viewpoint-east.org

Universitetet i Karpaterna

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

21 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Tjernivtsi oblast, eller Tjernivetjtjyna
Tjernivtsis nationella universitetet uppkallat efter Osip Fedkovitj-Hordinskij

Sådär ja, nu har vi anlänt till Tjernivtsi oblast, eller Tjernivetjtjyna. Många associerar regionen med den historiska regionen Bukovina, ett område som löper från dagens Ukraina söderut och in i Rumänien. Oblasten är den minsta till ytan, och har andra minsta invånarantalet av alla oblaster. Den gränsar till Rumänien och Moldavien i söder, och till oblasterna Ivano-Frakivsksjtjyna, Ternopilsjtjyna, Chmelnytjtjyna och Vinnytjtjyna. Tjernivetjtjyna präglas av bergskedjan Karpaterna och dess dalar flyter floderna Prut och Dnestr.

Största stad är Tjernivtsi som kan stoltsera med mycket, inklusive ett ypperligt universitet vid namn Tjernivtsis nationella universitetet uppkallat efter Osip Fedkovitj-Hordinskij. Universitetet är känt för sin vackra huvudbyggnad som byggdes 1864-1882, och ritades av den tjeckiske arkitekten Josef Hlávka. Han medverkade dock inte till att avsluta arbetet med konstruktionen till universitetet, enär det utbröt en dispyt mellan honom och hans uppdragsgivare.

Det är en väldigt vacker byggnad, eller hur? Och ja, du har gissat rätt, universitetets byggnad återfinns sedan 2011 på UNESCO:s världsarvslista.

1775 kom Bukovina att hamna i Habsburgska riket, och man började genast med att försöka få inflytande i regionen. Under decennierna därefter flyttade många tyskspråkiga in i regionen. Tanken föddes att man skulle grunda ett universitet. Det var flera turer innan tanken förverkligades, men när universitetet i Lviv, då Lemberg, införde polska som undervisningsspråk fick man fart på arbetet med att starta ett tyskspråkigt universitet i Tjernivtsi. Universitetet invigdes 1875. Undervisningsspråket var tyska, utom på institutionerna för ukrainsk och rumänska språken. Under denna tid hade universitetet tre institutioner, en institution i filosofi, en med inriktning mot grekisk-ortodox teologi samt en institutionen för rättvetenskap. Det fanns dessvärre inte någon medicinsk fakultet, vilket innebar att man blev tvungen att flytta till Lviv/Lemberg eller Kraków om man ville studera medicin.

När det Habsburgska riket kollapsade under första världskriget tillföll Tjernivtsi Rumänien och universitet bytte därmed språk till rumänska. Majoriteten av studenterna var då också rumäner. Efter andra världskriget var det dags att byta språk igen, enär regionen hamnade i det sovjetiska Ukraina. Undervisningsspråket blev därmed ukrainska. Andelen rumänska studenter sjönk dessutom stadigt under hela den sovjetiska tiden fram till idag.

Det finns en rad namnkunniga personer som kan knytas till universitetet, men här lyfter vi fram författaren Lina Kostenko, som är hedersdoktor vid universitetet, som föddes 1930 i Kyjivsjtjyna, långt från Tjernivetjtjyna, alltså. Det finns tyvärr ännu mycket lite översatt av hennes författarskap till svenska. Men eftersom intresset för Ukraina äntligen har nått lite större kretsar (än den lilla tappra skara som under decennier försök uppmärksamma världen på landets stora betydelse och rika kulturliv) är det ju inte omöjligt att så lär ske inom en snar framtid. Här kan ni förresten läsa en tidigare postning om Lina Kostenko.


Bildens källa.


Med Marla och Jay i Rohatyn

Category: by sophie engström, Historia, Intervju, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

19 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Ivano-Frakivsk oblast eller Ivano-Frakivsksjtjyna
Rohatyn Jewish Heritage

Rohatyn kan måhända tyckas vara en liten och betydelselös ort i Ivano-Frakivsksjtjyna, som vi nu befinner oss i, men skenet bedrar, enär det är härifrån som Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete utgår ifrån. Vi ska således åter stifta bekantskap med dessa två aktivister som på många vis förändrat stadens renommé. Sedan deras organisation, Rohatyn Jewish Heritage, kom till stan hat väl inget varit sig riktigt likt. Låt oss därför återvända till en resa i december 2017 till Rohatyn med Marla och Jay.

Tilläggas bör dock att sedan artikeln skrevs har Rohatyn Jeish Heritages arbete fortsatt i oförminskad skala, och ett av de senaste tillskott är en förteckning över judiska begravningsplatser i bland annat Lvivsjtjyna, Ternopilsjtjyna och Ivano-Frakivsksjtjyna. En viktig dokument.

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Kohanim hands. Här kan du läsa mer om dessa tecken på judiska gravstenar.


Marla och Jay på gamla begravningsplatsen i Rohatyn.


Ett älskat lejon

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

17 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Lviv oblast, eller Lvivsjtjyna
Lviv

Det är nog så, att Lvivsjtjynas alla vägar leder till Lejonstaden Lviv, så även om det finns många vackra eller intressanta platser i oblasten, får vi trots allt stanna i regionens huvudstad. Man kan fråga sig om det finns en endaste resenär som passerat genom Galiziens juvel Lviv, utan att bli förälskad. Det månne kanske vara så att undertecknad har missat vredesutbrott mot Lejonstaden Lviv, men om de nu finns har de inget på denna plattform att göra. Här har det nämligen skrivits hundratals kärleksförklaringar till denna stad, och ni kan botanisera bland den här. Och idag blir det därför en återblick till en postning från april 2019.

På balkongen till vänster i bild står det kanske en Benjaminfikus. Jag vill i alla fall tro det, ty jag har också en fikus som får flytta ut på balkongen de där varmaste dagarna på sommaren. En spårvagn strävar långsamt i kamerans riktning och bakom syns en häst med vagn stånka fram. Mitt i gatan står en pojke, med stadig blick riktad rakt in i kamerans lins. Kanske är det bara han som tänker på fotografen. De andra som fastnat på plåten tycks inte lägga märke till fotografen, eller till pojken som står i givakt mitt i gatan.

Det är ett fotografi, som också blev ett vykort, vi tittar på. Den okända fotografen fångade pojken som står mitt i gatan, spårvagnen som strävar, alla förbipasserande och Benjaminfikusen någon gång vid första seklets början. Kanske runt 1910.

Huset till höger i bild är extra intressant. Det byggdes mellan 1892-1894, och arkitekten hette Jan Tomasz Kudelski. Bygget var ett beställningsverk av stadens kända och mäktige vodka- och likörtillverkare, Leopold Baczewski. Det är ett vackert hus (än idag), med burspråk och eleganta dekorationer. Inte överdådigt, men elegant.

Det här är en välkänd vy för mig och tillika mycket älskad av undertecknad. Jag bor inte långt ifrån bildens centrum. Varje dag passerar jag den glasade dörr som idag leder till en kosmetikabutik. Då, när den lille pojken stod mitt i gatan, rymde lokalen en av Lwóws mest omtyckta kaféer, Kawiarnia Maksym. På någon av våningarna i huset fann man även redaktionen för tidskriften Wschód (Öst). Huset rymde även andra verksamheter. Till exempel hade två amerikansklinjer sina kontor och biljettförsäljning här, Cunard Line och White Star Line. Många av Galiziens amerikaresenärer (och de var många) gick alltså till detta hus för att köpa biljetter till sin framtid långt borta från Galizien.

Zygmunt Gorgolewski (1845–1903) bodde även här fram till sin död. Ja, du vet väl inte vem den gode Zygmunt Gorgolewski var, men varje lvivian känner till honom. Det var nämligen han som ritade Lvivs operahus. Byggfirma var Jan Levynskyj, som jag skrivit om tidigare. Anekdoten om Zygmunt Gorgolewski förtäljer att han blev djupt deprimerad av alla problem som det innebar att bygga operahuset, och att han ska ha begått självmord. Andra anekdoter säger att han dog av brustet hjärta, då hans arbete kritiserades. Ett öde som även ska ha drabbat Jan Levynskyj några år senare, då även han lär ha dött av brustet hjärta när han såg sin byggfirma gå omkull. Vad som är sant vet ju rimligen inte, och kanske var det floden Poltava som hämnades. Den blev ju nergrävd när operan byggdes.

Det är, som jag ponerade ovan, varmt den där dagen som fotografen beslutade sig för att avbilda mitt välkända gatuhörn. (Nå, nu kände hen ju inte till att det mer än hundra år senare skulle bli min hemvist, men det är ändå faktiskt mitt, så som det är alla andras som trivs i denna pulserande och kanske även stökiga del av Lviv.) Damerna har parasoller för att skydda sina ansikten (det är faktiskt inte så mycket annat som blottas) från att nås av de starka solstrålarna. Två herrar står och språkar till höger om pojken. Kanske har de precis kommit ut från Kawiarnia Maksym. Kanske är de inte riktigt överens om något de talade om där inne, eller så bestämmer de bara en ny tid för uppfriskande samtal med tillhörande drycker.

Balkongen där Benjaminfikusen står på bilden finns inte längre idag. Och inte heller huset som är rakt framför min port. Idag står där ett hus från mellankrigstiden. Och det är inte så underligt, ty precis vid min port gick gränsen mellan de ukrainska och de polska styrkorna under det polsk-ukrainska kriget 1918.

Men ingenting av det vet pojken som står mitt i gatan. Med sin blick vänd mot oss. Han tittar rakt över alla krig, genom alla årstider, år och decennier, ja, faktiskt rakt över 100 år, rakt in i våra ögon.


Med Lesja i Volyniens skogar

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

16 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Volyn oblast, eller Volyn
Lesja Ukrainka och hennes Skogssång

Välkommen till Volyn. Idag ska vi få bekanta oss med den kanske viktigaste av alla författare i Ukraina, men först ska vi lära känna oblasten. Det är lätt att tro att Volyn är samma sak som den historiska regionen Volynien. Den senare sträcker sig från östra Polen in i Ukraina, genom Volyn, vidare genom Rivnensjtjyna och slutar någonstans i Zjotomyrsjtjyna.

Volynien nämndes i Nestorskrönikan, på 1100-talet, men då var regionen redan ett känt faktum. Den hade nämligen redan på 800-talet omnämnts av en arabisk historiker och geograf. Ungefär samtidigt ska Olha av Kyjiv ha skapat ett tidigt administrativt fäste (kallat pogost) i Volynien. Nåväl, vi tar raska kliv till 1300-talet då regionen delades mellan kungen av Polen, och storfurstendömet Litauen. Under den polska delningen på 1700-talet, tillföll Volynien det ryska imperiet. Och 200 år senare, under inbördeskriget på 1920-talet, var Volynien en krigsdrabbad region, som tillslut delades mellan Sovjetunionen och Polen. Andra världskriget innebar ett sorgligt kapitel för de ukrainsk-polska relationerna, vilket inte hjälptes av att regionen efter andra världskriget kom att tillhöra Sovjetunionen, och dessa oförrätter aldrig fick komma till ytan. (Här kan ni läsa om mer om de händelser som tilldrog sig i Volynien under andra världskriget.) Det var väl egentligen också först då som regionen delades upp, och Volyn fick en liten skärva av Volynien.

Trots denna dramatiska historia kan Volyn tyckas vara en perifer liten region i Ukrainas nordvästra hörn, men precis som alla delar av Ukraina är den likfullt betydelsefull. Och det var dessutom här som den största (menar undertecknad bestämt) av alla ukrainska författare fick uppslag till sitt kanske viktigaste verk. Ja, exakt, här syftas på Lesja Ukrajinka och hennes pjäs Skogssång (Лісова пісня).

Lesja Ukrajinka (egentligen Larysa Petrivna Kosatj-Kvitka) föddes 1871 dock inte i det som idag utgör oblasten Volyn, utan i Zjotomyrsjtjyna, men förvisso i det som utgjorde Volynien. Vi kan här inte skriva en rättvis redogörelse för hennes levnadsår, och gör därför bara några nedslag. När Lesja var 8 år flyttade familjen till Lutsk, och hennes pappa började bygga familjens hus i byn Kolodjazjne (Колодяжне), där familjen sedan slog sig ner.

Sommaren 1884 tog Lesjas mamma, den kända författaren, etnografen och politiska aktivisten Olena Ptjilka, barnen med sig till en stuga i byn Skulyn vid sjön Netjymne i Volyniens skogar. En kväll berättade mamma Olena en saga för Lesja och hennes syskon. Sagan handlade om Mavka, ett skogsväsen som levde i skogarna i Volynien och som enligt ukrainsk mytologi var oerhört vacker, med långt, böljande hår. Enligt sägnen skulle hon kunna vara oerhört farlig för unga män.

Berättelsen ska dock inte ha skrämt den unga Lesja. Istället blev hon så fascinerad av berättelsen att hon en natt begav hon sig ut i skogen och satt en hel natt under ett träd för att försöka få en skymt av Mavka. Till Lesjas besvikelse dök Mavka inte upp, men sagan om detta skogsväsen levde med Lesja under flera år. Det skulle dock dröja över 25 år, innan hon 1911 skrev sin tolkning av berättelsen om Mavka. Då var Lesja redan mycket tärd av den bentuberkulos hon ådrog sig som barn, och hon dog två år efter att hon avslutat Skogssång. Lesja Ukrajinka skulle aldrig få se uruppförandet av verket, som skedde först 1918 i Kyjiv, men efter det har pjäsen blivit en av de mest älskade och kanske en av de allra viktigaste eposen i ukrainsk litteratur.


Sjön Netjymne är lika fängslande idag som på Lesjas tid. Bildens källa.

Några källor:
https://www.l-ukrainka.name/en/Gallery/MemPlaces/Nechimne.html
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Mavka


Zuzanna, Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

15 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Rivne oblast, eller Rivnensjtjyna
Zuzanna Ginczanka

Trots att vi nu får oss gammal skåpmat, alltså återpostningar, serverade, får det ändå bli så. Ty det går inte att passera Rivne oblast, eller Rivnensjtjyna, utan att uppehålla sig vid Zuzanna Ginczanka.

De flesta som väljer författarskapet som sin bana gör så med hjälp av sitt modersmål. Få väljer att skriva på ett annat språk. I Sverige har vi några författare som valt att skriva på svenska istället för sina modersmål. Som exempel kan ges Theodor Kallifatides, eller Maciej Zaremba. Det är oerhört intressant med författare som väljer sitt skriftställarspråk. Det här blogginlägget ska handla om en person som valde polska som språk för sitt författarskap.

Sara Ginzberg föddes i Kyjiv den 22 mars 1917 (9 mars enligt julianska kalendern). Hennes föräldrar var av judisk börd, och i hemmet talades det ryska. När inbördeskriget bröt ut flydde familjen till Równe (idag Rivne). De slog sig ner i den judiska delen av staden, där man i staden talade ryska, jiddisch och polska parallellt, men i Saras hem talade man ryska. Efter inbördeskriget blev Równe polskt, och Sara Ginzberg gick i polsk skola, då började hon tala polska med sina vänner.

Sara Ginzbergs föräldrar skilde sig, hennes far slog sig ner med ny fru i Berlin, emedan hennes mor flyttade till Spanien. Kvar i Równe blev Sara, där hon bodde med sin mormor. Hennes mormor hade ett apotek, som låg i stadens hjärta. Apoteket låg på nedervåningen, och de bodde på våningen ovanför. Sara Ginzberg kallades för Sana av sina vänner. Kanske var det därifrån som hon tog sin pseudonym, som hon sedermera skulle bli känd under.

Det var nog under denna tid som Sana på allvar började intressera sig för det polska språket. Hemma talades det ju ryska, men med sina vänner talade hon polska. Jiddisch, det språk som de flesta judar hade kunskap om vid denna tid, kunde hon inte alls.

Sana började tidigt visa talang för att skriva. Hennes första alster ska hon enligt hennes mor åstadkommit redan som fyraåring. När hon var åtta skrev hon sin första poetiska ballad. Det är dock oklart vilket språk dessa skrevs på, polska eller ryska.

När hon var i tonåren gick hon på gymnasiet i Równe. Under denna tid fick hon sitt första alster publicerat i en skoltidning. Och redan 1933 fick hon sin första nationella debut. Detta skedde i tidningen Ilustrowany Kuryer Codzienny, som var den största tidningen i Polen vid tiden. Sana var då blott sexton år, men dikten bär på visdom hos en äldre kvinna. Det är dock oklart om hon vid detta tillfälle använde den pseudonym som hon senare skulle bli känd genom. När och hur Zuzanna Ginczanka föddes återges inte i någon av källorna nedan.

Nu börjar man få upp ögonen för den unga, och mycket begåvade, Zuzanna Ginczanka. Och det är poeten Julian Tuwim (1894-1953) som först såg hennes unika begåvningar. Tuwin uppmuntrade henne att delta i dåtidens mest prestigefyllda poesitävling för unga begåvade poeter, Turniej Młodych Poetów. Med sin dikt Gramatyka (Grammatik) tilldelades hon ett hedersomnämnande. Zuzanna Ginczanka var den yngsta deltagaren i tävlingen. Dikten publicerades senare, och lär vara en intressant och egensinnig lek med den polska grammatiken. Att Zuzanna Ginczanka vid så unga år kunde skriva en egensinnig dikt, som enligt källor utmärkte sig bland de andra, kan ha att göra med att hon skrev på ett språk som inte var hennes eget.

Julian Tuwim var vid denna tid en omtalad poet. 1918 hade han grundat gruppen Skamander. Deras mål var att skapa en experimentell poesi som bröt med tendenserna från kretsen Unga Polen (Młoda Polska). Det var en krets som dominerat det konstnärliga uttrycket under lång tid, och deras verk var enormt populära i mellankrigstidens Polen, trots att det var flera decennier sedan många av deras skapare gått ur tiden. Man skulle kunna säga att Skamander försökte utmana Unga Polens hegemoni, och därför var de en grupp som inte var omtyckta i alla kretsar. Zuzanna Ginczanka var nog en ganska modig ung kvinna, ty hennes stora förebilder var just poeterna i denna Skamander. Hon drömde om att flytta till huvudstaden Warszawa och få ingå i denna bohemiska konstnärliga krets.

Som artonåring flyttade hon därför till Warszawa och började studera pedagogik vid universitetet. Samtidigt var hon redan känd för dem som intresserade sig för experimentell poesi, och hon ingick snabbt i de bohemiska och konstnärliga kretsar som under denna tid fanns i huvudstaden.

Trots att hon publicerade alster i tidskriften Szpilki, en poetisk satirtidskrift, ville Zuzanna Ginczanka ändå behålla sin autoimmunitet från dessa litterära kretsar. Det finns många uppgifter om de caféer (kawiarnia) som poeterna besökte vid denna tid. Varje grupp hade sin egen kawiarnia. Zuzanna Ginczanka lär dock tydligt ha understrukit sin självständighet, och visade sig med dem som hon för tillfället ville associeras med.

Det är oundvikligt att inte omnämna Zuzanna Ginczankas omtalade skönhet. Det förefaller som om nästan varje minnesanteckning om henne också berör hennes mycket ovanliga utseende. Många verkar vilja påskina att hon hade en österländsk skönhet, och det finns de som associerar hennes anletsdrag med hennes poesi. Ginczanka använde ofta österländsk mystisism i sin diktning. Hennes poetiska uttryck ska också innefatta konnotationer till den kvinnliga sexualiteten. Tyvärr finns mycket få dikter av Ginczanka översatta till svenska.

1936 kom O centaurach (Om centaurer) ut. Det var den enda diktsamling av Zuzanna Ginczanka som utkom under hennes livstid. Diktsamlingen blev genast vida känd. Hennes språk och bildvärld var helt unik. Centaurer är en mystisk figur, en hästkropp med ett manshuvud.

Zuzanna Ginczanka skrev inte bara poesi, utan även några pjäser för radioteater. 1937 spelade Polski radio upp hennes pjäs Pod dachami Warszawy (Under Warszawas tak). Zuzanna Ginczanka var dessutom översättare, och översatte från ryska till polska.

Det är möjligt att Zuzanna Ginczanka förutsåg andra världskrigets utbrott. Redan i maj 1939 skrev hon en dikt som kan tolkas som att hon faktiskt förstod vad som höll på att ske. Men i juni 1939 åkte ändå hon som vanligt till Równe för att bo hos sin mormor över sommaren. När Nazityskland och Sovjetunionen anföll Polen, hamnade Zuzanna Ginczanka i den sovjetiska delen.

Sovjeterna började genast att attackera “borgerliga element”, och Zuzanna Ginczankas mormor fick sitt apotek beslagtaget. Dessutom flyttade det in andra hyresgäster i deras lägenhet, och Zuzanna och hennes mormor fick bara ett litet rum för sig själva. Zuzanna Ginczanka flyttade därför till Lvov (Lwów på polska, idag Lviv). Hennes mormor lät packa ner många av familjens dyrgripar, vilket hon gjorde i en förhoppning att ge Zuzanna en bra framtid.

Mellan åren 1939-42 bodde och verkade Zuzanna Ginczanka i Lvov. Hon skrev till och med flera revolutionära dikter. Under den här tiden gifte sig Zuzanna Ginczanka med en äldre man. Många har ställt sig frågan om hon gjorde det i en förhoppning att undkomma nazisterna. Kanske hade hon en föraning om att de skulle invadera Lviv.

I juni 1941 invaderade de Lviv, men Zuzanna Ginczanka lyckades övertyga andra om att hon inte var av judisk börd. Det var först 1942 som en av hennes grannar angav henne. Ryktet säger att Gestapo fick jaga efter Zuzanna en hel dag innan de lyckades fånga in henne. Men blott några timmar senare var hon på fri fot. Det råder dock olika meningar om hur Zuzanna Ginczanka lyckades fly från fångenskapen, men många källor gör gällande att hon själv eller någon i hennes närhet, lyckades muta Gestapo.

En av de mest kända dikterna av Zuzanna Ginczanka skrevs av henne i vredesmod efter det att hon arresterats. Dikten heter Non omnis moriar, vilket är latin och betyder “Icke helt och hållet ska jag dö”. I dikten beskriver Zuzanna Ginczanka hur hon föreställer sig hur hennes angivare vältrar sig i Zuzannas ägodelar, gåvor från hennes mormor. I varje liten ägodel finns också en bit av Zuzanna Ginczanka. Dikten är möjligen den mest kända av Zuzanna Ginczanka, och finns också översatt till svenska.

Zuzanna Ginczanka och hennes man flydde till Kraków. Zuzanna Ginczanka fick falska papper som sa att hon var armeniska, men hennes mycket utmärkande utseende gjorde de svårt för henne att röra sig i Kraków.

När det endast var några veckor kvar av den nazistiska ockupationen av Kraków, tillfångatogs Zuzanna Ginczankas man. Det här innebar att hon snart också skulle kunna gripas. I början av januari 1945 ska hon ha avslöjats av nazisterna och kastades i fängelse. Det finns olika teorier om hur hon slutade sina dagar, men tyvärr finns inga konkreta vittnesmål som kan befästa dessa.

Vad vi vet är dock att i januari 1945 mördades en poet som i större utsträckning skulle kunna ha bidragit till den polska poesin, om hon fått leva.

Zuzanna Ginczanka, eller Sara Ginzberg, blev 27 år.

Efter kriget glömdes många av hennes verk bort. Och det var först senare som hennes gärning uppmärksammades. På senare tid har det utkommit biografier och samlade verk över hennes författarskap, och hennes författargärning har funnit en ny läsekrets. Det har dessutom satts upp pjäser om hennes liv. Kanske är det Zuzanna Ginczankas kärlek till det polska språket som lockar dessa nya läsare, den typen av specifika kärlek till ett språk man får när man lär sig det på egen hand.


Zuzanna Ginczanka i Rivne, då Rowne, 1934.


Franz Liszts elev från Zjytomyr

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

14 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Zjytomyr oblast, eller Zjytomyrsjtjyna
Juliusz Zarębski

Näst på tur står Zjytomyr oblast, eller Zjytomyrsjtjyna, och här gör vi åter bekantskap med Juliusz Zarębski, med en text som postades 2020.

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.


Juliusz Zarębski, omkr 1872.


Med Sholem Aleichem i Kyjiv

Category: by sophie engström, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

13 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Kyjiv oblast, eller Kyjivsjtjyna
Sholem Aleichem

Runt den ukrainska huvudstaden slingrar sig Kyjiv oblast, och här ska du få återbekanta dig med Sholem Aleichem. Inlägget nedan är en en postning från 2009.

Sholem Naumovich Rabinovich föddes den 2 mars 1859 i den ukrainska byn Perejaslav, i dåvarande Tsarryssland, i en fattig judisk familj. Han sägs mycket tidigt ha beslutade sig för att ägna sig åt författarskapet, och en av hans tidiga mer häpnadsväckande alster lär vara en judisk tolkning av Robinson Cruse. Sholem Aleichem är en pseudonym som i översättning blir “fred vare med dig”, som ofta används som hälsningsfras av judar. Källor menar att Sholem tog denna pseudonym för att förstärka det komiska anslaget. Tänk er bara: “Goddag, mitt namn är Goldman”
“Goddag, Goddag”
“Ja, Goddag, men vad heter ni?”
“Goddag, Goddag”
“Ja, Goddag, men vem är ni?”
“Goddag, Goddag”
Och så vidare…

Aleichem förde ett ganska kringflackande liv, vilket kan illustrera hur många judar hade det i dåtidens Tsarryssland. Antisemitismen var utbredd och flera judar råkade ut för progromer och fick därför flytta alternativt fly för sina liv. De fick inte heller mantalsskriva sig var de ville. Som exempel fick det inte mantalsskriva sig i Kyjiv, utan bara under vissa förutsättningar, mot rätt betalning samt vid rätt tid. Detta gjorde att Aleichem, och många andra bodde i byar kring Kyjiv. Aleichem bodde bland annat i Bojarka, en liten by sydväst om Kyjiv.

Aleichem yrkesbana var dessutom ganska brokig vilket kanske inte berodde på hans judiska ursprung utan snarare på en del okloka beslut. Han försökte sig bland annat på en karriär som börsmäklare, men han slutade som helt utblottad. Hans hustru, som kom från en förmögen familj, lär ha stått för en del av familjens försörjning. Aleichem försökte även emigrera till USA två gånger. Första gången 1907, men han blev tvungen att kapitulera redan 1908 efter en rad misslyckanden. 1915 emigrerade han en andra gång och han stannade till sin död året därpå. Aleichem var mycket kritisk till den judiska assimileringen i USA och några av hans senare verk kritiserar “amerikaniseringen” av nyanlända judar.

Inledningsvis skrev Sholem Aleichem på ryska samt på hebreiska, men långsamt växte sig beslutet starkt att skriva på jiddisch. Han blev slutligen en mycket stark förespråkare för jiddisch i Europa och han uppmuntrade många yngre författare att skriva på språket, som dessförinnan främst hade varit ett talspråk utan stark Litteraturscen. Aleichems beslut att skriva på jiddisch skulle också göra det lättare för andra att ta vid. Han var en stark förespråkare av zionismen, men man skulle kunna hävda att en för stark betoning av Sholem Aleichems zionistiska verksamhet riskerar att helt förta hans kanske viktigaste arv, konsten att genom ironi synliggöra en frän samhällskritik.