viewpoint-east.org

Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.

Share

Copy/Past – en projektil genom årtiondena

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Skuggor av huskroppar letar sig upp längs sina syskon. De söker sig till varandra. Som en kärleksförklaring till varandras former. Så kan också samtal mellan oss te sig. Orden rör sig över varandra. Smeker varandra. Söker närhet och bekräftelse. Samtal sker på så många olika vis. Ibland är de ord på ett kafé. Ibland ögonkontakt mellan två främlingar. Ibland är de fotografier från en svunnen tid.

Jag tänkte på det när jag vandrade runt på utställningen Copy/PastCenter for Urban History of East Central Europe. Fotografierna jag såg hade fångats under mellankrigstiden och tiden före första världskriget. Trots att människorna som kapslade in de små ögonblicken är borta (några sedan länge), färdas de smidigt som projektiler genom årtiondena till oss. Vi frågar oss genast vad de tänkte, vad de kände, vilka de var. Deras närvaro är helt plötsligt här med oss.

“Lviv var en fotografiets stad,” säger Andrij Bojarov, konstnär och kurator. Här experimenterade man med tekniker och fotograferna var många. Det fanns flera tidskrifter och tryckerier. En speciell teknik föddes i Lviv, izohelia – en teknik som skapar fler gråskala, för att förstärka känslan av djup i fotografiet. Dess skapare hette Witold Romer och finns representerad på utställningen.

Bilderna som Bojarov plockat samman har olika karaktär och har haft olika funktioner. Flera av bilderna har fångats bortom det professionella rummet och ibland i en lek med bildmediet – som Wladyslaw Bednarczuks självporträtt. “En slags dåtidens selfies”, säger Bojarov. Ibland har avsikten varit en annan än att ses som fotografiska konstverk. Janina Mierzeckas projekt att dokumentera handskador var initialt inte tänkt som konstverk. Detsamma gäller Noe Lissas serie Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907. Fotografierna skulle dokumentera skadorna efter upploppet och publicerades första gången i tidskriften Tygodnik Ilustrowany, men på Copy/Past blir de istället mångbottnade stilleben. Alla fotografierna har således lämnat sin tilltänkta tankestil och träder fram i ny skepnad, och det är just det som gör Copy/Past så intressant.

Bojarov är inte kurator i det här fallet, utan han bör snarare ses som konstnär och att utställningen är ett konstverk i sig.

Men det finns dessutom fler bottnar hos Copy/Past. Bland annat vill Bojarov med utställningen poängtera hur vanskligt det är att bevara minnet av en grupp konstutövare vars hem inte längre är Lviv. Flera av fotograferna avslutades sina liv i Wrocław – landsförvisade under sovjettiden, tillsammans med hundratusentals andra polacker, som under flera århundraden bott Lviv.

Copy/Past är inte heller en kopia på en svunnen dåtid. Det är en bro mellan dessa människors liv här och vår nutid. Utställningen placerar dem här, och när jag lämnat utställningen och går genom staden som jag kallar för Lviv, men som de kallade Lemberg eller Lwów, så känner jag deras närvaro. Som skuggor rör de sig tillsammans med oss mellan huskropparna.


Andrij Bojarov, i bakgrunden syns Witold Romers fotografier.


Noe Lissas serie “Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907”


Här har man använt sig av tekniken izohelia.


Några av Wladyslaw Bednarczuks självporträtt.


Janina Mierzeckas händer.

Share

Svensk jul i Lviv

Category: art, by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Det har ju inte riktigt blivit något julväder i Lviv i år, men då är det ju nästan bara vi som firar jul vid denna tidpunkt. En vacker juldagspromenad blev det i alla fall. Och Stryskyj parks vackra backar gnistrade i solen. Parken fick vi nästan för oss själva. Det fick mig att tänka på Ivan Trush, som enligt historieskrivningen promenerade hit varje dag. Han måste också ha förundrats av de gyllene släntarna.

image

Share

Oleg Perkowsky på Dzyga

Category: art, by sophie engström, ukraine
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Igår öppnade en ny utställning på Dzyga – щось тут не так, vilket betyder något är fel här. Det är en fin utställning, nyfiken och lekfull. Jag tycker bäst om de små teckningarna där Oleg laborerar med datorspråk och uttryck – ett slags analogt svar på vår teknikfixerade tid.

Se mer av Olegs arbeten och här samt på tumblr och vimeo.

image

image

image

image

image

Share

Isskulpturer erövrar turister

Category: art, by prallin, by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 1 minut)

I helgen samlades några av västra Ukrainas bästa skulptörer på Plosha Rynok, för att skulptera fram sina kreationer i is. Så det är uppenbarligen inte bara i Jukkasjärvi som har fattat att is är en given turistmagnet! Och kanske ska det ses som en skänk från ovan att det regnar is idag… eller?

is3

is2

is1

Share

Lviv in watercolor by prallin

Category: art, by prallin, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 1 minut)

more

Share

En resa till Ivan Trushs värld

Category: art, by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter att pulsat genom nyfallen snö, kom vi äntligen fram till konstnären Ivan Trush ateljé. Ivan Trush (1869 – 1941) föddes i byn Verkhnye Vysotske i västra Ukraina, i Lvivs oblast. Som ung antogs han till Krakows konstnärliga akademi. När Ivan Trush återvände till Lviv blev han bekant med den ukrainske poeten, författaren, politiska aktivisten Ivan Franko. Ett möte som antagligen stärkte Ivan Trush nationalism. Bland annat anslöt han sig till Shevchenkos vetenskapliga sällskap, ett sällskap som fokuserade på ukrainsk identitet, språk och kultur.

Ivan Trush konstnärskap är, enligt min mening, dock mycket mer intressant än som enbart en del i en ukrainsk nationalistisk rörelse. I hans fina ateljé finner man just prov hans bredd och fina öga för omgivningen. En av de serier som intresserar är hans resa till Egypten, Jordanien och Palestina. I hans målningar känner man nästan hur han bändas av ljuset. Jag upplever att hans nyfiken på människorna och landskapen känns genuin och ärligt.

Men den serie som intresserar mig mest är nog den som kallas Ensamhetsserien. Efter första världskriget hände något i Ivan Trush konstnärskap. Människorna försvann, och de idylliska målningarna från hans trädgård försvann. Även målningar av ukrainare i folkdräkter försvann. Plötsligt blev han intresserad av ensamma träd, eller buskar i ödsliga landskap. Vad hände med Trush under första världskriget? Varför slutade han tro på mänskligheten? Frågor som jag inte funnit svar på, men i min fantasi bygger jag vidare på vad Ivan Trush såg under första världskriget, men aldrig målade.

Från Ensamhetsserien

Min absoluta favorit är dock målningen ovan. Färgglada slingerkrasse som bryter av mot en gråbrun jord. En målning, som för mig, talar om allas rätt till olikhet. Den plats där någon växer och utvecklas, är kanske inte en efterlängtad plats för andra. Vi måste ändå tillåta varandra att vara olika och ändå se varandras skönhet. Något att minnas då världen känns alltmer likriktad.

Share

%d bloggers like this: