viewpoint-east.org

Franz Liszts elev från Zjytomyr

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

14 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Zjytomyr oblast, eller Zjytomyrsjtjyna
Juliusz Zarębski

Näst på tur står Zjytomyr oblast, eller Zjytomyrsjtjyna, och här gör vi åter bekantskap med Juliusz Zarębski, med en text som postades 2020.

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.


Juliusz Zarębski, omkr 1872.


Med Sholem Aleichem i Kyjiv

Category: by sophie engström, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

13 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Kyjiv oblast, eller Kyjivsjtjyna
Sholem Aleichem

Runt den ukrainska huvudstaden slingrar sig Kyjiv oblast, och här ska du få återbekanta dig med Sholem Aleichem. Inlägget nedan är en en postning från 2009.

Sholem Naumovich Rabinovich föddes den 2 mars 1859 i den ukrainska byn Perejaslav, i dåvarande Tsarryssland, i en fattig judisk familj. Han sägs mycket tidigt ha beslutade sig för att ägna sig åt författarskapet, och en av hans tidiga mer häpnadsväckande alster lär vara en judisk tolkning av Robinson Cruse. Sholem Aleichem är en pseudonym som i översättning blir “fred vare med dig”, som ofta används som hälsningsfras av judar. Källor menar att Sholem tog denna pseudonym för att förstärka det komiska anslaget. Tänk er bara: “Goddag, mitt namn är Goldman”
“Goddag, Goddag”
“Ja, Goddag, men vad heter ni?”
“Goddag, Goddag”
“Ja, Goddag, men vem är ni?”
“Goddag, Goddag”
Och så vidare…

Aleichem förde ett ganska kringflackande liv, vilket kan illustrera hur många judar hade det i dåtidens Tsarryssland. Antisemitismen var utbredd och flera judar råkade ut för progromer och fick därför flytta alternativt fly för sina liv. De fick inte heller mantalsskriva sig var de ville. Som exempel fick det inte mantalsskriva sig i Kyjiv, utan bara under vissa förutsättningar, mot rätt betalning samt vid rätt tid. Detta gjorde att Aleichem, och många andra bodde i byar kring Kyjiv. Aleichem bodde bland annat i Bojarka, en liten by sydväst om Kyjiv.

Aleichem yrkesbana var dessutom ganska brokig vilket kanske inte berodde på hans judiska ursprung utan snarare på en del okloka beslut. Han försökte sig bland annat på en karriär som börsmäklare, men han slutade som helt utblottad. Hans hustru, som kom från en förmögen familj, lär ha stått för en del av familjens försörjning. Aleichem försökte även emigrera till USA två gånger. Första gången 1907, men han blev tvungen att kapitulera redan 1908 efter en rad misslyckanden. 1915 emigrerade han en andra gång och han stannade till sin död året därpå. Aleichem var mycket kritisk till den judiska assimileringen i USA och några av hans senare verk kritiserar “amerikaniseringen” av nyanlända judar.

Inledningsvis skrev Sholem Aleichem på ryska samt på hebreiska, men långsamt växte sig beslutet starkt att skriva på jiddisch. Han blev slutligen en mycket stark förespråkare för jiddisch i Europa och han uppmuntrade många yngre författare att skriva på språket, som dessförinnan främst hade varit ett talspråk utan stark Litteraturscen. Aleichems beslut att skriva på jiddisch skulle också göra det lättare för andra att ta vid. Han var en stark förespråkare av zionismen, men man skulle kunna hävda att en för stark betoning av Sholem Aleichems zionistiska verksamhet riskerar att helt förta hans kanske viktigaste arv, konsten att genom ironi synliggöra en frän samhällskritik.


Hos Szymanowski i Tymasjivka

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

12 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Tjerkasy oblast, eller Tjerkasktjyna
Szymanowskis Tymasjivka

Om du ser dig omkring nu ser du att du befinner dig i byn Tymasjivka på ukrainska (Тимо́шівка), eller Tymoszówka på polska, i Tjerkasy oblast/Tjerkasktjyna. Och det förefaller faktiskt som att du är hemma hos Szymanowski på deras gods med samma namn som byn. En av sönerna i huset är redan nu en känd tonsättare, Karol Szymanowski. Han sitter vid en av familjens flyglar och funderar över de sista tonerna, som kanske har trilskats, innan de välvilligt landat på notbladet. Får se vilket år kalendern visar… Sedär, det är alltså år mars 1915. Så det verk som Karol nu avslutar och drar ett streck under, kan vara den som också tillhör en av hans mest kända tonsättningar, Mity (opus 30) på polska, Myter på svenska.

Det var Karol Szymanowskis farfars farfar som först bosatte sig i Tymasjivka. Efter Kościuszko-upproret mot den ryska tsaren och Preussen, 1794, förlorade många polska adelsmän sina tillgångar i Warszawa, och tvingades att flytta ut på gods runt om i imperiet. Således blev Karols familj den ukrainska delen av Szymanowskis släktträd.

Karol föddes på Tymasjivka, och godset skulle spela en stor roll för honom. Det var han fasta punkt under många år, dit han återvände för att få vila och återhämtning. Det var också här som han skrev många av sina kanske viktigaste verk, så som Myter som nämndes ovan, Maski (opus 34) Masker på svenska, första violinkonserten (opus 35), första stråkkvartetten (opus 37), med flera.

När Karol Szymanowski skrev Myter var han nyss hemkommen från en resa till Sicilien, Algeriet och Tunisien. Denna resa skulle forma honom, och hans tonspråk skulle därefter präglas av arabiska toner, ofta sammanflätade med impressionistiska element. Detta kan man tydligt höra i just Myter, som tillägnades Zofia Kochańska, hustru till den kände violinisten Paweł Kochański som hjälpte Karol i arbetet med kompositionen. Den hade världspremiär i Uman 1916, en stad kanske mest känd för att chassidiska pilgrimer vallfärdar dit varje år under det judiska nyåret (i september och oktober).

1920 blev Karol Szymanowski, hans bror Feliks (pianist och tonsättare), mamma Anna, systrarna Zofia (som skrev flera poem till Karols verk), Stanisława (sopran) och Anna Szymanowska tvungna att lämna Tymasjivka. Bolsjevikerna och inbördeskriget hade nått byn, och deras gods och alla ägodelar beslagtogs. Familjen skulle sedermera leva med mycket ringa inkomst. Och till Tymasjivka kunde de aldrig återvända.

Men i mars 1916 hoppades man ändå på att det snart skulle bli fred, och man hinner till och med lapa lite tidig vårsol.


Från vänster till höger: kusinen Michał Kruszyński, Zofia Szymanowska, Karol Szymanowski och mamma Anna, därefter okänd dam, och längst ut till höger systern Anna Dominika (kallad Nulka). Vad hunden heter förtäljer inte historien.


Om Jelka och hundratals sånger

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Kirovohrad oblast, eller Kirovohradsjtjyna
Baba Jelka

Kirovohrad oblast, eller Kirovohradsjtjyna, är den näst minsta oblasten i Ukraina, sett till invånarantal. Den senaste mätningen visade att drygt 900 000 bodde i oblasten. Huvudorten heter Kropyvnytskyj, efter den ukrainske författaren, tonsättaren, skådespelaren och dramaturgen Marko Kropyvnytskyj (Марко Кропивницький) som föddes i staden 1840. Under sitt 70 år långa liv hann han skriva över 40 pjäser och medverka i omkring 500 olika teateruppsättningar. Han arbetade hela livet, och dog när han var på turné. på väg mor Odesa.

Men Kirovohradsjtjyna har även annat att bjuda på. Låt oss besöka projektet Baba Jelka (Баба Єлька). Namnet till projektet har sin härkomst från en äldre kvinna vid namn Jelka, som bodde i byn Rozsochuvatka (Розсохува́тка) som ligger i Malobyckivskyj regionen i Kirovohradsjtjyna. Jelka kunde hundratals traditionella ukrainska folkvisor och kände till hur man behandlade sjukdomar med örter. Hon fostrade minst 10 barn, och överlevde den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen, eller folkmordet, Holodomor.

Många i Ukraina har tyvärr glömt bort traditionella folkvisor, och sina ukrainska rötter. Många ukrainare glömmer också ukrainska, och börjar tala ryska eller surzjik (som, mycket förenklat, kan kallas för en blandning av ukrainska och ryska) när de flyttar från sina hemorter till de större städerna. En liten oblast med få invånare, och få möjligheter till försörjning är särskilt drabbade av denna att deras traditioner, sånger och seder och bruk faller i glömska. En grupp forskare, journalister och fotografer bestämde sig därför för att råda bot på denna förgätenhet och begav sig ut på en resa runt Kirovohradsjtjyna för att försöka kartlägga alla folkvisor som höll på att falla. Det blev många resor, och genom dem har de samlat material till över 800 sånger, men de har även erhållit otal annan kunskap. Med sitt insamlade material från sina resor har gruppen därefter anordnat konserter där ukrainska sånger framförts och flera utställningar med bland annat broderi, som återfinns på bland annat vysjyvankorna (de ukrainska folkdräkterna) från trakten. Gruppen har även sammanställt en kokbok med recept från Kirovohradsjtjyna.

Broderiet på vysjyvankorna från Kirovohradsjtjyna är så klart mycket vackra, och inte sällan förekommer det vindruvor.


Bildens källa.


Bild från kokboken.


Ett bad i Rosa sjön

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

9 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Cherson oblast, eller Chersonsjtjyna
Lemurijske ozero eller Den rosa sjön

Då var ni välkomna till Chersonsjtjyna, och då är det väl dags för att ta ett välgörande bad. I Lemurijske ozero (Лемурійське озеро) eller Rosa sjön (Рожеве озеро) kan man nämligen bada i hälsosamt salt vatten. Sjöns tillkomst är dock omtvistad och ingen har lyckats komma med en helt vattentät förklaring. Därför har det skapats en hel del legender om dess tillblivelse. Den mest förhärskande teorin bygger på att den uppkom efter att ett sovjetiskt bombplan störtade på platsen 1969, och i arbetet att gräva upp resterna av flygplanet grävde man en enormt djup grop. Efter en tid började rosa vatten flöda upp ur hålet. Folk vallfärdade till den, och snabbt spreds ryktet att det också var väldigt hälsosamt att bada i den.

Vattnet i Rosa sjön är mycket salt. Faktum är att den nästan är lika salt som Döda havet. Färgen beror på att algen Dunaliella salina strömmar upp ur hålet som man grävde när flygplanet hade störtat. Det är en av de mest härdiga alger som finns på jorden. När algerna flyter upp till ytan och möter solens strålar bildas betakaroten, och därav färgen på sjön. Synintrycket förstärks också av att stränderna runt sjön är extremt vita. När vattnet från Rosa sjön avdunstar under de varma sommarmånaderna, bildas salt, som sedan flyter upp till stränderna.

Rosa sjön kallas ju även Lemurijske ozero, vilket betyder Lemursjön. Namnet härrör från en teori att sjöns färg beror att den färgats av resterna från det förhistoriska Lemuriska havet i den försvunna kontinenten Lemurien. Förespråkarna för denna märkliga teori menar att det har funnits en kontinent som skulle ha försvunnit i Stilla havet eller möjligen Indiska oceanen. Namnet Lemurien anspelar på de söta lemurerna. Det har nämligen länge förbryllat forskarna varför lemurer återfinns på Madagaskar och indiska halvön, men inte i Afrika eller Asien.

Nåväl, några lemurer syns inte till här i Rosa sjön i Chersonsjtjyna, men visst var det skönt med ett bad?


Bland ekarna

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

8 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Zaporizjzja oblast, eller Zaporizjzja
Dubovyj haj

Från måleri i Petrykivka beger vi oss till Zaporizjzja oblast, eller Zaporizjzja för att kontemplera i en eklund. Eklunden heter Dubovyj haj (Дубóвий Гáй) på ukrainska och ligger i den folkrika staden Zaporizjzja. Eklunden är ett riktigt rekreationsområde för stadsborna, och är givetvis mycket omtyckt. Här kan man välja mellan att vandra under de stora ekarnas beskydd, spela fotboll, fiska i den lilla dammen, eller om man hellre vill, mata fåglarna som förföriskt simmar runt i sin egna lilla fågel-metavärld.

Det ska dock erkännas att eklunden inte bara består av ekar. Här ser du pilträd, björkar och alla sorters träd, men inte gör det lunden sämre för det. Man kan njuta likfullt under en hängpil, som man kan njuta under en ek.

Men eklunden bär, som så ofta i Ukraina, på sina egna myter och legender. Och som så ofta i Ukraina är det svårt att avgöra vad som är riktigt, och vad som är en berättelse som vandrat från mun till öra, från mun till öra och så vidare. Måna av dessa legender har blivit berättade så många gånger, att de faktiskt mycket väl blivit en del av alldeles riktiga händelser. En legend, som varje invånare i staden känner till, lyder att ekarna planerades av kosackerna i Hetmanatet någon gång under 1700-talet. Hetmanatet var den semi-självständiga era, där kosackerna rådde från 1500-talet till 1700-talet, som avslutades med ett brak, när Hetmanen Mazepa förlorade slaget med Karl XII i Poltava. Legenden säger i alla fall att träden planterades efter att kosackerna hade förlorat slaget och sin sitt självstyre. Ekarna är i vilket fall som helst mycket gamla, så legenden kan mycket väl vara sann.

Det finns också en senare legend, som säger att den ukrainske anarkisten Nestor Machno, och hans bondearmé, som först stred i första världskriget, och senare i ryska inbördeskriget både mot de vita och mot bolsjevikerna, skulle ha genomborrat en av ekarna med allehanda vapen som de kom över. Legenden fick fäste bland folket, och blev något av en kultplats. Någon valde därför att sätta upp en skylt som förkunnade att detta var en ek under vilken Nestor Machno och hans mannar år 1921 hade sammanträtt. Det här gillades dock inte av det sovjetiska styret, eftersom Machno stridit mot sovjeterna, och eken höggs ner. För säkerhets skull fyllde man hålet med cement, så att den revolutionära eken inte skulle få för sig att växa upp igen.

Men eklunden med sina ekar och alla andra träd, står ändå ganska stadigt på jorden, och det finns nog en och annan som genom att tänka på dess långa, historiska rötter kommer till insikt om att vi är här under ett ganska obetydligt stycke tid.


I eklunden.


Målad i Petrykivka

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

7 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna.
Petrykivka

Så, nu har vi anlänt till Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna. Men snart kan det namnet vara ett minne blott, enär ukrainska parlamentet, Verchovna Rada, har påbörjat arbetet med ett namnbyte till Sitjeslavska oblast, eller det mer ukrainska tilltalet Sitjeslavsjtjyna. Det nya, eller kanske snarare nygamla, namnet anspelar på Zaporogiska Sitj, som var den självstyrande region som på 1500-1700-talet i tsarryska imperiet var en viktig tillflyktsort för de bönder som flydde undan livegenskapen.

Men vad gör man då i Dnipropetrovsjtjyna, eller Sitjeslavsjtjyna? Jo, man åker förstås till byn Petrykivka (Петриківка) och tittar på det traditionella måleri som har uppkallats efter byn. En del skulle nog vilja kalla petrykivka för allmoge, men faktum är att det faktiskt är en alldeles särskild konstform som är mycket uppskattad i Ukraina. Andra associerar petrykivka felaktigt med Ryssland, och några av er har kanske till och med köpt ett föremål med sådant måleri vid något besök i Ryssland, i tron att det är rysk allmoge.

Man tror att petrykivka härstammar från de utsmyckningar som gjordes i boningshusen under 1700-talet, men ingen vet faktiskt säkert. På den tiden målade man sina stugor två gånger om året, och det var då som någon kom på idén att man kunde dekorera med olika motiv. Man har också hittat prototyper till petrykivka inom ikonmåleri. Under 1800-talet blev det änmer vanligt att dekorera hemmet med olika blomstermotiv, och sedan följde att man började dekorera skrin och andra föremål. På den vägen uppstod petrykivka.

I början av 1900-talet tilltog intresset för denna konstform, och nu blev den till och med utställd på konsthallar i S:t Petersburg, senare Leningrad, och Moskva. Och på 1930-talet var petrykivka redan en erkänd konstinriktning, med en egen utbildning. Nu var petrykivka riktigt i ropet. 1958 grundades därför en fabrik i byn Petrykivka som bara ägnade sig åt, ja, just det, petrykivka. Storhetstiden för petrykivka var under 1960-70-talet, och även om intresset för inriktningen fortfarande är stort, är den idag inte lika eftertraktad.

Petrykivka-måleri återfinns trots allt idag på väldigt många föremål. Man kan se det på allt från frimärken, pappersservetter, hårspännen, örhängen, väggmålningar, påskägg, vaser och krukor och givetvis på de traditionella askarna. Och 2013 beslöt man slutligen att petrykivka skulle hamna på UNESCO:s världsarvslista.


AnnaTroicka, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons