17 december
Dagens polska affisch
Lo-KITAÝ
Av okänd
År sent 1930-tal
Mannen med den hypnotiska blicken kan ha varit just hypnotisör. Låt mig presentera Lo-Kittay, eller Lo-Kitay, eller Lo-kitaý, han tycks ha varit förtjust i att variera stavningen av sitt scennamn. Tydligen var han även filmstjärna. Nå, han verkar dock bara ha fastnat på vita duken två gånger. Första gången 1919 i filmen Matrimonium Sacrum. Det finns inte mycket information om denna film, men huvudrollen tycks ha burits av den tyska filmstjärnan Jeanette Bethge. Hon skulle flera decennier senare spela i den tyska filmen Den svenska näktergalen (Die schwedische Nachtigall), som handlade om romansen mellan den danske författaren H.C Andersen och svenska operaundret Jenny Lind.
Den andra gången han lyckades fastna på vita duken var i den tjeckisk-polska film Dvanáct křesel/Dwanaście krzeseł, alltså De tolv stolarna, från 1933. Det är troligen från den filmen vår affisch härrör. Filmen baseras på den satiriska romanen med samma namn, författad av Ilja Ilf och Jevgen Petrov. Berättelsen tar avstamp från en sömnig provinsiell håla. Där hjälten, vid namn Ippolit Matvejevitj “Kisa” Vorobjaninov, far ut på en absurdisk jakt efter gömda juveler i en av tolv stolar. Det är en våldsamt skrattretande resa genom 1920-talets Sovjetunionen.
Lo-Kittay ska ha spelat en professor i filmen. Jag minns inte riktigt någon professor från romanen, men jag antar att vår käre hypnotisör trollband biobesökarna, då någon gång under 1930-talets mitt. Men något utöver den här knapphändiga informationen om vår herre med de magiskt trekantiga ögonbrynen har jag tyvärr inte.
Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.
På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.
Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.
“När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.
Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.
“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.
Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.
Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.
Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.
Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.
Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.
Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.
“Vi ses vid Neptunus-statyn”. Det har varit en ofta brukad fras sedan jag flyttade hit till Lviv. Neptunus-statyn är en av de fontäner som flankar varje hörn av Plotstja rynok. Neptunus kollegor är Diana, Amfitrite och Adonis. Men det är Neptunus som passar bäst som mötesplats. På senare tid har dock platsen blivit ett lite väl omtyckt tillhåll för turister. De hänger som övermogna päron kring den stackars mannen.
Men det var i förra veckan som min sinnebild av Neptunus verkligen förändrades. På Center for urban history of East Central Europe pågår just nu en utställning om en av de få historierna om förintelsens överlevare som finns att berätta från Lviv. Utställningen bär namnet “Underworld: Holocaust survival in the sewers of Lviv“. Av Lvivs 160 000 judar överlevde endast 900 själar, och några få av dem överlevde genom att gömma sig i kloakerna i Lviv.
På utställningen får vi följa familjen Chiger och dottern Krystyna samt de som delade deras grymma öde att förföljas och mördas för sin etnicitets skull. Det är Krystynas röst som leder oss genom berättelsen. Genom hela berättelsen är hon iklädd en grön tröja, en tröja som hennes mormor stickat till henne. Hon bär tröjan den dagen hon stiger ner i kloakerna. Och hon har samma gröna tröja på sig när hon arton månader senare åter möter dagsljuset.
Familjen Chiger tillhörde den burna delen av judarna i Lviv. De bodde på Kopernika, en parallellgata till gatan där jag bor, i en stor paradvåning med utsikt mot Pototskijs palats och alla träden. De hade en flygel och en älskad hund vid namn Pusjek. Så framlevde de sina liv fram till den dagen då nazisterna tågade in i staden. De tvingades, liksom alla andra judar, in i Lvivs getto, och skulle ha mött en säker död, om det inte vore för synnerligen lyckosamma omständigheter.
När nazisterna påbörjade likvideringen av Lvivs getto, visste familjen att det krävdes extrema åtgärder för att överleva. Deras far började undersöka möjligheterna att gömma sig i kloakerna. När han en dag utforskade kloakerna, sprang han på en polack som arbetade där. En uppgörelse gjordes, och det bestämdes att en liten grupp judar skulle hållas gömda i kloakerna med hjälp av denne polack. Han hette Leopold Socha. Det känns nästan i ödesmättat att deras modiga beskyddare bar samma förnamn som staden skulle kunna ha burit om det vore en människa. (Leopold kommer från ordet Leo, som betyder lejon. Och Lviv är lejonstaden på flera språk.)
Utställningen på Center for Urban History of East Central Europe har en grym autenticitet. Bilder från platserna där berättelsen utspelar sig är effektfullt nog från nutid. Vi kastas mellan historiens och dagens Lviv med våldsam kraft. Deras arton månader långa vistelse i kloakerna inleddes vid marknaden Dobrobyt, en marknad som jag besöker ofta. Det är bilder från bakgårdar där man skickade ner mat till de gömda judarna. Bakgårdar jag alltför väl känner igen.
Och Neptunus, då? Ja, där fick de sitt färska vatten. När jag idag står vid statyn, och blickar ner i fontänens vatten, kan jag bara tänka på att på denna plats, för 75 år sedan – ett litet stenkast i Lvivs historia – gav Neptunus sitt vatten till Krystyna och hennes familj. Och jag önskar att det i framtiden kan finnas en plakett, som berättar om denna grymma, och på många vis gömda, del av Lvivs historia.
Familjen Chiger överlevde, och likaså deras räddare Leopold Socha. Men ingen av dem kunde stanna i Lviv efter Sovjetunionens maktövertagande. Chiger betraktades som klassfiende, då familjen tidigare varit förmögen. Socha gjorde som många andra polacker, och flyttade över gränsen till Przemysł. Familjen Chiger fortsatte sedermera till USA.
Precis då de sista tonerna klingar ut i Alfred Schnittkes Concerto grosso nr. 1, letar sig ljudet av tornseglarnas tjut in Orgelsalen. En kontrast, som likväl skulle kunna vara tonsatt av självaste Schnittke. Tårar väller upp i mina ögon, halsen snörps åt. Det gör så vansinnigt ont, men är ändå oemotståndligt vackert.
Schnittkes Concerto grosso nr 1 kräver absolut koncentration från sina åhörare. Det finns lättsamma partier, som han lånade från filmmusik, som han komponerade vid den tiden. Men de mals ner, hackas sönder, pulviseras av desperationens styrka. Hela konserten, slutar som den börjar. Med klangen ett prepareta piano, men det inte som i inledningen, då det var ett nytt oskrivet blad för oss åhörare. Nu hör vi all den klaustrofobiska vrede som konserten innehåller.
Trots känslan av hopplöshet, glimmar här ett hopp. En önskan om frihet. Det är diktaturens våld mot människorna vi hör. Men Schnittke ville inte låta sig krossas. Han hade alla fall kraft då, 1976, att opponera sig. Han försöker vrida sig och slita sig från de bojor han fjättrats i. Men utmattad störtar han mot marken. De sista tonerna, symboliserar, för mig, de sista desperata försöken att slita sig fri. Som tornseglarna utanför fönstret.
Det sliter och river i mig. Det gör som sagt så vansinnigt ont. Det finns egentligen bara ett annat stycke som har samma inverkan på mig, och det är Allan Petterssons sjunde symfoni. Han var inte fjättrad av en diktatur, utan av reumatism. En sjukdom som bokstavligen slet hans inre i stycken. Men det var nog inte bara sjukdomen som gjorde ont i honom. Det var nog lika mycket hans fattiga barndom, och känslan av utsatthet som styrde tonerna han skapade.
Det som förenar dessa båda tonsättningar är hur skönheten försöker bryta sig in, skänka ljus, men den ondskefulla kraften segrar. Det finns säkert de som värjer sig från tonsättningar som de båda ovan. De tycker kanske att musik bara ska vara vackert och smyckande. Men smärtan i musiken talar också till alla de som inte ges möjlighet att fly från sina trauma. Och det inbringar också en känsla av samhörighet, hos alla oss som inte förmår se livet som ett glättig YouTube-klipp.
Under kvällens konsert omringades Schnittke av Johann Sebastian Bach. Det var ett ypperligt val, då Concerto grosso nr 1 just korresponderar med barockmusiken. Jag har dock fortfarande inte bestämt mig för om jag tyckte om att man valt rätt med att avsluta konserten med BWV 1060R. Kanske fanns det de som räds smärtan i Schnittke, och behövde något som dövar minnet av Concerto grosso nr 1. Men för mig hade det inte behövts. Jag räds inte att se in i andras mörker.
Det var dessutom en fullkomligt strålande prestation av kvällens båda solister, Midori Goto från Japan och Orest Smovtj. Men ändå är jag kanske mest rörd över orkestern, Ukrainian Festival Orchestra och dirigenten Ivan Ostapovitj framförande. Som en trygg, fast hand lotsar de varsamt solisterna genom de vanskligt partierna. De stående ovationerna var lika mycket till deras ära som till solisternas.
Och utanför seglar tornseglarna fritt och vigt genom sina glädjebringande tjut.
Strax före orkestern, dirigenten och solisterna gör entré.
Hur gör man för att göra slut med en diktatur, tänker jag när jag står i en lumpbod i Lviv, och bläddrar bland gamla sovjetiska vykort. Egentligen är det inte lump som säljs. Det är klenoder från en svunnen tid. En tid som innebar förtryck och underkastelse för så många.
Den sovjetiska diktaturen som rådde här har satt sina spår. I byggnader, efterlämnade föremål eller statyer. Men kanske främst har den satt sina spår i människor. Det är svårt att förklara för de som bara känner till frihet vad diktatur gör med människor. På vilket vis de dödar allt levande inom dem. Och det är svårt att förklara för många svenskar varför man förbjudit sovjetiska symboler i Ukraina.
För många inom vänstern är det ännu ett exempel på att Ukraina är ett land som går åt fel håll. Man har svårt att förstå att många här inombords bär såren av ett förtryck som pågick under decennier. Det är inte helt ovanligt att man som svensk vänster hänvisar till Sovjetunionens bidrag till att krossa Nazityskland som en förmildrande egenskap. Att det bidraget i sig gjorde diktaturen till mindre ondskefull.
Det resonemanget vittnar egentligen bara om en sak, och det är en fullkomlig oförmåga till att känna empati med de som mördades eller mentalt skövlades av Sovjetunionen. Det finns inget som berättigar de våldsverkare som skickade människor att utplånas i Gulag. Sovjetunionens vinst över Nazityskland var bara en diktatur som krossade en annan diktatur. Det finns inget vackert i det.
När man inte själv bär ett minne från en tid som innebär rädsla och själslig utplåning, är det kanske lätt att tro att man kan bortse från symbolernas betydelse. Men under min tid här har jag förstått att en symbol inte bara är en tom yta som man kan fylla med vad man vill. För oss svenskar är det svårt att förstå. Om man befinner sig i en vänstergruppering kan en Leninbyst vara en cool klenod, men för någon annan kan den påminna om död, fördrivning, tortyr som dennes familj drabbats av.
I Ukraina är det som i Sverige också förbjudet med nazistiska symboler, men det är inte för utan att jag upplever att man ser mindre allvarligt på det förbudet. Det har sin naturliga förklaring. Det sovjetiska förtrycket av ukrainarna pågick under 70 år. Det finns dessutom i mannaminne. Nästan varje familj bär ett sådant minne. Minnen av våld, blod, splittring. Att man eventuellt tar lite lättare på lagen om förbud mot nazistiska symboler beror helt enkelt på att det är mycket längre sedan man utsattes för det förtrycket. Det beror däremot inte på att det man sympatiserar med nazisterna. Vi människor tenderar att lättare minnas det som hände nyss. Det är bara de som fått demens som har lättare att minnas det som skedde för länge sedan. Ukraina är som vi andra, och har inte drabbats av demens.
Men ibland tror jag att vissa inom den svenska vänstern har gjort det, alltså drabbats av demens. Flera av oss (ja, vi ingår fortfarande i en tid där jag kallar mig vänster) har svårt att förstå vad det innebär att utsättas för förtryck. Vi romantiserar revolutionen och dess symboler. Vi ser ingen anledning att förbjuda dem. Att Sverige har ett förbud mot nazistiska symboler är faktiskt inte så underligt. För vad var det vi sysslade med under andra världskriget? Nej, det är inte angenämt att tänka på. Och att sedan dra en linje till vårt förbud mot nazistiska symboler, ja, det klarar även en treåring av.
Men romantiseringen är ändå ett bekymmer. Den legitimerar en diktatur. Vår ovilja att fokusera på Gulag, lika enkelt som vi fokuserar på Förintelsen, betyder att vi låter morden på miljontals förpassas till tystnaden. Det är som om vi ingenting förstått. Och kanske har det att göra med att vi faktiskt inte förstår vad det verkligen innebärr att utsättas för förtryck. Hur det känns att se våra anhöriga mördas eller vår kulturyttring elimineras. Vi kan bara inte förstå, eftersom vänstern alltid är de goda. Och någonstans var nog Lenin snäll ändå, eller?
Jag tänker allt det här, emedan jag köper tre vykort i lumpboden. Tre vykort med sovjetiska motiv. De kommer nog bli en present till någon som gillar sovjetiska symboler, ursäktar jag mig själv.
Så nej, jag är inte ett dugg bättre och försöker inte mästra.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.