viewpoint-east.org

Julian Tuwim – En egensinnig man

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ni vet som en sådan där ihärdig strandfluga, som troget kittlar er på benen när ni ligger där och latar er på stranden. Ja, ungefär så har det varit med mig och Julian Tuwim. Där slutar givetvis flugliknelsen, men han har troget kittlat mig. Helst när jag önskat att tänka på något annat. Då har han dykt upp, från ingenstans, full av iver har han pockat på min uppmärksamhet. Men jag har viftat bort honom, fortsatt med det jag företog mig, trots att han inte riktigt vill ge mig ro.

Egentligen är det inte alls konstigt. Ty jag har ju haft en benägenhet att på senare tid röra mig i hans trakter, eller i alla fall i hans tid och rum. Det förefaller som om han var något av spindeln i nätet under sin tid, och flera efterföljande decennier. Herrans massa insektsliknelser det blev. Märkligt, ty när det gäller Tuwim borde det väl egentligen vara lokomotiv som är de självklara bärarna av lämpliga liknelser.

Lokomotivet tillhör kanske en av Tuwims mest kända verk. Jag skriver “kanske”, ty hans ryktbarhet tycks se olika ut beroende på vilken av hans olika uttrycksformer man fokuserar på. Lokomotivet är en dikt skriven för barn, och handlar om ett överfullt tåg som stånkar fram på sina runda fötter av järn. (Här kan ni läsa den i engelsk översättning.)

Vem var han då, denne retsamma Julian Tuwim, som dyker upp i tid och otid? 1894 såg han dagens ljus i Łódź. Hans uppväxt präglades av den atmosfär av assimilerad judisk medelklass, som var ganska vanlig under den tiden. Det judiska arvet var inte särdeles påtagligt i deras vardag. Den unge Julian hade nog huvudet uppe i det blå, enär han inte klarade sjätte året i skolan, och tvingades gå om den. Enligt engelskspråkiga Wikipedia tvingades Julians familj att fly Łódź till den tyska staden Breslau (idag Wrocław) när han var nio år. Orsaken ska ha varit att hans far eventuellt varit inblandad i 1905 års revolution i Ryssland. Det här går dock inte att bekräfta på någon annan sida. Julian Tuwim avslutade nämligen sin gymnasieutbildning i Łódź, och begav sig därefter till Warszawa för att studera på universitet. Det var nu hans litterära bana tog sin början. Och han bröt tydligt mot rådande konventioner om poesins utformning.

Julian Tuwim tycks ha älskat det urbana livet. Hans diktning präglades tidigt av stadens liv och ljud. Han var inte heller främmande för att plocka in slang i sina dikter, och det var det vardagliga språket som dominerade. Han värjde sig mot nationalistiskt pompös diktning, och ville att poesin skulle tillhöra folket. Det var kanske därför som han bildade den litterära gruppen Skamander 1918.

Men om man ska vara riktigt korrekt så fick inte gruppen något namn när den bildades. Det kom först ett år senare. Namnet Skamander ska syfta på floden Skamandros som flöt genom Troja i antikens Grekland. Varför de uppkallade sig efter denna flod, får någon av mina mer pålästa läsare förtälja, ty jag har inte lyckats hitta någon förklaring som jag kan förstå väl nog för att återge den i ord.

Precis som med Julian Tuwims egna diktning, ville gruppen göra rent hus med nationalromantiska strömningar. De var skeptiska mot den nationalism som under mellankrigstiden växte sig stark i Polen. Det var under denna tid som Tuwim skrev den dikt som gjorde honom känd för en bredare publik. 1929 publicerades dikten Do prostego człowieka, (En enkel man), i tidskriften Robnitik. Dikten är ett kraftfullt avståndstagande från krig och eliternas utnyttjande av de vanliga medborgarna. Tuwim vänder udden av sin antipati mot de som skor sig på vapenhandel, och mot de som skapar hat och misstro mellan folken. Det är en på samma gång enkel, och djup dikt. Språket är det som vilken person som helst, av de han mötte på sina urbana promenader, skulle kunna använda. Men kärnan i dikten plöjer rakt genom bankvärldens egoism, och politikers maktfullkomlighet.

Dikten i engelsk översättning:
A Common Man
When plastered billboards scream with slogans
‘fight for your country, go to battle’
When media’s print assults your senses,
‘Support our leaders’ shrieks and rattles…
And fools who don’t know any better
Believe the old, eternal lie
That we must march and shoot and kill
Murder, and burn, and bomb, and grill…

When press begins the battle-cry
That nation needs to unify
And for your country you must die…
Dear brainwashed friend, my neighbor dear
Brother from this, or other nation
Know that the cries of anger, fear,
Are nothing but manipulation
by fat-cats, kings who covet riches,
And feed off your sweat and blood – the leeches!
When call to arms engulfs the land
It means that somewhere oil was found,
Shooting ‘blackgold’ from underground!
It means they found a sneaky way
To make more money, grab more gold
But this is not what you are told!

Don’t spill your blood for bucks or oil
Break, burn your rifle, shout: ‘NO DEAL!’
Let the rich scoundrels, kings, and bankers
Send their own children to get killed!
May your loud voice be amplified
By roar of other common men
The battle-weary of all nations:
WE WON’T BE CONNED TO WAR AGAIN!

När jag läser En enkel man i ovanstående översättning blir det glasklart för mig varför Julian Tuwim är en poet som tycks ha befunnit sig i poesins absoluta mitt under mellankrigstiden. Dikten är ju, som ni själva kan se, både genialt politik och med en konstnärlig personlighet som är få skriftställares tillgång. (Vi är väl fler som känner oss manade än de som verkligen behärskar detta ansvarsfulla skrå.)

Men mellankrigstiden övergick ju som ni vet i andra världskriget, det krig som han faktiskt varnar för i ovanstående dikt, och med den kom också förintelsen. Med sitt judiska påbrå visste Julian Tuwim att han var tvungen att fly. Han flydde för till Frankrike, därefter till Brasilien, för att slutligen slå sig ner i USA. Därifrån samarbete han med den exilregeringen och de polska intellektuella som verkade från London. Samarbetet gnisslade dock tidigt, ty Tuwim kunde inte ställa upp på deras syn på Sovjetunionen.

Jag börjar osökt tänka på hans far. Var det kanske ändå så att hans far hade stött revolutionen 1905 i Ryssland, och att Tuwim kanske var en vänsterman?

Jag leker vidare med den tanken en stund, ty kan det förklara varför det är förhållandevis tyst om denne ordens mästare? Tuwim-året 2013 gick ju mig helt obemärkt förbi. Eller beror det på att jag först senare började intressera mig för Polen? Må så vara. Men det förklarar ju inte varför det bara finns några fåtal översättningar av Tuwim till svenska. De få översättningar vi har kan vi tacka fenomenala Anders Bodegård och Polska institutet för. (Vad skulle vi göra utan alla dessa tappra översättare?).

Någonting är i alla fall fel, ty Julian Tuwims diktning har en märklig aktualitet. Han spände dessutom enkelt mellan satirisk till mer allvarsam diktning. Enkelt han behärskade han även konsten att trollbinda barn med dikter som Lokomotivet. Och det har den dikten gjort i decennier. Det är kanske helt enkelt så, att riktigt stor konst inte blir rynkig och slapp som vi andra, utan får spänst och lyster ju äldre den blir.

Julian Tuwim återvände till Polen efter kriget och slog sig ner i Zakopane. Men han skulle inte bli särskilt produktiv i det stalinistiska Polen. Vad det berodde på kan vi bara sia om, men en unik och egensinnig begåvning som Tuwim kan haft det lätt att stå i givakt för överheten. Han var ju en man som inte tycks ha tilltalats av någon slags kult, kommunistisk eller nationalistisk. Men det måste också ha gjort så oerhört ont att återvända till Polen, när många av hans tidigare vänner och samarbetspartners dött eller mördats i kriget och förintelsen.

Julian Tuwim gick bort 1953, 59 år gammal.

Men jag tror inte att hans dikter någonsin kommer sluta söka upp sina läsare. Och mig fann han ju, efter en tid. Han kom snurrande som en sådan där ihärdig strandfluga, när jag läste om andra poeter från mellankrigstiden, så som Zuzanna Ginczanka. Han hade väl surrat runt en tid, men det var först då jag på allvar började studera hans fägring, och tillät mig att hänföras.


Julian Tuwim fångad i Stanisław Ignacy Witkiewicz penseldrag.

Share

Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.

Share

Om Abrahams sorg

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En ensam get står i förgrunden. Med lyft huvud tycks han speja ut ur bilden. Som om han frågar sig om mördandet och oroligheterna ska komma tillbaka. Himmeln har en oroväckande brandgul ton. Där borta brinner det. Vi förstår det helt tydligt. Målningen är skapad av Abraham Manievitj och föreställer enligt titeln pogromen i Kyjivs judiska getto 1919. (Destruction of the Ghetto, Kyiv) Han förlorade sin då 17-årige son i den pogromen. Det är lätt att erfara hans sorg i penseldragen. En ensam förtvivlad man, som fråntagits förmågan att känna glädje.

För 100 år sedan var Ukraina ett land och område som hade en stor judisk befolkning. Det är idag ofta svårt att tro. Under förintelsen mördades praktiskt taget alla judar i det vi idag kallar Ukraina. Men förföljelser och pogromer skedde långt tidigare. Under Chmelnytskyj-upproret på 1600-talet blev judarna utsatta för våld och mördades i tiotusentals. Man tvistar än idag om hur många som mördades då, men många källor säger att ungefär hälften av alla judar mördades under det uppropet.

Under hela tsartiden förekom pogromer, och det är därför kanske inte så konstigt att många judar trodde att bolsjevikernas revolution i Ryssland skulle leda till att judarna äntligen fick frid. Men det skulle tyvärr visa sig vara en svåruppnåelig dröm. I kölvattnet på inbördeskriget späddes fördomarna mot judar på. Alla sidor i konflikten gav sig faktiskt på judarna. De vita (alltså de som stödde den tidigare tsarens styre) begick flera pogromer. Även de röda bolsjevikerna gjorde sig skyldiga till pogromer samt de styrkor som stred för ukrainsk självständighet. Judarna var alltså ansatta från alla håll.

Det här våldet drabbade alltför många judar, och även då Abraham Manievitj. Han hade egentligen fram till dess att hans son mördades trott på bolsjevikerna. Han hade till och med varit i Moskva och genom sitt konstnärliga arbete visat sitt stöd för revolutionen. Men allt ändrades i och med att hans son mördades. Han tappade tron på det förlovade kommunistiska landet, och flydde.

Först begav han sig till Polen, därefter till London, men siktet var inställt på USA. Där hamnade han 1922. Den första tiden präglades av sorg och förvirring, men snart fann han en ny kreativ glöd. När han gick bort 1942 var han en buren konstnär och författare i det nya hemlandet. Han blev 61 år gammal.

Målningen nu ser nedan tillhör en av hans mest kända. Kanske för att förödelsen och sorgen är så tydligt markerat. Den här även jämförts med Picassos målning Guernica, som skildrar inbördeskriget i Spanien under 1930-talet.

Det är i år 100 sedan denna målning skapades till minnet av mordet på Abraham Manievitjs son. Ett minne som måste bevaras, och kanske borde 2019 också vara året då vi minns dem som mördades i dessa pogromer. Ty de förtjänar inte att gömmas undan i glömskans rike.


Målningen är funnen på Jewish Museums hemsida.

Share

Ett leende som skapar huvudbry

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag gillar honom inte. Han ler hela tiden”, säger min vännina. Det är vid sådana tillfällen som jag inser min annorlundahet här i Lviv. Jag har nämligen precis berättat om den ostförsäljare jag tycker bäst om på Halytskiy rynok. Jag gillar honom just för att han ler. Ofta och gärna. Det inger förtroende, tycker jag. Han gillar sitt jobb, sin ost, och mig. Därför köper jag just av honom, och inte av någon annan. Nå, det är väl egentligen bara halva sanningen. Jag köper också ost av honom då han har den bästa brieosten i stan. Den som är gjord av getmjölk.

Men min vännina håller inte med. Att han ler gör henne misstänksam. Och så tycker hon att det är besvärande. Vad har han att le för? säger hon misstroget.

Jag vet inte när vi i Sverige började le mot okändingar. Ty jag tror att det egentligen är ett nytt fenomen, dock så gammalt att jag inte känner en annan verklighet än den när vi ler stup i kvarten. Men titta på riktigt gamla fotografier, och leta efter leendet i deras mungipor, och du ska nog se att där inte kröks något leende. Munnarna är som streck i ansiktet på dem. Det gör ju inte att de ser otrevliga ut. Ofta ler deras ögon istället. Men det är egentligen väldigt ovant för min blick. Idag är munnarna alltid böjd uppåt på fotografier, och gärna med ett gäng vita huggtänder som lurar på vem de ska hugga in på.

Nå, det här med den leende ostförsäljaren får mig alltså att tänka på min annorlundahet. Just i dagarna är det något som jag återkommer förhållandevis ofta. Ty det vankas julfirande i Lviv. Ett julfirande jag inte riktigt kan reglerna för.

Varje år vid denna tid blir jag lika förvirrad. När är det julafton? Är det imorgon eller idag? Hur var det med de 12 rätterna som ska stå på bordet? Vilka är de och varför är de just 12? Ska halmet vara på eller under duken? Julklappar delar man inte ut, eller hur? Får man eller får man inte dricka alkohol? Och varför måste gröten Kutja vara så sablarns söt? Se där, huvudbry för en som drabbats av annorlundahetens gissel.

Oftast brukar det bli en massa maträtter på mitt bord, men tyvärr räknar jag ofta fel, och det händer att jag råkat få till flera rätter för mycket. Några avfällingar till Jesus lärjungar ingen utom jag känner till, brukar jag trösta mig med. Men aldrig blir det riktigt som det borde vara. Resultatet av mina ukrainska julbestyr blir alltid annorlunda, och jag erfar en känsla av att jag verkligen inte har förstått någonting av vad en ukrainsk jul verkligen kräver.

Hittills har jag dock inte varit så drabbad av annorlundaheten att jag ätit kinamat på den ukrainska julen. Ja, ni vet så som många amerikanska judar sägs göra när julen lamslår USA. Fast å andra sidan behöver väl just det där med att äta kinamat på julafton inte vara något tecken på annorlundahet. Det har väl hänt att jag övervägt att istället äta sushi. Men det har alltid visat sig vara svårare än vad jag trott. Ty Lvivs sushibagare firar tydligen också ukrainsk jul, och därför gått hem för att äta de där 12 rätterna jag inte riktigt förstått vilka de är, och så förstås den där gröten som är alldeles för söt.

När jag väl tänker efter så är det ändå inte så farligt med att ha drabbats av annorlundaheten. Jag förväntas ju vara annorlunda. Värre är det för ostförsäljaren på Halytskiy rynok. Han förväntas ju inte vara annorlunda. Men ändå ler han, vilket verkligen är väldigt trevligt och nu känner jag att jag faktiskt måste ha sådan där utsökt god brieost gjord på getmjölk. Jag låter osten smälta i munnen, och drar mig till minnes den gången då ostförsäljaren sa att det var så trevligt med mig och sambon för vi ler alltid. Jag tänkte inte på det då, men nu förstår jag att han nog sa så ty det är nog inte fasligt många som bemöter hans leende.

Min vännina tar en bit av brieosten, och tittar på mig. “Jag ska nog gå till den där ostförsäljaren igen, och säga att jag varit hemma hos er och ätit hans ostar”, säger hon. Och jag tänker att då får hon nog stå ut med att han kommer att le, ty jag har en känsla av att det är en tanke som han kommer att bli väldigt förtjust. Och något får mig att tro att min vännina inte kommer att misstycka. Nå, låt gå för den här gången, kommer hon nog tänka.


Halytskiy rynok har gamla anor. Det här fotografiet är från förra sekelskiftets början. Det går ju inte att urskilja några ansiktsspasmer, men något säger mig att ingen ler. Gumman där till höger ler nog inte. Hon kisar nog bara mot solen.

Share

Ett år med hög svansföring

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika
Tags:

(Läsningstid: 1 minut)

En sådan här dag ska man väl skriva någon slags sammanfattning av året som gått, eller förhoppningar inför nästkommande år. Det tänker jag givetvis inte göra. Att blicka bakåt har aldrig tillhört min starka sida, detta trots att dåtid och historia intresserar mig. Men det är väl skillnad på att försöka ruska liv i omvärldens historia, och att plaska runt i sin egen nostalgitripp.

Något som jag dock är väldigt nöjd med är att jag har skrivit väldigt mycket. Varken illasinnade algoritmer eller en surmulen Jante har lyckats lägga krokben för mig. Och så hoppas jag att det ska förbli.

Med en provocerande hög svansföring vandrar jag vidare in i det nya året, och jag hoppas att jag har förmågan, energin och möjligheten att fortsätta så.

Och med dessa ord önskar jag alla läsare, eller de på bara tillfälligt besök, ett riktigt gott nytt år! Jag önskar er all välgång jag kan uppbringa och att lyckan och hälsan står er bi.

Gott nytt år!
Happy New Year!
З новим роком!
Szczęśliwego nowego roku!

שנה טובה!

צופרידן נייַ יאָר!

 

Dagens polska affisch
Szczesliwego Nowego Roku Jacek Bromski
Av Andrzej Pągowski
År 1968

Share

En lintott mellan två avgrunder

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

24 december
Dagens polska affisch
Na gwiazdkę dobry książki (En bra bok till jul)
Av Jan Mucharski
År 1930

När jag inledde den här adventskalendern den första december med blyga lucka 1, trodde jag att min livs första egenhändigt tillverkade adventskalender skulle bli sporadisk. Dyka upp lite här och var när den behagade. Det enda som den, min första analys av min verksamhet tordes visa på, var en särdeles dålig självkännedom. Jag är tydligen mer envis än jag anade. Dessutom verkar det som om att jag har en fasligt god förmåga att tävla med mig själv. Det är väl ett resultat av att jag är enda barnet. I avsaknad av andra att tävla med har jag lärt mig att köra med mig själv.

Men nu låter det kanske som om mitt adventskalender-projekt enkom inneburit en hetsjakt mot mitt ego. Så har det inte varit. Det har varit otroligt givande. Flera nya kunskaper har jag förärats på denna marsch mot lucka 24. Saker som gett mig än lite bättre insikt i den region jag bor i, i Polens historia och rika kulturarv. Jag har också fått se hur nära förbundet Ukraina är med sin granne i väster. Adventskalendern har dessutom fått mig att försöka tänka i nya banor. Ibland har det ju inte funnits någon information om vare sig affischens skapare eller produkten den vill uppmärksamma. Då fick jag försöka hitta på något annat sätt att fylla raderna. Som idag, där skaparen av affischen inte fått något annat renommé på internet än att han var grafiker och arkitekt.

Fast det är inte riktigt sant att det inte finns något annat att säga, ty den fina affischen, med flickan som läser en bok vid granen, är en beställning av det polska krigsministeriet. Man skulle ju kunna tänka sig att de ville ha en julaffisch med bomber och granater. Men icke. De väljer en liten lintott i klänning.

Och det är förstås fullkomligt logiskt. 1930 var Polen ett land som upplevt en över 100 år lång delning och förtryck av Tsarryssland, Preussen och Habsburgska imperiet innan man efter första världskriget uppnådde självständighet 1918. Därefter hade man flera uppslitande krig med sina grannar under de första åren av självständighet. Man hade 1930 faktiskt bara haft fred i nio år.

Inte visste väl krigsministeriet då, 1930, att nio år senare skulle landet åter kastas in i ett krig, och med en ockupation som skulle mörda många tusentals polacker och i princip utplåna alla judar i landet. Och inte heller den lilla linotten vid granen hade ju en aning om det. Ty vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte.

Med dessa, lite bombastiska ord, önskar jag er alla i alla fall en synnerligen God jul, mina välartade läsare. Och jag vill också tacka er för ert tålamod och stöd. För era inpass och hjälp med idéer och er sakkunskap. Och för era delningar och hjälp att sprida min adventskalender. Ingen nämnd ingen glömd! Utan er skulle mina oförtröttliga ordkrumbukter bara vara pladder ut i tomma luften.

Med en djup bugning,
Er allra ödmjukaste tjänare

Share

En polsk-ukrainsk angelägenhet

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december
Dagens polska affisch
Naftusia, zeson zimowy Trukawiec (Naftusia, vintersäsongen i Trukavets)
Av Jan Janosz
År 1930

År 1827 öppnade första hälsobadet i Trukavets, och nio år senare stod de första stora hotellkomplen färdiga på kurorten. Det blev en omedelbar succé. Många rika knösar vallfärdade dit. På 1850-talet besökte brodern till den habsburgska kejsaren Franz Josef orten. För att få fler besökare till platsen färdigställde man 1911 en järnväg, och två år senare hade man runt 5000 besökare om året.

Efter första världskriget blev Trukavets polskt. Ja, nu skedde det inte bara av sig själv och helt utan knot. Först skulle det polsk-ukrainska kriget skapa oreda fram till 1919. Sedan tog det polsk-sovjetiska kriget vid. Det pågick ända till 1921. När freden kom blev kurorten alltså polsk.

Under den polska mellankrigstiden formligen exploderade Trukavets. Nå, nu på ett positivt sätt. Hotell poppade upp som ur jorden. Kända polacker åkte dit för att vila upp sig. Bland dem fanns poeten Julian Tuwim, författaren och konstnären Bruno Schulz, författaren Zofia Nałkowska, statsmannen Józef Piłsudski och så vidare.

1931 nådde dock kaoset och mörkret åter Trukavets. Två ukrainska nationalister mördade den polska politikern Tadeusz Hołówko. Märkligt kan man tycka, ty han var den främsta förespråkaren för en fredlig lösning på de spänningar som rådde mellan ukrainare och polacker. Mordet på honom ledde i alla fall till att ukrainarnas rättigheter inskränktes än mer, och en misstänksamhet mellan folken slog rot. En misstänksamhet som än idag tittar fram och sprutar sitt gift över kontakterna länderna mellan.

Men det bekommer egentligen inte Trukavets, enär kurorten är fortfarande ett populärt resmål för trötta eller bara törstiga besökare. I dagens Ukraina är man mycket stolt över kurorten, och om man har befunnit sig i västra Ukraina en tid så har man nog fått rådet att åka dit både en eller flera gånger. (Eller så ser jag bara väldans trött ut.)

Share

%d bloggers like this: