viewpoint-east.org

En centraleuropeisk grå skönhet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Är det här normalt?” frågade min tyska kollega för en tid sedan. Ja, är det normalt, tänkte jag, innan jag svarade “vad är normalt här?” Hennes fråga gällde något så odramatiskt som vädret. Ty det har ställt till det för oss här i Lviv. Sedan vi gick in i 2019 har vi bara haft några små fläckar av blå himmel. Solen har inte gjort sig besväret att besöka oss i vår centraleuropeiska periferi.

Det är vinter, intalar jag mig. Men trots det har jag svårt att uppbringa en liknande vinter under den ändå begränsade tid jag tillbringat här. Mitt inre spelar upp massor av soliga vinterdagar under tidigare vintrar. Sådana där när snön gnistrar som om den gömde en eftertraktad skatt. Kanske spelar minnet mig bara ett spratt.

Märkligt nog klagar jag inte. Det har börjat kännas hemtamt. Den här centraleuropeiska grå himmeln. Ty den är särdeles säregen, den grå himmeln här på våra breddgrader. De grå nyanserna är som en egen palett. I varje nyans finns en egen klang som ljuder märkbart centraleuropeiskt. Allt är tydligt, utan att för den sakens skull plåga oss med att bära en enda skarp linje.

Det är också lite som att färdas i tid. På mina vandringar genom staden ser jag helt tydligt hur det varit. Nuet och dåtiden har sammanstrålat på ett föredömligt sätt. Jag är både här och då på samma gång. Fotografier från förr känns nu helt aktuella.

Min eviga, och uttjatade dröm, om att få resa i tid, har således förverkligats genom att vädret spelar oss ett intressant spratt. Det har till och med gått så långt att jag räds den dagen solens strålar letar sig genom vårt centraleuropeiska grå töcken. Då måste jag kliva in i nutiden. Böja mig för dess skuggor och skarpa linjer.

Då, när solen träder in, och fräter ut alla grå nyanser, kommer jag att sakna denna tid, den där vi får vandra utan att hotas av skuggornas dal.

Och frågan om det är normalt, är på sitt sätt fullkomligt irrelevant, ty både jag och min tyska kollega vet ju innerst inne att vi befinner oss här eftersom vi ändå tycker att “normalt” kan bli ganska tjatigt.

the silent streets
Nu som då.

Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.

Paweł Adamowicz – till minne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det förefaller som om Sverige drabbats av internationell närsynthet. Som om omvärlden inte längre fanns. Jag slås ofta av det. Särskilt när det händer något i Sveriges närområde. Det kan passera utan att det tycks bekomma svenskarna över huvud taget.

Gdańsk borgmästare, Paweł Adamowicz, har avlidit av de skador han fick efter en knivattack. Det hände på en välgörenhetsgala för ett barnsjukhus i Gdańsk. Han stod på scenen, när en man med kniven i högsta hugg rusade fram och började attackera honom. Hundratals personer stod och bevittnade det. Det är ett trauma för staden och för hela Polen.

Min utgångspunkt för att tolka vad som försiggår i svenskarnas huvuden är ju som bekant via sociala medier. Där råder det idag nästan total tystnad kring det mord som begåtts bara några sjömil från Sverige. Något säger mig dessutom att fikarummen i Sverige inte heller fyllts med diskussioner om vad mordet på Paweł Adamowicz kommer att leda till för staden Gdańsk och Polens politiska klimat.

Det här mordet händer visserligen samtidigt som Sverige står för ett nytt politiskt landskap. Men vi borde faktiskt kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Det vore ju tragiskt om vi inte både skulle kunna debattera vår ankdamm och den politiska framtiden i Sverige, och samtidigt klara av att vända oss till våra grannar och uttrycka medkänsla och sympati. Vi borde klara av det, ty det förtjänar Polen och minnet av Paweł Adamowicz. I en jämförelse med mina ukrainska vänner blir skillnaden påfallande obehaglig. Till och med de som annars helst delar bilder på bullrecept, gulliga djur eller bilar, har ikväll delat länkar om mordet på Paweł Adamowicz. De har delat bilder från Gdańsk, där tusentals personer samlats för att uttrycka sin sorg. Mina ukrainska vänner tycks inte alls ha några svårigheter att känna med sina grannar, trots att ukrainarna själva har väldigt många sorger att tänka på.

Men kanske är det så enkelt att Paweł Adamowicz på något vis inte bekräftar vår bild av vilken typ av land Polen är. Samtidigt som svensk media gör ett fasligt effektivt jobb med att framställa Polen som en mörkblå kloak, så finns det de människor i landet som faktiskt arbetar i motsatt riktning. Paweł Adamowicz var en sådan person.

Hans vision för Gdańsk var att skapa en tolerant stad. En öppen stad, som välkomnade flyktingar och där alla skulle känna sig trygga. Han arbetade mycket för hbtq-personers rättigheter. Vid prideparaden i Gdańsk 2017 sa han att “de som är de perversa är de som hatar“. Det har givetvis inte varit en lätt balansakt för honom i det katolska Polen, och han har även blivit hårt kritiserad. Det finns fler exempel på Paweł Adamowicz orädda agerande. Under senare tid har det varit attacker mot synagogan i Gdańsk, och Paweł Adamowicz har starkt fördömt dessa attacker och gått i bräschen i kampen mot antisemitism. Han har även stött den muslimska minoriteten i staden.

Man skulle kunna tro att ödet spelar oss ett särdeles grymt spratt, när just Paweł Adamowicz mördas. Men det är inte ödet. Vi vet i skrivande stund bara att förövaren ska vara en tidigare dömd man, som under sin fängelsetid blev psykiskt sjuk. Han anklagar Adamowicz parti, Medborgarplattformen (PO), för att ha utsatt honom för tortyr. Jag tänker inte ta honom i försvar, men det politiska klimatet i Polen är, milt uttryckt, skruvat. Tonläget är högt och alla grupperingar har en tendens att skrika i falsett. En sådan inrikespolitik situation gör ju knappast verkligheten enklare för någon som är psykiskt sjuk. (I skrivande stund håller dessutom denna tragedi på att politiseras. Vilket bara gör det hela etter värre. Och än mer sorgligt.) Det här är ju inte något fenomen som enbart förekommer i Polen. Även i Sverige ser vi hur en oförmåga att tala till, och med varandra, breder ut sig.

Oavsett vem som bragd Adamowicz om livet, så är det en förlust för dem i Europa som kämpar för ett öppet och tolerant samhälle. Alla som företräder dessa ståndpunkter måste nu ha ögon i nacken. Mordet på Paweł Adamowicz är inte “bara” ett mord på Gdańsks borgmästare. Det är också en attack mot alla som kämpar för ett samhälle där hatet inte tillåts råda.

Därför borde alla i Europa, som står för dessa värderingarna, sörja. Och våld som detta känner inte politisk färg. Alla kan drabbas. Därför borde vi alla visa vår sympati med dem som sörjer Paweł Adamowicz idag.

Även vi svenskar.

Det borde vi ha simultanförmåga att göra.


Paweł Adamowicz (1965-2019). Bild från hans Facebook-sida.

Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.

Inte en svensk Lina

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Första gången jag hörde talas om Lina Kostenko var på Lvivs opera under 350-års jubileet av Lvivs universitet. Jag satt nämligen bredvid dåvarande lektorn i estniska. Vi presenterade oss för varandra, och när hon sa att hon hette Lina, flåsande jag hurtigt fram “åh, ett riktigt svenskt namn”. Men estniskan skakade på huvudet. Nej, det är inte ett svensk namn, ty det finns i många länder. Och själv var hon uppkallad efter den kända ukrainska poeten Lina Kostenko. Givetvis var jag feg nog att inte våga medge att jag aldrig hört talas om henne. “Jaha, vad intressant”, sa jag och framstod antagligen så där otroligt okunnig och kulturlös som franska affärsman tycker att de svenska kollegorna är.

Egentligen är det märkligt att jag inte hört talas om denna Grand Lady i ukrainsk litteratur. Redan under 1950-talet började hon nämligen protestera mot Sovjetunionens litterära doktrin att allt skulle kretsa kring den socialistiska realismens nav. Tillsammans med en grupp sovjetukrainska poeter bildade hon gruppen sextiotalisterna. Med poesin som vapen bekämpade de diktaturen. Ibland var priset för deras kamp högt, och det var flera som åtalades och kastades i fängelse. Lina Kostenko var under denna tid aldrig rädd för att låta sin stämma ljuda. Hon protesterade högljutt och sattes på 1970-talet upp på den “svarta lista” som fanns över de poeter, författare och konstnärer som inte gick i regimens ledband.

Men under 1980-talet vände Lina Kostenkos lycka när hennes kanske främsta verk publicerades, Marusia Churai. 1987 tilldelades hon Taras Sjevtjenko-priset, den kanske finaste utmärkelsen en kulturarbetare kunde få i den sovjetiska republiken Ukraina. (Priset instiftades 1961 och delas ut än idag, och anses fortfarande vara det finaste priset för kulturgärning i Ukraina.)

Men på många sätt är det ändå inte så underligt att jag vid mötet med den estetiska lektorn på Lvivs opera aldrig hade hört talas om Lina Kostenko. Ty det finns endast några få översättningar av hennes poesi. Överhuvudtaget råder det väl totalt mörker på fronten ukrainsk poesi i svensk översättning. Om det inte vore för Halyna Michalyk.

Halyna Michalyk, som är bördig från Lviv, bor sedan flera decennier i Sverige, och sedan en längre tid har hon ägnat sig åt att översätta ukrainsk poesi till en svensk läsekrets. Hennes plattform är Facebook, men hon hoppas på att kunna få sina översättningar publicerade i Sverige.

Nedan kan ni läsa tre dikter av Lina Kostenko i översättning av Halyna Michalyk. Rätten till översättningarna är Halyna Michalyk, så om ni vill använda dem bör ni kontakta henne för att rådslå med henne hur och om de får användas i annat sammanhang.

Vingar
Ingen mark behövs om det finns vingar, så sant. Om jorden inte finns må det finnas himmelen.

Finns inte åkrar, må det finnas frihet istället.
Finns inte ångan, må det finnas moln.

Detta säkert utgör sanningen för fåglar…
Men hur människor gör? Hur människor gör?

Lever på marken. Flyger inte själv.
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!

De vingarna är inte gjorda av dun och fjädrar.
Däremot av sanningen, ärlighet och tillit.

Någon får dem från trogen kärlek.
Någon får dem från eviga strävanden.

Någon får dem från uppriktighet till arbete.
Någon får dem från generositet och omtänksamhet.

Någon får dem från sånger och hopp,
Eller från poesin eller ur en dröm.

En människa sägs inte kunna flyga…
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!

Jag i ditt hem
Jag i ditt hem – som en fågel i åskväder – en icke korsfäst själ och en värld utan våld.
Himmelen täcker oss, och stjärnorna bäddar under, –
å, stunden, att stanna med dig en stund.

Denna värld blev vansinnig, den har närmat till sin gräns, –
hör du hur nionde vågen vrålar?
Bakom grinden till helvettet, i vilket paradis

jag har kysst dig med ansiktet i tårar?
Må tystnad belysas med ord som bedårar, och mörkret avstår från att härja. Så länge du är nära – jag finns för dig kvar.
Så länge du älskar – må världen leva.

Allt fanns
Allt fanns – både längtan och ensamheten. Och sorgen av förlust, och icke falsk vänskap. Och denna kärlek – av förgyllda tråden,
broderat även mina mörka dar.

Allt fanns, har kommit och förflutit.
Och denna kärlek – blir så kallt utan!
Som ödet kyssar dig på huvudet.
Som evigt stön i våra minnen kvar.

Om Abrahams sorg

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En ensam get står i förgrunden. Med lyft huvud tycks han speja ut ur bilden. Som om han frågar sig om mördandet och oroligheterna ska komma tillbaka. Himmeln har en oroväckande brandgul ton. Där borta brinner det. Vi förstår det helt tydligt. Målningen är skapad av Abraham Manievitj och föreställer enligt titeln pogromen i Kyjivs judiska getto 1919. (Destruction of the Ghetto, Kyiv) Han förlorade sin då 17-årige son i den pogromen. Det är lätt att erfara hans sorg i penseldragen. En ensam förtvivlad man, som fråntagits förmågan att känna glädje.

För 100 år sedan var Ukraina ett land och område som hade en stor judisk befolkning. Det är idag ofta svårt att tro. Under förintelsen mördades praktiskt taget alla judar i det vi idag kallar Ukraina. Men förföljelser och pogromer skedde långt tidigare. Under Chmelnytskyj-upproret på 1600-talet blev judarna utsatta för våld och mördades i tiotusentals. Man tvistar än idag om hur många som mördades då, men många källor säger att ungefär hälften av alla judar mördades under det uppropet.

Under hela tsartiden förekom pogromer, och det är därför kanske inte så konstigt att många judar trodde att bolsjevikernas revolution i Ryssland skulle leda till att judarna äntligen fick frid. Men det skulle tyvärr visa sig vara en svåruppnåelig dröm. I kölvattnet på inbördeskriget späddes fördomarna mot judar på. Alla sidor i konflikten gav sig faktiskt på judarna. De vita (alltså de som stödde den tidigare tsarens styre) begick flera pogromer. Även de röda bolsjevikerna gjorde sig skyldiga till pogromer samt de styrkor som stred för ukrainsk självständighet. Judarna var alltså ansatta från alla håll.

Det här våldet drabbade alltför många judar, och även då Abraham Manievitj. Han hade egentligen fram till dess att hans son mördades trott på bolsjevikerna. Han hade till och med varit i Moskva och genom sitt konstnärliga arbete visat sitt stöd för revolutionen. Men allt ändrades i och med att hans son mördades. Han tappade tron på det förlovade kommunistiska landet, och flydde.

Först begav han sig till Polen, därefter till London, men siktet var inställt på USA. Där hamnade han 1922. Den första tiden präglades av sorg och förvirring, men snart fann han en ny kreativ glöd. När han gick bort 1942 var han en buren konstnär och författare i det nya hemlandet. Han blev 61 år gammal.

Målningen nu ser nedan tillhör en av hans mest kända. Kanske för att förödelsen och sorgen är så tydligt markerat. Den här även jämförts med Picassos målning Guernica, som skildrar inbördeskriget i Spanien under 1930-talet.

Det är i år 100 sedan denna målning skapades till minnet av mordet på Abraham Manievitjs son. Ett minne som måste bevaras, och kanske borde 2019 också vara året då vi minns dem som mördades i dessa pogromer. Ty de förtjänar inte att gömmas undan i glömskans rike.


Målningen är funnen på Jewish Museums hemsida.

Ett leende som skapar huvudbry

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag gillar honom inte. Han ler hela tiden”, säger min vännina. Det är vid sådana tillfällen som jag inser min annorlundahet här i Lviv. Jag har nämligen precis berättat om den ostförsäljare jag tycker bäst om på Halytskiy rynok. Jag gillar honom just för att han ler. Ofta och gärna. Det inger förtroende, tycker jag. Han gillar sitt jobb, sin ost, och mig. Därför köper jag just av honom, och inte av någon annan. Nå, det är väl egentligen bara halva sanningen. Jag köper också ost av honom då han har den bästa brieosten i stan. Den som är gjord av getmjölk.

Men min vännina håller inte med. Att han ler gör henne misstänksam. Och så tycker hon att det är besvärande. Vad har han att le för? säger hon misstroget.

Jag vet inte när vi i Sverige började le mot okändingar. Ty jag tror att det egentligen är ett nytt fenomen, dock så gammalt att jag inte känner en annan verklighet än den när vi ler stup i kvarten. Men titta på riktigt gamla fotografier, och leta efter leendet i deras mungipor, och du ska nog se att där inte kröks något leende. Munnarna är som streck i ansiktet på dem. Det gör ju inte att de ser otrevliga ut. Ofta ler deras ögon istället. Men det är egentligen väldigt ovant för min blick. Idag är munnarna alltid böjd uppåt på fotografier, och gärna med ett gäng vita huggtänder som lurar på vem de ska hugga in på.

Nå, det här med den leende ostförsäljaren får mig alltså att tänka på min annorlundahet. Just i dagarna är det något som jag återkommer förhållandevis ofta. Ty det vankas julfirande i Lviv. Ett julfirande jag inte riktigt kan reglerna för.

Varje år vid denna tid blir jag lika förvirrad. När är det julafton? Är det imorgon eller idag? Hur var det med de 12 rätterna som ska stå på bordet? Vilka är de och varför är de just 12? Ska halmet vara på eller under duken? Julklappar delar man inte ut, eller hur? Får man eller får man inte dricka alkohol? Och varför måste gröten Kutja vara så sablarns söt? Se där, huvudbry för en som drabbats av annorlundahetens gissel.

Oftast brukar det bli en massa maträtter på mitt bord, men tyvärr räknar jag ofta fel, och det händer att jag råkat få till flera rätter för mycket. Några avfällingar till Jesus lärjungar ingen utom jag känner till, brukar jag trösta mig med. Men aldrig blir det riktigt som det borde vara. Resultatet av mina ukrainska julbestyr blir alltid annorlunda, och jag erfar en känsla av att jag verkligen inte har förstått någonting av vad en ukrainsk jul verkligen kräver.

Hittills har jag dock inte varit så drabbad av annorlundaheten att jag ätit kinamat på den ukrainska julen. Ja, ni vet så som många amerikanska judar sägs göra när julen lamslår USA. Fast å andra sidan behöver väl just det där med att äta kinamat på julafton inte vara något tecken på annorlundahet. Det har väl hänt att jag övervägt att istället äta sushi. Men det har alltid visat sig vara svårare än vad jag trott. Ty Lvivs sushibagare firar tydligen också ukrainsk jul, och därför gått hem för att äta de där 12 rätterna jag inte riktigt förstått vilka de är, och så förstås den där gröten som är alldeles för söt.

När jag väl tänker efter så är det ändå inte så farligt med att ha drabbats av annorlundaheten. Jag förväntas ju vara annorlunda. Värre är det för ostförsäljaren på Halytskiy rynok. Han förväntas ju inte vara annorlunda. Men ändå ler han, vilket verkligen är väldigt trevligt och nu känner jag att jag faktiskt måste ha sådan där utsökt god brieost gjord på getmjölk. Jag låter osten smälta i munnen, och drar mig till minnes den gången då ostförsäljaren sa att det var så trevligt med mig och sambon för vi ler alltid. Jag tänkte inte på det då, men nu förstår jag att han nog sa så ty det är nog inte fasligt många som bemöter hans leende.

Min vännina tar en bit av brieosten, och tittar på mig. “Jag ska nog gå till den där ostförsäljaren igen, och säga att jag varit hemma hos er och ätit hans ostar”, säger hon. Och jag tänker att då får hon nog stå ut med att han kommer att le, ty jag har en känsla av att det är en tanke som han kommer att bli väldigt förtjust. Och något får mig att tro att min vännina inte kommer att misstycka. Nå, låt gå för den här gången, kommer hon nog tänka.


Halytskiy rynok har gamla anor. Det här fotografiet är från förra sekelskiftets början. Det går ju inte att urskilja några ansiktsspasmer, men något säger mig att ingen ler. Gumman där till höger ler nog inte. Hon kisar nog bara mot solen.