viewpoint-east.org

Flykten från Krym

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Intervju, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

“Jag ser Ukraina lite som ett trasigt land, med olika och konstiga presidenter. Vi kommer att få en konstig president även denna gång, men vi reder oss ändå”, skrattar Andy (Andrij) Netjaevskij. Jag sitter tillsammans med honom och hans fru Dinka på en pub i Lviv. Vi har inte behandlat presidentvalet särskilt mycket. Det är svårt att känna något verkligt engagemang, fast att alla vet att väldigt mycket står på spel.

Men det är inte för att prata om presidentvalet som jag bestämt möte med Andy och Dinka. Det är deras konstnärliga gärning som lockar. Tillsammans jobbar de som illustratörer och deras underbara teckningar har länge varit en källa till glädje för mig. Jag är nyfiken på hur de träffades och beslöt sig för att börja jobba ihop, och lite hur om vad de gjorde innan de kom hit till Lviv. Ty de är precis som jag förhållandevis nyanlända och lite främmande fåglar i Lviv.

Givetvis visar det sig ingenting är som jag trodde. Andy och Dinka träffades på Krym (Krim) när Andy precis avslutat sin militära tjänstgöring. De slog sig tillsammans ner i samma by som Dinka vuxit upp i, som ligger strax utanför Kertj på Krym. De köpte ett hus med utsikt över Azovsjön. Dinka kommer från en konstnärsfamilj, och de blev båda skolade in i konsten av hennes far och mor. Dinka gick även i en konstskola i Kertj, emedan Andy inte gått någon annan konstskola än Dinkas pappas konstskola. Men Dinka och Andy arbetade inte som illustratörer när de bodde på Krym. Nej, enligt Andy ägnade de sig åt något helt annat.

“Jag ägnade tio år av mitt liv åt att drömma och titta ut över havet. Jag skulle lätt kunna göra det i tio år till”, säger Andy och får något drömskt i blicken.

Men 2014 skulle innebära slutet för Andys drömmande. När förre presidenten (Janukovitj) flydde ut ur Ukraina bort från folkets vrede på Euromajdan, började Ryssland oroa sig att de skulle förlora Krym. Det var väl inte många som trodde att Ryssland skulle invadera Krym, men det var det de gjorde.

Andy och Dinka låg sjuka i influensa när de plötsligt hörde ett märkligt ljud i nattmörkret. De sprang ut ur sitt hus, men kunde inte se något.

“Det var kolsvart och bara det där olycksbådande ljudet”, säger de. Det pågick hela natten, och när ljuset kom kunde de se det vad det var. Det var helikoptrar. Hela konvojer med helikoptrar.

Det tog inte lång tid för Andy och Dinka att förstå vad som var på gång, och de visste exakt vad de vad de skulle göra. De var tvungna att fly, för de ville inte bli tvingade att bli ryska medborgare.

Egentligen borde de förstått vad som var på gång långt tidigare, menar de. I Kertj hade det pågått massor av konstigheter. Och det var väldigt uppjagad stämning. Folket på Krym var helt indoktrinerade. Överallt på bussar, i affärer, på gator och torg, hörde de hur man uppskrämt pratade om de fascistiska ukrainarna. Men eftersom Andy och Dinka hade flera vänner på Euromajdan visste det är bara var Moskvas hjärnspöken som nu poppade ut ur folks munnar.

Andy och Dinka bommade igen sitt lilla hus, och begav sig först till Kyjiv. De kände ganska snabbt att de inte ville bo där, utan bestämde att de skulle turnera runt Ukraina för hitta en plats att bo på. Först ut var Lviv. Det räckte med att hoppa av tåget i Lviv för att bestämma att här skulle de bo.

“Det var som att komma till Europa”, säger de.

Man skulle kunna tänka sig att allt nu skulle vara frid och fröjd. De hade ju kommit ut ur Krym i tid. De hade hittat en plats de trivdes på. Men så var det inte. På deras bankkonto fanns det $40.000 när annekteringen skedde. Efter några desperata försök att få ut deras pengar på deras konto hos Privat bank insåg de att de var bestulna på sitt kapital. Privat bank vägrade, och vägrar ännu, att lämna ut alla medel som satts in i deras bank på Krym. Ja, inte har de tänkt ge upp, men pengarna är nu konfiskerade. Deras plan är att ta ärendet till hela vägen till Europadomstolen om det så krävs.

De var alltså bestulna på sitt hus, och allt i det. Och deras kapital hade konfiskerats. Mat på bordet behöver även drömmare, och av en händelse hittade de en webbsida där man kunde sälja teckningar eller målningar. De satte sig tillsammans och började teckna små fåglar. De laddade upp teckningarna, och vips hade de sin första kund. De fick $12 per teckning, och allt såg inte riktigt lika mörkt ut längre.

En vän till dem såg deras teckningar, och eftersom hon jobbar inom förlagsbranschen tipsade hon en förläggare om Andy och Dinka. Nu fanns det inte längre tid för att drömma. Förlaget gav dem nämligen flera uppdrag, och på den vägen blev de illustratörer. Idag får de uppdrag från hela världen, och samarbetar med ett nytt förlag i Kyjiv.

Jag minns när jag träffade dem första gången. Det var en ganska kylig kväll den våren, 2014. Vi hade varit på en konsert och plötsligt stod de där framför mig. Paret som jag kände från Facebook, och som jag visste hade lämnat hela sitt liv på Krym. De såg trötta och lite vilsna ut. Jag trodde då att de inte skulle stanna, eftersom jag nog inte riktigt förstod innebörden av att Ryssland annekterat Krym. Men jag förstår nu att Andy och Dinka visste redan då att de nog aldrig kunde flytta tillbaka till sitt lilla hus igen.

De åker ändå till Kertj nästan varje år. Dinka har kvar sin familj där. Men de känner sig inte hemma.

“Det är den platsen, samma blommor som tidigare, och samma utsikt. Men något är fel”, säger de. När de talar om Krym säger de att det var ett annat liv, och Andy delar överhuvudtaget in livet i flera olika andra liv. Livet före han träffade Dinka, livet före internet, och nu finns det även ett liv före och efter Krym. Krym är något som aldrig kommer åter.

Dinka har precis kommit tillbaka från ett besök hos hennes mamma som bor kvar på Krym. Och det hon såg skrämde henne.

“Överallt finns det taggtråd, stängsel, vakter. Det är en paranoid stat”, säger hon. Vi tittar tillsammans på bilder som hon tog vid sitt senaste besök. På huset. På utsikten. På allt bråte som flutit upp på stranden.

“Jag älskar skräp”, säger Dinka och jag förstår precis vad hon menar. Även jag går och tittar på strandbråte, och drömmer om varifrån det kan komma.

Som avslutning ställer jag frågan om vad de har för förhoppningar om framtiden. I min enfald tror jag att de ska svara något om sitt yrke som illustratörer, men givetvis har jag fel.

“En sjö, eller en liten flod här i Lviv. Det önskar jag mig”, säger Andy och trots leendet ser han lite sorgsen ut.


Andy och Dinka Netjaevskij i Lviv.


Andy och Dinka Netjaevskijs Facebooksida.

Andy och Dinka Netjaevskijs webbsida.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en kommande barnbok av Juriy Nikitinskij.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en blogg om trummisar.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).


Livet på Krym. Målningar av Dinka Netjaevskas far Gennadij Batov.


Andy och Dinka Netjaevskijs oljemålningar som är kvar på Krym.


Mannen som skapade Lviv – Jan Levynskyj

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

För att vara mannen som skapade Lviv är han förhållandevis osynlig. Det finns överhuvudtaget väldigt få minnesmärken över honom. Egentligen förtjänar han en staty. Men det har han ännu inte fått. Och kanske skulle han inte ens förorda det, om han hade förmågan att tala från de döda. Den smakfulle och innovative Ivan Levynskyj. På polska bär han namnet Iwan Łewynski. Men här i Lviv kallar vi honom däremot Jan Levynskyj.

Varje gång jag hör hans namn ler jag ett litet leende. Jag ler för att jag känner djup tacksamhet mot denne man, som med sin skicklighet såg till att göra Lviv till en av världens vackraste städer. Och jag ler även när jag ser alla hans alster, ty de har spridit glädje till Lvivs invånare och besökare i mer än hundra år.

Och vilka är hans alster då, undrar du nu. Jo, han var arkitekt, byggherre och ägde fabriker som tillverkade tegelstenar och keramik. Flera av de mest beundrade byggnaderna i Lviv byggdes av hans byggfirma. För att ta några exempel, han ritade och byggde Lvivs ståtliga järnvägsstation. Hans byggfirma byggde Lvivs operahus (även om han inte ritade det). Han ritade och byggde Lvivs första och enda riktigt fashionabla passage, Mikolaschapassagen (som tyvärr inte finns kvar idag då det bombades under andra världskriget). Det var även han som fick uppdraget att rita den byggnad som skulle innehålla rutensk kultur och verka för social samverkan mellan rutenerna. (Vid den tiden använde man begreppet rutener för ukrainare.) Och det är kanske hos den byggnaden man tydligast ser hans unika arkitektoniska stil, en inriktning som är en stilig mix av folkloristiska element lånade från huzulerna och Wiensecessionen (Wiens jugend).

Han ser ut att ha varit en liten man till växten, den gode Jan Levynskyj. Men nog var han en stor man till sinnet. Han föddes i 1851 i staden Dolyna, som ligger vid Karpaternas fot. Hans far, som var chef för en skola, dog när Jan var liten grabb. Jan tvingades därför tidigt ut i yrkeslivet. Man upptäckte dock tidigt att pojken hade en konstnärlig ådra. Han hade nämligen en oerhört vacker röst, och anlitades därför ofta som sångare.

Men det var ändå hans fars starka intresse för folkloristisk keramik som visade riktningen för Jans framtida yrkesval. Efter att han utexaminerats från Tekniska högskolan i Lviv, som då hette Lemberg, startade han sin första firma, ett krukmakeri. Det gick snabbt mycket bra för honom och snart expanderade han och lät en ny gren växa ur hans affärsverksamhet, en kakelugnstillverkning. Från sekelskiftet till 1914 hade han ungefär 1000 anställda.

1903 blev han professor i arkitektur vid sitt gamla lärosäte. Det här betydde att många av hans studenter följde i hans arkitektoniska spår. De ritade och hus som andades folkloristiska element och Wiensecession. Vilket i sin tur innebar att de beställde kakel till utsmyckningar på husens fasader, trapphus och entréer från Jans fabrik. Det betyder att det är långt många fler hus som Jans ande svävar över, än de hus han de facto byggde. Hans ande svävar faktiskt över en stor del av det Lviv som byggdes runt förra sekelskiftet.

Efter första världskriget fick dock Jan Levynskyj oväntat problem med de de polska myndigheterna. De vägrade helt sonika att betala Jan för de byggnader som Österrike-Ungern beställt men inte betalat för. Jans företag gick omkull. Det blev ett slag för hårt för honom, och han dog 1919 som en bruten man i en hjärtinfarkt.

När jag går runt i Lviv tänker jag allt som oftast på Jan Levynskyj. Otal är de hus som bär hans skapelser, eller rätt och slätt är hans skapelse. Jag har så många favoriter att jag inte kan utnämna en som den absolut vackraste. Det är också så att föreningen av alla dessa hus med sina utsmyckningar tillsammans skapar det unika arv Jan har överlämnat till oss. Det är därför extra glädjande att det nu finns ett nytt och spirande intresse för hans arkitektoniska eftermäle. Exemplen på det är många, och det kommer därför kanske inte som någon överraskning att det just nu pågår en utställning om hans livsgärning. Etthundra år efter hans död tycks det alltså som om han äntligen ska återfå sin rättmätiga titel som Mannen som skapade Lviv.

Och när jag tänker närmare på det så behöver han faktiskt ingen staty, enär han skapelser redan ståtar i full majestät runt omkring i staden.

Några bilder från utställningen som just nu pågår i Lviv:


Exempel på Jan Levynskyjs vackra utsmyckningar.


Så här vackert målade var ofta taken i trapphusen.


Affischen till utställningen. I bakgrunden ser ni den byggnad som Jan Levynskyj ritade till rutenerna.


Om stympade träd – och mitt krossade hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

I september, när jag återvände till Lviv från mina sommarveckor i Sverige, möttes jag av en syn som jag nog inte riktigt hämtat mig från ännu. Vårt päronträd, en källa till så mycket glädje och kärlek, var stympat. En hög och rädd stubbe stod och pekade ett böjt finger upp mot skyn. Allt annat än vacker och definitivt inte någon källa till glädje.

När jag frågade grannarna i huset vad som hänt menade några att det var en nödvändig handling. Trädet hade inte beskurits på flera år. Så summa kardemumma av människornas lathet blev att trädet skulle stympas till oigenkännlighet.

Även om jag inte har någon större kunskap i hur man beskär träd, så räckte det med en sökning på Google för att hitta information om att våldsam beskärning av just päronträd inte är någon bra lösning. Detta för att 1) trädet kommer att skjuta tusentals skott och sedan se ut mer som en myrstack än ett träd, vilket resulterar i att man måste beskära det igen nästa år – vilket man givetvis inte kommer att göra 2) trädet kommer aldrig mer bli vackert utan anta en sticksig kalufs hur man än vänder och vrider på sågen. Stympande päronträd är helt enkelt inte att förorda (om man inte vill fixa sig själv fasligt mycket jobb).

Så det var uppenbart att de som beskurit trädet var amatörer eller idioter. Möjligt att de bar båda epiteten samtidigt.

Efter ytterligare efterforskningar visade det sig de som sågat i trädet även var kriminella, ty vårt stadsdelskontor ville inte kännas vid skövlingen, och hade polisanmält saken. Min granne Anja, som alltid varit trädet första förkämpe, var lägligt nog inte hemma den dagen det skedde. Stadsdelskontoret menade vidare att det troligaste var att några i huset gått samman och hyrt in några amatörer som stympade vårt vackra träd. Gärningsmännen, alltså de som hyrt de illegala trädmördarna, var troligen bilisterna på vår gård. De hade tydligen länge klagat på att päron trillade ner på deras undersköna bilar.

Jag betvivlar dock att någon någonsin kommer att bli straffad för att ha förstört ett träd som är flera decennier gammalt. De flesta verkar strunta i vilket. De bryr sig kanske inte om att ha fint omkring sig. Bilarna deras är dock fina och dyra.

Nu tittar jag varje dag ut på en ungefär tolv meter hög stubbe, omgärdad av illa skötta fasader, och inrasade skorstenar.

Ibland tror jag att något dog i mig den där dagen jag såg hur trädet stympats. Och jag tror att något dör i mig varje gång jag ser det. Definitivt dog min kärlek till detta hus. Det är inte alls särskilt roligt att vara hemma längre. Och lite dog nog min kärlek till mina grannar. De utan bil känner jag dock mer med, men bilägarna känner jag ingen större sympati med. Jag blev faktiskt ännu mer avigt inställd till bilar i innerstaden överhuvudtaget, och i synnerhet de bilägare som bor mitt i staden. Varför i hela fridens namn behöver man bil om man bor mitt i smeten? Det finns redan alldeles för många bilar här, och alldeles för få trädkramare.

Men de finns, och de känner som jag, att något är fasligt fel med hur man beskär träd i Lviv. Det är som om de med motorsåg överhuvudtaget inte har någon hjärna. Eller så fungerar den bara hjälpligt och då endast till att såga bort allt de ser. De som protesterar blir dock fler för varje dag. Främsta vapnet är bilder som publiceras på sociala medier i sällskap med hashtagen #дезеленізація (dezelenizatsija). Avgrönskande, kan man översätta det med, och syftar på begreppet dekommunisering. Dekommunisering innebär avskaffandet av kommunismen och dess symboler. Dezelenizatsija är också något som uppstått i och med Sovjetunionens fall, menar vissa, emedan andra hävdar att stympandet av träd har pågått sedan urminnes tider.

Dezelenizatsija har tilltagit under senare tid. Orsaken är troligen att man nu har mer pengar än tidigare. Men man använder pengarna fel. Man borde inte göra Lviv mindre grön, utan mer grön! I vår har det nästan blivit outhärdligt för en trädkramare som jag är att gå runt i staden. Nästan alla gator har blivit utsatta, vanställda av banemän med motorsåg. Och det är faktiskt inte bara kriminella som håller på med den här stympningen. Även Lvivs parkförvaltning har drabbats av samma lömska sjuka som tydligen drabbar alla män med motorsåg. Ja, enligt G har sjukan till och med spridit sig till Västerbotten, där män med motorsågar idkar massmord på träd i metropoler som Renholmen. Och som liten flicka minns jag att mormor och morfar gick hårt åt en kastanj för att den skräpade ner på bilarna. Trädet blev faktiskt aldrig speciellt vackert igen. Inte som det en gång var.

Nå, vårt päronträd finns inte mer, i alla fall inte som tidigare, och troligt är att det aldrig kommer återhämta sig. Det finns ingen lärdom för mig att dra av det här, förutom den att inget paradis varar för evigt (oavsett vad Bibeln hävdar), och bilister i närheten av träd inte är att lita på. Båda dessa faktum kände jag ju till sedan tidigare, men det är tråkigt när hjärtat måste krossas för att de ska befästas.

Min kamp mot dezelenizatsija har dock bara börjat. Jag har lovat mig själv att aldrig liknöjd passera ett stympat träd, för bakom någon av de angränsande fasaderna sitter någon som jag, med krossat hjärta. Trädet ska dokumenteras och exponeras. Med tillhörande hashtag. Det är den enda revansch som jag, en trädkramare sedan barnsben, och de stympade träden kan ta.


Vår tolv meter höga stubbe, tidigare ett päronträd.

blooming
Så här såg vårt päronträd ut då det blommade.

winter at home
Och på vintern.


“Det första villkoret för odödlighet är döden” – om aforismernas mästare Stanisław Lec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är egentligen bara några husväggar mellan oss, mellan Stanisław Lec och mig. Och några decennier. Ty det var 110 år sedan i år som han föddes här, i staden som då kallades Lemberg. Men minnet av honom består, eller kanske snarare har återuppstått.

För några månader sedan upptäckte jag en plakett vid den port till det hus han växte upp i på Slovjanskagatan, bara runt om knuten från mig. Jag läste lite slött om mannen med den intressanta näsan, och förbannade att det på nytt sattes upp en plakett över en man. “Nog skulle det inte skada med en kvinna lite emellanåt”, gnisslade jag olycksbådande.

Jag kan nog fortfarande tycka att det är förfärligt svårt att hitta kvinnor att lyfta fram i Lviv. Jag tycker till och med att jag själv är riktigt usel på att lyfta kvinnor ur historiens dunkel. Men de är tyvärr inte alltid lätta att fånga in. Visst finns de där, men det är mödosamt arbete att gräva fram dem, och som enkel bloggare utan något kapital blir det svårt att motivera ett tidsödande arbete. Snålt kan tyckas, men även jag måste hushålla med min kraft. I synnerhet om det är ett oavlönat jobb.

Men det här var en lång parantes, som egentligen inte har med saken att göra (men eftersom jag gör det här bara för att jag själv vill kan jag ju tillåta mig att vara hur pladdrande och kaotisk som jag själv behagar).

När jag ändå kommit över att Stanisław Lec inte var en kvinna, började jag ändå tycka att han var förhållandevis intressant. Eller snarare, jag började tycka att det var förhållandevis intressant att just han lyfts fram just nu.

Stanisław Lec föddes alltså för 110 år sedan. Han föddes i en buren och adlig judisk familj. Hans far var baronen och tillika bankdirektören Benon de Tusch-Letz, och hans mor hette Adela Safrin. När första världskriget bröt ut flyttade familjen till Wien, men återvände när Lemberg som blivit Lwów och befann sig i Den andra polska republiken, den som inleddes när Polen äntligen blivit självständigt efter mer än 100 års delning mellan Preussen, Habsburgska imperiet och Tsarryssland.

Under mellankrigstiden började Stanisław att intressera sig allt mer för socialism och kommunism. Efter att han hade debuterat som poet umgicks han i kretsar med författare och poeter på yttersta vänsterkanten. Han flyttade från Lwów till Warszawa och medverkade i flera vänsterradikala tidskrifter. Det gick till och med så långt att han under en tid flydde till Rumänien av rädsla för att bli arresterad i Polen för sin vänsteraktivism. Men även satiren löpte som en röd tråd genom hans lyrik.

När Nazityskland anföll Polen första september 1939 flydde han till sin gamla hemstad, som nu kallades för Lvov av de sovjetiska härskarna. Han lierade sig med dem och blev en buren poet i Sovjetunionen under denna tid. Det var till och med så att han skrev flera hyllningar till Sovjetunionen. Och han nöjde sig inte med det, utan skrev även en hyllningsdikt till självaste Stalin. Just det här har lett till att Stanisław Lec har karaktäriserats som medlöpare till Sovjetunionen och många vill därför kalla honom för förrädare. Andra, däribland historikern Adam Michnik, menar dock att Lec brott ändå måste anses som ringa, enär de verk han författade som hyllade Sovjetunionen och Stalin, måste anses tillhöra Stanisław Lecs sämsta alster.

När nazisterna inledde Barbarossa, anföll Sovjetunionen och intog stora delar av den sovjetiska republiken Ukraina, tillfångatogs Stanisław Lec. Han skickades till ett fångläger i Ternopil. Men han lyckas mirakulöst fly från lägret. Hans flykt var spektakulär och är omdiskuterad. Enligt egen utsago ska han vid flykttilfället ha tvingats gräva sin egen grav, men lyckades överrumpla den nazistiska vakten, mörda densamme och iklädd dennes nazistiska uniform fly ut ur lägret till de polska partisanerna som gömde sig i skogen. Han skulle strida i den polska armén mot nazisterna enda till krigets slutskede. Den här handlingen gjorde att han blev utnämnd till polsk diplomat.

Här skulle historien kunna sluta, men Stanisław Lec var inte en man med lugnt sinne. Ganska snart började han opponera sig mot det kommunistiska styret, och han kritiserade Stalin, den ledare han några år tidigare skrivit en hyllningsdikt till. 1950 flyttade han tillsammans med fru och dotter till Israel. Men inte heller här slutar Stanisławs rastlöshet, ty Israel var inte hans melodi. Han saknade Polen och återvände ensam hem.

Det kan inte ha varit lätt att återvända. Han fick inte publicera några av sina alster, eftersom den kommunistiska regimen förbjöd det. Så han hankade sig fram som översättare. Men i slutet av 1950-talet, när stryptaget på det polska samhället släppte efter något, fick hans texter återigen löpa genom tryckpressarna. Det blev en omedelbar succé. Hans träffande och stramt satiriska aforismer passade tiden och folket perfekt. När Stanisław Lec dog 1966, fick han en begravning värd en statsman.

Över sitt skrivbord i Warszawa hade han alltid ett vykort fäst på väggen. Vykortet föreställde Lemberg, Lwów, Lvov, Lviv, och motivet var huvudbyggnaden till universitetet i staden där han avlade sin examen. Universitetet hette då Jan Kazimierz-universitetet. (Idag heter det Ivan Franko-unversitetet och är min högt älskade arbetsplats.) Dåtidens huvudbyggnad är inte densamma som idag, men fortfarande har universitetet verksamhet i den byggnaden han studerade i. Trots att han varje dag tittade på sitt gamla universitet i hans gamla hemstad, lär han aldrig ha pratat om staden, eller sin saknad, med någon. Det var antagligen mycket smärtsamma att ha tvingats lämna staden han älskade så innerligt. Kanske var även förvisningen från hans födelsestad en av orsakerna till att han några år efter kriget så ihärdigt kritiserat Sovjetunionen och kommunismen. Det är svårt, för inte säga nästintill omöjligt, för mig att föreställa mig vad det innebär att tvingas bort från en plats man älskar. Men jag tror att det gräver djupa sår i själen, och skapar en bitterhet, som inte liknar någon annan besvikelse. Jag tror att det var så han kände, men om det var så lär vi aldrig få veta.

Nå, nu har han i alla fall återvänt. Bara några husväggar från mig. Hans ansikte finns åter i gatubilden, där han sitter inramad i sin plakett. I Ivan Franko-parken pågår just nu en liten utomhusutställning om hans liv. I helgen var det dessutom en konferens till hans ära, där flera kännare deltog. Lite oväntat är ändå all denna uppmärksamhet. Att just han fått den äran. I flera decennier har han bara beskrivits som en sovjetisk kollaboratör. Större delen av sitt liv var han ju en vänsterman. Inte nog med det, han var även en polsk patriot, så att han blivit förlåten är ju förvånande, men likafullt glädjande.

Om det skänker honom någon glädje, vet jag inte, vem vet var poeter hamnar efter döden inträtt, tänker jag, och låter kanske lite som en aforism av mästaren på aforismer, Stanisław Lec. Eller för att citatera mästaren själv Det första villkoret för odödlighet är döden.

Några bilder från utställningen i Ivan Franko-parken.

Stanisław Lec med sin far.


Stanisław Lec med Zuzanna Ginczanka. Jag har tidigare skrivit om Zuzanna.

Här kan ni läsa några av hans aforismer.


Test av en stegräknar-app

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Igår laddade jag ner en stegräknar-app till min mobil. Jag tänkte att det vore spännande att se hur många steg jag och G tar på våra gemensamma utfärder i staden. De när vi utan plan eller mål sliter våra skosulor mot gatorna i Lvivs utkanter.

Givetvis fallerade jag redan inledningsvis. Jag hade nämligen glömt att starta appen, och det var först efter att vi avverkat ungefär en sjättedel av dagens gåsmarsch, som jag kom på att jag borde satt på appen.

Nå, nu blev den ändå till slut påslagen och det visade sig att vi satt ner våra fötter mot de lvivianska gatorna hela 19253 gånger. Det innebär ungefär 12.71 km, men eftersom jag glömde att starta appen var nog dagens nötande av våra skosulor ungefär 1.5 mil. Eller lite mer. Igår företog vi oss en liknande utsvävning, men eftersom jag inte hade någon räknare som höll koll på mitt hasande i Lvivs utkanter, kan jag inte heller svära på exakt hur lång promenaden (eller vad det nu är vi sysslar med) var. Mina trötta hälsenor säger mig dock att den utflykten var ungefär lika lång, på några steg så när. Det betyder alltså att vi troligen knatat tre mil denna helg.

Man kan fråga vad det är vi sysslar med, jag och G. Jag skulle inte vilja kalla det ett försök att motionera. Anledningen till att jag avfärdar den teorin är att man då oftast har som mål att motionera. Man skulle också kunna tro att det är någon typ av antropologisk forskning vi sysslar med. Men vid närmare eftertanke avfärdar jag även den teorin. Det är kanske så att vi inledningsvis tycker att vi sysslar med någon typ av forskning där vi försöker förstå någonting, men ganska snabbt, alldeles omedelbart faktiskt, acklimatiserar vi oss fullständigt med vår omgivning och känner oss helt delaktiga, ja, till och med i enighet med vad vi ser omkring oss. Vi blir liksom en del av det vi ser. Ingenting är oss främmande.

Och kanske är det just det som är vårt mål med dessa skoslitande utflykter. Att bli del med det som omger oss.

Den här typen av vandrande fungerar bäst i Lvivs utkanter. Det är därför vi dras dit. I innerstan störs den av alltför många turister. Turisterna stör på ett kanske oväntat vis. De speglar sig nämligen i oss, och plötsligt tror alla lvivianer att vi också är turister. Ibland tänker jag att jag borde ha en tröja där det står står tryckt “Я не туристична. Я живу тут, хоча я виглядаю інакше” – vilket betyder “Jag är inte turist(ska), även om jag ser annorlunda ut“.

Men turisterna är inte enbart av ondo. Det finns nämligen ändå stora fördelar med dem. Och den är alltså att vi letar oss bort från centrum, ut i periferin. Här ute tycks vi kanske lite annorlunda, men “inte kan en turist söka sig så långt från gamla stan“, tänker man nog. Således tilltalar alla oss på ukrainska. Och de blir inte ens otåliga när vi inte förstår ögonblickligen. Man tar det hela bara en gång till, med lite extra krusiduller för att förtydliga, egentligen skapar de bara mer förvirring, men det är vi för artiga att påpeka och därmed utvecklas ett ganska gemytligt samtal.

Men oftast säger vi inte så mycket till dem vi möter på vår väg. Ett enkelt Dobriy den’ eller Dobroho dnja (God dag) räcker långt för att bli bemött som betrodd. Själv föredrar jag det sistnämnda uttrycket eftersom det låter mer ukrainskt, och är roligare att säga. (Det tog mig faktiskt flera ukrainska lektioner att få till rätt släng på dnja. Ihop med dobroho är det nämligen slirigt att få till.)

Så vad har jag då att rapportera från dagens utflykt? Jo, vi mötte en äldre kuf som målat hela cykeln i silver. På pakethållaren hade han en trattformad silvrig skapelse som jag fastslog måste vara en egentillverkad foliehatt. Han fick mig att tänka på plåtniklas. Med ett leende tryckte han på sin tutan han fäst på styret. Den lät som ett bilalarm. Dobroho dnja, sa vi till varandra. Vi mötte en gumma som gjorde sig redo för kvällen, genom att fösa in geten i uthuset. Efter följde alla höns, emedan den sköldpaddsfärgade katten belåtet tittade på. Vi mötte fasligt många hundar som endast tycktes ha som livsmål att skälla ut vartenda jävel. Vi såg hur det påtades i trädgårdslanden, och hur man efter allt påtande stod med hakan lutad mot spadens skaft för att beskåda dagens verk. Samtidigt som hunden intill skällde ut vartenda jävel. Vi såg hur man fikade (ja, det sker även på andra platser än i Sverige) i trädgården. Och vi såg barn som outtröttligt cyklade fram och tillbaka, hit och dit, som om de trodde att mänskligheten egentligen inte hade någon annan uppgift att göra precis så. Det hela kändes märkvärdigt hemtamt. Ja, som om jag alltid funnits här och alltid företagit mig samma vandring. Jag menar “alltid” som i det alltid som förekommit ända sedan jorden beslöt sig för att börja sin bana kring solen. Och solen, ja, den sken så där galiziskt som den egentligen bara kan göra här.

När jag sedan kom hem för att titta på den där stegräknar-appen visade det sig att den inte alls höll koll på allt det där som jag tyckte väsentligt. Den hade inte alls sett gumman med geten och hönsen och den fina katten. Det var som om stegräknar-appen inte alls hade träffat på plåtniklas, och inte heller hade den funderat över alla spadtag som tagits i trädgårdslanden. Den hade inte ens uppmäksammat barnen som cyklade hit och dit. Den räknade steg och kilometer och kalorier. Det var då jag förstod att mina steg och andras tankar om steg faktiskt aldrig kommer att bli samma sak… Imorgon ska jag avinstallera stegräknar-appen. Jag tror nog att jag ändå har bättre koll på vad som händer under våra promenader, eller vad det nu är vi företar oss.


Behövs bildtext här?


Anteckningar från en avlägset belägen närstående – om presidentvalet i Ukraina 2019

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Varje kväll tänker jag att “nu ska jag skriva någonting om presidentvalet i Ukraina”. Ungefär så långt hinner jag skriva innan jag känner att den emotionella trötthet lägger sig som en våt filt över min skrivarlust. Jag har nämligen ingenting vettigt att säga om presidentvalet här. Ingenting. Niente, som italienarna säger. Men nu ska jag ändå göra ett försök.

Egentligen är det underligt att jag känner detta niente, ty även jag förstår hur mycket som står på spel. Om det hamnar en president på presidentposten som inte är villig att kämpa mot korruptionen och närma sig EU, utan istället söker sig närmare Kreml, så kan mycket av det arbete, och alla de miljarder euro som EUs skattebetalare lånat eller skänkt Ukraina, gå om intet. I dagsläget ser det bara ut som den sittande presidenten kan garantera att det inte blir en radikal kursändring. Julia Tymosjenko, som toppar alla opinionsmätningarna, är inte en garant för ett närmare samarbete med EU. Som den slipade politiker hon är, lyckas hon dessutom på ett märkbart raffinerat sätt åla sig ur alla frågeställningar om hur hon skulle leda landet.

Det är också svårt att känna någon större entusiasm för sittande presidenten, Petro Porosjenko. Mycket har gått väldigt fel under hans ledning. Reformerna har segat sig fram. Stundtals har de gått så långsamt så att ledningen för landet mest liknat en dyngrak sköldpadda. En skrattretande liknelse kanske, men förödande för folket.

Men reformer har dock gjorts, vilket ändå gör Porosjenko till det enda hoppet Ukraina har. Och det är väl kanske därför jag känner den där tröttheten. Ty han är ändå ingen frisk fläkt. Ingen som kommer att leda landet bort från jumboplatsen i Europa över fattiga länder.

Ja, det finns andra kandidater, där några tillhör politikens skräckkabinett. Här hittar vi komikern Volodymyr Zelenskij, som inte har något vettigt program, utan tycks förlita sig på hur många “tumme upp” han får på Facebook. Hans kampanj har antagligen initierats av oligarken Ihor Kolomojskyj, som endast tycks drivas av sin avsky mot sittande presidenten. Andra exempel på figurer i skräckkabinettet är Oleh Ljasjko, ledaren för det populistiska partiet Radikala partiet. De blandar politik från gamla Sovjet med lite högerextremism. Ja, nu finns det säkert de som inte vill hålla med mig i den beskrivningen, men jag utgår från min horisont, som involverad utomstående. Eller så är jag kanske en avlägset belägen närstående. I vilket fall ser jag på saker så som man gör när man känner stark sympati, men tyvärr inte själv har några mirakelkurer som jag kan snyta ur min skandinaviska näsa. Och även min skandinaviska näsa inte känner någon särskilt tydlig vittring om vem som kommer att vinna, så tror jag att de här två inte har några större chanser att vinna. Zelenskyj ligger visserligen tvåa i opinionsmätningarna, men hans väljare är unga, och de har mycket liten benägenhet att verkligen gå och rösta när det gäller. Ljasjko ligger just nu för långt ner i mätningarna. Något mycket omstörtande måste ske för att han ska kravla sig upp några pinnhål.

Ja, vad ska man säga. Nog är det något av en fars. Och bakom kulisserna står oligarkerna. Det är de som regisserar hela iscensättningen. Alla har de sina kandidater som de stödjer. Chanserna att bli vald beror på hur många oligarker som stödjer en viss kandidat. Enligt många och envetna rykten har Julia Tymosjenko flest oligarker bakom sig. Presidenten, som själv är oligark, är något av ett svart får i oligarkernas klubb, så ingen annan oligark stödjer honom. Utan han själv, förstås.

Vad kommer då att hända nästa vecka? Kommer Porosjenko kastas ut redan i första omgången? Och om han lyckas klamra sig fast, hur kommer det då gå i andra omgången? Om han står mot Tymosjenko får han det hett om öronen. Och det lär även hon få. Men båda tillhör ändå den gamla politiska eliten. Ingenting nytt under solen. Ingenting. Niente.

Det är väl därför den där tröttheten drabbar mig. En trötthet som jag kanske fått av mina ukrainska vänner. Ingen tycks vilja diskutera politik. Inte ens mina studenter, de som annars brukar bubbla av vilja att väga för och emot. Även de har tröttnat. Trots att de är så unga. Eller kanske just därför att de är så unga. Enär det är inte lätt att ingjuta framtidstro när det ser ut som om den politiska eliten är en hermeneutisk sluten bubbla, dit inga nya krafter lyckas, orkar eller får ta sig in. (Det ser oligarkerna nämligen till. De vill inte gärna ha frifräsare som föser Ukraina ut ur korruptionens rike.)

Och Rysslands aggression med kriget i östra Ukraina gör sitt till för att skapa apati. Det är inte undra på att många känner samma trötthet som jag. Och då är jag ändå bara en avlägset belägen närstående.

Finns det då ingen ljusning i sikte, undrar du kanske. Jag tillhör den infantila grupp i världen som ändå klamrar mig fast vid idén om att det finns en ljuspunkt där borta i slutet av tunneln. Jag tror på det civila samhället. Under de senaste åren har jag upplevt att det civila samhället har flyttat fram sina markörer. Man har blivit mer synlig. Folk tar större ansvar och reagerar på oegentligheter med annan emfas än tidigare. Här i västra Ukraina tycks den sovjetiska fatalismen helt utdöd. När man ser något som är fel organiserar man sig och trycker på sina politiker, som ganska snart reagerar. Jag kan också se att mer pengar faktiskt hamnar i vår region. Tidigare, när invånarna betalade skatt (nå, en del betalde skatt), skickades pengarna till huvudstaden Kyjiv… och försvann. Nu ser jag till min glädje att pengarna faktiskt stannar här. Våra parker har fått nytt liv. Trottoarer och vägar renoveras. Skolorna, som stått och förfallit och mest liknat elakartade fängelser, renoveras. Vår fakultet har fått en efterlängtad renovering. Nya busslinjer tillkommer. Och nya bussar och spårvagnar köps in… osv osv Mycket finns kvar att göra, men det är ett steg i rätt riktning. Eller rättare sagt, många steg i rätt riktning.

Och min enda förhoppning inför valet nästa vecka är att denna linje, mot ett drägligare liv för ukrainarna, inte bryts. Att de någon gång i en inte alltför avlägsen framtid, ska kunna känna stolthet och glädje inför sin plats på jorden. Att de äntligen ska kunna se ljuset i den långa tunnel av diktatur och vanskötsel de tvingats vandra genom. Att de äntligen ska ges möjlighet att få tro på framtiden.

some square
Bilden har ingenting med saken att göra. Niente.


Babusja försvunnen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, gender, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ikväll sitter kanske några av er och följer hashtagen #facebookdown på Twitter. Inte undra på det. Dagens och kvällens nedsläckning av Facebook är historiskt stor. Det är väl alltid oroligt när något försvinner utan att man riktigt förstår varför. Själv föranledde det att jag började fundera på annat som plötsligt försvunnit, utan att jag riktigt accepterat de bakomliggande krafterna.

Jag började nämligen tänka på de ukrainska babusi. Egentligen betyder babusi (бабусі) mormödrar eller farmödrar, men i verkligheten är det ett samlingsbegrepp för alla äldre storbarmade damer i tröjor eller koftor i bjärta färger. Helst ska de ha en sjal över hjässan, knuten hårt under dubbelhakorna. Deras fysionomi ska vara omfångsrik, så att vi får en känsla av att de står med båda fötterna på jorden. Tryggt och vant blickar de mot oss. En blick fylld av visdom. Och trots att de ofta har en böjd rygg, efter allt lukande i odlingslandskapen, har de en fantastiskt rakryggad uppenbarelse. Man ruckar inte på en babusja.

Men så hände det jag aldrig trodde kunde ske. Alla dessa babusi, som tidigare tycktes komma ur en aldrig sinande källa, har plötsligt glesnat. Och kanske till och med sinat. Gatubilden innehåller nuförtiden alltmer sällan deras specifika skrud. Allt färre hjässor iklädda sjalar gungar med i folkhavet. Och deras tröjor eller koftor i bjärta färger glimmar inte till mellan de andra grå, svarta och bruna kroppshyddorna.

Det hela skedde liksom utan min vetskap. Jag noterade det egentligen inte förrän det redan var ett faktum. Att alla våra babusi inte fanns med oss i lika stor omfattning. Kanske trodde jag tidigare att de kom från en plats där det oavbrutet materialiserades nya babusi.

Varför min uppmärksamhet brast, vet jag inte. Kanske trodde jag att de var odödliga. Kanske trodde jag att jag själv var odödlig. Kanske trodde jag att allt kommer förbi som det alltid varit. Allt ett utslag för att jag inte känner framtiden lika väl som jag inbillar mig att jag känner det förflutna. (Jag är dock den första att erkänna att jag inte känner nutiden särskilt väl. Vem gör det förresten?)

Och det är inte bara i gatubilden de sinat alla dessa vackra babusi. Även på marknaden, våra basarer, har de lämnat en efter en. Den första jag noterade med sorg var vår ägg-babusja. Hon som sålde de godaste äggen på Halytskiy rynok. Hon bar visserligen aldrig en sjal över sin obefintliga hårman, utan en basker. Det gör förresten många av just de babusi som säljer ägg. Varför de har en förkärlek för basker lär jag aldrig få någon klarhet i. Men deras huvudbonad gör dem inte till sämre babusi. Bara till en annan sort.

Sedan har vi alla babusi som säljer kattmat. De avstår dock gärna från både basker och sjal. Istället pryder oftast en hemstickad skapelse deras hjässa. Men lika fullt är de babusi.

Ännu finns det de babusi med sjalar som härdar ut. Som hon med ekorrögonen. Nyfikna och vänliga ögon som säljer ljuvligt goda rotsaker. I synnerhet morötterna. Men hon tillhör en rest av det som tidigare var Riket av babusi. Hennes medsystrar är påtagligt få. Och när vår ägg-babusi försvann förstod jag att något stort var på gång att ske. En förändring man inte kan trycka “delete” på.

Jag kommer nu på mig själv att känna sorg för att deras tid är förbi. Trots att jag, som alla andra, någon gång retat mig på deras pompösa framtoning. Att de sinar får mig att tänka på min egen förgänglighet. Att även jag bara är en kortvarig besökare på vår jord. Att även jag åldras, och snart kommer att förpassas till gummornas rike. Och att nog inte många kommer märka att jag länge syns till i gatubilden.

Och det är väl så förunderligt vår tid verkar, att från en hashtag, leds mina tankar till de babusi som inte längre finns, över till min egen förgänglighet. Och trots att det är besvärande att Facebook ligger nere i stora delar av Centraleuropa och USA, så är våra babusis frånfälle beständigt, emedan Facebook nog lär återuppstå.


En babusja i Lviv. Bilden är inte min.


%d bloggers like this: