viewpoint-east.org

Litografen är vaken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2020
Dagens polska affisch
Zakład Art. Litograf. A. Pruszyński (kalendarz)
Karol Frycz
1905

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast litografen är vaken. Ja, så var det nog många gånger när affischerna skulle bli färdiga i tid. Konstnärer är ju som folk är mest, och de skjuter väl också upp allt till sista minuten. Därför fick de anställda på Aureliusz Pruszyńskis litografiska verkstad låta flitens lampa lysa hela natten, så som Karol Frycz skickligt återgett. Men det var nog sällan de som fick mottaga lovord över verkets förträfflighet, de föll oftast i glömska när konstnärerna sög i sig allt beröm.

Det är väl också därför som det endast går att finna mycket lite information om Aureliusz Pruszyński. Verkstaden tycks i alla fall ha öppnat 1873, och de har jobbat med de allra största, så som Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer med flera. Flera av affischerna som återfinns i årets adventskalender har kommit i tryck hos Aureliusz Pruszyński, däribland Abdera. Det var också hos Aureliusz Pruszyński som bland annat Krakóws konstnärsförening tryckte sin katalog.

Aureliusz Pruszyński gick ur tiden någon gång runt 1905, och då tog hans son, Zenon Pruszyński, vid. Zenon gjorde sig snabbt känd hos den mondäna eliten i Kraków. På internet kan man finna att denne Zenon hade en stor samling av ekivoka exlibris (alltså, bokägarmärken). Något som han kanske snappade upp när de med fet plånbok kom för att få sina saker tryckta hos honom.

Zenon Pruszyński samarbetade också gärna med bohemerna och konstnärerna inom Młoda Polska (Unga Polen). Han var nämligen knuten till Den gröna ballongenJama Michalika, och det lär vara hans litografiska verkstad som tryckte första programmet när deras kabaré hade premiär. Den innehöll också satiriska teckningar från tidskriften Liberum veto. En tidskrift som även Kazimierz Sichulski, gårdagens affischkonstnär, var knuten till.

1941 gick Zenon Pruszyński bort, men elva år tidigare hade han av någon anledning stängt sitt tryckeri. Orsaken till det vill inte internet avslöja, men troligen fick han konkurrens av modernare tryckerier.

Aureliusz Pruszyński litografiska verkstad låg på Pijarska 17, en adress i gamla stan i Kraków, ett stenkast från Jama Michalika. Den har inte nämnvärt ändrat karaktär genom åren. Nå, det var väl en sanning med modifikation. Till det yttre är sig allt likt (som ni kan se här), men idag rymmer lokalen en restaurang. Restauranger har för övrigt varit ett tema under året, då de praktiskt taget varit stängda för besökare.

Nu återstår det bara att tacka för ert tålamod med allt pladdrande som undertecknad har åstadkommit. Ni tillönskas därmed en from jul och ett särdeles gott nytt år.


En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


Får det lov att vara lite fågelmjölk?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

22 december 2020
Dagens polska affisch
Kakao i czekolada E. Wedel
Kazimierz Sichulski
1904

Det har ju varit förskräckligt lite mat i årets adventskalender, så nu är vi väl sugna på ett riktigt skrovmål. Men låt oss först ta en bit konfektyr, och är man i Polen är det inte dumt att börja med E. Wedels choklad.

E. Wedel grundades redan 1851 av Karl (eller Karol på polska) Ernst Wedel i Warszawa. Deras läckerheter nådde snart stor ryktbarhet i Central- och Östeuropa. Under första världskriget klarade sig företaget tursamt nog förhållandevis helskinnat, och under den stora depressionen på 1930-talet kunde de till och med expandera. Folk var visserligen håglösa och fattiga, men choklad ville man nödvändigtvis ha. Något som antagligen bidrog till deras popularitet var också att de gjorde det lätt för konsumenterna att finna deras godsaker genom att ställa ut automater fyllda med deras konfektyr.

Under den här tiden gjorde sig Wedel också känd som ett företag som månade sina anställda. De anställda hade goda löner, Wedel inrättade ett eget dagis, ett badhus och eget sjukhus. Utöver det fick de anställda förmånliga lån till att köpa bostad. Wedel var också alltid engagerade för de mindre bemedlade.

När Tyskland anföll Polen fortsatte E. Wedel oförtrutet att producera choklad till befolkningen, men det var inte helt enkelt. Familjen Wedel var visserligen av tysk börd, men de ville inte samarbeta med tyskarna. De hade goda möjligheter att få bli kategoriserade som folktyskar, vilket var en kategori som nazisterna hade för de tyskspråkiga som var födda utanför Tysklands gränser, och som gav speciella privilegier. Istället för att försöka alliera sig med de nya härskarna la Wedel om verksamheten och började baka bröd till det svältande folket i Warszawa, samt erbjöd utbildning till folket. Det senare var givetvis illegalt, och de fick enorma problem med tyskarna. Under Warszawaupproret totalförstördes slutligen deras fabrik.

Vid krigsslutet försökte Wedel åter bygga upp verksamheten, men den nationaliserades snabbt av kommunisterna. Och när kommunismen föll på eget grepp, blev Wedel åter privatiserat, och förhoppningen var att det skulle stanna i polsk ägo, men tyvärr köptes det upp av en av våra globala jättar. Konfektyren finns att njuta av än idag, och man har nog aldrig riktigt varit i Polen om man inte ätit Ptasie mleczko, vilket förvirrande nog översätts till “fågelmjölk”… Ingen förstår vad det är, men alla håller med om att de är utsökt goda så som fågelmjölk antagligen förväntas smaka.

Dagens stiliga polska affisch är signerad Kazimierz Sichulski. Affischen är ett konststycke i sig själv. Det är, vid en första anblick, lätt att tro att det snarare rör sig om en skiss, eller en teckning av Bruno Schulz (som var verksam långt senare). Men Kazimierz Sichulskis ovanliga grepp har sina förklaringar, vilka vi får beröra i nästa lucka, för nu stänger undertecknad den här. Någon gång måste man ju få äta choklad ifred.


Borttappad i Paris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2020
Dagens polska affisch
Ruch Muzyczny, no. 13 (19 June 1977)
Okänd
1977

Dagens polska affisch är inte en affisch, som ni nog förstår, utan ett omslag till en tidskrift. Ruch muzyczny (Musikalisk rörelse) är Polens mest ansedda, och därtill äldsta tidskriften om musik. De skriver nästan uteslutande om konstmusik, med några få undantag.

Tidskriften kom ut första gången 1857, och deras ansvariga utgivare hette Józef Sikorski. Han gjorde sig bland annat känd som en av de första som tecknade Fryderyk Chopins liv. Men av oklara omständigheter upphörde utgivningen av tidskriften redan 1861.

Det skulle dröja enda fram till andra världskrigets slut innan den nådde tryckpressarna igen, och då i Kraków. Här gavs den ut fram till 1949, innan redaktören flyttade till Warszawa.

1967 skulle musikvetaren Tadeusz Kaczyński vara den första polacken inom sitt skrå att intervjua tonsättaren Aleksander Tansman. Tansman hade fram till dess behandlats ganska styvmoderligt av sina tidigare landsmän. Han föddes 1897 i Łódź, i en assimilerad judisk familj, och i hemmet talades det polska och franska, då hela familjen var frankofiler. Det var därför inte så märkvärdigt att han 1919 flyttade till Paris, där han bodde fram till sin död 1986.

Redan under mellankrigstiden rönte Tansman stor framgång i Europa. Han var en av de tongivande inom nyklassicistisk stil, en inriktning som även hyste tonsättare som exempelvis Igor Stravinskij, Darius Milhaud och Francis Poulenc. Det finns de som menar att det var Tansman som, brevid Karol Szymanowski, förde in polsk folkmusik till det moderna 1900-tals tonspråket. Utöver sina tonsättningar gjorde han sig också känd som författare, då han gav ut en omtalad biografi över Igor Stravinskij.

Tansman lämnade alltså Polen 1919, men han såg sig alltid som polack. Tyvärr visade de polska musikkritikerna och konserthusen föga intresse för honom. Detta sårade honom djupt, och ledde till att han 1938 ansökte om franskt medborgarskap. Men han slutade aldrig att drömma om Polen, och 1967 kunde han alltså återvända. Tio år senare gjorde Ruch muzyczny ett temanummer om Tansman (som är dagens affisch).

Tansman blev snabbt en omtalad tonsättare i Polen, och hans verk uppfördes allt oftare. Men trots att han under sin livstid fick viss upprättelse är han fortfarande förvånansvärt okänd i Polen, och spelas inte lika ofta som hans fantastiska verk förtjänar. Lyssna bara till hans fantasieggande balett Sextour från 1923.


Några hötappar

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

19 december 2020
Dagens polska affisch
Lechistan
Konstanty Maria Sopoćka
1930-tal

Ibland är det helt enkelt svårt att veta vilket av alla spår som affischerna pekar ut, som man lämpligast bör följa. Som i det här fallet. Är det pennorna, eller namnet på pennorna, eller kanske vilken utbildning som pennorna var knutna till, eller varför inte konstnären själv? Man står ju som en åsna och velar mellan hötapparna. Det är nog så svårt beslut att det får leda till att vi tar några nyfikna tuggor av var och en.

Pennorna Lechistan tillverkades i lokaler på den stora tekniska universitet i Kraków, Akademia Górniczo-Hutnicza im. Stanisława Staszica (i folkmun kallat AGH). Universitetet är ett av de största inom sitt område i Europa, och är det största i Polen. Lechistan var under en tid en betydelsefull tillverkare av pennor. Det här var en tid som pennor ansågs oerhört essentiella för människors existens, och inte bara en tuff accessoar att hänga i bröstfickan till den hippa kavajen köpt på någon najs vintage-butik. Nåväl, Lechistan hade i alla fall lyckats ta åt sig tillräckligt med marknadsandelar för att få konkurrenterna att snegla på deras fabrik på Ulica Czarnowiejska 70 i Kraków. Snart blev de uppköpta av Koh-i-Noor Hardtmuth a.s., och slukades in i deras koncern. Namnet Lechistan försvann från pennorna, men idag är askarna, som pennorna låg i då de var nyproducerade, ett samlarobjekt.

Men namnet Lechistan återkommer i andra sammanhang. Det var nämligen så Polen kallades av turkarna, nå, nästan i alla fall, de kallade tidigare Polen för “Lehistan”. Armenierna har snarlika tilltala till Polen, och litauerna säger Lenkija. Ungrarna tar ut svängarna riktigt ordentligt, och kallar Polen för Lengyelország. Ja, så där kan man hålla på, men någonstans måste man ju fråga sig varifrån det här märkliga tilltalet kommer. De flesta namnkunnig hävdar att det kommer från stammen Lędzianie, som från 600- till 1000-talet levde i det som idag är gränslandet mellan östra Polen och västra Ukraina. Man vet väldigt lite om denna stam, frånsett då att deras tilltal på något vis har blivit namnet för Polen i vissa länder. Lech är för övrigt ett väldigt vanligt polskt mansnamn som kanske har anor så långt tillbaka som till denna tid.

Konstnären då? Jo, om Konstanty Maria Sopoćka kan man läsa att han var en polsk konstnär, som inledde sin bana med att jobba i olika grafiska tekniker (så som litografi), men från 1930-talet lämnade han den tekniken och gick över till träsnitt. Han var en anlitad affischkonstnär, men så mycket mer får vi inte veta om denne man.

Ja, det var de hötappar som stack ut från den här affischen. Det finns säkert fler, men här får vi ändå ta lite paus och hämta andan.


Ljusets fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

18 december 2020
Dagens polska affisch
Wystawa sztuki żydowskiej w sali kało Miłośników sztuki we Lwowie
Zygmunt Sperber
1919

Idag är alla ljusen tända i hanukka-ljustaken. Den judiska högtiden Hanukka är ljusets fest och firas till åminnelse av att Jerusalems tempel år 164 f.Kr. befriades från de seleukidiska härskarna. Enligt Talmud ska det under denna tid bara ha funnits olja för en dag till templets lampor, men Gud gjorde helt enkelt underverk och fick oljan att räcka i åtta dagar, vilket var tillräckligt för att få ny olja till templet. Därför tänder de judiska familjerna ett ljus varje dag under hannuka.

En hanukka-ljustake har nio armar. Åtta ljus för de åtta dagarna, och ett ljus som man använder för att tända de övriga med. Så dagens affisch visar ingen hanukka-ljustake. Den är istället en affisch för en mycket unik utställning.

Mellan 1910 till 1925 verkade det en livaktig förening i Lviv (då Lemberg/Lwów). Föreningen ville synliggöra judisk konst i Galizien. Deras slutgiltiga mål var att få ett judiskt konstmuseum i staden. (Här kan ni läsa mer om museet.) 1919 var det dock dags för föreningens första utställning. Den kom till med hjälp av bland annat dagens affischkonstnär, Zygmunt Sperber. Utställningen hade ett stort axplock av judisk konst från regionen, och därtill hade man föreläsningar och diskussioner med de mest namnkunniga inom området. Zygmunt Sperber bidrog inte bara med affischen, utan även teckningar av Lvivs äldsta synagoga, Gyllene Rosen (även kallad Nachmanowicz-synagogan).

Zygmunt Sperber föddes 1886 i Stanislau, idag Ivano-Frankivsk i västra Ukraina. Han skulle 1915 utexamineras från Lvivs tekniska högskola, och han må ha varit något av en föreningsmänniska, ty han var både verksam i ovanstående förening om judisk konst, samt i den tekniska högskolans förening. Den senare var mycket inflytelserik, och lyckades med sin verksamhet knyta de flesta ingenjörer i regionen till sig fram till andra världskriget.

Till yrket var dock Zygmunt Sperber arkitekt, och flera av hans skapelser finns kvar än idag i Lviv. Till deras yttre doftar de alla gott av funktionalism och modernism, och ligger längs med de fashionabla gatorna i Lviv. Kanske träffade han även Diana Reiter, den arkitekt som återges i Steven Spielbergs film Schindler’s list. (Ni kan läsa mer om henne här.) Hon skulle nämligen utexamineras från Lvivs tekniska högskola ungefär då Zygmunt Sperber engagerade sig i dess förening.

Vad som hände med Zygmunt Sperber under andra världskriget och Förintelsen är tyvärr oklart. Några källor gör gällande att hans död kan dateras till 1944. Andra hävdar att det inte finns några säkra bevis för vad som hände med honom. Och det är ett öde som han tyvärr delar med så många andra som mördades i Förintelsen.


I regnbågens färger

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

17 december 2020
Dagens polska affisch
Dzień spółdzielczości
Tadeusz Gronowski
1930

Nu är vi ju inne på avdelningen “affischer som inte riktigt lyckats överleva genom historiens vingslag”. Den här lär väl kunna kvalificera som en sådan. Visst är den fin? Tre män dansar i ring, hand i hand, runt en regnbåge. Ovanför deras hjässor flyger en fredsduva. Men det är inte alls som du kanske tror, ty på 1930 användes regnbågens färger av andra rörelser än HBTQ-rörelsen.

1921 slog man fast på kongressen för Internationella Kooperativa Alliansen i Basel att regnbågens färger skulle vara en symbol för kooperativ. De olika färgerna skulle symbolisera den mångfald som kooperativ innebär. Symbolen har använts av dem från 1920-talet till för något decennium sedan, då HBTQ-rörelsen började använda samma symbol. Det här innebar att den kooperativa rörelsen förändrade sin symbol. Regnbågen finns kvar, men man har exempelvis lagt till initialerna till det kooperativa förbundet (ni kan se här hur de ser ut idag).

Den kooperativ rörelsen grundades i Polen redan under den tid landet var delat, och rörelsen växte snabbt. När landet blev självständigt fick kooperativ en ny betydelse. Det ansågs patriotiskt att vara med i en sådan rörelse som byggde upp landet. Vid andra världskrigets utbrott var upp till en femtedel av polackerna medlemmar i ett kooperativ. De kunde ha sina sparpengar i kooperativa banker, vara med i ett fackförbund och så vidare. När kommunistiska partiet tog över i Polen 1945 förändrades kooperativen, och de underställdes staten. Efter kommunismens fall har man gjort försök att locka till sig nya medlemmar, men anslaget, det gemensamma ägandet, har inte slagit väl ut i Polen, vars folk på många håll skyr allt som kan associeras till kommunismen.

Dagens affisch är signerad Tadeusz Gronowski, som redan medverkat i denna samt tidigare adventskalendrar, och är skapad för den kooperativadagen (Dzień spółdzielczości) femte oktober 1930.


%d bloggers like this: