viewpoint-east.org

Den svenska hårmanen ur ett polskt perspektiv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Olga Tokarczuks roman Löparna (originaltitel Bieguni) från 2007 (översatt av Jan Henrik Swahn och första gången utgiven på Ariel förlag 2009) kan man läsa om ett möte mellan ett polskt “jag” och en svensk kvinna på Arlanda flygplats, den enda flygplatsen i världen med trägolv, slår Olga Tokarczuk fast. För en svensk är det alltid förkovrande att läsa när vi beskrivs som den andre.

I Tokarczuk beskrivningen av den svenska kvinnan utelämnas mycket till fantasin, men några redogörelser för kvinnans habitus ges. Den svenska kvinnan är till exempel djurrättsaktivist och har, som Olga Tokarczuk lakoniskt konstaterar, inte färgat håret; “[…]hon måste vara svenska, de färgar inte sitt hår.” Håret är dessutom grått trots att “[…] hon inte var en dag över fyrtiofem“. En person från Sverige höjer nog lite förvånat på ögonbrynen, ty den som ser sig omkring i den svenska gatubilden ser antagligen att de flesta faktiskt har färgat håret. Det är svårt att sia om varför Tokarczuk väljer att framställa den svenska kvinnan med ofärgat hår, men den troligaste orsaken är att hon vill understryka ett av de teman som återfinns i romanen, nämligen den om mänsklighetens förfall och bevarande av ungdomen.

Men man kan ändå ge henne rätt i viss mån, särskilt om man gör en jämförelse mellan svensk och polsk kontext. Tyvärr finns ingen internationell statistik att tillgå, då försäljningen av hårfärg inte redovisas enskilt hos några statistiska organisationer eller byråer. Det enda sättet att komma sanningen på spåren är att göra en rakt igenom anekdotisk studie.

I Polen är det inte många som inte har utsatt sina kalufser för den bryska behandlingen av aminer, fenoler och väteperoxid. Det tycks spela mindre roll hur gammal man är, hår färgas oavsett om man är gammal eller ung. Man är nästan böjd att tro att det existerar ett polskt idiomatiskt uttryck som förtäljer att hår är till för att färgas. Även de som inte längre har en ungdomlig vigör, och därmed kan lura vårt tvångsmässiga behov att åldersbestämnma alla vi möter, låter inte de grå testarna fladdrar fritt. Något liknande ser vi sällan i Sverige. De flesta som kommit till det helvita stadiet har kapitulerat och låter de snövita hårstråna vara som de är. (Fast sanningen att säga tycks det som att i alla fall några svenska gråa hårmaner faktiskt fått lite hjälp på traven av lite extra gråfärg.)

Men vad beror då denna polska hårfärgsmani på? Det vore oriktigt att påstå att det kommer sig av en rädsla för åldrandet. De flesta äldre här bär skalpen högt och stolt, och de räds inte att säga till yngre slöfockar att masa sig från sina sittplatser på kollektivtrafiken. (Inte för att de behöver säga till särskilt ofta, enär yngre oftast ställer sig upp långt före någon äldre hinner få mål i munnen.) Överallt syns stolta och nöjda äldre, och de verkar inte skämmas ett uns av att vara äldre. Förutom det där med håret, då. För grått hår göre sig inte besvär i Polen.

Kanske kan man finna orsaken i samtidshistorien. Det är inte långsökt att tro att hårfärg både var dyrt och svårt att uppbåda under den kommunistiska eran. Ponera att man då tvingades åse hur färgen gradvis försvann från håret, så att håret slutligen liknande den grå kommunistiska vardagen. Det är säkert lätt att dra på smilbanden här, men faktum är att den kommunistiska eran sällan bjöd på lustigheter. För oss svenskar är det nog svårt att förstå hur dyster denna tid var för de flesta polacker. Vi saknar, tursamt nog, helt enkelt den erfarenheten. Polackernas hårfärgande borde kanske därför ses som ett långt och utdraget hurrarop över att slippa den kommunistiska doktrinen.

Man ska ju enligt hermeneutikens lära inte söka efter en absolut sanning i romankonsten, men ni kanske frågar er hur det förhåller sig med Olga Tokarczuks hårman. Jo, från den ofärgade hårets (svenska) horisont kan man lätt förkunna att hon färgar håret. Inte tu tal om saken.


Olga Tokarczuk, 2019 i Frankfurt. Fotograf: Harald Krichel.

PS. Inget ont om att färga håret. Detta är bara en liten betraktelse över våra antaganden om varandra, som kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.

På besök hos Wisława

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vid hörnet Królewska-Mariana Smoluchowskiego, i stadsdelen Krowodrza, står en äldre man med finaste söndagskepsen på, och tittar in i skyltfönstret till den lokala tecknings- och målarskolan. Han håller sina händer bakom ryggen, sådär som äldre män gärna gör. Långsamt böjer han sig fram, och studerar målningarna som skolan hängt i skylten. Något intresserar honom, men så plötsligt får han fart och ställer sig framför nästa skyltfönster. Här försäljs det sybehör, och även nu finner han något av intresse. Kanske är det de färgglada knappnålarna som tilldrar sig hans uppmärksamhet. Eller så är det hakarna till behås, med tillhörande bild på nakna kvinnoryggar, som lockar honom att böja sig fram lite extra.

Nu tar han fart igen nerför Królewska, och han fortsätter sin söndagspromenad. Mannen har nog gått på promenad i Krowodrza många söndagar, och kanske minns han ännu hur en smal dam, med baskern lätt på sne, lubbade mellan sina favoritbutiker. Han minns henne säkert särskilt väl, enär hon var nobelpristagare i litteratur.

Wisława Szymborska föddes för 98 år sedan långt härifrån, i byn Prowent, i Poznańs voivodeskap. När hon ännu var en liten flicka flyttade familjen till Kraków, och de slog sig ned i en fashionabel sexrumslägenhet på gatan Radziwiłłowska. Familjen hade både barnflicka och tjänstefolk. Men redan i unga år valde hon att flytta från föräldrahemmet, då hon hade gift sig med poeten och översättaren Adam Włodek. De bodde tillsammans i ett litet och kallt rum på Krupnicza 22, som ni här läst om tidigare. Paret skilde sig ganska snart, men Wisława Szymborska bodde kvar med sin före detta man i ytterligare nio år, då hon flyttade till stadsdelen Krowodrza, där hon skulle residera till sin död.

Den första lägenheten hon flyttade till i Krowodrza var mikroskopiskt liten, och alla möbler fick därför specialkonstrueras. Till hjälp hade hon konstnären Stefan Papp. Lägenheten var så liten att hon kallade den för szuflada, alltså lådan. Men Wisława Szymborska trivdes ändå i sin låda, eftersom här fanns både centralvärme och badkar. Minnet av sexrumslägenheten hon bott i som barn måste ha tett sig väldigt avlägset.

1982 flyttade hon några tvärgator längre ut från centrum. Lägenheten var något större, med separat kök, men kanske inte lika kär, ty den fick aldrig något smeknamn. Hennes boning låg på fjärde våningen, och huset ägde inte någon hiss. När så den åldrande Szymborska tilldelades Nobelpriset i litteratur, öppnades en möjlighet för att införskaffa en lite mer praktisk bostad. Efter förtvivlat sökande föll hennes val slutligen på en trerumslägenhet i ett nybyggt hus, som ligger på Piastowska. Ryktet säger att, när försäljaren av lägenheten fick höra vem spekulanten var, utbrast denne förtjust “Men jag läser ju just nu dina dikter!”.

Nu fick Szymborska äntligen plats för att anordna fester. Hon lär ha varit mycket förtjust i att omge sig med folk, och festerna lär ha varit många (ibland två gånger i veckan), blöta (man drack aperitif, rött vin, kaffe eller te med konjak) och långa (de pågick gärna långt in på småtimmarna). I väggen mellan köket och vardagsrummet hade hon öppnat upp ett litet fönster, så som det ofta ser ut på mjölkbarerna (bar mleczny) i Polen. Wisława Szymborska tyckte däremot inte riktigt om att laga mat (frånsett några paradnummer), därför beställdes ofta förtäringen från olika kända krogar i Kraków. Under festerna hade hon ordnat med frågesporter, och andra lustigheter, för dem som inte tyckte att det var tillräckligt med att vara på kalas hos en nobelpristagare.

Krowodrza, som är en av Krakóws trevligaste stadsdelar, känns ändå lite tomt utan Wisława. Här finns ingen markering som förkunnar att här bodde och trivdes Wisława Szymborska. Det syns inte så mycket av henne, förutom i skyltfönstret till bokhandeln. Där ligger den senaste biografin om henne, tillsammans med böcker om Wyspiańskis pjäs Bröllopet (Wesele), böcker av Olga Tokarczuk – tillika nobelpristagare, en biografi om Bruno Schulz, och romaner av Stanisław Lem.

Den äldre mannen på Królewska har nu hunnit till djuraffären Sklep Zoologiczny Zoo-Nutrient. Han står en stund framför fönstren innan han knatar vidare. Kanske hade han en hund en gång i tiden, som strövade vid hans på söndagspromenaderna. Eller så har han en katt där hemma. Wisława Szymborska hade alltid katt. Man kan ju fråga sig vad som hände med den när hon dog 2012. Kanske fick hennes vännina, som ärvde lägenheten, också äran att kela med, och mata Wisławas katt. Ty det är att förmoda att Szymborska ordnat för sin katt så att den inte skulle gå samma öde till mötes som katten i hennes dikt Katt i tom våning.

Katt i tom våning
Av Wisława Szymborska

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.

Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Någon som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,

sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.

Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

Ur diktsamlingen Slutet och början (Koniec i początek) 1993 i översättning av Anders Bodegård.

Ett inte helt vanligt hus på nr 22

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På ulica Krupnicza 22 finns ett hus som skulle kunna vara som vilket annat hus i Kraków, men som så ofta i Kraków, är ingenting riktigt som “vilket som helst”. Och så inte heller med det här huset vi nu står och ser på. I bottenplan hyses idag en vegetarisk restaurang, och några av fönstren på översta våningen skvallrar om att det nog var en tid sedan någon bodde där. Huset är klätt i simpel grå skrud, och det enda som gör huset lite speciellt är de två burspråk som kikar ut ur fasaden. Men även de lyckas med konststycket att vara ganska oansenliga, trots att de faktiskt är burspråk.

Men att vi står här just idag, den 14 februari, är ingen tillfällighet. Ty idag för exakt 76 år sedan blev huset på ulica Krupnicza 22 blev ett författarhus. Huset hade sedan andra världskrigets slut gått mellan olika händer, bland annat hade Röda armén haft huset som sin boning. Under en tid tjänade det även som bostad åt de många flyktingar som kom från östra Galizien. En av alla dessa flyktingar, som passerade genom huset innan det blev författarhus, var den blivande författaren Stanisław Lem. Om sin framtida yrkesbana visste varken Stanisław eller någon annan, enär han hade föresatt sig att bli läkare, men det visade sig att vår blivande författare inte tålde att se blod, så den karriären grusades. Nåväl, Stanisław Lem bodde alltså här en mycket kort tid, före vare sig han eller huset hade något med författarskap att göra.

När huset på ulica Krupnicza 22 då blev författarhus fick det genast mycket prominenta hyresgäst. Bland de mer namnkunniga återfinns Sławomir Mrożek, som bland annat författade Słoń (Elefant) som kom ut 1957 med ypperliga illustrationer av Daniel Mróz.

Nobelpristagaren Wisława Szymborska bodde här som nygift, och trots att hon hyste stor respekt för de flesta författarna som bodde i huset, lär hon ha slagit fast att det enda bestående minne av huset hon hade var den starka doften av mögel.

Jadwiga Witkiewiczowa lär dock inte ha omnämnt något om mögel. Hon bodde på Krupnicza 22 några år efter att hon blivit helt utblottad. Hon är kanske mest känd för att hon var målaren, författaren, dramatikern, fotografen och filosofen Witkacys (Ignacy Witkiewicz) sista hustru, men under den här tiden försökte hon själv slå sig fram som författare. Witkacy skrev brev till sin hustru varje dag, då de under stora delar av sitt äktenskap inte bodde tillsammans. Brevväxlingen har blivit en kulturskatt för dem som intresserar sig för mellankrigstidens atmosfär. När Jadwiga bodde på Krupnicza 22 hade Witkacy varit död i flera år, och elaka tungor sa om den vackra Jadwiga att hon var något av en manslukerska. Hon klädde på sig först till lunch, och kläderna åkte av redan vid middagen, sades det.

Ewa Lipska är nog ett känt namn för många som har en förkärlek för centraleuropeisk poesi. Även hon har bott på Krupnicza 22. Trots att hon kanske är mest känd för sin poesi, så har hon flera strängar på sin lyra. Bland annat har hon varit kulturattaché på polska ambassaden i Wien, samt chef för Polska institutet i samma stad. Hon gav också ut romanen Sefer år 2009. Det är en intrikat, men också fullkomligt vardaglig berättelse om hur en son söker sin fars liv före Förintelsen.

Poeten Jerzy Hordyński, som under 1930-talet var en lokal kändis i Lviv/Lwów, bodde också på Krupnicza 22 efter kriget, och enligt sägen ska han varje dag gått ut med soporna endast iklädd pyjamas.

Under 1970-talet blev antagligen mögellukten, som Wisława Szymborska känt flera år tidigare, alltför påträngande, och man bestämde att huset skulle renoveras. Men när så Författarförbundet upplöstes efter kommunismens fall stod huset utan ägare, och under 1990-talet var det så illa att staden stängde av både elektriciteten och gasen. Kraków stad har vid tillfälle flaggat för att huset borde göras om till museum för stadens författare och poeter, men planerna har aldrig realiserats.

Nu står alltså detta hus, med sin ärorika historia, i hopplös anonymitet. Här finns ingen plakett som tillkännager vad som föregåtts i huset, vilket är en underlig arrogans, från en stad som annars är så stolt över sina författare. Varför inte sätta upp en tillfällig plakett? Det skulle kunna göra fler krakowiter intresserade för husets öde. Och varför inte installera en porttelefon, där man kan ringa upp de olika författarna och få höra ett smakprov på deras konst? Ett billigt och enkelt sätt att visa sin respekt för husets tidigare inneboende.

Om tusen år

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

2021 är ett år som faktiskt inte bara är tänkt att innehålla fasligt många sprutor med olika vaccin inuti. Det är också tänkt att vara Stanisław Lem-året. Och med ett sådant år är det ju lätt att blicka framåt in i den ovissa framtiden, enär Stanisław Lem ofta tillskrivs titeln science fiction-författare. Det här var dock en titel som han vid tillfälle avvisade, (precis som det anstår en riktig polack, som gärna antar en något polemisk position inför de flesta påståenden). Vi lär återkomma till den gode Stanisław Lem under året, men just för tillfället lämnar vi honom därhän.

Ty två år efter det att Stanisław Lem sett dagens ljus för första gången i Lwów, och när han fortfarande tultade runt med sina byggklossar iförd bäbiskläder, publicerades en science fiction-roman i Kraków. Nåväl, 1923 fanns inte termen science fiction-roman, då det tilltalet myntades först 1926. Antagligen kallades romanen, som är ämnet för dagens postning, därför rätt och slätt framtidsroman.

Titeln den bar var Za tysiąc lat (Z marzeń o przyszłości młodego idealisty). Slarvigt skulle titeln kunna översättas till svenska med Om tusen år (Från en ung idiealists drömmar om framtiden). Författaren till denna fantasieggande titel var en kvinna vid namn Michalina Mossoczowa. Det finns mycket ringa information att finna om henne, men några små skärvor av hennes liv går ändock att gräva fram bland internets ettor och nollor.

Michalina Mossoczowa ska enligt uppgift ha kommit till världen 1882, och det är lätt att vaska fram att hon var gift med läraren Władysław Mossoczy. 1906 ska de ha slagit sig ner i Podgórze. Flera uppgifter framhärdar att familjen kom från en ungersk stad vid namn Mossocz, men någon sådan går inte att finna. Det är möjligt att det handlar om staden Moson, som på slovakiska benämns Mošon, men på det vågar undertecknad inte svära.

I Podgórze fann den unga familjen sig snart till rätta. De byggde ett hus på Ulica Parkowa 6, en gata som vackert löper ner mot Rynek Podgórski, och som lika vackert omfamnar den magnifika kyrkan S:t Josephkyrkan (Kościół sw Józefa). Från deras hus kunde de också se ner över Kraków, med alla sina tinnar och torn.

Kanske var det därför hon fick sin idé att skriva en framtidsskildring, om hur Kraków skulle kunna vara om tusen år. Om det vet vi inget, men tanken är svindlande. Kraków om tusen år… Antagligen är vår föreställningsvärld alltför begränsad för att kunna göra ett sådant halsbrytande tankeexperiment. Kanske var det månne därför som hon även vävde in fantasifulla kreationer, som närmast kan liknas vid skapelser man kan finna i vår tids fantasygenre? Det är faktiskt nästan lika svårt att föreställa sig hur det var för tusen år sedan, som det kan vara om tusen år.

Tänk er Kraków, som då endast bestod av några fåtal byggnader, fastän det var en omtalad handelsstad. Tänk er att ni år 1021 hejdar en förbipasserande krakowit, och frågat denne någon hur den tror att staden skulle se ut om tusen år. Svaret skulle nog inte bli så lätt att tolka, ty det är möjligt att denne förbipasserande krakowit har en helt annan tidsuppfattning, och att denne inte alls ser på utveckling så som du gör. Det är till exempel ganska troligt att denne inte tycker att jorden känns särskilt rund, eller att stjärnhimlen är sådan skaffad som vi förstår den. Det skulle faktiskt kunna vara så att ni inte alls förstår varandra, trots att ni mot all förmodan talar samma språk.

Michalina Mossoczowa, som var socialt engagerad och intresserad av människors välmående, hade säkert tänkt på allt det här, och hennes roman innehåller säkert diskussioner om tids-, och rumsuppfattning, och om etik och moral, för att försöka skapa en förståelse för hur framtidens människor kommer att vara och hur deras tid skulle kunna te sig. Men då romanen idag blott är ett samlarobjekt, utan tillstymmelse till översättningar, får vi väl leva i ovisshet om det.

Kvar på Ulica Parkowa 6 står i alla fall hennes hus, mer än hundra år efter att det byggts. Och på sitt vis är väl det också en bedrift.


Ulica Parkowa 6, med S:t Josephkyrkans spira.

“Det första villkoret för odödlighet är döden” – om aforismernas mästare Stanisław Lec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är egentligen bara några husväggar mellan oss, mellan Stanisław Lec och mig. Och några decennier. Ty det var 110 år sedan i år som han föddes här, i staden som då kallades Lemberg. Men minnet av honom består, eller kanske snarare har återuppstått.

För några månader sedan upptäckte jag en plakett vid den port till det hus han växte upp i på Slovjanskagatan, bara runt om knuten från mig. Jag läste lite slött om mannen med den intressanta näsan, och förbannade att det på nytt sattes upp en plakett över en man. “Nog skulle det inte skada med en kvinna lite emellanåt”, gnisslade jag olycksbådande.

Jag kan nog fortfarande tycka att det är förfärligt svårt att hitta kvinnor att lyfta fram i Lviv. Jag tycker till och med att jag själv är riktigt usel på att lyfta kvinnor ur historiens dunkel. Men de är tyvärr inte alltid lätta att fånga in. Visst finns de där, men det är mödosamt arbete att gräva fram dem, och som enkel bloggare utan något kapital blir det svårt att motivera ett tidsödande arbete. Snålt kan tyckas, men även jag måste hushålla med min kraft. I synnerhet om det är ett oavlönat jobb.

Men det här var en lång parantes, som egentligen inte har med saken att göra (men eftersom jag gör det här bara för att jag själv vill kan jag ju tillåta mig att vara hur pladdrande och kaotisk som jag själv behagar).

När jag ändå kommit över att Stanisław Lec inte var en kvinna, började jag ändå tycka att han var förhållandevis intressant. Eller snarare, jag började tycka att det var förhållandevis intressant att just han lyfts fram just nu.

Stanisław Lec föddes alltså för 110 år sedan. Han föddes i en buren och adlig judisk familj. Hans far var baronen och tillika bankdirektören Benon de Tusch-Letz, och hans mor hette Adela Safrin. När första världskriget bröt ut flyttade familjen till Wien, men återvände när Lemberg som blivit Lwów och befann sig i Den andra polska republiken, den som inleddes när Polen äntligen blivit självständigt efter mer än 100 års delning mellan Preussen, Habsburgska imperiet och Tsarryssland.

Under mellankrigstiden började Stanisław att intressera sig allt mer för socialism och kommunism. Efter att han hade debuterat som poet umgicks han i kretsar med författare och poeter på yttersta vänsterkanten. Han flyttade från Lwów till Warszawa och medverkade i flera vänsterradikala tidskrifter. Det gick till och med så långt att han under en tid flydde till Rumänien av rädsla för att bli arresterad i Polen för sin vänsteraktivism. Men även satiren löpte som en röd tråd genom hans lyrik.

När Nazityskland anföll Polen första september 1939 flydde han till sin gamla hemstad, som nu kallades för Lvov av de sovjetiska härskarna. Han lierade sig med dem och blev en buren poet i Sovjetunionen under denna tid. Det var till och med så att han skrev flera hyllningar till Sovjetunionen. Och han nöjde sig inte med det, utan skrev även en hyllningsdikt till självaste Stalin. Just det här har lett till att Stanisław Lec har karaktäriserats som medlöpare till Sovjetunionen och många vill därför kalla honom för förrädare. Andra, däribland historikern Adam Michnik, menar dock att Lec brott ändå måste anses som ringa, enär de verk han författade som hyllade Sovjetunionen och Stalin, måste anses tillhöra Stanisław Lecs sämsta alster.

När nazisterna inledde Barbarossa, anföll Sovjetunionen och intog stora delar av den sovjetiska republiken Ukraina, tillfångatogs Stanisław Lec. Han skickades till ett fångläger i Ternopil. Men han lyckas mirakulöst fly från lägret. Hans flykt var spektakulär och är omdiskuterad. Enligt egen utsago ska han vid flykttilfället ha tvingats gräva sin egen grav, men lyckades överrumpla den nazistiska vakten, mörda densamme och iklädd dennes nazistiska uniform fly ut ur lägret till de polska partisanerna som gömde sig i skogen. Han skulle strida i den polska armén mot nazisterna enda till krigets slutskede. Den här handlingen gjorde att han blev utnämnd till polsk diplomat.

Här skulle historien kunna sluta, men Stanisław Lec var inte en man med lugnt sinne. Ganska snart började han opponera sig mot det kommunistiska styret, och han kritiserade Stalin, den ledare han några år tidigare skrivit en hyllningsdikt till. 1950 flyttade han tillsammans med fru och dotter till Israel. Men inte heller här slutar Stanisławs rastlöshet, ty Israel var inte hans melodi. Han saknade Polen och återvände ensam hem.

Det kan inte ha varit lätt att återvända. Han fick inte publicera några av sina alster, eftersom den kommunistiska regimen förbjöd det. Så han hankade sig fram som översättare. Men i slutet av 1950-talet, när stryptaget på det polska samhället släppte efter något, fick hans texter återigen löpa genom tryckpressarna. Det blev en omedelbar succé. Hans träffande och stramt satiriska aforismer passade tiden och folket perfekt. När Stanisław Lec dog 1966, fick han en begravning värd en statsman.

Över sitt skrivbord i Warszawa hade han alltid ett vykort fäst på väggen. Vykortet föreställde Lemberg, Lwów, Lvov, Lviv, och motivet var huvudbyggnaden till universitetet i staden där han avlade sin examen. Universitetet hette då Jan Kazimierz-universitetet. (Idag heter det Ivan Franko-unversitetet och är min högt älskade arbetsplats.) Dåtidens huvudbyggnad är inte densamma som idag, men fortfarande har universitetet verksamhet i den byggnaden han studerade i. Trots att han varje dag tittade på sitt gamla universitet i hans gamla hemstad, lär han aldrig ha pratat om staden, eller sin saknad, med någon. Det var antagligen mycket smärtsamma att ha tvingats lämna staden han älskade så innerligt. Kanske var även förvisningen från hans födelsestad en av orsakerna till att han några år efter kriget så ihärdigt kritiserat Sovjetunionen och kommunismen. Det är svårt, för inte säga nästintill omöjligt, för mig att föreställa mig vad det innebär att tvingas bort från en plats man älskar. Men jag tror att det gräver djupa sår i själen, och skapar en bitterhet, som inte liknar någon annan besvikelse. Jag tror att det var så han kände, men om det var så lär vi aldrig få veta.

Nå, nu har han i alla fall återvänt. Bara några husväggar från mig. Hans ansikte finns åter i gatubilden, där han sitter inramad i sin plakett. I Ivan Franko-parken pågår just nu en liten utomhusutställning om hans liv. I helgen var det dessutom en konferens till hans ära, där flera kännare deltog. Lite oväntat är ändå all denna uppmärksamhet. Att just han fått den äran. I flera decennier har han bara beskrivits som en sovjetisk kollaboratör. Större delen av sitt liv var han ju en vänsterman. Inte nog med det, han var även en polsk patriot, så att han blivit förlåten är ju förvånande, men likafullt glädjande.

Om det skänker honom någon glädje, vet jag inte, vem vet var poeter hamnar efter döden inträtt, tänker jag, och låter kanske lite som en aforism av mästaren på aforismer, Stanisław Lec. Eller för att citatera mästaren själv Det första villkoret för odödlighet är döden.

Några bilder från utställningen i Ivan Franko-parken.

Stanisław Lec med sin far.


Stanisław Lec med Zuzanna Ginczanka. Jag har tidigare skrivit om Zuzanna.

Här kan ni läsa några av hans aforismer.

En resa mot avgrunden – “The graveyard” av Marek Hłasko

Category: bokrecension, by sophie engström, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag öppnar en ny bok och låter mina ögon svepa över de första raderna, känner jag alltid en särdeles njutning. Det okända lockar mig, och jag längtar efter att få kliva in i en annan värld. Precis så kände jag när jag öppnade “The graveyard” (Cmentarze) från 1958 av Marek Hłasko. En trivsam rysning löpte genom min kropp.

Ganska snart förändrades allt. Njutningen förbyttes mot en ängslig förfäran. Under resten av den korta romanen kastades jag allt längre ner i förtvivlans och hopplöshetens avgrund. Det är en förfärlig läsning, men dock så fasligt viktig.

“The graveyard” kretsar kring 48-årige Franciszek Kowalskis liv. Nå, det är inte helt sant. Romanen kretsar kring ett förödande felsteg som leder till att Franciszeks kretslopp sätts ur spel.

Betättelsen, som troligen utspelar sig ett decennium efter andra världskriget, inleds med att Franciszek möter en gammal vän. De har slagits sida vid sida tillsammans med de polska partisanerna under krigsåren. Det blir en blöt afton, och många kära minnen återupplevs. På vägen hem från sammankomsten med vännen blir Franciszek stoppad av polisen. Ordväxlingen mellan polisen och den överförfriskade Franciszek leder till att den senare blir arresterad. Avgrunden väller nu fram över hans liv, krossar allt Franciszek har uppnått. Det går inte att berätta mer om handlingen om jag inte ska spoliera hela er förestående läsupplevelse.

Utan att göra några ingående miljöbeskrivningar, gör Hłasko dåtidens Polen fullkomligt levande för mitt inre. Jag kan utan svårigheter se de trötta människorna släpa sig mellan hemmets boning och deras arbetsplatser. För mig ser jag hur middagsborden står dukade med de få varor man lyckats komma över. Jag ser butikernas gapande hyllor, och de luggslitna husfasaderna. Det är nästan så att jag känner doften av koleldningen och hur den blandas med en doft av żurek. Bilderna blir så plågsamt verkliga, att jag kommer på mig själv med att tro att jag ska möta Franciszeks frågande blick när jag lyfter mina ögon från bokens sidor.

Marek Hłasko alltför korta liv skulle nästan själv kunna platsa i en roman. Han föddes i Warszawa 1934, och växte därför upp under andra världskriget. Ett krig som också präglade hela hans existens. Han medgav själv att efter kriget kunde han inte förmå sig att skriva något vackert. Allt genomsyrades av hans upplevelser från denna tid. Efter en tumultartad studietid blev han lastbilschaufför, men han blev inte långvarig inom det skået. Han började skriva, och blev förhållandevis snabbt erkänd.

Hłasko närde en stor kärlek till Polen. Han emigrera, men kom tillbaka, trots att han inte var önskad. Han vistades i Paris, där han kallades Polens James Dean, för att sedan ge sig av till Västtyskland, och därefter till Los Angeles. Där var tanken att han skulle skriva filmmanus, men misslyckades och hade istället (?) en affär med Betty Ray, hustru till skådespelaren Nicholas Ray. Hłasko fortsatte med att skapa oreda. Under en fest ska han lekfullt ha knuffat ut filmaren Krzysztof Komeda utför en brant sluttning. Komeda avled fyra månader senare av skadorna.

Hłasko dog 1969, samma år som Komeda, i västtyska Wiesbaden, blott 35 år gammal. Marek Hłasko blev alltså 13 år yngre än Franciszek Kowalski, då denne gick mot sin avgrund.