viewpoint-east.org

Tankar från en utsiktsplats

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en grässlänt, i närheten av Krakóws flygplats, ligger några par och familjer stödda på lagom avstånd från varandra. Mellan dem pekar de landningsljus som ska vägleda flygplanen, upp mot skyn. Alla väntar tydligen ivrigt på att ett av de väldiga flygfarkosterna ska svepa in över dem, och möta landningsbanans asfalt några hundra meter längre bort. Så kommer då en av dessa, som brukligt vänder den sin väldiga buk mot marken, och fäller ut sina runda fötter av gummi. Någon på grässlänten fotograferar ivrigt den lyckade landningen.

Men för den som inte lockas av att vända sin uppmärksamhet mot människors skaparglädje, kan istället blicka åt sydväst, ty långt borta i fjärran stiger Karpaternas kropp upp. Ett envist öga kan nog även se hur snön ligger kvar på toppen Skrzyczne. Denna bergstopp markerar egentligen början på slutet av Karpaterna, men med sin bestämda uppsyn kan man nästan tro att den vill göra gällande att den faktiskt är början på hela den karpatiska härligheten. Från Skrzyczne kan man givetvis se mycket längre än från vår grässlänt, enär toppen höjer sig 1257 meter över havet. De flesta som tar sig till Skrzyczne ser ändå kanske mest nedåt, ty det här är skidåkarnas paradis. De som inte har någon förkärlek för att riskera livet i någon slalombacke, kan med fördel titta ner på sjön Żywiec, på polska bär den namnet Jezioro Żywieckie.

Egentligen är det helt fel att kalla Jezioro Żywieckie för en sjö, då den är en reservoar för de intilliggande städerna, däribland den för ölentusiaster kända staden, Żywiec. Bryggeriet Żywiec grundades år 1856 på initiativ av prins Albrecht Frederick Habsburg. Orsaken till placeringen av bryggeriet var att man ville komma åt det kristallklara vattnet som rinner under Skrzyczne. Mer än ett halvt sekel efter att bryggeriet grundades skulle svenska Alice Habsburg, född Ankarcrona, vara delaktig i öltillverkningen. Hennes man, med det långa och snåriga namnet, Karl Albrecht Nikolaus Leo Gratianus von Österreich, var nämligen arvinge till detta anrika bryggeri. Alice kom till Żywiec från Busk, som ligger utanför Lviv. Där bodde hon med sin första make fram till det att hon gifte om sig med Albrecht med det långa och snåriga namnet. Alice och Albrecht spåddes en lysande framtid, men andra världskriget kom emellan, och familjen förlorade slottet i Żywiec, sin titel och så även bryggeriet. Familjen hamnade i Sverige, där Alice också gick ur tiden år 1985. Idag heter ägaren till bryggeriet Heinecken, och deras huvudkontor ligger givetvis långt från denna vackra dalgång. Men ölet bryggs här ännu.

En bra bit från Żywiec ligger Wadowice. Staden är nog mest känd för att den är påven Johannes Paulus II födelsestad. Han föddes faktiskt ungefär samtidigt som Alice Habsburg flyttade till Żywiec, så världen är ganska liten och det finns nästan alltid någon svensk som retsamt nog vill ha ett finger med i spelet, även om nu Alice Habsburg nog inte hade särskilt mycket att göra med påvens tillkomst år 1920.

På grässlänten vid flygplatsen i Kraków fortsätter paren och familjerna att sukta efter flygfarkoster. Men det är ändå lätt att låta sig distraheras av en sånglärka som plötsligt strävar upp mot skyn med strupen full av sång. Lika ivrigt sjungande som flaxande med sina vingar, håller den sig nästan blickstilla vid en punkt uppe i skyn. Den sjunger tills det att varje ton har kramats ur dess lungor, och då glider den ner till marken och landar med en liten duns bland de höga grästuvorna på slänten som löper ner mot landningsbanan på Krakóws flygplats.


Vy från grässlänten. Bilder är dock aldrig lika storslagna som verkligheten.

Bondsonen från Rusiv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

På Lubicz, strax intill Krakóws opera, står en äldre villa och åldras med inte riktigt så mycket värdighet som man skulle önska. Putsen har rasat på sina håll, och en vacker dekoration på husets framsida har tyvärr blekts av tidens tand. Men trots det drar villan till sig den förbipasserandes uppmärksamhet. Kanske är det för att dess fysionomi skvallrar om fornstora dagar.

Och mycket riktigt, här går det att finna saker av intresse. På husets ena sida sitter en plakett. Den förkunnar att här bodde minsann den store Vasyl Stefanyk. Ett namn dessvärre okänt för det stora flertalet från våra breddgrader. Men på andra sidan gränsen, alltså i Ukraina, är han en välkänd figur.

Vasyl Stefanyk föddes 1871 i den lilla byn Rusiv, som ligger strax norr om gränsen till Rumänien, och som då låg i Galizien, det Habsburgska rikets periferi. Han kom från en förhållandevis rik bondefamilj. Redan i unga år hade han problem med sin far, så tillvida att de tyvärr aldrig riktigt kom överens. Hans mor var den han tydde sig till, och det var hon som uppmuntrade honom. Som barn fick han tidigt bekanta sig med de ukrainska folksångerna, sagorna och berättelserna som förekom i Pokuttja, alltså de trakter där han växte upp. Sagorna och sångerna var ofta befolkade med mystiska väsen och skeenden, vilket fascinerade den unge Vasyl, och kanske inspirerade en av hans framtida yrkesbanor.

Som sjuåring skickades han till skolan i den större staden Sniatyn, och därefter till Kolomija. I den senare skolan blev han enligt egen utsago utsatt för regelrätt mobbning för sin kortväxthet. Kanske var det då han la grunden till sin avsky mot orättvisor. I gymnasiet träffade han aktivisten, kvinnosakskvinnan och författarinnan Anna Pavlyk, och det var hon som visade honom vägen in till den ukrainskspråkiga litteraturen, samt ukrainarnas kamp för sina rättigheter. I gymnasiet fick han dock inte lära sig något om ukrainsk kultur, enär inte ens språket fanns på schemat. Hans engagemang för den ukrainska frågan ledde dessvärre till att han slutligen relegerades från skolan i Kolomija, och han flyttade till Drohobytj, där han sedermera fick sin gymnasieexamen 1892.

Den som är bevandrad i Galiziens geografi, tror nog att han nu begav sig till Lviv (då Lemberg) för att studera. Men så var inte fallet. Vasyl Stefanyk flyttade till Kraków, och skrev in sig på den medicinska fakulteten på Jagiellonska universitetet. Det skulle dock visa sig att Vasyl inte föredrog att bota människors fysiska tillkortakommanden, ety han istället började fördjupa sig i polsk litteratur och kultur. Han blev ett välkänt namn i de konstnärliga och litterära sällskapen, och han blev också nära vän med flera inom Unga Polen (Młoda Polska). Det var också här i Kraków som han inledde sina första trevande försök som författare. Under några intensiva år efter sin tid i Kraków, skrev han de verk som han idag är ihågkommen för.

Väl hemkommen till sina hemtrakter hade han ständigt återkommande gräl med sin far, som vägrade stödja sonens författarambitioner. Mitt i all bedrövelse gick hans mor bort och Vasyl drabbades av en djup depression. Poeten Lesja Ukrajinka, som mötte honom i Tjernivtsi 1901, noterade hans nedstämdhet, samt hans tilltagande skrivkramp och överdrivna självkritik. Men redan tre år senare lyste lyckan mot honom igen, då han gifte sig med sin stora kärlek, Olha Hamorak. Bröllopet stod i Lviv, på hotell Wanda, och bland gästerna återfanns den store författaren och frihetskämpen Ivan Franko.

Det var just under denna tid, vid sekelskiftet 1900, som han stod på höjden av sin litterära karriär. Efter 1905 skulle det dröja ända till 1916 innan han publicerade nya verk. Vasyl Stefanyk var nämligen lika mycket politiker och frihetskämpe som han var författare. 1908 valdes han således in i det Habsburgska rikets parlamentet. Där satt han ända till hela det stora imperiet slets sönder av inbördes splittring och yttre angrepp. Under den mycket korta tiden för Västukrainska folkrepublikens existens (1918-19) var han vicepresident, och i den Ukrainska folkrepubliken (1918-21) hade han en uppburen ställning. När så det första självständiga Ukraina besegrades av polska och sovjetiska styrkor, införlivades de västra delarna i Polen, emedan de östra delarna blev inlemmade i Sovjetunionen. Vasyl Stefanyk hamnade följdaktligen i den sistnämnda. Han utnämndes bland annat till västra Ukrainas viktigaste författare av sovjeterna, men Vasyl Stefanyk vägrade ta emot utmärkelsen och prispengarna i protest mot den orkestrerade svältkatastrofen Holodomor, som 1932-33 drabbade bönderna i östra Ukraina. Tre år senare, år 1936, gick Vasyl ur tiden på samma plats som han föddes. Därmed hade han slutit cirkeln.

Vasyl Stefanyks författarskap består främst av noveller, några av dem bara någon sida lång. Han skrev (minst) 59 stycken noveller och oräkneligt antal dikter. Hans författargärning kretsade kring de ukrainska böndernas svåra liv och deras ofta utsatta situation. Hans hjältar brottas med både stora och små livsfrågor, och vi får följa dem genom att ta del av deras inre röster. Det var inte ovanligt att Vasyl Stefanyk använde dialektala uttryck, vilket inbegriper en del besvär för de översättare som ger sig i kast med hans litterära alster. Bland hans mest betydande verk återfinns Den blå boken (Синя книжечка) (1899), och åren därpå kom Stenkorset (Камінний Хрест) (1900), Vägen (Дорога) (1901) samt Mitt ord (Моє слово) (1905).

Den stora villan på Lubicz, där Vasyl Stefanyk bodde under sin tid i Kraków, tittar dystert ut på den trafikerade vägen. På hans tid var den säkerligen också trafikerad, men då låg villan i stadens utkant, och vi kan anta att här ändå rådde en lantlig atmosfär. Något som nog passade bondsonen från Rusiv.


Vasyl Stefanyk porträtterad av Ivan Trush, 1896.


Vasyl Stefanyks bostad i Kraków.

En framgångssaga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, economy, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kylig söndag i mars, singlar några envisa snöflingor ner mellan husen och landar på kullerstenarna på Szpitalna i gamla stan i Kraków. Här är det nästan tomt på folk, men så gnisslar det till och runt om hörnet kommer en cyklist med jäktat kroppsspråk. På ryggen har han en stor, grön och fyrkantig ryggsäck, och med det vet vi att han är en av alla cykelbud som levererar mat från restauranger till hungriga krakowiter. “Kåly i dä?” (“коли і де?”) vrålar han in i mobilen han som han mirakulöst lyckas balansera på örat medan han susar fram. Därmed har vi ytterligare en nyckel till vem denne cyklist är, ty språket han talar är ukrainska, och frågan han vrålade i sin mobil är “när och var“, sådana frågor som många cykelbud nog brottas med.

I Kraków kryllar det är dessa cykelbud. Det finns nästan lika många olika firmor som det finns färger på en färgkarta, och varje firma har valt sin färg på ryggsäckarna buden levererar mat i. Väldigt många av dessa cykelbud kommer från grannlandet Ukraina. Överhuvudtaget finns det en ansenlig mängd ukrainare i Polen, och deras betydelse för den polska ekonomin är inte att underskatta. De arbetar dock inte enbart som just cykelbud, utan återfinns i alla sektorer, men med betoning på jordbruk, service yrken, byggnadssektorn, IT och tillverkningsindustrin. Utöver det är det många unga från Ukraina som väljer att studera i Polen. Ukrainarna är för övrigt centrerade till vissa områden i Polen. De flesta män hamnar i medelstora städer eller på landsbygden, emedan de flesta kvinnor främst arbetar inom service yrken i de större städerna.

2019 slog den polska centralbanken fast att Polens starka ekonomiska tillväxt inte hade skett utan hjälp från dessa bröder och systrar från öster. Orsaken till att man inte hade klarat det här själv är Polens åldrande befolkning, samt att många drivna polacker emigrerar till andra EU-länder i jakten på högre lön och bättre arbeten. Samma myndighet påpekade även att ukrainarnas arbetsinsatser i Polen sedan 2014 har stått för 11% av Polens totala BNP-tillväxt. Förra året noterade dessutom den ukrainska motsvarigheten till centralbanken att aldrig tidigare hade ukrainarna skickat så mycket pengar hem till sina familjer. Så man fröjdas nog på båda sidor om gränsen.

Det är tyvärr ingen som kan ange en exakt siffra på hur många ukrainare som bor i Polen, men den ukrainska ambassaden i Warszawa uppger att det kan röra sig om upp till 1,5-2 miljoner. Polen har dessutom varit väldigt frikostig med uppehållstillstånd för ukrainarna, och 2018 utfärdades nästan 700.000 nya uppehållstillstånd till ukrainska medborgare. De flesta som flyttar från Ukraina till Polen väljer att stanna en kortare tid, och det är därför bara ett fåtal av dessa som sedan ansöker om permanent uppehållstillstånd. Efter att kriget i östra Ukraina bröt ut 2014 kom det förvisso in en del asylansökningar, men de flesta avslogs, då Ukraina är ett självständigt land och det föresvävar inte risk för liv och lem i alla delar av landet.

Att ukrainare lever i Polen är tvivelsutan inte något nytt. Redan under den senare delen av medeltiden bodde det ukrainare på polskt territorium. Orsaken var att det Polsk-litauiska samväldet expanderade österut. Kasimir den store gav ukrainarna samma rättigheter som polackerna, och de fick även rätt att utöva sin religion i den ukrainsk ortodoxa kyrkan. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan moskoviterna, alltså ryssarna, och Rus-ukrainarna, även kallade rutenerna. Ukrainarna, eller rutenerna, var inte ryssar, slog han fast. Många inom den rutenska adeln valde även att konvertera till katolicismen, och därmed ingå i den polska adeln szlachta. Trots att det rådde förhållandevis goda relationer mellan folken, fanns det de ukrainare som menade att polackernas styre över dem utarmade de områden där ukrainarna bodde. Motsättningarna fanns alltså, och fick ny fart under och efter första världskriget och det inbördeskrig som utbröt när Polen blev självständigt 1918. Ukrainarna förlorade kriget, men motståndet mot Polen levde kvar hos vissa ukrainare. Med andra världskrigets utbrott innebar det att många oförrätter begicks särskilt av de ukrainare som allierat sig med nazisterna. Krigsslutet innebar dock inte att man återgick till en samlevnad, enär de polacker som bodde på ukrainsk-sovjetiskt område deporterades västerut. Före kriget bodde det över 400 000 polacker på det område som senare blev Sovjetunionen. Samtidigt bodde ungefär 140 000 ukrainare i Polen vid samma tidpunkt, och praktiskt taget alla tvingades lämna sina hem. Det är därför kanske ett ödets ironi att det nu bor närmare femton gånger fler ukrainare i Polen än det gjorde före andra världskriget.

Men det är nog inte av historiska skäl som ukrainarna idag söker sig till Polen. Ukrainas dåliga ekonomi, och kaotiska samhällskropp, är väl det troligaste svaret på varför ukrainarna söker sig hit. Och de kommer hit för att Polen har gjort det enkelt för dem att söka uppehållstillstånd, samt att de båda kulturerna och språken ändå har många beröringspunkter. Polen har dessutom flitigt använt som en förebild av ukrainska politiker. På senare tid har det dock höjts röster i Ukraina att man borde söka sig en ny förebild. Vissa ukrainska bedömare går så långt att de menar att Polens nuvarande regering försöker urholka de demokratiska institutionerna.

Vårt cykelbud försvinner bort mellan huskropparna i gamla stan i Kraków. Han finner troligen inte någon tid att ponera över ovanstående. Hans liv består mest av att han måste söka rätt på var “var” är, och förhoppningsvis hinner han till den tid då “när” torde vara.

Med galar på Wisła

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I ett litet rum, på utställningen “Aleksander Kotsis – odcienie realizmu” (Aleksander Kotsis – nyanser av realism), som just nu pågår på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus, hänger en teckning, som med sina blygsamma linjer nog lätt går besökaren förbi. Men det finns anledning att dröja sig kvar vid denna teckning en liten stund.

Teckningen, som Aleksander Kotsis mejslade fram med sin blyertspenna år 1867, bär titeln “Podróż wodna na Bielany galarem“, och i en översättning till svenska skulle den kunna heta “På en tur med galar till Bielany“. En galar är enligt Wikipedia en polsk plattbottnad roddbåt som sedan 1700-talet brukats som farkost på floder. Även om den inte är lika vanlig idag, förekommer det att denna mycket intressanta ark syns på Wisła. På teckningen har vår galar alltså satt sikte på Bielany. Byn är kanske mest känd bland krakowiterna för kyrkan, med tillhörande kloster, som ligger på bergets topp, och vars torn kan skymtas redan i stadsdelen Salwator. Kyrkan heter Kościół Wniebowzięcia Najświętszej Maryi Panny på polska, som med vissa akrobatiska översättningskonster skulle man kunna kalla det för Kyrkan för antagandet av den heliga fru Maria. Kyrkan och klostret byggdes på 1600-talet och då anla munkarna i klostret också en trädgård med vinstockar. Munkarna finns kvar än idag, men det är inte dessa som skördar druvorna och producerar det utsökta vinet från dessa trakter. År 1655 kom den svenska syndafloden, Potop szwedzki på polska. Svenskarna skövlade nästan allt i sin väg i Galizien, så även klostret, som dock senare byggdes upp igen.

Bland teckningens tunna linjer ser vi hur ett brokigt sällskap tar form. På Kotsis galar finner vi ett myller av människor, och händelser. I centrum ser vi en liten pojke som sträcker ut sin arm mot sitt syskon som sitter i moderns knä. Det går dock inte att avläsa om han smeker sitt syskon på kinden, bjuder han på en karamell, eller ger den mindre en örfil. Hunden vänder i alla fall bort huvudet, kanske hör hunden en fågel i strandbrynet. Bakom pojken och hans mor, ser vi hur några musiker iklädda uniform, spelar på tuba, trumpet och klarinett. Den ena tuban är riktad rakt mot moderns vänstra öra. Till höger om modern, och bakom pojkens fader, ser vi ett par som verkar tvista om ett parasoll. Nedanför dem ser vi ett barn som trycker sin högra handflata mot sin kind. Kanske har han tandvärk. Om vi lyfter blicken från paret som har en dispyt, ser vi en gytter av tunna linjer, men bland dem tornar en stolt hattbeklädd herre med en cigarett, eller kanske ännu hellre en cigarr, i munnen. En tomtefar med liknade hatt tittar ömsint på den rökande mannen.

I teckningens vänstra hörn ser vi tornen till ovannämnda kyrka spira på sin kulle. Vi ser även två kvinnor i samspråk. En sträng herre står parant med händerna i sidorna, och granskar de båda kvinnorna misstänksamt. Talar de om något som gör honom beklämd, eller försöker han bara göra sig stilig för de två kvinnorna? Om det vill Aleksander Kotsis inte förtälja. Hans teckning ger osedvanligt mycket spelrum för den fria fantasin. Kanske berodde det på att temat för målningarna inte intresserade Kotsis. Han var intresserad av konsten för konstens sak. Inte för dess motiv, säger de lärde. Men det stämmer förstås inte helt. Kotsis ömmande för barnen, och på ovannämnda utställning kan man se hur skickligt han skildrade barns särskilda utsatthet bland de fattiga i Galizien.

Aleksander Kotsis föddes själv i en fattig bondefamilj i en liten by utanför Kraków, år 1836. Byn hette Ludwinów, och ingår idag bland de mer centrala stadsdelarna i Kraków. När han var 14 år kom han in på konsthögskolan i Kraków, och blev nära vän med den store konstnären Jan Matejko. Tio år senare studerade han även i Wien. När han återvände till Kraków beslöt han sig för att bosätta sig i Podgórze, som då inte tillhörde Kraków, utan var en egen stad som löd under Habsburgska riket. Hans adress blev Kalwaryjska 18. Det kan tänkas att det var därifrån han gick den där dagen när han åkte galar till Bielany och målade vår teckning.

Nåväl, Aleksander Kotsis företog flera arbetsresor för att utveckla sin konst, och han var en omtyckt porträttkonstnär. Men sjukdomen lurade i kulisserna. Ingen vet riktigt vad han led av, men enligt flera källor hade han återkommande minnesförlust och förvirring, som kopplades till psykisk sjukdom. Aleksander Kotsis dog 41 år gammal.

Efter Kotsis död föll hans målningar i glömska, och utställningen på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus är den första i sitt slag. Det är en genomarbetad och omsorgsfullt hängd utställning, som inte bara ger inblick i Aleksander Kotsis alltför korta liv, utan även ger perspektiv på hans tid, hur människorna bortom de rika salongerna levde, och hur de tog sig ut när de åkte galar på Wisła mot Bielany.

Ett urval av målningar från utställningen, dock inte den återgivna, som efter nogsamt övervägande valdes bort.

Ett efterlängtat sällskap

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I stadsdelen Kazimierz uppstår plötsligt ett mindre tumult i korsningen Starowiślna och Miodowa. Sällskapet som orsakar tumultet har nämligen beslutat sig för att ta sig över korsningen genom att använda och simultant nochalera övergångsstället. De strömmar därför över gatan, och låter varken bilar, cyklister eller spårvagnar hindrar dem. De tålamodiga krakowiterna ställer sig på bromsarna utan att för den delen ge ifrån sig några ilskna tjut från signalhornen eller pling från cyklarnas ringklockor. Det är möjligt att krakowiterna vet att det här sällskapet inte låter sig hindras så enkelt. Sällskapet är nämligen långväga ifrån, och har envist färdats hit från hela världen. De har dessutom ett väldigt tydligt mål i sikte, vilket ofta föranleder att man blir svårare att hindra.

De är omisskännliga, detta sällskap, med sina hattar, långa svarta rockar, och karaktäristiska skruvlockar vid tinningarna. Slarvigt uttryckt kallas de ofta för ortodoxa judar, men det är ju givetvis en förenkling eftersom de är chassider. Alla chassider är förvisso ortodoxa, men de flesta ortodoxa judar är inte chassider. Termen chassid kommer från hebreiskan och betyder “from”. Det är en term som användts om lärda inom judendomen i 2000 år, men det var först på 1700-talet det blev ett begrepp för att beskriva denna speciella grupperingar inom judendomen. Det var nämligen då som Baal Shem Tov (född Israel ben Eliezer) formade det som skulle bli chassidismen. Baal Shem betyder på hebreiska “det goda namnets herre”, och får bäras av dem som kan göra underverk. Tillägget Tov, betyder god, så på svenska skulle han alltså fått namnet “Det goda namnets herre God”. Hans båda föräldrar var äldre, och när de gick bort blev han föräldralös. Efter deras död blev han adopterad av en judisk församling, och han fick studera i en cheder (en traditionell skola som lär ut hebreiska och grunderna i judendomen). Baal Shem Tov blev snart mycket inflytelserik och chassidismen fick många följeslagare. Under slutet av sitt liv hamnade han dessvärre i en fejd med Jakob Frank, och dennes följeslagare frankisterna, som lät döpa sig i Lviv år 1759. Det senare skulle ha krossat Baal Shem Tovs hjärta och ledde till hans död 1760. Jakob Frank och frankisterna innehar förresten huvudrollen i Nobelpristagaren Olga Tokarczuks utmärkta roman Jakobsböckerna. När Baal Shem Tov dog tog flera andra rabbiner vid, och bland dem finner vi Elimelech från Leżajsk, som vi ska återkomma till om en stund.

Att beskriva innebörden av chassidismen gör sig inte lätt, men man kan kan väl mena att några grundläggande egenskaper är att chassiderna lägger stor vikt vid hur intensivt man tillbedjer Gud, och att man kan närma sig Gud genom att dansa och sjunga. Det här var en väldigt förenklad återgivning, men är kanske ett frö till en djupare förståelse ni kan införskaffa er på exempelvis Wikipedia. Chassidismen blev mycket populär i det som idag är södra Polen och västra Ukraina, och på 1930-talet var drygt en tredjedel av alla judar i Polen chassider. Därav finns det många minnesmärken för chassiderna att besöka, och varje år gör de därför pigrimsresor till flera av dessa platser.

Just i dagarna är det Elimelech från Leżajsk som tilldrar sig chassidernas uppmärksamhet. Han lär ha varit flitig med att studera Torah och uppmanade sina följeslagare att göra detsamma. När Elimelech från Leżajsk dog, och hamnade inför den himmelska tribunalen, lär han ha sagt att han trots allt inte studerat Torah tillräckligt väl. Han var nämligen en ödmjuk man, och såg sina brister. Man kan dock anta att han därmed var något självkritisk. Tribunalen fastslog då att han skulle sändas till helvetet. Men ängeln, som skulle vägleda honom, ville något annat och tog Elimelech från Leżajsk istället till himmelriket. När Elimelech från Leżajsk såg allt vackert där, utbrast han att “om helvetet är så vackert, hur är då himmelriket?”

Chassiderna i korsningen Starowiślna och Miodowa är på väg till staden Leżajsk, som ligger drygt 20 mil från Kraków, för att besöka Elimelech grav. Den 11 mars är det 233 år sedan han dog. Enligt deras tro kommer Elimelech den dagen ner från sitt himmelrike (vid det här laget har han kanske fått lära att det faktiskt är just ett himmelrike, och inte helvetet han befinner sig i) för att skänka de chassider som kommer till Leżajsk hälsa, och framgång till deras barn.

Men när chassiderna nu står där i korsningen i Kazimierz, och skapar det karaktäristiska kaos som ofta uppstår när stora sällskap ska ta sig över en trafikerad väg, skänker de även oss runt omkring något alldeles särdeles efterlängtat. De ger oss nämligen en angenäm känsla av normalitet. Ty Kraków har inte riktigt varit sig likt utan deras besök och efterlängtade närvaro. Och trots att corona och reserestriktioner är märkta fiender, ha de i alla fall inte rått på detta övertygade sällskap.


Personerna på bilden har ingenting med händelsen i inlägget att göra. Fotograf är Alter Kacyzne, som tidigare förekommit på denna blogg. På fotografiet ser vi chassider på väg från en av synagogorna i Warszawa. Årtal okänd, men det lär vara taget någon gång under mellankrigstiden. Bildens källa..

På besök hos Wisława

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vid hörnet Królewska-Mariana Smoluchowskiego, i stadsdelen Krowodrza, står en äldre man med finaste söndagskepsen på, och tittar in i skyltfönstret till den lokala tecknings- och målarskolan. Han håller sina händer bakom ryggen, sådär som äldre män gärna gör. Långsamt böjer han sig fram, och studerar målningarna som skolan hängt i skylten. Något intresserar honom, men så plötsligt får han fart och ställer sig framför nästa skyltfönster. Här försäljs det sybehör, och även nu finner han något av intresse. Kanske är det de färgglada knappnålarna som tilldrar sig hans uppmärksamhet. Eller så är det hakarna till behås, med tillhörande bild på nakna kvinnoryggar, som lockar honom att böja sig fram lite extra.

Nu tar han fart igen nerför Królewska, och han fortsätter sin söndagspromenad. Mannen har nog gått på promenad i Krowodrza många söndagar, och kanske minns han ännu hur en smal dam, med baskern lätt på sne, lubbade mellan sina favoritbutiker. Han minns henne säkert särskilt väl, enär hon var nobelpristagare i litteratur.

Wisława Szymborska föddes för 98 år sedan långt härifrån, i byn Prowent, i Poznańs voivodeskap. När hon ännu var en liten flicka flyttade familjen till Kraków, och de slog sig ned i en fashionabel sexrumslägenhet på gatan Radziwiłłowska. Familjen hade både barnflicka och tjänstefolk. Men redan i unga år valde hon att flytta från föräldrahemmet, då hon hade gift sig med poeten och översättaren Adam Włodek. De bodde tillsammans i ett litet och kallt rum på Krupnicza 22, som ni här läst om tidigare. Paret skilde sig ganska snart, men Wisława Szymborska bodde kvar med sin före detta man i ytterligare nio år, då hon flyttade till stadsdelen Krowodrza, där hon skulle residera till sin död.

Den första lägenheten hon flyttade till i Krowodrza var mikroskopiskt liten, och alla möbler fick därför specialkonstrueras. Till hjälp hade hon konstnären Stefan Papp. Lägenheten var så liten att hon kallade den för szuflada, alltså lådan. Men Wisława Szymborska trivdes ändå i sin låda, eftersom här fanns både centralvärme och badkar. Minnet av sexrumslägenheten hon bott i som barn måste ha tett sig väldigt avlägset.

1982 flyttade hon några tvärgator längre ut från centrum. Lägenheten var något större, med separat kök, men kanske inte lika kär, ty den fick aldrig något smeknamn. Hennes boning låg på fjärde våningen, och huset ägde inte någon hiss. När så den åldrande Szymborska tilldelades Nobelpriset i litteratur, öppnades en möjlighet för att införskaffa en lite mer praktisk bostad. Efter förtvivlat sökande föll hennes val slutligen på en trerumslägenhet i ett nybyggt hus, som ligger på Piastowska. Ryktet säger att, när försäljaren av lägenheten fick höra vem spekulanten var, utbrast denne förtjust “Men jag läser ju just nu dina dikter!”.

Nu fick Szymborska äntligen plats för att anordna fester. Hon lär ha varit mycket förtjust i att omge sig med folk, och festerna lär ha varit många (ibland två gånger i veckan), blöta (man drack aperitif, rött vin, kaffe eller te med konjak) och långa (de pågick gärna långt in på småtimmarna). I väggen mellan köket och vardagsrummet hade hon öppnat upp ett litet fönster, så som det ofta ser ut på mjölkbarerna (bar mleczny) i Polen. Wisława Szymborska tyckte däremot inte riktigt om att laga mat (frånsett några paradnummer), därför beställdes ofta förtäringen från olika kända krogar i Kraków. Under festerna hade hon ordnat med frågesporter, och andra lustigheter, för dem som inte tyckte att det var tillräckligt med att vara på kalas hos en nobelpristagare.

Krowodrza, som är en av Krakóws trevligaste stadsdelar, känns ändå lite tomt utan Wisława. Här finns ingen markering som förkunnar att här bodde och trivdes Wisława Szymborska. Det syns inte så mycket av henne, förutom i skyltfönstret till bokhandeln. Där ligger den senaste biografin om henne, tillsammans med böcker om Wyspiańskis pjäs Bröllopet (Wesele), böcker av Olga Tokarczuk – tillika nobelpristagare, en biografi om Bruno Schulz, och romaner av Stanisław Lem.

Den äldre mannen på Królewska har nu hunnit till djuraffären Sklep Zoologiczny Zoo-Nutrient. Han står en stund framför fönstren innan han knatar vidare. Kanske hade han en hund en gång i tiden, som strövade vid hans på söndagspromenaderna. Eller så har han en katt där hemma. Wisława Szymborska hade alltid katt. Man kan ju fråga sig vad som hände med den när hon dog 2012. Kanske fick hennes vännina, som ärvde lägenheten, också äran att kela med, och mata Wisławas katt. Ty det är att förmoda att Szymborska ordnat för sin katt så att den inte skulle gå samma öde till mötes som katten i hennes dikt Katt i tom våning.

Katt i tom våning
Av Wisława Szymborska

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.

Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Någon som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,

sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.

Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

Ur diktsamlingen Slutet och början (Koniec i początek) 1993 i översättning av Anders Bodegård.

Ett inte helt vanligt hus på nr 22

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På ulica Krupnicza 22 finns ett hus som skulle kunna vara som vilket annat hus i Kraków, men som så ofta i Kraków, är ingenting riktigt som “vilket som helst”. Och så inte heller med det här huset vi nu står och ser på. I bottenplan hyses idag en vegetarisk restaurang, och några av fönstren på översta våningen skvallrar om att det nog var en tid sedan någon bodde där. Huset är klätt i simpel grå skrud, och det enda som gör huset lite speciellt är de två burspråk som kikar ut ur fasaden. Men även de lyckas med konststycket att vara ganska oansenliga, trots att de faktiskt är burspråk.

Men att vi står här just idag, den 14 februari, är ingen tillfällighet. Ty idag för exakt 76 år sedan blev huset på ulica Krupnicza 22 blev ett författarhus. Huset hade sedan andra världskrigets slut gått mellan olika händer, bland annat hade Röda armén haft huset som sin boning. Under en tid tjänade det även som bostad åt de många flyktingar som kom från östra Galizien. En av alla dessa flyktingar, som passerade genom huset innan det blev författarhus, var den blivande författaren Stanisław Lem. Om sin framtida yrkesbana visste varken Stanisław eller någon annan, enär han hade föresatt sig att bli läkare, men det visade sig att vår blivande författare inte tålde att se blod, så den karriären grusades. Nåväl, Stanisław Lem bodde alltså här en mycket kort tid, före vare sig han eller huset hade något med författarskap att göra.

När huset på ulica Krupnicza 22 då blev författarhus fick det genast mycket prominenta hyresgäst. Bland de mer namnkunniga återfinns Sławomir Mrożek, som bland annat författade Słoń (Elefant) som kom ut 1957 med ypperliga illustrationer av Daniel Mróz.

Nobelpristagaren Wisława Szymborska bodde här som nygift, och trots att hon hyste stor respekt för de flesta författarna som bodde i huset, lär hon ha slagit fast att det enda bestående minne av huset hon hade var den starka doften av mögel.

Jadwiga Witkiewiczowa lär dock inte ha omnämnt något om mögel. Hon bodde på Krupnicza 22 några år efter att hon blivit helt utblottad. Hon är kanske mest känd för att hon var målaren, författaren, dramatikern, fotografen och filosofen Witkacys (Ignacy Witkiewicz) sista hustru, men under den här tiden försökte hon själv slå sig fram som författare. Witkacy skrev brev till sin hustru varje dag, då de under stora delar av sitt äktenskap inte bodde tillsammans. Brevväxlingen har blivit en kulturskatt för dem som intresserar sig för mellankrigstidens atmosfär. När Jadwiga bodde på Krupnicza 22 hade Witkacy varit död i flera år, och elaka tungor sa om den vackra Jadwiga att hon var något av en manslukerska. Hon klädde på sig först till lunch, och kläderna åkte av redan vid middagen, sades det.

Ewa Lipska är nog ett känt namn för många som har en förkärlek för centraleuropeisk poesi. Även hon har bott på Krupnicza 22. Trots att hon kanske är mest känd för sin poesi, så har hon flera strängar på sin lyra. Bland annat har hon varit kulturattaché på polska ambassaden i Wien, samt chef för Polska institutet i samma stad. Hon gav också ut romanen Sefer år 2009. Det är en intrikat, men också fullkomligt vardaglig berättelse om hur en son söker sin fars liv före Förintelsen.

Poeten Jerzy Hordyński, som under 1930-talet var en lokal kändis i Lviv/Lwów, bodde också på Krupnicza 22 efter kriget, och enligt sägen ska han varje dag gått ut med soporna endast iklädd pyjamas.

Under 1970-talet blev antagligen mögellukten, som Wisława Szymborska känt flera år tidigare, alltför påträngande, och man bestämde att huset skulle renoveras. Men när så Författarförbundet upplöstes efter kommunismens fall stod huset utan ägare, och under 1990-talet var det så illa att staden stängde av både elektriciteten och gasen. Kraków stad har vid tillfälle flaggat för att huset borde göras om till museum för stadens författare och poeter, men planerna har aldrig realiserats.

Nu står alltså detta hus, med sin ärorika historia, i hopplös anonymitet. Här finns ingen plakett som tillkännager vad som föregåtts i huset, vilket är en underlig arrogans, från en stad som annars är så stolt över sina författare. Varför inte sätta upp en tillfällig plakett? Det skulle kunna göra fler krakowiter intresserade för husets öde. Och varför inte installera en porttelefon, där man kan ringa upp de olika författarna och få höra ett smakprov på deras konst? Ett billigt och enkelt sätt att visa sin respekt för husets tidigare inneboende.