viewpoint-east.org

Vintern, ett efterhängset och fantasilöst tingest

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är väl bara en av de fyra, som jag inte riktigt tål. Antagligen är det den enda jag får nog av långt före den har uträttat sitt ärende. Ja, du har nog redan förstått att jag syftar på vintern.

Denna eländiga och dystra årstid där varje dag går från en surmulen hängrumpa till nästa lika sur och vresig version av den förra. Jag har mycket svårt att se att jag någon gång kommer säga att “åh, vad synd att vintern redan är över”. Så säger jag nämligen om alla andra årstider. De andra tre har alla och envar sin egen särskilda charm. Men inte vintern. Den är, i jämförelse med sina tre kusiner, väldigt fantasilös och efterhängsen.

Tänk att varje vår, efter att man har avnjutit några härliga dagar i sol och i en känsla av optimism, kommer vintern flåsande, nästan jäktat tillbaka, som om den hade glömt att säga något viktigt. Men eftersom den är så fantasilös kommer samma ramsa med snöslask, köld och gråmulen tråkighet.

Trots att den är så fantasilös har den en synnerligen god förmåga att hitta på olika anledningar att stanna kvar. Den är dessutom förfärligt egenkär. Allt annat liv stannar upp när den håller på och stökar. Jag tycker faktiskt att vintern skulle ta och se sig själv en god stund i spegeln, så att detta tingest kunde förstå att vanan att snöa och kyla ner folk är väldigt oattraktivt. Det är väl ingen som vill ha med en snöslaskig surstrumpa att göra? Eller för den delen glashala gator och trottoarer. Och inte är det så fager utsmyckning den kommer med, vintern. En massa taggiga istappar som hänger från taken och bara väntar på att få slå till.

Och när vi här uppe på norra halvklotet äntligen spökat iväg den egenkära, fantasilösa vintern, ja, då sticker vintern till södra halvklotet och drar sin långtradiga ramsa.

Om jorden ändå vore platt! Tänk, då kunde vi jaga bort vintern över kanten och vi skulle bli befriade från vintern envisa tjat.

Inte går det att ta några roliga bilder heller. Och till råga på allt har Roman Romanovitj, som framkallar mina filmer, lyckats med det kemikaliska konststycket att ordna artificiell snö! Som om vi inte hade nog av den gräsligt verkliga snön!

Nu påmindes jag om ett intressant sms jag en gång fick från min mor. Ett ord stirrade på mig från skärmen. “Snön”. Det här är nog ända gången jag riktigt tyckt om snö. För hennes sms kom mitt på sommaren. På säkert avstånd från snön och vintern.

rush hour on my street

lets go skying

on the road

abandoned in between

wild dogs in the park

holding up

on that bench again

hands on leave

fishy snow

Snowy bar

different shapes


Kanske en bortglömd kulturpersonlighet

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en av de få kvarvarande gatorna i Lvivs innerstad som ännu inte kännetecknas av en trögflytande flod av turister, ligger ett litet kafé man lätt hastar förbi. Kawiarnia Skarbek heter det. Där kan man avnjuta ljuvligt god strudel serverad med vaniljglass. Så gott som det bara blir i Lviv.

Jag har varit där flera gånger utan att egentligen funderar särskilt mycket på denne Skarbek som lånat ut sitt namn till kaféet. Men efter att ha besökt utställningen #portret_mista (porträtt av staden) på nationalmuseet i stan fick jag upp ögonen för denne man, greve Stanisław Skarbek.

Stanisław Skarbek föddes till polsk grevson år 1780 i Obertyn, en stad strax norr om Kolomyja i västra Ukraina. När den lille Stanisław var en vecka gammal dog hans mor. Och vid fyra års ålder blev han också faderslös. Den lille pojken fick flytta till sin moster i Bursjtyn, även det i västra Ukraina. Det måste ha präglat honom, att förlora sina föräldrar vid så unga år, och vi återkommer till det om en liten stund.

Efter sina studier, i bland annat Zholochiv och Lviv, började han driva sin farfars ägor och blev snabbt mycket framgångsrik. Men Napoleonkriget kom emellan. Han stred aldrig, utan fick istället tillstånd att driva saltgruvor. När kriget var till ända fortsatte han sin inslagna bana och gjorde sig enorma förmögenheter.

Stanisław Skarbek har nu kommit till Lviv, och här förälskar han sig i den 15-åriga flickan Sofia Jabłonowska. De gifter sig, men skilsmässan är snart ett faktum. Den stackars Stanisław blev med det en bruten man, hans hälsa blev allt sämre. Men det var under tiden efter äktenskapet som han gjorde sina riktiga stordåd.

År 1834 grundar han en stiftelse för föräldralösa barn. Hundratals barn fick genom hans försorg ett hem på ett av hans enorma gods. Där fick de skolgång och annan viktig omsorg. Alla barn var välkomna, men de polska barnen gavs företräde. Undervisningen hade dessutom särskilt fokus på katolsk uppfostran. Det är lätt att se att det var Stanisławs sätt att försöka hjälpa andra föräldralösa och vilsna barn.

Året efter han grundade stiftelsen för föräldralösa barn fick han tillstånd av Lvivs stad att bygga en teater i stan. Skarbek var mycket intresserad av allt inom konstlivet. En intressant slump är att Stanisław Skarbeks och Franz Xaver Wolfgang Mozarts, den kände Mozarts yngste son, kanske möttes i staden Bursjtyn. Mozart arbetade där nåra år efter att Stanisław flyttat från sin moster, men det är ju ganska troligt att Stanisław hörde talas om denne kände tonsättare när Stanisław var på besök. Kanske hörde han Mozart spela, och de kanske till och med samtalade lite grann. Stanisław talade tyska obehindrat.

När Skarbeks teaterbygge stod klart hade ungefär 16000 ekstokar skövlats. På dem vilar teatern än idag. Teatern ansågs vara Europas största vid tiden, och innehöll inte bara en teater utan även hotell, butiker, kaféer. När teatern satte upp sin första föreställning, hade den nya maken till Stanisławs exfru huvudrollen. Stanisław måste ha avgudat Sofia.

Men Stanisław Skarbek blev som sagt aldrig riktigt lycklig efter skilsmässan, och han hade gjort sig även ovän med nästan alla i hans närhet. När han slutligen dog år 1848, i ett av hotellrummen i hans teater, var det i total ensamhet. Han begravdes på Lychakivkyrkogården i Lviv, men 1885 flyttades hans kvarlevor till godset där han föddes.

När jag går runt på utställningen #portret_mista på nationalmuseet i Lviv dyker plötsligt hans porträtt upp, omgiven av porträtt med den tidens stora skådespelare och tonsättare. Däribland Franz Liszt, som 1847 gjorde sin bejublade Ukraina-turné och säkerligen träffade Stanisław. Och brevid honom hänger Franz Xaver Wolfgang Mozarts porträtt, och många, många andra.

Jag undrar om det inte var så som han ville bli ihågkommen, den gode Stanisław Skarbek, som en viktig kulturpersonlighet i staden. Och även om många idag glömt bort vem han var, så har han med sin teater satt ett markant avtryck i staden. Fast teatern bär tyvärr inte längre bär hans namn. Idag heter den Maria Zankovetska-teatern. Men det är ju en helt annan historia.


Fotografen (=jag) är lite knasig. Skarbek syns på vänsterkanten, så att säga.


Nå, han var nog inte så hårfager, den gode Stanisław Skarbek.


Teatern är sig lik än idag. Fast det här är en målning från 1900.


Ära vare Lvivs musikliv

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vilken helg! Ibland undrar jag vad jag pysslade med på min lediga tid när jag bodde i Sverige. Vad gjorde jag om helgerna? Någon utställning här och där. Någon gång om året gick jag på konsert (oftast på Helsingborgs konserthus, eftersom pappa satt i orkestern). Men för övrigt? Jag måste ha läst mycket. Kanske sovit mycket. Promenerade mycket gjorde jag. I skogen.

Jag tänker på det efter den här helgen. En på många vis ordinär helg i mitt liv i Lviv. Men ändå. Vilken helg!

Den inleddes i fredags med en ljuvlig konsert på Orgelsalen, Haydns första och andra cellokonsert. Extra roligt för mig att det spelas så mycket Haydn i Orgelsalen, då jag föresatt mig att lyssna på alla hans verk i år. Cellokonserterns framfördes ypperligt av solisten Oksana Lytvynenko under ledning av Ivan Ostapovitj. Denne unge dirigent håller på att utvecklas till ett riktigt stjärnämne! För varje gång blir hans sätt att leda orkestern allt mer säkert och fulländat. Det är en glädje att få ta del av hans utveckling.

Igår var det dags för en helkväll med Richard Strauss på filharmonin. Jag måste medge att jag varit tveksam till honom och att han inte tillhör mina husgudar. Jag brukar tänka om honom att han är “den gamle nazisten som spelade för Hitler”. Men efter att ha läst Stefan Zwiegs “Värden av igår” har jag delvis omvärderat honom. Han spelade visserligen för nazisterna, men politiskt var han lika tänkt som ett barn på tre år. Denna intressanta artikel belyser just motstrigheterna i Strauss samröre med nazisterna.

Igår spelades tre stycken av Strauss. Valthornkonserten (nr. 1 op. 11) var en briljant uppvisning av rutinerade Bill Bernatis från USA. Men det var Don Quixote som var kvällens höjdpunkt. Den unge cellisten Denis Lytvenenko spelade som alltid med stor inlevelse. Han har ett mycket personligt och vackert uttryck som kom till sin fulla rätt igår. Chefsdirigenten Taras Krysa uppvisade återigen prov på sin trollbindande kraft, när han inledde konserten med att gestalta de olika karaktärerna i Don Quixote. Sedan vävdes vi in i musiken och berättelsen. För första gången förstår jag Don Quixote, trots att jag tror att berättelsen som mitt inre spelade upp inte helt överensstämde med originalet. Jag kan nämligen erkänna att jag inte minns den ursprungliga berättelsen, men vad gör det, när musiken hjälper mig att skapa en ny och egen saga. Den fyrtio minuter långa konserten rasslade iväg snabbt, och innan jag visste ordet av var föreställningen tyvärr över.

Jag hade tänkt att inleda söndagen med en lunchkonsert på Orgelsalen, men den blev dessvärre inställd. Men sorgen byttes snart ut mot förväntan, när jag kom på att pianisten Etella Tjuprik skulle spela Chopin och Mykola Lysenko på filharmonin. Lysenko är nog tyvärr ganska okänd för den svenska publiken, men denne ukrainske tonsättare förtjänar större uppmärksamhet. Bland hans mest kända verk finns de ukrainska folksånger han tonsatt för kör. Man kan säga att han var den första riktiga kännaren av ukrainsk musik. Han lär också ha varit mycket förtjust i Chopin och deras musikaliska själar möts verkligen under kvällens konsert. Tjuprik var för mig fram till ikväll ett okänt namn, men det betyder egentligen inte mycket. Jag har alltid haft ett slukhål i huvudet när det handlar om tilltalsnamn på solister. Tjuprik visade sig vara en inkännande och omsorgsfull pianist. Hon lindade in mig i varje ton, och Lysenko fick för första gången liv i mitt inre. Det är nog dock så att hennes hjärta finns hos Chopin. Inte för att hon framförde Lysenko med mindre emfas, men det var i Chopin hennes spel fick riktigt hjärta och tonerna hon skapade brand av engagemang.

Ja, jag säger då det. Vilken helg! Ära vare Lviv!


Gårdagens konsert på filharmonin.


Fredagen i Orgelsalen.


Gorbatjovs förenklade sanning

Category: by sophie engström, Estern Europe, krönika, russia, ryssland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi har blivit svikna av väst”, var ett mantra jag ofta hörde till leda under alla mina resor till Ryssland. Inte sällan med en tilläggd konstpaus och samtidigt som man spände ögonen i mig för att se till att det verkligen sjönk in i mitt medvetande. Påståendet innehöll dessutom ofta en inneboende punkt. Slut på diskussion. Punkten sa “ni svek oss”. Det fanns till och med tillfällen då jag upplevde det som om min samtalspartner ruvade på den här klibbiga klumpen under hela samtalets gång, och bara väntade på rätt tillfälle att få sitta sin punkt.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra med det där påståendet. Ofta kändes det som en klibbig och elak klump mellan mig och den som yttrat det. Trots att vi bytte samtalsämne fanns den kvar. Omöjlig att fräta bort med skatt. Efter en tid skapade den en ovilja till kommunikation, främst från min sida. För även om jag eventuellt skulle hålla med om påståendet, så fanns det lite som jag kunde göra åt det. Min fysionomi och själ kan inte bära hela västvärldens skuld.

Jag tänker på det där förhållningssättet när jag ser dokumentären “Gorbatjovs sista varning”, som fanns att se på SVT play fram till igår. Om du inte sett den, känn ingen sorg. Den var inte dålig i egentlig mening. Det var bara det att den där frasen låg som klibbig klump över hela dokumentären och skymde sikten för adekvat analys.

I nämnda dokumentär upprepar Gorbatjov denna fras “ni svek oss”, i flera olika former. När det inte uttrycks rätt ut, ligger den och lurar bakom hans åldersstigna uppsyn. Den flämtar till bakom hans ögon. Och slutsatsen basuneras ut i dokumentären. Det var väst som svek, och fortfarande sviker Ryssland. Och nu får väst betala priset.

Gorbatjovs tankestil, att väst svek Ryssland, har nu fått fäste i medvetandet. Det var den tanken jag mötte under mina resor till Ryssland. Att vifta med armarna och peka mot den diffusa gruppen “de” gör man det lätt för sig. Den är omöjlig att fixera, kritisera, bemöta. För i samma stund som man svarar flyter “de” bort och lämnar bara en krusning på ytan bakom sig, som lika snabbt upplöses, som om den egentligen aldrig funnits där. Och det är så jag uppfattar populismen. Så fort man försöker sätta fingret på deras “de”, “de andra”, som enligt populisterna utgör hotet, flyttar det på sig. Flyter iväg. Eller tar en annan bana. Kanske är det just det Gorbatjov är. En populists, med enkla faktiska sanningar. Lätta att repetera till slutgiltig fördumning.

Gorbatjov lämnar oss i ovisshet om hur detta svek såg, och ser, ut. Skulle verkligen Kreml acceptera någon slags Marshallhjälp? Skulle inte det inneburit att man då skulle erkänna sig besegrat? Nej, inte troligt. Det som verkligen tycks ha skadat Gorbatjov mest var att “de skrattade i smyg”. Vilka “de” var framgår inte. Folket skattade inte i smyg, men man kände glädje med alla de som slapp leva i diktaturens skugga. Det är inte samma sak som att “skatta åt” någon. Eller såg inte Gorbatjov denna glädje? Hade han kanske bara ögon för makteliten? Något säger mig att vi måste upphöra med att tillskriva denne man äran för att ha rivit muren. Det var folket som rev ner den. Före de enkla förklaringarna grumlade deras synfält.

I Viktor Pelevins “Insekternas liv” finns en berättelse om en amerikansk mygga som förvillat sig till någon rysk badort. Först är den amerikanska myggan lite mallig och verkar mena att han förstår allt bäst, men efter en tid uppstår en förståelse mellan den amerikanska myggan och hans nyfunna ryska myggvänner. Skrämselpropagandan, som båda sidors ledare har ägnat sig åt, var bara papperstigrar utan någon verklig förankring. Den förenande punkten är populärmusik och populärkultur. Muren kunde inte hindra populärkulturen från att ta sig in genom sprickorna. Flickmyggorna dånar av förtjusning när de träffas denne amerikanska mygga från populärkulturens vagga. De ryska mansmyggorna klirar sig förvirrat i antennerna och undrar hur de ska kunna charma myggtjejerna, dock utan att uppvisa någon bitterhet mot vännen från väst. Men när han dricker lite blod från de ryska badgästerna faller han död till marken. Spritförgiftning!

Romanen utkom 1993, före ledarnas malingta beskrivning av den andre slagit rot. Bland gräsrötterna fanns istället en idé om förståelse, men den viljan har med tiden urholkats när eliter viftat yvigt och pekat ut några diffusa “de” som finns utom räckhåll.

Den tanken från Gorbatjov har verkligen slagit rot, och är kanske hans egentliga arv till mänskligheten. Den förenklade sanningen.

"there is a crack in the wall"
Sprickorna i muren skapades av folket. Inte av Gorbatjov.


Mitt liv utan semlor – har sina fördelar

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så här under de sista skälvande minuterna av fettisdagen, funderar jag på varför jag inte sörjer att jag inte i år heller fått någon semla. Svaret på det är givetvis enkelt. De första åren jag bodde i Lviv försökte jag baka mina egna. Resultatet blev föga lyckat. De blev skrämda kardemummabullar utan sällskap av vare sig bittermandel eller smaklig grädde. Varje sommar har jag som tradition att glömma ta med mig bittermandel från Sverige. Jag har märkligt nog aldrig lyckats hitta det här. Sedan är det det här med grädden. Nej, det hade inte avhjälps med att jag tagit med mig det hit redan i augusti.

Jag kommer tyvärr aldrig bli vän med de ukrainska mejeriprodukterna. Vi har varit fiender sedan första stund vi såg varandra. Mjölken här smakar och luktar i mitt tycke prutt. I Sverige är dessa produkter så luktfria att man faktiskt helt glömmer varifrån de kommer. Det där med kossor och kalvar som aborteras känns väldigt avlägset när man dricker svensk mjölk. Nå, det var kanske en irriterande och onödig parentes.

Så jag har alltså slutat att äta semlor. Det är inte möjligt att göra goda lvivianska semlor. Jag sörjer aldrig det. Jo, kanske en gång om året. Så här på fettisdagen fäller jag ändå en tår över min självvalda semelexil. Då får jag försöka trösta mig. Det går ofta ganska enkelt i Lviv. I synnerhet sedan här finns syrnyk, och det året runt!

Lviviansk syrnyk finns bara här, och de som är bevandrade i slaviska språk kan ju utläsa ordet för ost (syr). Exakt, kakan har vissa likheter med det som vi kallar cheesecake. Dock har den väldigt lite att göra med vår svenska ostkaka. De är extremt avlägsna släktingar skulle jag säga. Den har däremot större likheter med den polska sernik, men den lämnar vi för ögonblicket därhän. För nu ska ni titta och lyssna på denna underbara dam, som gör syrnyk enligt alla konstens regler.

Om det är nu så att du “nödd och tvungen” (för att citera Han Brask) måste baka syrnyk, eftersom ni vägrar att åka till Lviv, så hittar du ett recept här. Men det kommer inte smaka lika gott som en riktigt lviviansk syrnyk, det kan jag lova!

PS. Jag kom precis på sista gången jag åt en semla i Sverige. Det var i Göteborg. Jag satt i skogen på en stubbe. Det var kallt och snön singlade ner och landade på semlans tak och fyllde på florsockrets snölika lekamen. Grädden frös lite och var nästan isig i sin karaktär, och smakade om möjligt ännu godare än vanligt. Kanske hörde jag några vinterfåglar pipa bland träden. Det minns jag inte. Men jag minns att aldrig förr hade ätit en så välsmakande semla.


Några tankar om orglar – när en Helsingborgs son kom till Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den var ständigt närvarande under min barndom. Dess existens präglade våra samtal. Hur alla planer för dagarna och veckorna såg ut. Den fanns där hos oss, även om den hade sin fixa plats långt från vårt hem. Jag syftar på orgeln.

Som dotter till en organist lärde jag mig tidigt att tycka om dess bullriga förekomst. Den var en trygg plats. Något stabilt som alltid fanns med oss. Den var för mig lika självklar som andra barn förhöll sig till föräldrarnas golfbagar eller yrkesredskap. Jag tyckte inte att det fanns något underligt eller märkvärdigt med orgeln. Den var ett bruksföremål. Något som användes och gav min mamma hennes inkomst. Orgeln var förresten mycket mer verklig än inkomster. De senare hade jag ringa kunskap om. Annat var det med orgeln.

Trots att det är många år sedan präglar mina barndomsminnen min syn på orgeln. Den är inte exotisk, men ändock mycket njutbar.

Under dagens lunchkonsert med Bogdan Demjanenko (Богдан Дем’яненко) fick jag min njutningskvot ordentligt rågad. Temat för konserten var Demjanenkos tolkningar av ukrainsk koral (körsång) som sjöngs i kyrkorna och klostren under barocken. Han har således skrivit om partituret till orgeln. Detta eftersom orgeln inte användes östra Europa. Man ansåg inte att man behövde instrumentet, då man hade körer.

Det är förresten intressant att följa orgeln bakåt i tiden. Redan 250 f.kr. byggdes den första orgeln. Den var en vattenorgel, bälgarna var alltså fyllda med vatten istället för med luft som idag. Det måste ha varit ett fasligt bubblande och fräsande. Visste ni förresten att man under gladiatorspelen hade orglar som drev upp stämningen. Ja, det är väl egentligen inte så konstigt. Det var ju inte så länge sedan man hade Hammondorgel i pauserna under ishockeyn. 90 f.kr. finns dessutom den första orgeltävlingen dokumenterad. Ett Mello under antiken, med andra ord. Dagens orgel tog sin form under medeltiden, och under barocken började man utveckla dess utseende rent arkitektoniskt.

Nå, tillbaka till nutid och dagens konsert. Demjanenko är kompositör och organist från Kyjiv. Han har en fantastiskt fulländad teknik och känsla för instrumentet. Jag antar att han är en av de främsta bland organister i Ukraina. Den koral som han skrivit om har en mycket intressant och ibland nästan modernistisk framtoning. Flera av styckena hade idag sitt uruppförande i Lviv. Demjanenko spelade också ett fint stycke av Helsingborgs sonen Dieterich Buxtehude. Han var under en tid organist i Mariakyrkan, som fortfarande står kvar efter de skövlingar som 1900-talets Helsingborgs politiker ägnat sig åt. Nu såg sig nog inte denne Buxtehude som svensk, för när svenskarna tog Skåne i besittning flyttade han över sundet till Helsingör. Han presenteras som dansk-tysk på de flesta ställen i historieböckerna. Sedan flyttade han i alla fall till Tyskland. Där var han bland annat Johann Sebastian Bachs lärare. För mig var det i alla fall trevligt att denne Helsingborgs son korsade mitt spår i Lviv.

När jag var liten, och satt med min mamma på orgelläktaren, och såg hur hennes fötter gled över pedalklaviaturet, även kallat taster, tyckte jag alltid mycket synd om alla som satt där nere och inte fick beskåda detta skådespel. En av de största förtjänsterna med Orgelsalen i Lviv är därför att ogeln står på scenen så att vi alla kan se organistens rörelser över instrumentet. Det skapar en närvaro i åhörandet. Som liten hade jag för övrigt många funderingar när jag satt där på orgelläktaren och försökte slå ihjäl tid fram till dess att jag kunde springa ut och leka bland gravstenarna på kyrkogården (nej, jag skämtar inte). Jag fantiserade ofta om hur man uppfattade orgeln förr i tiden. De måste ha trott att det var ljud alstrat ur självaste himmelriket, tänkte jag snusförnuftigt. Att man på Orgelsalen får se organisten kan kanske fråntar känslan av gudomlighet. Det är ju ganska uppenbart vem som alstrar musiken. Men det betyder att det just blir mer musik, och mindre religion.

För mig har orgeln just alltid varit främst musik och inte så mycket religion. Men det är klart, när Demjanenko tar de sista tonerna i Bachs Fantasia i G-dur (BWV 572), blir man ju snudd på religiös.

my street
I horisonten skymtar ni Orgelsalens torn.


På sina ställen är staden lågmäld

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, krönika, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.

Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.

Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.

En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.

En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.

Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.

Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.

På sina ställen är staden lågmäld.

Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.

På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?

Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.

Ivan Franko park in Lviv

going downhill

On the walk in snow

My Kosma (in chemical snow)