viewpoint-east.org

En inte okänd Alter Kacyzne

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december 2021
Dagens okända
Lublin. Pojkar på en cheder.
Fotograf Alter Kacyzne
År 1924

I Peter Handbergs bejublade översättning av Alfred Döblins bok “Resa i Polen” möts man redan på omslaget av en oförlåtlig fadäs. På omslaget ser vi nämligen ett av Alter Kacyznes fantastiska fotografier. Kacyzne är verkligen inte okänd, och var bilden togs är inte heller okänt. Den togs i Lublin 1924. Det må hända att en översättare lyckas förbise att leta upp information om omslagsbilden, men förläggaren Bokförlaget Faethon borde ha gjort en lite grundligare efterforskning innan man lät översättningen av Döblins bok gå till tryck.

Alter Kacyzne var inte bara fotograf, han var också skriftställare och satiriker. Hans fotografiska gärning kom sig av att, som undertecknad tidigare skrivit, “den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins.” Läs hela inlägget här: https://viewpoint-east.org/2019/01/13/alter-kacyzne-en-fotografisk-valgarning/

Alter Kacyznes fotografiska värv är ovärderligt, och de 700 fotografier som finns bevarade, bildar tillsammans en större gärning än den förvanskade bild Döblin ge genom sin tids antisemitiska lins. I Kacyznes fotografier finns ingen självförhärligande uppblåsthet. Han inte bara ser och skildrar. Han möter och känner. Och det är något som kan läsas av än i dag.

Här finner ni Alter Kacyznes fotografier: http://polishjews.yivoarchives.org/archive/index.php?p=collections/classifications&id=1314390253&q=

Fadern till polskt fotografi

Category: by sophie engström, Galizien, Historia
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

18 december 2021
Dagens okända
Fotograf Wilhelm Russ
År omkring 1900

Wilhelm Russ (1873-1934) brukar kallas för fadern till polskt fotografi. Född i en judisk familj i Drohobycz, blev han tidigt intresserad av fotografi, och han öppnade fotoateljéer i tre städer, Drohobycz, Boryslaw och Truskawiec. Under första världskriget flydde han med sin familj till Wien, där hans son Gustaw föddes 1914. I Wein blev Wilhelm intresserad av mikroskopfotografering, och han blev snart en pionjär inom området. Efter kriget återvände han så snart det gavs möjlighet till sitt Galizien. Wilhelm gick ur tiden fem år före invasionen av Polen år 1939.

Gustaw, som följde i sin faders fotspår, hade redan under 1930-talet tagit över firman. Han arbetade således som fotograf i de tre städerna fram till andra världskrigets inledning. När tyskarna anföll sovjetunionen och intog de galiziska kullarna, blev Gustaw tillsammans med alla andra judar internerade i getton. Men Gustaw lyckades undkomma att mördas i Förintelsen. Det är troligt att han hade en beskyddare på det slavläger där han befann sig. Även han mor fanns i detta läger, men hon ska ha mördats, dock oklart under vilka omständigheter.

Efter kriget tog Sovjetunionen över det som idag är västra Ukraina, och alla av polsk börd, däribland Gustaw som var polskspråkig, tvingades flytta till västra Polen. Trots att man krävde att de tvångsförflyttade från sovjetiskt territorium, att de skulle stanna i västra Polen, lyckades Gustaw flytta till den lilla staden Jasło i östra Polen. Han återvände alltså till Galizien. Här slog han sig ned, och öppnade en egen fotoateljé. Han arbetade här som fotograf, samt reseledare, fram till sin död 1992.

Källa: https://kehilalinks.jewishgen.org/drohobycz/families/wilhelm-russ-family.html
https://polona.pl/search/?query=Wilhelm_Russ&filters=public:1
https://pl.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Russ

Ett nyttjad bok

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År 1925

På gatan Szpitalna i Gamla stan i Kraków har sedan över 200 år handlats med begagnade böcker. Om detta har det här tidigare förtäljts. (Se länk nedan) Ett av de viktigaste inslagen i denna handel var kommersen med redan nyttjade skolböcker. Ända fram till andra världskrigets utbrott samlades varje höst föräldrar och skolbarn på gatan för att försöka lägga vantarna på de finaste exemplaren av redan använda böcker. Det lär ha varit ett fasligt liv, när böckerna skiftade ägare. Efter kriget återupptogs aldrig verksamheten. En förklaring till att förhöll sig så, var att många av handlarna av de begagnade böckerna hade mördats under Förintelsen. Det var nämligen främst stadens judar, och företrädesvis kvinnorna, som innehade detta skrå.

Hur såg då Kraków ut vid tiden för fotografiet? Jo, som ni kan ana i nedanstående film var det en ganska luggsliten, men stolt stad. (Förslagsvis stänger ni av ljudet till denna film, då musikvalet är illa valt.) Wawel var under mellankrigstiden i dåligt skick, och man sökte kapital för att försöka rädda det gamla eftersatta slottet. Idag är Wawel Krakóws främsta stolthet, och inte undra på det, så vackert som man har lyckats renovera det.

Källa: https://viewpoint-east.org/2021/10/03/pa-bockernas-sidogata/
Women – Residents of Jewish Krakow EMG 2021

Svensk klockstöld

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År troligen 1927

Efter så många mustascher och tyngdlyftning, är det dags för några rakryggade gymnaster att göra entré. Det är fem enkla rörelser, som man ska göra i tät följd. Undertecknad kan intyga att rörelserna är befriande, om än möjligen inte särskilt muskeluppbyggande, så någon tyngdlyftare blir man nog inte av de där rörelserna.

Kvinnorna står på gården till ukrainsk-ortodoxa kyrkan Dormition i Lviv (på ukrainska Ставропігійний Храм Успіння), som med sitt karaktäristiska torn, Kornjakttornet, har en alldeles särskild plats i lviviansernas hjärtan. När tornet byggdes i slutet av 1500-talet stoltserade arkitekterna med att de fäste Galiziens största kyrkklocka i tornet. Men munkarna som tillhörde den intilliggande dominikanska kyrkan klagade, ty de menade att de inte kunde koncentrera sig på predikan eller bön när klockan exekverade med sitt klockspel. Klockan fick dock hänga kvar, trots munkarnas protester, och den blev stadens viktigaste klocka. Den kallade inte bara till bön, utan meddelade om bränder, naturkatastrofer, ringde för prominenta lvivianer som gått ur tiden, samt för militära hot. Och det var också ett militärt hot som blev dess slut. När Karl X Gustav på 1650-talet anföll det polsk-litauiska samväldet, kallad Potop av polackerna, flyttades klockan från tornet. Källorna anger dock inte var dem klämtar idag. Kornjakttornet står kvar än idag, och är tveklöst ett av de vackraste exemplen på renässansarkitektur i Ukraina.

Men efter denna utläggning om kyrkklockor behövs månne lite gymnastik. Nedan bjuds på Bertil Ugglas nacksving. Dock enkom för den med följsamma extremiteter.

En preussare i Lemberg

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

13 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År okänt

Låt oss kampera ytterligare en stund med en mustaschprydd man. På bilden ser vi Ivan Savtjynskiy (Іван Савчинський) som av allt att döma var Galiziens starke man under 1900-talets början. 1913 deltog han i tyngdlyftartävlingen ”Ukraina” som arrangerades i Lemberg (idag Lviv). Huruvida han fick medalj förtäljer tyvärr inte de funna källorna. Vad de däremot säger är att vår Ivan var skogsarbetare i Podolien, före han började med tyngdlyftning.

Ivans val av mustasch var givetvis ingen tillfällighet. Mustaschen kallades, och kallas än idag, för “preussare”, “knävelborrar”, “pröjsare” och “kejsarmustasch”, det sistnämnda till följd av den tyske kejsaren Vilhelm II som gjorde denna prydnad populär.

Och förresten, Glad Lucia, gott folk!

Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mustasch

Ett kurerande uppehåll

Category: Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2021
Dagens okända
Fotograf J. Grünefeld
Från resehandboken “Truskawiec-Zdrój”
1934

Att döma av vassheten i solens strålar, kan man anta att det är tidig vår. Obevekligt, och osentimentalt, träffar det hennes ansikte. Hennes hud är ungdomligt slät, men det råder knappast något sorgfritt över hennes anletsdrag. Blicken är riktad nedåt. Det förefaller som om hon ser på en punkt inom hennes medvetande, snarare än på något faktiskt ställe. Men det kan vi inte med säkerhet veta, då bilden är beskuren, så att blott tågfönstret syns i bild. Har hon precis anlänt och bävar för ett förestående möte, eller är hon stadd att ge sig av och efterlämnar någon hon håller kär? Inte heller om det kan vi äga någon visshet.

Vad vi vet däremot är att hon befinner sig på tågstationen i Truskawiec, eller Трускавець på ukrainska. Redan på 1830-talet inrättades här den första hälsoanläggningen, med tillhörande badbassänger med svavel- och saltbad. Ända sedan 1700-talet hade man emellertid känt till att dess källor hade näringsrikt och helande vatten. I Truskawiec kunde man, vid tiden då kvinnan sitter och tittar ut ur sitt tågfönster, förutom att dricka brunn, även vandra i badhusparken, eller ta en tur till zinkgruvorna för att andas in den helande luften. Under den här tiden var kurorten dessutom omåttligt populär bland de ekonomiskt bemedlade, samt tillika som den var ett tillhåll för den politiska och kulturella eliten.

Bland alla som kom till Truskawiec fanns vår fotograf, J. Grünefeld. Om sanningen ska fram vet vi mycket lite om honom, frånsett att han flitigt fotograferade livet på kurorten. Bland hans bevarade alster återfinns detta vackra fotografi, troligen fångat utan kvinnans vetskap. Han efterlämnade även ett dussintal vykort från platsen. Givetvis hade han en egen fotoateljé i Truskawiec, men adressen till den har gått förlorad.

Tåget har nu redan gett sig iväg, med eller utan vår sorgsna kvinna. Nästa station är Drohobycz, eller Дрого́бич på ukrainska. Vi lär nog göra ett litet uppehåll även där.

En upplyst trumslagare

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
1920-talet

Längst fram i bild syns han, den lille pojken med en trumstock i knät. Han vilar handen lätt på den, och med surmulen blick ser det ut som han i vilket ögonblick som helst skulle kunna lyfta handen med trumstocken och drämma till den stackars intet ont anande fotografen. Det är förresten ingen i sällskapet som ser vidare munter ut, men någon borde ändå ha sagt till den lille gossen att han i alla fall inte hade behövt se ut som om han hade mord i sinnet.

Det tycks ha blåst den där dagen, alldenstund deras frisyrer har begåvats med bångstyriga lockar som spretar åt olika håll. Kanske är det en trevande höstvind, som testar sina talanger inför höstrusket. Vinden har då med visshet färdats över de galiziskiska vidderna in mot staden Lwów. Ty det är här som vår orkester har infångats, och satts plåt av den okände fotografen.

Blåsorkestern på fotografiet tillhör organisationen Prosvita (просвіта), och hade sina glansdagar under just 1920-talet. Prosvita, som betyder “upplysning”, grundades redan 1868, och deras föresats var att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. De fick ett stort uppsving i och med att motsättningarna mellan polackerna och ukrainarna tilltog efter första världskriget. De hade flera tusen bibliotek med ukrainsk litteratur, nästan lika många teatergrupper, och snudd på lika många körer. Det var dock inte lika populärt att spela i en orkester, enär Prosvita bara kunde stoltsera med runt 138 av detta slag.

Trots att Prosvita ofta motarbetades av de polska myndigheterna, lät de dem hållas. Men när sovjeterna tog makten 1939 förbjöds organisationen. Det skulle dröja till 1989 innan organisationen återuppstod. Idag röner den måhända inte samma uppmärksamhet som den begåvades med under mellankrigstiden, men på ukrainska universitet är organisationen märkbar, då studenter och lärare ofta är engagerade i dess insats att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. Något som tyvärr inte alla ukrainare har förärats någon djupare kunskap om. Vilket dock vår lille trumslagare tvivelsutan ändå hade.