Det förefaller som om Sverige drabbats av internationell närsynthet. Som om omvärlden inte längre fanns. Jag slås ofta av det. Särskilt när det händer något i Sveriges närområde. Det kan passera utan att det tycks bekomma svenskarna över huvud taget.

Gdańsk borgmästare, Paweł Adamowicz, har avlidit av de skador han fick efter en knivattack. Det hände på en välgörenhetsgala för ett barnsjukhus i Gdańsk. Han stod på scenen, när en man med kniven i högsta hugg rusade fram och började attackera honom. Hundratals personer stod och bevittnade det. Det är ett trauma för staden och för hela Polen.

Min utgångspunkt för att tolka vad som försiggår i svenskarnas huvuden är ju som bekant via sociala medier. Där råder det idag nästan total tystnad kring det mord som begåtts bara några sjömil från Sverige. Något säger mig dessutom att fikarummen i Sverige inte heller fyllts med diskussioner om vad mordet på Paweł Adamowicz kommer att leda till för staden Gdańsk och Polens politiska klimat.

Det här mordet händer visserligen samtidigt som Sverige står för ett nytt politiskt landskap. Men vi borde faktiskt kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Det vore ju tragiskt om vi inte både skulle kunna debattera vår ankdamm och den politiska framtiden i Sverige, och samtidigt klara av att vända oss till våra grannar och uttrycka medkänsla och sympati. Vi borde klara av det, ty det förtjänar Polen och minnet av Paweł Adamowicz. I en jämförelse med mina ukrainska vänner blir skillnaden påfallande obehaglig. Till och med de som annars helst delar bilder på bullrecept, gulliga djur eller bilar, har ikväll delat länkar om mordet på Paweł Adamowicz. De har delat bilder från Gdańsk, där tusentals personer samlats för att uttrycka sin sorg. Mina ukrainska vänner tycks inte alls ha några svårigheter att känna med sina grannar, trots att ukrainarna själva har väldigt många sorger att tänka på.

Men kanske är det så enkelt att Paweł Adamowicz på något vis inte bekräftar vår bild av vilken typ av land Polen är. Samtidigt som svensk media gör ett fasligt effektivt jobb med att framställa Polen som en mörkblå kloak, så finns det de människor i landet som faktiskt arbetar i motsatt riktning. Paweł Adamowicz var en sådan person.

Hans vision för Gdańsk var att skapa en tolerant stad. En öppen stad, som välkomnade flyktingar och där alla skulle känna sig trygga. Han arbetade mycket för hbtq-personers rättigheter. Vid prideparaden i Gdańsk 2017 sa han att “de som är de perversa är de som hatar“. Det har givetvis inte varit en lätt balansakt för honom i det katolska Polen, och han har även blivit hårt kritiserad. Det finns fler exempel på Paweł Adamowicz orädda agerande. Under senare tid har det varit attacker mot synagogan i Gdańsk, och Paweł Adamowicz har starkt fördömt dessa attacker och gått i bräschen i kampen mot antisemitism. Han har även stött den muslimska minoriteten i staden.

Man skulle kunna tro att ödet spelar oss ett särdeles grymt spratt, när just Paweł Adamowicz mördas. Men det är inte ödet. Vi vet i skrivande stund bara att förövaren ska vara en tidigare dömd man, som under sin fängelsetid blev psykiskt sjuk. Han anklagar Adamowicz parti, Medborgarplattformen (PO), för att ha utsatt honom för tortyr. Jag tänker inte ta honom i försvar, men det politiska klimatet i Polen är, milt uttryckt, skruvat. Tonläget är högt och alla grupperingar har en tendens att skrika i falsett. En sådan inrikespolitik situation gör ju knappast verkligheten enklare för någon som är psykiskt sjuk. (I skrivande stund håller dessutom denna tragedi på att politiseras. Vilket bara gör det hela etter värre. Och än mer sorgligt.) Det här är ju inte något fenomen som enbart förekommer i Polen. Även i Sverige ser vi hur en oförmåga att tala till, och med varandra, breder ut sig.

Oavsett vem som bragd Adamowicz om livet, så är det en förlust för dem i Europa som kämpar för ett öppet och tolerant samhälle. Alla som företräder dessa ståndpunkter måste nu ha ögon i nacken. Mordet på Paweł Adamowicz är inte “bara” ett mord på Gdańsks borgmästare. Det är också en attack mot alla som kämpar för ett samhälle där hatet inte tillåts råda.

Därför borde alla i Europa, som står för dessa värderingarna, sörja. Och våld som detta känner inte politisk färg. Alla kan drabbas. Därför borde vi alla visa vår sympati med dem som sörjer Paweł Adamowicz idag.

Även vi svenskar.

Det borde vi ha simultanförmåga att göra.

Paweł Adamowicz (1965-2019). Bild från hans Facebook-sida.