13 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År okänt
Låt oss kampera ytterligare en stund med en mustaschprydd man. På bilden ser vi Ivan Savtjynskiy (Іван Савчинський) som av allt att döma var Galiziens starke man under 1900-talets början. 1913 deltog han i tyngdlyftartävlingen ”Ukraina” som arrangerades i Lemberg (idag Lviv). Huruvida han fick medalj förtäljer tyvärr inte de funna källorna. Vad de däremot säger är att vår Ivan var skogsarbetare i Podolien, före han började med tyngdlyftning.
Ivans val av mustasch var givetvis ingen tillfällighet. Mustaschen kallades, och kallas än idag, för “preussare”, “knävelborrar”, “pröjsare” och “kejsarmustasch”, det sistnämnda till följd av den tyske kejsaren Vilhelm II som gjorde denna prydnad populär.
5 december 2021
Dagens okända
Fotograf J. Grünefeld
Från resehandboken “Truskawiec-Zdrój”
1934
Att döma av vassheten i solens strålar, kan man anta att det är tidig vår. Obevekligt, och osentimentalt, träffar det hennes ansikte. Hennes hud är ungdomligt slät, men det råder knappast något sorgfritt över hennes anletsdrag. Blicken är riktad nedåt. Det förefaller som om hon ser på en punkt inom hennes medvetande, snarare än på något faktiskt ställe. Men det kan vi inte med säkerhet veta, då bilden är beskuren, så att blott tågfönstret syns i bild. Har hon precis anlänt och bävar för ett förestående möte, eller är hon stadd att ge sig av och efterlämnar någon hon håller kär? Inte heller om det kan vi äga någon visshet.
Vad vi vet däremot är att hon befinner sig på tågstationen i Truskawiec, eller Трускавець på ukrainska. Redan på 1830-talet inrättades här den första hälsoanläggningen, med tillhörande badbassänger med svavel- och saltbad. Ända sedan 1700-talet hade man emellertid känt till att dess källor hade näringsrikt och helande vatten. I Truskawiec kunde man, vid tiden då kvinnan sitter och tittar ut ur sitt tågfönster, förutom att dricka brunn, även vandra i badhusparken, eller ta en tur till zinkgruvorna för att andas in den helande luften. Under den här tiden var kurorten dessutom omåttligt populär bland de ekonomiskt bemedlade, samt tillika som den var ett tillhåll för den politiska och kulturella eliten.
Bland alla som kom till Truskawiec fanns vår fotograf, J. Grünefeld. Om sanningen ska fram vet vi mycket lite om honom, frånsett att han flitigt fotograferade livet på kurorten. Bland hans bevarade alster återfinns detta vackra fotografi, troligen fångat utan kvinnans vetskap. Han efterlämnade även ett dussintal vykort från platsen. Givetvis hade han en egen fotoateljé i Truskawiec, men adressen till den har gått förlorad.
Tåget har nu redan gett sig iväg, med eller utan vår sorgsna kvinna. Nästa station är Drohobycz, eller Дрого́бич på ukrainska. Vi lär nog göra ett litet uppehåll även där.
4 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
1920-talet
Längst fram i bild syns han, den lille pojken med en trumstock i knät. Han vilar handen lätt på den, och med surmulen blick ser det ut som han i vilket ögonblick som helst skulle kunna lyfta handen med trumstocken och drämma till den stackars intet ont anande fotografen. Det är förresten ingen i sällskapet som ser vidare munter ut, men någon borde ändå ha sagt till den lille gossen att han i alla fall inte hade behövt se ut som om han hade mord i sinnet.
Det tycks ha blåst den där dagen, alldenstund deras frisyrer har begåvats med bångstyriga lockar som spretar åt olika håll. Kanske är det en trevande höstvind, som testar sina talanger inför höstrusket. Vinden har då med visshet färdats över de galiziskiska vidderna in mot staden Lwów. Ty det är här som vår orkester har infångats, och satts plåt av den okände fotografen.
Blåsorkestern på fotografiet tillhör organisationen Prosvita (просвіта), och hade sina glansdagar under just 1920-talet. Prosvita, som betyder “upplysning”, grundades redan 1868, och deras föresats var att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. De fick ett stort uppsving i och med att motsättningarna mellan polackerna och ukrainarna tilltog efter första världskriget. De hade flera tusen bibliotek med ukrainsk litteratur, nästan lika många teatergrupper, och snudd på lika många körer. Det var dock inte lika populärt att spela i en orkester, enär Prosvita bara kunde stoltsera med runt 138 av detta slag.
Trots att Prosvita ofta motarbetades av de polska myndigheterna, lät de dem hållas. Men när sovjeterna tog makten 1939 förbjöds organisationen. Det skulle dröja till 1989 innan organisationen återuppstod. Idag röner den måhända inte samma uppmärksamhet som den begåvades med under mellankrigstiden, men på ukrainska universitet är organisationen märkbar, då studenter och lärare ofta är engagerade i dess insats att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. Något som tyvärr inte alla ukrainare har förärats någon djupare kunskap om. Vilket dock vår lille trumslagare tvivelsutan ändå hade.
3 december 2021
Dagens okända
Fotograf Antoni Pawlikowski
Titel Leon Wyrwicz; En Kraków-dandy
Omkring 1910
Leon Wyrwicz (1885-1951) är förvisso inte helt bortglömd, eller för den delen helt okänd, men för flertalet av oss har han nog en ganska undanskymd plats bland våra minnesvirvlar. Wyrwicz var en välkänd och egensinnig skådespelare. Hans sällsamma uppsättningar innebar ofta att han ensam stod på scenen, utan någon särdeles viktig revestita. Han var alltid iklädd frack, och med en bister uppsyn genljöd hans ensamma stämma och sköljde över de ofta fullsatta bänkraderna på teatrarna i Kraków, Warszawa, Kyjiv och på många fler platser. Han återgav hofta de mest dråpliga situationer, utan att röra en min. Till publikens stora förtjusning.
Men på dagens fotografi har han precis slagit igenom. Han är fortfarande ung och ganska hårfager, dessutom. Med händerna ledigt nedkörda i fickorna, kikar han, likt en riktig dandy, lite sömnigt, eller världsvant, mot fotograften. Och på huvudet har han satt en stetsonhatt käckt på sned. Förvisso är den inte blå, men han kan dofta gott av aqua vera herrparfym.
2 december 2021
Dagens okända
Fotograf Jaworski Kościesza
Omkring 1912
På en gata i staden som då lystrade till tilltalsnamnet Lemberg, men idag heter Lviv, står en stolt far med sina barn. Vi kan med säkerhet säga att det rör sig om två flickor, men den minsta kan lika gärna vara en liten gosse. Det är idag inte lika lätt att avgöra vilket kön de allra minsta då bar. Gossebarn fick inte helt sällan låta de små babymjuka lockarna växa långt och vågigt.
Nåväl, den stolta pappan på bilden har en resolut plommonstop nedtryckt i pannan. Kanske är han ägare till firman, vars namn står att läsa på skylten uppe på husets gavel. “Skład gipsu” förkunnar den. Ägaren av firman hette vid denna tid Franz i efternamn, och här tillverkades något av gips. Kanske var det stuckaturer, eller utsmyckningar till stadens alla vackra hus som man sysselsatte sig med.
Innan familjen Franz tog över huset, bodde och verkade här en judisk man vid namn Dawid Igel. Hans familj var i dåtidens Lemberg välkända antikvarier, och de hade flera butiker runt omkring i staden. Men när fotot togs hade han redan flyttat sin firma till en mer fashionabel byggnad.
Men låt oss återgå till fotografiet. Tillsammans med den stolte fadern och hans telningar, återfinns fyra pojkar. Två av dessa håller i vars en lång pinne. Vad kan de ha sysslat med? Kanske har de fäktats. Eller har de varit upptagna av någon lek som vi i dagens samhälle helt har valt att undanträngt ur våra minnen. Leken var i vart fall nog rolig, enär en av pojkarna har svårt att stå helt still, som det då krävdes av de porträtterade för att fastna på plåten.
Ytterligare lite längre bort ser vi en herre, iklädd en hatt med brett brätte, samt två damer med likaledes iögonfallande huvudbonader. Det tycks för övrigt som om Lembergs modister hade inkomstbringande rörelser under denna tid.
De står alla på en gata, som då hette Ulica Rzeźnicka, vilket enligt källor betyder slaktaregatan. Idag bär den namnet Nalyvajka (Наливаика), och anspelar på en kosack vid namn Severyn Nalyvajko (Северин Наливайко). Han ledde förövrigt ett ganska framgångsrikt uppror mellan 1594-1596, alltså under det Polsk-Litauiska samväldets tid.
Huset där antikvarien Dawid Igel och sedermera familjen Franz firma hade sina rörelser, står idag dessvärre inte kvar. Men i fotografiets förtrollande värld lever huset, och människorna runt omkring, måhända alltjämt.
Läs mer om Nalyvajko-upproret: https://en.wikipedia.org/wiki/Nalyvaiko_Uprising
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.