiska landet, och flydde.

    Först begav han sig till Polen, därefter till London, men siktet var inställt på USA. Där hamnade han 1922. Den första tiden präglades av sorg och förvirring, men snart fann han en ny kreativ glöd. När han gick bort 1942 var han en buren konstnär och författare i det nya hemlandet. Han blev 61 år gammal.

    Målningen nu ser nedan tillhör en av hans mest kända. Kanske för att förödelsen och sorgen är så tydligt markerat. Den här även jämförts med Picassos målning Guernica, som skildrar inbördeskriget i Spanien under 1930-talet.

    Det är i år 100 sedan denna målning skapades till minnet av mordet på Abraham Manievitjs son. Ett minne som måste bevaras, och kanske borde 2019 också vara året då vi minns dem som mördades i dessa pogromer. Ty de förtjänar inte att gömmas undan i glömskans rike.


    Målningen är funnen på Jewish Museums hemsida.

  • Ett år med hög svansföring

    Ett år med hög svansföring

    Läsningstid: < 1 minut

    En sådan här dag ska man väl skriva någon slags sammanfattning av året som gått, eller förhoppningar inför nästkommande år. Det tänker jag givetvis inte göra. Att blicka bakåt har aldrig tillhört min starka sida, detta trots att dåtid och historia intresserar mig. Men det är väl skillnad på att försöka ruska liv i omvärldens historia, och att plaska runt i sin egen nostalgitripp.

    Något som jag dock är väldigt nöjd med är att jag har skrivit väldigt mycket. Varken illasinnade algoritmer eller en surmulen Jante har lyckats lägga krokben för mig. Och så hoppas jag att det ska förbli.

    Med en provocerande hög svansföring vandrar jag vidare in i det nya året, och jag hoppas att jag har förmågan, energin och möjligheten att fortsätta så.

    Och med dessa ord önskar jag alla läsare, eller de på bara tillfälligt besök, ett riktigt gott nytt år! Jag önskar er all välgång jag kan uppbringa och att lyckan och hälsan står er bi.

    Gott nytt år!
    Happy New Year!
    З новим роком!
    Szczęśliwego nowego roku!

    שנה טובה!

    צופרידן נייַ יאָר!

     

    Dagens polska affisch
    Szczesliwego Nowego Roku Jacek Bromski
    Av Andrzej Pągowski
    År 1968

  • En lintott mellan två avgrunder

    En lintott mellan två avgrunder

    Läsningstid: 3 minuter

    24 december
    Dagens polska affisch
    Na gwiazdkę dobry książki (En bra bok till jul)
    Av Jan Mucharski
    År 1930

    När jag inledde den här adventskalendern den första december med blyga lucka 1, trodde jag att min livs första egenhändigt tillverkade adventskalender skulle bli sporadisk. Dyka upp lite här och var när den behagade. Det enda som den, min första analys av min verksamhet tordes visa på, var en särdeles dålig självkännedom. Jag är tydligen mer envis än jag anade. Dessutom verkar det som om att jag har en fasligt god förmåga att tävla med mig själv. Det är väl ett resultat av att jag är enda barnet. I avsaknad av andra att tävla med har jag lärt mig att köra med mig själv.

    Men nu låter det kanske som om mitt adventskalender-projekt enkom inneburit en hetsjakt mot mitt ego. Så har det inte varit. Det har varit otroligt givande. Flera nya kunskaper har jag förärats på denna marsch mot lucka 24. Saker som gett mig än lite bättre insikt i den region jag bor i, i Polens historia och rika kulturarv. Jag har också fått se hur nära förbundet Ukraina är med sin granne i väster. Adventskalendern har dessutom fått mig att försöka tänka i nya banor. Ibland har det ju inte funnits någon information om vare sig affischens skapare eller produkten den vill uppmärksamma. Då fick jag försöka hitta på något annat sätt att fylla raderna. Som idag, där skaparen av affischen inte fått något annat renommé på internet än att han var grafiker och arkitekt.

    Fast det är inte riktigt sant att det inte finns något annat att säga, ty den fina affischen, med flickan som läser en bok vid granen, är en beställning av det polska krigsministeriet. Man skulle ju kunna tänka sig att de ville ha en julaffisch med bomber och granater. Men icke. De väljer en liten lintott i klänning.

    Och det är förstås fullkomligt logiskt. 1930 var Polen ett land som upplevt en över 100 år lång delning och förtryck av Tsarryssland, Preussen och Habsburgska imperiet innan man efter första världskriget uppnådde självständighet 1918. Därefter hade man flera uppslitande krig med sina grannar under de första åren av självständighet. Man hade 1930 faktiskt bara haft fred i nio år.

    Inte visste väl krigsministeriet då, 1930, att nio år senare skulle landet åter kastas in i ett krig, och med en ockupation som skulle mörda många tusentals polacker och i princip utplåna alla judar i landet. Och inte heller den lilla linotten vid granen hade ju en aning om det. Ty vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte.

    Med dessa, lite bombastiska ord, önskar jag er alla i alla fall en synnerligen God jul, mina välartade läsare. Och jag vill också tacka er för ert tålamod och stöd. För era inpass och hjälp med idéer och er sakkunskap. Och för era delningar och hjälp att sprida min adventskalender. Ingen nämnd ingen glömd! Utan er skulle mina oförtröttliga ordkrumbukter bara vara pladder ut i tomma luften.

    Med en djup bugning,
    Er allra ödmjukaste tjänare

  • En polsk-ukrainsk angelägenhet

    En polsk-ukrainsk angelägenhet

    Läsningstid: 2 minuter

    23 december
    Dagens polska affisch
    Naftusia, zeson zimowy Trukawiec (Naftusia, vintersäsongen i Trukavets)
    Av Jan Janosz
    År 1930

    År 1827 öppnade första hälsobadet i Trukavets, och nio år senare stod de första stora hotellkomplen färdiga på kurorten. Det blev en omedelbar succé. Många rika knösar vallfärdade dit. På 1850-talet besökte brodern till den habsburgska kejsaren Franz Josef orten. För att få fler besökare till platsen färdigställde man 1911 en järnväg, och två år senare hade man runt 5000 besökare om året.

    Efter första världskriget blev Trukavets polskt. Ja, nu skedde det inte bara av sig själv och helt utan knot. Först skulle det polsk-ukrainska kriget skapa oreda fram till 1919. Sedan tog det polsk-sovjetiska kriget vid. Det pågick ända till 1921. När freden kom blev kurorten alltså polsk.

    Under den polska mellankrigstiden formligen exploderade Trukavets. Nå, nu på ett positivt sätt. Hotell poppade upp som ur jorden. Kända polacker åkte dit för att vila upp sig. Bland dem fanns poeten Julian Tuwim, författaren och konstnären Bruno Schulz, författaren Zofia Nałkowska, statsmannen Józef Piłsudski och så vidare.

    1931 nådde dock kaoset och mörkret åter Trukavets. Två ukrainska nationalister mördade den polska politikern Tadeusz Hołówko. Märkligt kan man tycka, ty han var den främsta förespråkaren för en fredlig lösning på de spänningar som rådde mellan ukrainare och polacker. Mordet på honom ledde i alla fall till att ukrainarnas rättigheter inskränktes än mer, och en misstänksamhet mellan folken slog rot. En misstänksamhet som än idag tittar fram och sprutar sitt gift över kontakterna länderna mellan.

    Men det bekommer egentligen inte Trukavets, enär kurorten är fortfarande ett populärt resmål för trötta eller bara törstiga besökare. I dagens Ukraina är man mycket stolt över kurorten, och om man har befunnit sig i västra Ukraina en tid så har man nog fått rådet att åka dit både en eller flera gånger. (Eller så ser jag bara väldans trött ut.)

  • En sexig rökslinga

    En sexig rökslinga

    Läsningstid: 2 minuter

    22 december
    Dagens polska affisch
    Egipskie przednie. Aromatyczne łagodne papierosy. (De bästa är egyptiska – Aromatiska milda cigaretter)
    Av Tadeusz Gronowski
    År 1931

    För er som följer min adventskalender är Tadeusz Gronowski ett redan känt namn. Ty den 19 december kunde ni ju läsa om hans mest livaktiga logga.

    I dagarna tog Sveriges riksdag beslutet att förbjuda rökning på bland annat uteserveringar och lekplatser. Det sistnämnda tordes ju inte behöva förbjudas. Varför röka på lekplatser? Men uteserveringar är för mig en svårsmält nöt. Som så många redovisat före mig, så är avgaser från bilar långt farligare i utomhusmiljö än cigarettrök. Så att förbjuda rökning på uteserveringar är bara ett slött försök att läxa upp de få kvarvarande rökarna.

    Nej, hela upptåget med lagen får mig att längta till en tid som jag aldrig upplevt. Den då herrar satt tillbakalutade i kurviga fåtöljer och med filosofisk blick betraktade rökslingorna som åmade sig i luften. Kanske letade sig något förvirrat ljus in genom de fördragna gardinerna om det skedde under dagen. Eller om det vore om natten, då staden sov, då endast ljudet av en ensam spårvagn, som sömnigt sökte sig fram längs de mörka gatorna, letade sig in till den rökande mannen. Det finns också något elegant och självsäkert i hur han håller cigaretten. Som om det vore en fullkomlig självklarhet, och inte alls något att skämmas över.

    Givetvis finns det en sexuell underton i affischen. Sex säljer, då som nu. Skillnaden är bara att vi nu hellre tycks vilja sexualisera oss själva, än en rökslinga som dansar genom luften.

    PS. För er som är intresserade. Klicka på den här länken så ser ni hur cigarettpaketet såg ut.