viewpoint-east.org

Mellan arkiv och fiktion framträder verkligheten

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Sasja Filipenko
Kremulator
Ersatz förlag
Översättning av Mikael Nydahl
Utkom i oktober 2023

—

Varje stavelse i Sasja Filipenkos Kremulator stinker av en slags förtida förruttnelse. Men det är inte den olycksalige huvudkaraktären Nestrenkos oundvikliga död, som stinker. Det är Sovjetunionen, som kanske främst kännetecknas av våld mot sina medborgare, som stinker. Vi färdas från ryska revolutionen via inbördeskriget till det fullbordade Sovjetunionen i ett slags feberrus, väl medvetna om att slutet för Nesterenko inte kommer att båda gott.

Prosan i Kremulator väver en egensinnig väv, där vi kastas mellan förhör, protokoll och Nesterenkos skärvor av minnesbilder från sin tid i inbördeskriget, på flykt från Sovjetunionen och som emigrant i Paris. I hans landsflykt följer hans resonerande kring huruvida han torde återvända från Paris till Sovjetunionen, och hans uppriktiga oro för vad som kan stunda honom om han återvänder.

Vi ställs också inför den nya sovjetiska människan, som i sin oförmåga att känna empati och förståelse för livets ofta oväntade, och ibland även oönskade, skeenden, framstår som bottenlöst andefattiga och hopplöst okultiverade, ja, nära nog tölpaktiga.

Men navet i berättelsen är trots allt kärleken till skådespelerskan Vera som han träffade före inbördeskriget. Hon som ständigt sökte hans blick från sin upphöjda plats på scenen. Hon som agerade bara för honom, som om resterande del av publiken inte existerade. Och det är också kärleken till Vera som kommer att leda honom mot hans oundvikliga död.

Pjotr Nesterenko kan förefalla vara en helt osannolik person, en rödgardist som gick över till de vita, och som flydde för att sedan återvända och arbeta på ett krematorium och nattetid bränna kvarlevorna av dem som mördats i Stalins Stora utrensning. Men faktum är att Sasja Filipenko inte fabulerat ihop en orimlig saga, då han har utgått från det faktiska fallet Pjotr Nesterenko. I sitt författarskap låter Sasja Filipenko nämligen berättelserna ofta utgå från faktiska dokument och persongallerier från det sovjetiska arkivet, som sedan knyts samman med fiktion, och på detta sätt framträder diktaturens brutalitet oförblommerat.

Sasja Filipenko föddes 1984 i Belarus huvudstad Minsk (då Sovjetunionen) i en rysk-ukrainsk-belarusisk familj. Inledningsvis studerade han musik, men övergick till att studera litteratur. Som nyutexaminerad fick han uppdrag för den ryska TV-kanalen Pervyj kanal, innan han övergick till att arbeta för den oppositionella kanalen Dozjd. Under det belarusiska presidentvalet 2020 tog han tydlig ställning för den oppositionella presidentkandidaten Svjatlana Tsichanoŭskaja, samt aktivisten, musikern och dirigenten Maryja Kalesnikava. För sitt engagemang för ett demokratiskt och fritt Belarus kan han riskera upp till 20 års fängelse och han lever således i exil i Tyskland.

När jag läser Kremulator förs mina tankar ideligen till dagens Belarus, det land som har flest politiska fångar i världen, sett till sin befolkningsmängd. I skrivande stund pågår en våldsam jakt på oppositionella. Man kan få fängelse bara för att man andats något negativt om regimen. Men det är inte bara de i landet som riskerar att straffas för att de vill ha ett demokratiskt och fritt Belarus. Även de som flytt undan förtrycket hotas, då regimen menar att deras anhöriga och vänner kommer att kastas i fängelse om de inte återvänder. Flera av dem som fängslats får inte ha kontakt med omvärlden, och exempelvis Maryja Kalesnikava har inte fått prata med sina släktingar på över ett år. I Sovjetunionen utdelades liknande straff, att man inte fick ha kontakt med sina anhöriga, ett straff som ofta ledde till döden. Steget från dagens Belarus till den sovjetiska mördarmaskinen är inte särskilt långt.

Kremulator är översatt av den mycket kunnige och meriterade översättaren Mikael Nydahl, som även har översatt den likaledes viktiga romanen Röda Korset av Sasja Filipenko. Båda dessa romaner är utgivna av Ersatz förlag, som genom sin digra utgivning med översättningar av litteratur från Belarus, Ukraina och Ryssland gör en enastående insats för att stärka medvetenheten och kunskapen hos svenskar om dessa länder.

Med mössan på

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2021
Dagens okända
Колектив фотографів дрогобицького міського (Fotografer från Drohobovitj)
1980

Nå, vi gör alltså ett uppehåll i Drohobytj, och tar en avstickare till stadens fotografer. Året är 1980, och fotograferna firar jul. Eller kanske nyår. Jul firades ju inte under den sovjetiska tiden, eftersom Kreml då hade en komplicerad relation med Jesus. Det måste vara lite kyligt i lokalen, för några har har valt att låta huvudbonaden sitta på. Eller så var det för att dessa pälsmössor med öronlappar, även kallade Usjanka eller ryssmössor, var omåttligt populära på denna tid. På ukrainska heter mössorna Sjapka-vysjanka (Шапка-вушанка), vilket betyder just öronlappsmössa.

Den har en ganska intressant historia, den där mössan. De flesta förknippar den nog med sovjeterna, kanske med någon av dessa ålderstigna ledare, eller varför inte med en spionfilm, som utspelar sig mellan gnisslande tåg i ett snö- och isklätt kargt land, någonstans i det väldiga sovjetiska väldet.

Det är kanske därför det är alldeles förträffligt underhållande att det faktiskt var den vita armén (alltså tsarens armé) som introducerade öronlappsmössan under inbördeskriget 1918-1919. Men den skulle bli en riktig fluga, och mössan med lapparna spred sig, och snart använde kreti och pleti plagget.

Och så några fotografer i Drohobytj.

När karnevalen var ett vapen

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Жопа (Zjopa), vilket betyder röv, hör jag en kvinnlig stämma ljuda genom det hotande nattmörket som lägrat sig över vår gård. Någon har tydligen abrupt brutit söndagslugnet, och istället beslutat sig för att avsluta helgen med ett riktigt praktgräl.

Det är inte utan att helgens oundvikliga avrättning kan innebära en del frustration. Den kommamde veckans alla måsten hopar sig hotfullt kring oss. Ett litet praktgräl kan kanske därför rensa luften.

Men istället för sönderslaget söndagsmys får okvädingsordet Жопа mig att tänka på albumet med samma namn av den ryska gruppen Aktjyon (АукцЫон). Albumet kom ut 1990, alltså de sista skälvande månaderna av det sovjetiska imperiet. Kanske var det ett förebud, helt enkelt. Ty det dröjde inte länge förrän var man faktiskt vågade säga röv om hela Sovjetunionen.

Det är ett fullkomligt lysande album, nästan omöjlig att karaktärisera. En korsbefruktning mellan avantgardistisk jazz, punk, kryddat med en gnutta kabaré. Låten Любовь (Kärlek) fick den konsekvensen att jag förälskade mig i hela Ryssland, vilket givetvis ledde till att jag nästan omgående kände mig förråd. Det skulle nämligen visa sig att den där absurdistiska och befriande galna Aktjyon-menaliteten var ganska svår att finna i Ryssland. Istället fann jag ett samhälle som styrdes upp av byråkratiska blanketter med pyttesmå svarsrutor, så att det blev omöjligt att svara utan att känna mig troligen skyldig till något brott jag inte hade begått. Ryssland var inte alls lika spontant, avantgardistiskt, och galet som jag hade lurats av Aktjyon att tro.

Men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag blev lurad av Aktjyon och rövplattan, ty det betydde att jag gav mig ut på ett livslångt sökande efter den där mentaliteten, och visst hittade jag den. I Ryssland. I Ukraina. Ofta lite undangömd, men alltid väldigt kärvänlig. Med egensnickrad outfit och humoristiska upptåg gjorde de narr av maktfullkomliga presidenter och oligarker. Det de ägnade sig åt var ett slags karnevalistiskt motstånd, för att låna Michail Bachtins begrepp.

Idag är det mycket svårare att finna resterna av det här upproret. Det tillhör en generation som blivit gråhårig, lite trött, och tyvärr ibland även död. Det finns inget karnevalistiskt motstånd idag. Vi inlemmar oss alla i kapitalismens återvändsgränd, där upproret köps färdigförpackat. Och det personliga och originella skapandet vandrar med nedslagen blick mot ättestupan.

Nå, det tänker jag när röven (alltså Жопа) har tystnat och lugnet åter lägrar sig över vår gård.

Och när rådhusklockan slår tolv har mina tankar redan irrat iväg i annan riktning.


Fulare omslagsbild är svårfunnet, Zjopa av Aktjyon.

Risken med att tro att ukrainarna är naiva

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För en tid sedan, rättare sagt under presidentvalet i Ukraina, läste jag en kommentar av en känd svensk korrespondent. Kommentaren har ätit sig fast, och nu finns det ingen återvändo, jag måste helt enkelt skriva.

Resonemanget, där kommentaren återfinns, var ganska långt. Det handlade om att ukrainarna tycks vara benägna att ta våghalsiga beslut. Och orsaken ska enligt korresponden vara (nu kommer det) att ukrainarna är politiskt naiva, eftersom de har haft demokrati under så kort tid.

Jag studsade till. Inte för att resonemanget var okänt för mig, jag har tidigare läst liknande tankefigurer. Jag studsade till eftersom jag inte hade förväntat mig en sådan analys av en korrespondent som jag annars respekterar.

Resonemanget bottnar i en föreställning att ukrainarna (och alla andra väljare som bor i de postkommunistiska länderna) inte har ett politiskt intellekt så som vi (högre stående?) västerlänningar. Det är verkligen inte ett nytt eller vidare innovativt förhållningssätt till väljarna i exempelvis Ukraina. Faktum är att det är ett mantra jag hört enda sedan jag studerade östeuropakunskap på Göteborgs universitet. Således är korrespondens analys inte unik, utan bara ett exempel.

Men trots att det är ett vedertaget resonemang tror jag att det är fullkomligt felaktigt.

Jag lever ju sedan en herrans massa år sedan i Ukraina, och jag vill tro att jag har fått ett lite annorlunda sätt att tolka folket eftersom jag inte är journalist, affärsidkare eller diplomat. I mitt yrke, som lärare, har en överskuggande del av min arbetstid gått ut på att försöka förstå. Förstå varför mina studenter kommer till de slutsatser de gör. Jag har alltså väldigt sällan vänt mig till medier eller experter för att förstå vad som sker. Jag umgås dessutom med många olika slags människor med väldigt olika förutsättningar och behov. Allt från kulturell jetset till fattiga pensionärer. Och alla är enormt glada för att få berätta för mig hur de tänker kring olika politiska spörsmål.

Det här har lett till att jag har närmat mig frågan om ukrainarnas politiska engagemang, på deras våglängd. Och eftersom jag inte är journalist, så har man inte heller försökt att anpassa sitt svar till vad de tror jag vill höra. (Eftersom jag själv blivit intervjuad så vet jag av erfarenhet att man anpassar sitt svar när journalister frågar. Det ligger i sakens natur att man vill göra sig till lite extra när man träffar fint folk från tredje makten.)

Vad jag fått höra under mina år här, ligger ljusår från en politisk naivitet. Jag skulle istället vilja hävda att ukrainarnas förmåga att rösta lite oväntat beror på hur det ser ut i samhället i övrigt. Man är van att ta risker. När man går över gatan. När man jobbar – livlinor eller skyddshjälmar (reella eller upplevda) existerar endast i fantasin. Man tar risker i samtal med andra – att vara lite väl abrupt eller kategorisk ses inte som ett hinder, utan som en god start på ett bra och konstruktivt samtal. Till och med att beskära träd görs med ett risktagande – antingen överlever det, eller så gör det inte det. Allt görs med ett visst risktagande. Det är så man lever här. Det är kanske lätt att förväxla det med naivitet (tron att man är odödlig), men så är inte fallet. Man har helt enkelt lärt sig att det bästa sättet att bemästra rädsla är att konfrontera den. I förhållande till ukrainarna är vi svenskar faktiskt enormt naiva och lever snudd på som i en skyddad verkstad (med våra cykelhjälmar och gula västar).

Hur har det då blivit så här, undrar du nu kanske. Det är givetvis svårt att säga med bestämdhet, men under den sovjetiska tiden var föraktet mot invånarna en springande punkt i förtrycket. Det var så man höll dem i schack. På mattan. Alla folk inom det väldiga imperiet reagerade inte likadant. Men ukrainarna tycks alltså ha valt en stategi som bygger på att man stirrar hotet rakt in i ögonen. Den som blinkar först är dödens…

Det här präglar också politiskt agerande. Man är orädd, vågar testa olika sätt. Någon väg, mot ett drägligare liv, måste väl ändå vara framkomlig? Kanske den här? Och så kryssar man i en välkänd komiker, trots att man egentligen inte vet om han är rätt man för jobbet.

Att våga ta en risk (eller chans) är ett sätt att överleva för ukrainarna. Det har fungerat förr och kan fungera också nu. Kanske är beteendet en rest från Sovjetunionen. Eller så har det mycket djupare rötter. Det lär jag få fortsätta att fundera över.

Men en sak vet jag däremot med bestämdhet, och det är att det inte är ett utslag av naivitet.


Träd som kanske överlever. (Vilket de – nästan – alltid gör!)

“Det första villkoret för odödlighet är döden” – om aforismernas mästare Stanisław Lec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är egentligen bara några husväggar mellan oss, mellan Stanisław Lec och mig. Och några decennier. Ty det var 110 år sedan i år som han föddes här, i staden som då kallades Lemberg. Men minnet av honom består, eller kanske snarare har återuppstått.

För några månader sedan upptäckte jag en plakett vid den port till det hus han växte upp i på Slovjanskagatan, bara runt om knuten från mig. Jag läste lite slött om mannen med den intressanta näsan, och förbannade att det på nytt sattes upp en plakett över en man. “Nog skulle det inte skada med en kvinna lite emellanåt”, gnisslade jag olycksbådande.

Jag kan nog fortfarande tycka att det är förfärligt svårt att hitta kvinnor att lyfta fram i Lviv. Jag tycker till och med att jag själv är riktigt usel på att lyfta kvinnor ur historiens dunkel. Men de är tyvärr inte alltid lätta att fånga in. Visst finns de där, men det är mödosamt arbete att gräva fram dem, och som enkel bloggare utan något kapital blir det svårt att motivera ett tidsödande arbete. Snålt kan tyckas, men även jag måste hushålla med min kraft. I synnerhet om det är ett oavlönat jobb.

Men det här var en lång parantes, som egentligen inte har med saken att göra (men eftersom jag gör det här bara för att jag själv vill kan jag ju tillåta mig att vara hur pladdrande och kaotisk som jag själv behagar).

När jag ändå kommit över att Stanisław Lec inte var en kvinna, började jag ändå tycka att han var förhållandevis intressant. Eller snarare, jag började tycka att det var förhållandevis intressant att just han lyfts fram just nu.

Stanisław Lec föddes alltså för 110 år sedan. Han föddes i en buren och adlig judisk familj. Hans far var baronen och tillika bankdirektören Benon de Tusch-Letz, och hans mor hette Adela Safrin. När första världskriget bröt ut flyttade familjen till Wien, men återvände när Lemberg som blivit Lwów och befann sig i Den andra polska republiken, den som inleddes när Polen äntligen blivit självständigt efter mer än 100 års delning mellan Preussen, Habsburgska imperiet och Tsarryssland.

Under mellankrigstiden började Stanisław att intressera sig allt mer för socialism och kommunism. Efter att han hade debuterat som poet umgicks han i kretsar med författare och poeter på yttersta vänsterkanten. Han flyttade från Lwów till Warszawa och medverkade i flera vänsterradikala tidskrifter. Det gick till och med så långt att han under en tid flydde till Rumänien av rädsla för att bli arresterad i Polen för sin vänsteraktivism. Men även satiren löpte som en röd tråd genom hans lyrik.

När Nazityskland anföll Polen första september 1939 flydde han till sin gamla hemstad, som nu kallades för Lvov av de sovjetiska härskarna. Han lierade sig med dem och blev en buren poet i Sovjetunionen under denna tid. Det var till och med så att han skrev flera hyllningar till Sovjetunionen. Och han nöjde sig inte med det, utan skrev även en hyllningsdikt till självaste Stalin. Just det här har lett till att Stanisław Lec har karaktäriserats som medlöpare till Sovjetunionen och många vill därför kalla honom för förrädare. Andra, däribland historikern Adam Michnik, menar dock att Lec brott ändå måste anses som ringa, enär de verk han författade som hyllade Sovjetunionen och Stalin, måste anses tillhöra Stanisław Lecs sämsta alster.

När nazisterna inledde Barbarossa, anföll Sovjetunionen och intog stora delar av den sovjetiska republiken Ukraina, tillfångatogs Stanisław Lec. Han skickades till ett fångläger i Ternopil. Men han lyckas mirakulöst fly från lägret. Hans flykt var spektakulär och är omdiskuterad. Enligt egen utsago ska han vid flykttilfället ha tvingats gräva sin egen grav, men lyckades överrumpla den nazistiska vakten, mörda densamme och iklädd dennes nazistiska uniform fly ut ur lägret till de polska partisanerna som gömde sig i skogen. Han skulle strida i den polska armén mot nazisterna enda till krigets slutskede. Den här handlingen gjorde att han blev utnämnd till polsk diplomat.

Här skulle historien kunna sluta, men Stanisław Lec var inte en man med lugnt sinne. Ganska snart började han opponera sig mot det kommunistiska styret, och han kritiserade Stalin, den ledare han några år tidigare skrivit en hyllningsdikt till. 1950 flyttade han tillsammans med fru och dotter till Israel. Men inte heller här slutar Stanisławs rastlöshet, ty Israel var inte hans melodi. Han saknade Polen och återvände ensam hem.

Det kan inte ha varit lätt att återvända. Han fick inte publicera några av sina alster, eftersom den kommunistiska regimen förbjöd det. Så han hankade sig fram som översättare. Men i slutet av 1950-talet, när stryptaget på det polska samhället släppte efter något, fick hans texter återigen löpa genom tryckpressarna. Det blev en omedelbar succé. Hans träffande och stramt satiriska aforismer passade tiden och folket perfekt. När Stanisław Lec dog 1966, fick han en begravning värd en statsman.

Över sitt skrivbord i Warszawa hade han alltid ett vykort fäst på väggen. Vykortet föreställde Lemberg, Lwów, Lvov, Lviv, och motivet var huvudbyggnaden till universitetet i staden där han avlade sin examen. Universitetet hette då Jan Kazimierz-universitetet. (Idag heter det Ivan Franko-unversitetet och är min högt älskade arbetsplats.) Dåtidens huvudbyggnad är inte densamma som idag, men fortfarande har universitetet verksamhet i den byggnaden han studerade i. Trots att han varje dag tittade på sitt gamla universitet i hans gamla hemstad, lär han aldrig ha pratat om staden, eller sin saknad, med någon. Det var antagligen mycket smärtsamma att ha tvingats lämna staden han älskade så innerligt. Kanske var även förvisningen från hans födelsestad en av orsakerna till att han några år efter kriget så ihärdigt kritiserat Sovjetunionen och kommunismen. Det är svårt, för inte säga nästintill omöjligt, för mig att föreställa mig vad det innebär att tvingas bort från en plats man älskar. Men jag tror att det gräver djupa sår i själen, och skapar en bitterhet, som inte liknar någon annan besvikelse. Jag tror att det var så han kände, men om det var så lär vi aldrig få veta.

Nå, nu har han i alla fall återvänt. Bara några husväggar från mig. Hans ansikte finns åter i gatubilden, där han sitter inramad i sin plakett. I Ivan Franko-parken pågår just nu en liten utomhusutställning om hans liv. I helgen var det dessutom en konferens till hans ära, där flera kännare deltog. Lite oväntat är ändå all denna uppmärksamhet. Att just han fått den äran. I flera decennier har han bara beskrivits som en sovjetisk kollaboratör. Större delen av sitt liv var han ju en vänsterman. Inte nog med det, han var även en polsk patriot, så att han blivit förlåten är ju förvånande, men likafullt glädjande.

Om det skänker honom någon glädje, vet jag inte, vem vet var poeter hamnar efter döden inträtt, tänker jag, och låter kanske lite som en aforism av mästaren på aforismer, Stanisław Lec. Eller för att citatera mästaren själv Det första villkoret för odödlighet är döden.

Några bilder från utställningen i Ivan Franko-parken.

Stanisław Lec med sin far.


Stanisław Lec med Zuzanna Ginczanka. Jag har tidigare skrivit om Zuzanna.

Här kan ni läsa några av hans aforismer.

Något av en hypnotisör

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

17 december
Dagens polska affisch
Lo-KITAÝ
Av okänd
År sent 1930-tal

Mannen med den hypnotiska blicken kan ha varit just hypnotisör. Låt mig presentera Lo-Kittay, eller Lo-Kitay, eller Lo-kitaý, han tycks ha varit förtjust i att variera stavningen av sitt scennamn. Tydligen var han även filmstjärna. Nå, han verkar dock bara ha fastnat på vita duken två gånger. Första gången 1919 i filmen Matrimonium Sacrum. Det finns inte mycket information om denna film, men huvudrollen tycks ha burits av den tyska filmstjärnan Jeanette Bethge. Hon skulle flera decennier senare spela i den tyska filmen Den svenska näktergalen (Die schwedische Nachtigall), som handlade om romansen mellan den danske författaren H.C Andersen och svenska operaundret Jenny Lind.

Den andra gången han lyckades fastna på vita duken var i den tjeckisk-polska film Dvanáct křesel/Dwanaście krzeseł, alltså De tolv stolarna, från 1933. Det är troligen från den filmen vår affisch härrör. Filmen baseras på den satiriska romanen med samma namn, författad av Ilja Ilf och Jevgen Petrov. Berättelsen tar avstamp från en sömnig provinsiell håla. Där hjälten, vid namn Ippolit Matvejevitj “Kisa” Vorobjaninov, far ut på en absurdisk jakt efter gömda juveler i en av tolv stolar. Det är en våldsamt skrattretande resa genom 1920-talets Sovjetunionen.

Lo-Kittay ska ha spelat en professor i filmen. Jag minns inte riktigt någon professor från romanen, men jag antar att vår käre hypnotisör trollband biobesökarna, då någon gång under 1930-talets mitt. Men något utöver den här knapphändiga informationen om vår herre med de magiskt trekantiga ögonbrynen har jag tyvärr inte.

“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

“När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.