viewpoint-east.org

På böckernas sidogata

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han står och väger från fot till fot. Ögonen letar sig fram mellan de prydligt utplacerade rariteterna som hägrar innanför skyltfönstret till det antikvariat på gatan Szpitalna i Kraków som han står framför. Det råder en särdeles ordning här, en sådan ordning som nog allt skulle tilltala en herre med den slags ytterrock som han bär. Här hänger ålderstigna kartor, gulblekta affischer av exotiska djur, 60- eller möjligen 70-tals pocketböcker med färgglada och sällsamma omslag. De samsas med gedigna men ändå ganska uråldriga och något stofila uppslagsverk, samt att här också skymtar fram en polsk affisch som sin vana trogen har tolkat en helt vanlig företeelse genom en ellips av vettlösa förvrängningar.

Szpitalna har sett många ålderstigna böcker vandra från hand till hand, och om sanningen ska fram har Szpitalna även sett hur många med förhållandevis städade överrockar eller kappor stått och trånat efter någon skrift. I över 200 år har gatan nämligen varit en scen för försäljning av begagnade böcker. Szpitalna var dock inte antikvariehandlarnas val. De flockades initialt på Rynek Główny, men fick flytta till Szpitalna när deras handel blev för omfattande. Inledningsvis var det ett skrå som före andra världskriget och Förintelsen främst innehades av stadens judar. Varför det förhöll sig så har dock tidens tand valt att gömma i bland historiens alla upplysningar.

Det var därtill männen i familjerna som startade rörelserna, men när de gick ur tiden tog döttrarna eller hustruarna över. Därav blev yrket följaktligen ett skrå för många judiska kvinnor i staden. Ett sådant exempel är historien om Leibl Taffets antikvariat. Han tillhörde en av de första som år 1800 öppnade sitt antikvariat på Szpitalna. När han dog tog hans son över, som flankerades av sina båda döttrar. Båda döttrarna skulle sedermera starta egna antikvariat, men det var dottern Dina (som gift fick hon efternamnet Seiden) som skulle föra yrket vidare.

Hennes dotterdotter, Maria Seiden, skulle förfoga över ett antikvariat ända till 1950-talet. Det skulle dock visa sig vara svårt att övertyga kommunisterna att få fortsätta hennes verksamhet på Szpitalna, och hon plågades ständigt av deras försök att sätta käppar i hjulen för hennes verksam. Det hjälpte inte heller att hon påtalade att hennes antikvariat var det enda i Polen som hade en gedigen judisk avdelning med flera viktiga verk. Tilläggas bör att antikvariat under denna tid även fungerade som privata bibliotek. När Maria så drog sina sitt sista andetag, valde hennes efterlevande att skänka verken till Jagellonska universitetets bibliotek, där de återfinns än idag.

Men det var emellertid nu inte enkom kvinnor som drivit antikvariat på Szpitalna, och som lämnat spår till eftervärlden. Izaak Mandel Himmelblau ägde en ett antikvariat på nämnda gata under 1800-talets senare hälft. Historien förtäljer att hans antikvariat fungerade som vapengömma under januariupproret (1863-64), då polackerna satte sig upp mot sina härskare Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Efter hans död tog hans hustru Estera över tillsammans med sonen Fabian. Det sägs om Fabian att han närde en så otyglad kärlek till sina böcker att han uppfattade varje potentiell kund som en fiende. Fabian hade dessutom en fenomenal kunskap i hur man uppsökte gamla polska trycksaker, vilka han mycket motvilligt sålde. Han gjorde dock ett undantag för Jagellonska biblioteket, till vilka han sålde de mest ovärderliga föremål han hade lyckats lokalisera. Än idag återfinns dessa bland bibliotekets många klenoder.

Mannen som står och väger från fot till fot framför skyltfönstret på Szpitalna kanske har kännedom om denna historia, och kanske är han som Fabian, Maria, Dina och Liebl var; en bibliofil, som har svårt att avstå ytterligare ett förvärv. Och kanske är han därför trots allt tillfreds med att porten till antikvariatet till synes är stängd idag. Vem vet, kanske sitter det en Fabian där inne, som vägrar att avvara några föremål ur sin samling till någon motbjudande illitterat.


Film ORWO photo utgången juni 1994. Kamera Olympus OM-1. Fotograf undertecknad. Fångad i september 2021.


Vid syrsornas sång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längst ut på ett vajande grässtrå sitter en syrsa och omsorgsfullt gnider sina antenner med sina långa gängliga framben. Ett tidlöst tidsfördriv, inför en möjlig entonig konsert i solnedgången eller när natten därpå svept sin mörka cape över syrsornas hemvist. När natten inträtt måste man som syrsa vara extra vaksam, och använda sitt enda öra, som för övrigt sitter på magen, för att lyssna efter fladdermösssens vingslag. När de svingar genom luftrummet bör man man falla platt till marken, på syrsors vis.

Kanske sjöng just en sådan här syrsa för Lena Küchler-Silberman, när hon någon gång som liten flicka hade lämnat sitt föräldrahem för att strosa på bergknallen ovanför Wieliczka, som ligger därnere nerbäddad i sin trygga dal.

Lena Küchler-Silberman såg dagens ljus för första gången i Wieliczka för 111 år sedan. Det finns mycket sparsam information om Lena Küchler-Silbermans unga år. Det går varken att uppbåda i vilken skola hon gick, eller var hon bodde i Wieliczka. Vad vi däremot känner till är att hon senare studerade vid det hebreiska gymnasiet i Kraków, och sedermera pedagogik och psykologi innan hon återvände till Wieliczka och gifte sig och fick en dotter.

Man skulle ju önska att Lena Küchler-Silberman därpå skulle ha skänkts ett förutsägbart och ganska händelselöst liv, men tyskarnas ockupation av Polen, och den efterföljande Förintelsen, ville dessvärre annat. Tillsammans med traktens alla judar, spärrades Lena och hennes familj in i gettot i Wieliczka. Enligt Lena Küchler-Silbermans vittnesbörd ska hennes dotter ha rykts ifrån henne under denna tid. Trots den bottenlösa sorg som åsamkats henne, lyckades Lena Küchler-Silberman uppbringa styrka och kunde mirakulöst fly ut ur gettot i Wieliczka till Warszawa.

Lena Küchler-Silberman levde under falsk identitet i Warszawa, och kunde således röra sig ganska fritt i staden. Det innebar att hon även kunde bistå med att ta förnödenheter till alla som internerats i Warszawas getto, och det var vid ett av dessa uppdrag som hon satte sitt avtryck i historien. En dag i juni 1942, upptäckte hon ett ensamt spädbarn som låg ovanpå sin döda mamma. Skärrad av åsynen av det ensamma och dödsdömda barnet, beslutade Lena Küchler-Silberman att fjärma barnet från dess utsatta plats. Med barnet bokstavligen instoppad under kappan lyckades hon smuggla barnet förbi Gestapo och ut ur gettot. Väl på andra sidan gick hon till en kloster, som efter viss övertalning, beslöt att ta sig an barnet.

Resten är, skulle man kunna säga, historia. Lena Küchler-Silberman skulle under åren för Förintelsen, rädda hundratals barn.

Det fanns många kvinnor med Lena Küchler-Silbermans mod under Förintelsen. De kallas av forskare och levnadstecknare för “surrogatmammor“. Kvinnor, som med risk för sina egna liv, räddade försvarslösa barn undan en annars säker undergång. Lena Küchler-Silberman fortsatte sitt arbete för barnen även efter Förintelsen, då återvände hon till Kraków, och kunde med den judiska församlingens hjälp inrätta ett hem i Zakopane för föräldralösa judiska barn. Från Zakopane tog sig Lena Küchler-Silberman och alla hennes skyddslingar senare vidare till Israel, som de anlände till 1949. Tio år senare utkom hon med boken Mina hundra barn, där hon beskriver sina uppleva under Förintelsen, samt resan till Israel. Boken blev en enorm succé, och filmatiserades 1987, samma år som Lena Küchler-Silberman gick ur tiden.

Tystnaden bryts av att syrsan beslutat sig för att sjunga sin entoniga sång, trots att skymningen ännu kan dra benen efter sig ytterligare några timmar innan den ska gå till sitt arbetspass. Och nog är det så att den sjunger så som syrsorna gjorde för Lena Küchler-Silberman, när hon som liten, och ovetande om vad som väntade henne, kanske gick en promenad uppför denna kulle. Där borta i horisonten, bortom Wieliczka, kunde hon nog också skönja hur Kraków breder ut sig i sitt böljande landskap.


Lena Küchler-Silberman 1945.


Utsikten mot Kraków.


Hagith – en studie i människors ondska

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I kyrkan Kościół św. Katarzyny (Heliga Katarinas kyrka) råder en förtätad stämning, ty första konserten i årets upplaga av Festiwal muzyki polskiej (Festival för polsk musik) kommer snart att inledas.

Den första konserten är ett konsertant uppförande av Karol Szymanowskis opera Hagith. Operan skrevs 1912-1913 under Szymanowskis tid i Wien, men uruppfördes först 1922. Hagith utmärker sig för sina påtagliga dissonanser och harmonierna får stå åt sidan. Det är en tät orkesterstruktur och stundtals känns det som om tonerna och de olika stämmorna klättrar över varandra för att nå fram till ett crescendo. När Szymanowski skrev Hagith var operagenren ny för honom. Det är därför möjligt att han inte riktigt behärskade konstformen. I efterhand har verket kritiserats för sitt fattiga libretto, som skrevs av Szymanowskis vän Felix Dörmann, som tidigare främst hade skrivit libretto till operetter. Den sistnämnde var även vän till prins Lubomirski, som tillka var Szymanowskis sponsor. Det är rimligt att anta att man valde Dörmann till att skriva librettot då man hoppades att han skulle kunna bistå med lanseringen av Szymanowski. Trots det fick operan mycket kritik vid uruppförandet. Källor anger att en bidragande orsak kan ha varit att Szymanowski levde i kretsar med homosexuella män, något som givetvis retade kyrkans folk, särskilt då temat för operan är religiöst.

Librettot utgår nämligen från Gamla testamentet, och särskilt första kungaboken. Det är en berättelse om svek, svartsjuka, kärlek och död. Operan har inte bara kritiserats för sitt libretto, utan även för att karaktärerna skulle vara för endimensionella, men samtidigt är det en fascinerande studie i människors ondska, ett tema som fascinerade Szymanowski och som han ofta återkom till.

Hagith sätts sällan upp, och endast ett fåtal inspelningar har gjorts. En av orsakerna lär vara instrumenteringen, som innehåller orgel, celesta, tramporgel och en herrans massa folk på slagverk. Vidare kräver den två harpister, tre på oboe, fyra flöjtister tillsammans med lika många på piccolaflöjt, engelskt horn, fyra klarinetter plus en basklarinett, tre på fagott, samt kontrafagott. I bleckblåset är det också fullt till sista plats, med sex horn, fyra på trumpet, lika många på trombon samt en bastuba. Därutöver återfinns förstås hela stråksektorn samt en kör, och så de fem sångarna.

Luften vibrerar efter en stund i Kościół św. Katarzyny. Dirigenten Maciej Tworek har ett precist anslag, samt leder orkestern (Schlesiens filharmoniska orkester) och sångarna med sådan intensitet att tonerna tycks flyga ur hans händer, och tillika genomströmma hans kropp. Det är öronbedövande starkt, och ett oerhört komplext stycke konst. Här finns inga döda, eller lugnare partier. Det glöder från första tonen, till den avslutande knallen som Tworek skickligt låter sväva upp i kyrkans väldiga valv innan publikens ovationer tillåts ta vid. Och vem vet, kanske hördes tonerna ända fram till Karol Szymanowskis grav, som återfinns i den intilliggande kyrkan Skałka (även Bazylika św. Michała Archanioła i św. Stanisława Biskupa w Krakowie).


Lyssna till Hagith.


Vad är polsk stil?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vad är polsk stil? Svaret på den frågan blir nog olika beroende på vem man frågar, och i vilket sammanhang den ställs. Vi tenderar ju att svara så som vi tror att frågeställaren vill ha svar. På nationalmuseet i Kraków (Muzeum narodowe w Krakowie) pågår just nu en utställning där man gör ett försök att mejsla ut vad som möjligen kan vara en polsk stil. Under fyra år kommer museet att skapa fyra utställningar med samlingsnamnet 4 x nowoczesność (4 x moderniteten). Under dessa fyra utställningar kommer man att fördjupar sig i fyra olika epoker.

Den första utställningen heter Polskie style narodowe 1890-1918 (Polska nationella stilar) och tar sitt avstamp i förra sekelskiftet, som på många vis var en dynamisk tid i Europa. Industrialiseringen vederfors i de flesta europeiska länderna, och gemensamt med denna förändring ville folken söka sin identitet. Det här var således inte något som enkom skedde i Polen. I övriga europeiska länder förekom samma slags vilja att söka sin unika röst i moderniseringens tidevarv.

Utställningen på nationalmuseum i Kraków inleds med att vi får stifta närmare bekantskap med konstnären, konstteoretikern och amatörarkitekten Stanisław Witkiewicz (1851-1915). Witkiewicz la grunden till en helt ny konstinriktning, Zakopane-stilen. Upprinnelsen var att Witkiewicz fick i uppdrag att bygga en villa i Zakopane. Istället för att blicka mot utländska stilar, lånade han byggteknik och mönster till utsmyckningar från bergsfolket goralerna som lever i de västra delen av den Karpatiska bergskedjan, en region som kallas Podhale. Det var hos detta folk som Witkiewicz tyckte sig finna den riktiga polska stilen. Men Witkiewicz valde även att införa vissa element från jugend, den tidens tongivande konstuttryck. Resultatet blev den rustika villan Koliba, som finns att besöka än idag i ovannämnda stad.

I spåren efter Witkiewicz succé med sin villa (och flera andra byggnationer som han ritade), följde en stöm av efterföljare. Bergsfolkens folkloristiska uttryck (alltså inte bara deras hus) hade helt enkelt blivit dåtidens stilikon. Alla ville vara som och med Podhales folk. Witkiewicz menade att man genom Zakopane-stilen nu hade lyckats föra samman låglandets folk med bergsfolken, och därmed förena det polska folket under ett gemensamt tak, med en gemensam kultur.

Men Stanisław Witkiewicz var inte ensam om att göra anspråk på att vara en stilbildare under förra sekelskiftet. En annan Stanisław, den store dramatikern, konstnären, poeten Stanisław Wyspiański, var inte sen med att ansluta sig. Wyspiański tillhörde konstgruppen Młoda Polska (Unga Polen), en samling konstnärer, poeter, författare, dramatiker, som vurmade för dekadens och bohemisk leverne. Folkloristiska uttryck passade denna grupp väl, och eftersom gruppen var tongivande under denna tid, fick deras intresse för Zakopane-stilen ett stort genomslag. Wyspiański var en man som gick sina egna vägar, och när han tog sig an Zakopane-stilen, gjorde han sin vana trogen att gå något längre än andra vågade. Wyspiański förstärkte och överdrev uttrycken. Ett exempel som talar sitt tydliga språk är inredningen till konstnärsklubben i Kraków, som han skapade. Möblerna som visas på utställningen på nationalmuseet är på samma gång lekfulla som de är bombastiskt pompösa. Det är troligen blott Wyspiański som kan skapa något så provocerande svulstigt utan att det för den delen blir fult.

Några mil längre österut, i Lviv, pågick en liknande strömning som den som skedde i Kraków och Zakopane, och en del av utställningen tillägnas denna rörelse. Men i Lviv blickade man istället mot Karpaternas huzuler. Här förenades både polska och ukrainska konstnärer i sin fascination för huzulerna och deras brukskonst. För ett ovant öga kan skillnaden mellan goralernas och huzulernas bild- och symbolspråk förefalla vara identiska. Men vid en närmare granskning ser man att där goralerna använder blommor och blad som uttryck, väljer huzulerna istället abstrakta mönster, med glimmande pärlor och stenar för att förhöja formerna. Det var dock inte ovanligt att man kombinerade huzulernas motiv med Zakopane-stilen. Man skulle således även kunna säga att det därmed uppstod ett unikt och mycket säreget galiziskt uttryck.

Utställningen på nationalmuseet i Kraków är gedigen och man har gjort ett brett urval av föremål för att ringa in vad som skulle kunna vara polsk stil vid förra sekelskiftet. Man har bland annat samlat fotografier, målningar, keramik, vävda mattor (kallade kelim), möbler, affischer. Utfallet blir gott, då besökaren skänks en unik möjlighet att urskilja de olika yttringar som rymdes under denna tid. Utställningen lyckas dessutom med konststycket att vara särdeles informativ, utan att för den delen använda sig av politiska pekpinnar. Det bådar gott för de tre kommande utställningarna.

Sammanfattningsvis kan man hävda att den polska stilen under förra sekelskiftet således var lika mycket del av en europeisk rörelse att söka sin identitet, som ett myller av olika regionala uttryck. Men det är klart, det beror ju på vem man frågar och i vilket sammanhang.


Fotografier på Stanisław Witkiewicz och hans vän Józef Siedelcki, samt en modell till ett av Witkiewicz hus.


Stol och bord från villan Koliba.


Intressant detalj på en hylla.


Konstnären Józef Mehoffers förslag till utsmyckning av armeniska katedralen i Lviv. Förslaget ratades.


Stol ritad av Wyspiański. Beställare var Tadeusz Boy-Żeleński och hans fru Zofia.


En av Wyspiańskis stolar till konstnärsklubben i Kraków.


Vävda mattor, kelim.


Inredning av konstnären och designeern Karol Tichy. Runt förra sekelskiftet.


Inspirerades av huzulerna.


Ett kylskåp med rejäla beslag.


På Wandas kulle

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mellan området som tidigare rymde Polens märkligaste stålverk, Huta im. T. Sendzimira, och en bullrig motorled, höjer sig en vacker, grön kulle. Trots dess omgärdade tillstånd, råder här ett exceptionellt lugn. Vägens rytande stämma göre sig inte besvär. Stålverket har idag tystnat, och det är väl egentligen bara dess anläggningar med tillhörande tågspår, som skvallrar om att det här en gång var arbetsplats för runt 40 000 och att de producerade stål till hela världen. Men kullen vi står på tillkom långt före någon kände till vad stålverk månde vara.

Wandas kulle (Kopiec Wandy), som kullen heter, och har ett omtvistat ursprung. Man vet helt enkelt inte hur gammal kullen kan vara. Den kan vara över tusen år gammal, eller kanske ännu äldre. Namnet kullen fått kommer från legenden om den särdeles vackra, hedniska prinsessan Wanda, som enligt samma källa skulle ha levt på 700-talet. Hon skulle, om vi nu ska lita på legender, vara dotter till Krakóws grundare, kungen Krak. Wanda ska även ha haft två bröder, Krak och Lech. Legenden är förtegen om vem som var deras mor.

Nåväl, Krak var kung över det hedniska folket som levde vid Wisła. De hade det dock besvärligt, ty de plågades av en glupsk och lättretad drake som (möjligen) lystade till tilltalet Waweldraken (Smok Wawelski). Han åt allt som kom i hans väg, därtill var han även listig. Draken bodde i en grotta under det som sedermera skulle bli slottet Wawel. Man började därför smida planer för hur man för gott skulle kunna göra sig av med draken, och som med många sagor (om man får kalla legender så) lyckades man. Det enda problemet är att det råder lite oenighet bland legenderna om hur det gick till. Ena versionen säger att Kraks två söner, hans namne och den andre sonen Lech, överlade med varandra, och kom fram till att det enklaste sättet att göra sig av med en besvärlig drake var att fylla ett kalvskinn med svavel, och sedan lura draken att äta upp deras fyllda kalv. Planen lyckades, draken var slug men också sugen på att sluka det mesta, och lär därmed gått en hiskelig död till mötes. Efter att draken var död började de två bröderna träta om vem som hade tagit draken av daga. Lech mördade sin bror, och utropades till kung. Men hans illgärning hann i kapp honom, och han avsattes, och jagades ut ur landet. Folket döpte därefter platsen till Kraków, efter den mördade brodern. Den andra legenden säger däremot att det var kung Krak själv som mördade draken, och att han därefter byggde slottet Wawel på berget ovanför drakens tidigare boning. Vi lär nog aldrig kunna få någon reda i det där, enär legender har en förmåga att gäcka sanningen en smula.

Men Wanda då? Gjorde hon något annat förutom att vara vacker? Jodå. Man skulle kunna säga att hon räddade Kraków från att erövras av dåtidens tyskar. En tysk prins ska ha blivit så förälskad i henne att han beslöt sig för att försöka härska över det hedniska folket vid Wisła. Men trots att kung Krak och hans folk var hedningar, lyckades de besegra den mer rustade tyske prinsen. Fast hotet från prinsen ville inte försvinna, och Wanda ska ha dränkt sig i Wisła, för att förhindra den tyske prinsen från att få bestiga tronen över Wisłas folk. Hennes grav ska enligt legenden var den kulle vi står på. Men trots att man gjort utgrävningar har man inte lyckats bevisa att kullen innehåller någon Wanda. Hennes far, kung Krak, ska ha en egen kulle, Krakus Kopiec i Podgórze. Även där har man gjort utgrävningar, utan att ha lyckats fastställa något överhuvudtaget, frånsett att kullen är mycket gammal.

Legenden om Wanda var, under romantikens 1800-tal, av många mycket kär. Kanske är det därför som vi kan finna en skulptur på Wandas kulle som den store konstnären Jan Matejko har formgett. Skulpturen placerade på toppen år 1890, och finns här än idag. Ryktet om legenden om prinsessan Wanda nöjde sig inte med att stanna i Polen. Den letade sig även till Tjeckien, och till tonsättaren Antonín Dvořák, som under några intensiva månader 1875, skrev operan Vanda i fem akter om den vackra och viljestarka Wanda. Operan hade premiär ett år senare i Prag.

Oavsett om det ligger någon sanning i historien om Wanda, är hennes kulle den kanske mest charmerande av Krakóws kullar. Förutom kung Kraks kulle, som nämndes ovan, finns två till. Den kanske mest iögonfallande är Kościuszkos kulle (Kopiec Kościuszki), som färdigställdes 1823. Lite längre ut från stan ligger Piłsudskis kulle (Kopiec Piłsudskiego) som tillkom under mellankrigstiden. Båda dessa, samt Kraks kulle, är mycket större och pampigare än Wandas kulle. Men Wandas kulle har den fördelen att den hart när känns mer genuin. Kanske beror det på kulles lite undangömda placering, eller så är det för att här faktiskt vilar en alldeles riktig hednisk prinsessa. Ty här råder rentav ett magiskt lugn.


Wandas kulle.


Jan Matejkos skulptur.


Wanda tolkat av Andrzej Piotrkowczyk år 1578.


Galiziska degknyten

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På tallriken ligger de nu, de degknyten som förenar västra och östra Galizien. I folkmun kallas de här i Kraków, för Pierogi ruskie. Men deras egentliga tilltal torde vara pierogi galicyjskie, galiziska piroger, tycker undertecknad, som när ett nästan ohälsosamt intresse för allt som rör Galizien. De är måhända även det mest galiziska man kan uppbringa, då de genom sin blotta existens förenar de västra och östra delarna.

Det finns nu möjligen någon av er som tror att pierogi ruskie har något med Ryssland att göra, men det är givetvis fel. Väldigt lite har med Ryssland att göra i den här regionen. Inte ens maten vill kännas vid något släktskap med den bullriga jätten i öster. Ruskie kommer från termen Rutenien, och förnärmligast Röd Rutenien.

Området som ringar in beteckningen Röd Rutenien löper genom Lillpolen, vidare österut längs med floden San, omfamnar Lublin, Przemyśl, Lviv, Ternopil, vidare österut mot floden Dnipro, och i norr avslutas området (enligt vissa) i Prypjat, som ligger i dagens Belarus (den senare är mest känd för att vara närmaste större ort i närheten av Tjernobol).

Det är lite oklart när exakt termen uppkom, men en teori är att den härrör från 1200-talet. Man skulle då ha låtit sig inspireras av det altaiska språket, som enligt vissa lingvister innefattar bland annat de turkiska och mongoliska språken. Inom det altaiska språket lär det ha förekommit en förkärlek för att ge väderstreck olika färger. Rött befiniera söder, vit skulle känneteckna väster, och svart var norr. Termen Rutenien kommer troligen från folket som bodde i området som undertecknad envisas med att kalla Galizien, och de lär ha kallat sig själva för just rus. Men termen Rutenien bär en latinsk språkdräkt, och det var nog inte så det östslaviska folket själv kallade sitt landområde. Tilläggas bör att det alltså även finns Vit Rutenien och Svart Rutenien, men de ligger ju inte i Galizien, och får därför finna sig i att nonchaleras i denna text.

Man bör dock erinra sig ännu en gång att Rutenien inte är samma sak som Ryssland. Hur Ryssland blev just Ryssland tvistar ännu de lärde. En, förhållandevis accepterad, teori är att hela missförståndet och sammanblandningen mellan Rutenien och Ryssland skapades av Ivan den förskräcklige år 1547. Han hade då erövrat delar av Rutenien, och ville därmed, för att använda modern svenska, förtydliga sitt CV. Han tillförde “tsar och storfurste över hela Rus” till sin titel. Därav uppkom en förvirring som lever kvar än idag, i synnerhet när några tillfälliga besökare i Galizien tror sig äta något som härrör från Ryssland, när de istället äter det kanske mest oryska man kan tänka sig, nämligen galiziska piroger. I det här området har man nämligen aldrig sett med blida ögon på Ryssland. Liknande degknyten i Ryssland kallas pelmeni men har helt annat innehåll, och har en väldigt tillkrånglad form, som det sig bör när något är ryskt.

Fast egentligen är det hela ännu mycket mer komplicerat än ovan angivet, ty bara några mil från Kraków finns det inga pierogi galicyjskie att finna. I östra Galizien, i exempelvis Lviv, lystrar dessa små degknyten till tilltalet varenyky (вареники), och de tillhör husmanskosten. Så som de tillika gör här i västra Galizien. Skillnaden mellan dessa två syskonrätter är dock försumbar, och det är möjligen enkom dess lite olika storlek (de är mindre i östra Galizien), och deras form (i västra Galizien är kanterna något mer vågiga än de är i östra Galizien) som gör att man kan hävda att det alls finns någon differens mellan dem. De är således kanske inte ens syskon, utan snarare en och samma, eller möjligen tvillingar, med olika tilltal. Galiziska är de vilket som. Tillbehör till våra galiziska degknyten är, både väster- och österut, lök. I Lviv är det dock inte ovanligt att man strör över stekt svål (шкварки).

Men nu kan man ju undra vad de galiziska pirogerna, eller varenyky, innehåller. Insidan av dem rymmer en härlig sammanblandning av ost, potatis, lök, salt och peppar. Denna massa omslutes av en deg bestående av mjöl, vatten och salt (ibland tillsätter man ett ägg för att få en mindre klibbig konsistens). Degen kavlas ut till det att den är så tunn att den nästan ger vika. Ju tunnare desto skickligare kock. Man skär därefter ut runda kakor (bäst är att använda ett glas som form), och därpå fyller man rundlarna med den härliga massan, viker dem på mitten, innan man fäster ihop dem, med eller utan vågig kant. Sedan är det dags att koka dem i rikligt med vatten. När våra knyten flyter upp till ytan är de nästan klara. Ha bara tålmod någon sekund till, så att innanmätet blir ordentligt genomkokt.

Så var det med det! Smaklig spis!


Våra galiziska degknyten.


Fragment av karta över Lillpolen och Röda Rutenien, från 1507, och Av Martin Waldseemüller.


Från glasveranda till brutalism

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det slamras lite nervöst med tallrikarna och besticken när de lyfts från bordet. Kanske är servitrisen lite ovan i sin gärning att servera törstig och hungrig klientel, ty det har ju gått sju månader sedan senast det satt besökare vid alla borden. Ja, alla borden, enär det är svårt att finna en ledig plats på uteserveringarna i Kraków. Redan kl 00.01 på natten mot lördagen den 15 maj satt det, möjligen något frusna själar vid borden, och girigt läppjande på ett glas fyllt till bredden med öl, vin, eller en drink med ett egenartat namn. Det var nämligen då, exakt på det klockslaget, som det äntligen blev tillåtet för restaurangerna, kaféerna, barerna att hålla öppet för sittande gäster.

Kraków har känts onödigt intig och nästan naken utan slamrande servis och restaurangbesökares glada tillrop. Just det inslaget i stadsmiljön är något som hart när blivit en av de viktigaste beståndsdelarna i Krakóws gestalt. Och det är givetvis inte något nytt fenomen. Som allt i Kraków, vilar det på en fast stöttepelare som kilar sig rakt genom decennier och århundraden.

Det finns många serveringar att hänvisa till, för att befästa det påståendet, men en av dessa är det omtalade kaféet Wiosenna. I folkmun kallades det dock rätt och slätt Drobnerion, efter ägarna Roman Drobner och hans hustru Anna. Kaféet slog upp portarna 1904, på den fashionabla adressen Plac Szczepański 3.

Paret Drobner var båda av judisk börd, men beskrivs som poloniserade judar. De var således starkt patriotiska, och kämpade för Polens självständighet, och de lär båda ha deltagit i Januariupproret, som ägde rum 1863–1864. Roman Drobners far hade även han deltagit i ett liknande uppror för Polens självständighet, Novemberupproret, som skedde trettio år dessförinnan. När de startade sitt kafé var Roman Drobner och Anna alltså till åren komna, men det hindrade dem inte att lyckas locka stor besökarskara. Det här var ju en tid då åldrande inte enkom sågs som något ofördelaktigt.

Paret Drobners kafé, Drobnerion, ritades av den kände arkitekten Jan Zawiejski (tillika av judisk börd), som även var upphovsman till Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, samt det iögonfallande bostadshuset Ohrensteins tornhus, som ligger i gatukorsningen Dietla-Stradom. Interiören hos Drobnerion ska ha präglas av huzulernas vackra mönster och färger, och freskerna var målade av konstnären och scenografen Karol Frycz. I delen som vette mot Planty fanns en glasveranda där kaféets musiker huserade, vars toner spred sig inte bara till gästernas fröjd, utan även till de som flanerade i parken.

Men säg den glädje som varar för evigt. Tre år efter att Drobnerion hade slagit upp portarna, totalförstördes kaféet i en brand. Man beslöt dock att bygga upp kaféet igen, men nu med hjälp av arkitekten Władysław Kleinberger. Kaféet fick emellertid nya ägare, och namnet Drobnerion byttes mot Pawilon. Nu fick också musiken en mer framskjuten roll, och flera kända orkestrar och ensembler passerade i revy på Pawilons scen. Därtill hade en cabaret, under ledning av skådespelaren Leon Wyrwicz, sin hemvist på kaféet.

Pawilon blev med tiden ganska eftersatt, och på 1950-talet beslöt man att riva byggnaden,delar av huset, för att istället bygga ut flyglar som skulle innehålla en konsthall. Galleriet fick sedermera namnet Bunkiers galleri (Bunkier Sztuki) för samtida konst. Galleriet öppnade 1965, men för tillfället är det stängt för ombyggnad. Bunkier Sztuki, med sina två klumpiga grå flyglar i betongfysionomi, står i bjärt kontrast till de vackra hus som omger det. Byggnationen kan ses som ett fint exemplar av brutalism, om man nu skulle ha förkärlek för den inriktningen inom arkitektur. För 19 år sedan öppnade man en uteservering till galleriet. Kaféet fick senare namnet Bunkier café, och blev snabbt en kär hemvist för studenter, konstnärer och nyfikna turister.

Men när man i pandemins förödande fotspår, (för andra gången) beslöt att stänga alla restauranger och kaféer för sittande gäster, blev det ett dråpslag för caféet, som stängde portarna för gott i höstas. Galleriet byggs ju om, och något café vid en byggarbetsplats passar sig knappast inte. Kanske kan man i framtiden åter få avnjuta någon dryck med tilltugg på platsen där Drobnerion, Pawilon och senare Bunkier café har tjänat de dryckesglada krakowiterna. Men i väntan på det råder det ingen brist på ställen att lyfta ett krus, nu när Kraków åter vaknar från sin pandemiska medvetslöshet.


Drobnerion när det begav sig.


Jan Zawiejskis arkitektritning till Drobnerion.


Pawilon.


%d bloggers like this: