• Dagens anteckning – 20 november 2026

    Dagens anteckning – 20 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    I mörkret utanför tågfönstret syns regnet dansa i gatlyktornas sken. Små grå sammanslutningar av fukt som tillsammans tillämpar höstens gråmulna praktik. Och i den överfulla tågvagnen på väg mot Katowice hörs två ynglingar skratta åt hart när varje ämne de avhandlar. Det är nästan så man kunde tro att de skulle mena att livet vore ett skämt i sig. En äldre kvinna vid min sida suckar tungt som svar. Kanske har hon inte samma humor. Och humor är ju något som är väl inkapslat i språk, generation, och inte minst yrke, något som jag erfar varje gång jag lyssnar på Gustav Mahlers fjärde symfoni.

    Temat för denna symfoni ska nämligen vara humor, men Mahler ägnar sig åt en slags musiker och tonsättarhumor, som kanske inte är helt lätt för lekmän att upptäcka. Symfonin skrevs i slutet av 1890-talet, men den sista satsen skrevs redan 1892 och var en tonsättning av texten till en folksång med titeln “Das himmlische Leben” (Det himmelska livet) som ingick i vissamlingen “Des Knaben Wunderhorn” (Pojken med det magiska hornet). Mahler hade initialt tänkt att låta sången ingå i den tredje symfonin, men lyckades måhända inte hitta rätt plats för den.

    Men vad är det då för skämtsam Mahler vi möter? Jo, han kan nog bäst beskrivas som motsägelsefull. De inledande satserna präglas förvisso av en bekymmerslös anda, tonerna tultar fram ute i naturen med en för Mahler ovanlig uppsluppenhet. Plötsligt bryts promenaden av ett valthorn som pockar på uppmärksamhet. I nästa stund tar konsertmästaren ton några snäpp över de andra violinerna, i vilken även en lekman kan upptäcka Mahlers blinkning.

    Men i den tredje satsen hörs en helt annan Mahler, en mer eftertänksam och lite vrång Mahler, där tragedin lurar bakom varje hörn. Frågan är om inte detta är den sats av alla Mahlers satser som griper mig mest. Det är något med kontrasterna mellan den förhållandevis obekymrade vandringen i de två första satserna och denna tredje, med violinernas klagande, hornens plågade rop, de vresiga slagverken, den trumpna kontrabasen, den smäktande harpan.

    När vi leds in i den sista satsens sång möter vi istället den Mahler som är märkbart fixerad vid döden. Vi befinner oss i himlens vardag, där vinet inte kostar ett öre och änglarna bakar brödet i tavernan, där grödorna växer ur marken nästan helt av sig själv, och fiskarna hoppar ur vattnet rakt i håven. Men trots allt detta ruvar det en kuslig stämning över hela satsen, som när de små gulliga lamm lydigt låter sig ledas till slakt, eller när Lukas utan tvekan slaktar oxen och där änglarnas uppsluppna naivitet också skapar ett slags äckel. Bjällrorna, som också följer oss genom hela symfonin, skapar än mer oro, något som skaver, något skevt och otäckt. Och slutet, då de sista tonerna klingar ut, är nästan dävet, orkeslöst och uppgivet. Men vackert, så vackert.

    I de flesta uppsättningar väljer man en sopran som solist, men Leonard Bernstein har vid ett tillfälle valt en ung pojke till sången, vilket måste vara mycket passande val för den avslutande sången. En ung pojkröst torde förstärka den där kusliga atmosfären, och lura örat att det är änglarnas sång. Under kvällens konsert, med den fantastiska dirigenten Yaroslav Shemet och fenomenala Schlesiens filharmoniska orkester, fick vi höra sopranen Joanna Kędzior som solist, och hennes klara och ungdomliga röst passade ypperligt för Mahlers fyra. Dirigenten Shemet, sin vana trogen, skapade också en magisk atmosfär, där man som åhörare sögs in i ett mahlerianskt universum, mycket olik vår tillvaroform.

    När så de sista tonerna far genom den förtätade atmosfären i konsertsalen i Katowice, känns det nästan som om jag skulle kunna sträcka ut handen och nudda vid dem. Bara för ett ögonblick. Ett ögonblicket som jag önskar skulle vara för evigt.


  • Dagens anteckning  – 19 november 2026

    Dagens anteckning – 19 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Uppfattningen om vad som är kitsch förefaller vara något som är bundet till den kulturella kontext man härrör ur. När jag hör ordet förs mina tankar i illfart till Meissen-figurer i porslin, trots att jag vet att de av andra betraktas som ett uttryck för god smak och hög klass. Att jag ser dessa små läskiga (förlåt) figurer som kitsch är ju lite som ett slag i ansiktet på alla som njuter av att betrakta eller äga dem. Det är ungefär som när Gustav Mahler, i ett brev till Alma, kallade Jean Sibelius “Valse triste” för kitsch, vilket varje finne torde uppfatta som en förolämpning.

    Nåväl, idag fick jag ytterligare ett exempel på hur olika man kan uppfatta vad som är kitsch. På Nationalmuseet i Kraków pågår just nu en utställning med titeln “Obywatelka Cepelia“, ungefär “Medborgare Cepelia”, vilken presenteras som en kritisk presentation av konsthantverk som producerades i det kommunistiska Polen, och då också det som de kallar för “Cepelias kitch” (cepeliowskiego kiczu). Men det första jag upplevde när jag kom in på utställningen var att det jag såg tilltalade min uppfattning om estetik. Jag såg förvisso några märkliga detaljer, som sämre kopior av 1600-tals barock eller 1700-tals rokoko, men därutöver tyckte jag att det mesta jag såg låg ganska nära det jag skulle kalla “grant” (sagt på skånska). Kitsch skulle jag då rakt inte kalla det. Men många polacker skulle alltså kallas det för “Cepelias kitch”.

    Cepelia är en akronym av “Centrala Przemysłu Ludowego i Artystycznego”, vilket betyder ungefär “Centralbyrån för folkkonst och konsthantverk”. Denna organisation etablerades 1949 av en kvinna vid namn Zofia Szydłowska som kan sägas vara den polska folkkonstens och konsthantverkets okrönta drottning. Szydłowskas idé var att dels inrätta en nätverk som knöt hantverkare till en statlig organisation, och därmed styra deras konstnärliga uttryck, samt föra ut hennes, eller centralbyråns, uppfattning om god smak (läs polsk folkkonst) till folket i det kommunistiska Polen.

    När Cepelia var som störst hade man 28 000 anställda och 11 000 som arbetade från hemmet. Under de första åren skapade de tillsammans uppemot 200 000 föremål, däribland kläder, smycken, möbler, bonader, keramik, målningar och textilier. Dessa såldes i Cepelias butiker som fanns runt om i Polen, men även i väst såsom i New York och Bryssel.

    Det var först under 1990-talets ekonomiska omställning som det började gå knackigt för organisationen, men man hade faktiskt ett fåtal butiker fram till 2020, då den sista butiken stängde.

    Cepelia må vara associerat med kitsch för många här i Polen, men jag tror ändå att alla och envar skulle kunna finna ett guldkorn bland den enorma mängd föremål som är förknippat med Cepelia. Som exempelvis de futuristiska och eleganta möblerna från 1960- och 70-talet, eller någon av alla de fantastiska vävarna, såsom kelim, och de skiftande uttrycken i keramiken, och inte att förglömma de bedårande vantarna med fiskbensmönster.

    Några källor:

    https://desahome.pl/blog/post/kobiety-polskiego-designu

    https://www.newsweek.pl/kultura/polacy-wysmiewalili-wyroby-z-cepelii-dzis-kolekcjonerzy-placa-za-nie-fortune/q99y65h


  • Dagens anteckning – 18 november 2026

    Dagens anteckning – 18 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Nu är det så att allt litauiskt fortfarande har någon sorts oförklarlig dragningskraft på mig. Vad det månde beror på är höljt i dunkel även för mig. Nåväl, den här märkliga fixeringen får en del konsekvenser, som igår till exempel, när jag var nödd och tvungen att köpa ett bröd som presenterades som litauiskt bröd, alltså “chleb litewski” på polska.

    Väl hemma hamnade det snart på skärbräda och döm om min förvåning när det mörka litauiska brödet visade sig vara en skåning. Jag syftar alltså på brödet kavring, som är en skånsk stolthet, som förvisso också finns i Halland och Blekinge.

    Men det litauiska brödet är givetvis ingen kavring, även om den har valt att klä sig i sådan skrud. Efter en kort men intensiv efterforskning, kunde jag slå fast att det litauiska brödet kallas för “daujėnų naminė duona” på litauiska, vilket betyder ungefär “bröd från Daujėnai”. Daujėnai är en liten, som så ofta i Litauen, ort i norra delen av landet. Invånarantalet når upp mot det hisnande siffran av 345 individer, vilket torde innebära att alla känner alla. Och av någon anledning bakar man alltså där ett bröd som har en skånsk släkting.

    Brödet “daujėnų naminė duona” har bakats i Daujėnai sedan 1600-talet, och receptet liknar kavring, med den skillnaden att de inte verkar ha någon mejeriprodukt i brödet. Även kavringens historia går att spåra tillbaka till 1600-talet och den tid då Skåne tillhörde Danmark. Receptet till “daujėnų naminė duona” har gått i arv i byn, från generation till generation och har därmed blivit en viktig del av samhällets identitet. Ja, det har blivit så viktigt att brödet sedan 2014 fick en skyddad ursprungsbeteckning av EU. På samma lista hittar man exempelvis skånsk spettekaka, men, hör och häpna, inte kavring!

    Det är ju egentligen anmärkningsvärt, ty kavring är ju något som nog skulle må bra av att upphöjas en smula. Och ursprunglig är den, det kan jag lova. Men kanske är mystiken kring kavringen inte lika stor som den kring den litauiska släktingen “daujėnų naminė duona”, och det är därför som kavring inte upptagits på någon EU-lista. Eller så beror det på att skånskt kulturarv och historia ibland behandlas lite styvmoderligt av de styrande i Stockholm, eller “ockupationsmaktens huvudstad”, som jag någon gång har hört någon (möjligen skämtsam) skåning yttra.

    Hur det än förhåller sig med den saken bör man försöka låta bli med att hoppa i galen tunna och utgå från att det danskarna kallar för kavring är samma sak som den skånska kavringen, ty så är inte alls fallet. Den danska kavringen är nämligen ett hårt, och ofta runt, bröd som anses tillhöra en av de äldsta danska bröden. Ordets etymologi är därtill något som de lärde diskuterar ivrigt. Det kan måhända komma från att klyva (på danska kløve), eller så är det så att det är sprunget ur de danska orden för kaka, alltså “kage” samt “ring”. På något sätt har ordet för kavring sedan irrat sig över sundet och på vägen blivit mjukt och lite sött.

    Så kan det gå!

    Några källor:

    https://lex.dk/kavring

    https://lt.wikipedia.org/wiki/Dauj%C4%97n%C5%B3_namin%C4%97_duona


  • Dagens anteckning – 17 november 2026

    Dagens anteckning – 17 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är måhända för att jag känner till hennes oväntade och sorgliga bortgång, som gör att jag alltid tycker att det vilar ett sorts sorgens skimmer över Eva Bonniers målningar. Men egentligen är det orätt att läsa en människas liv bakifrån, alltså från döden till födelsen, men vi tenderat ju att se på de bortgångna på det viset.

    Man skulle dock kunna säga att Eva Bonnier föddes med mycket goda förutsättningar för ett långt och lyckligt liv. Hennes far var nämligen den förmögna förläggaren Albert Bonnier, och hon kom alltså från en av de mest välbeställda svenska familjerna. Familjen Bonnier hade ett judiskt ursprung, och kom till Sverige tidigt 1800-tal för att verka som bokhandlare.

    Eva föddes på denna dag år 1857 och var det tredje och sista barnet i Albert och hustrun Bettys barnaskara. Att driva ett bokförlag under mitten av 1800-talet var en lukrativ affär, och det berodde förstås främst på att läskunnigheten bland folk ökade lavinartat. Konsten att läsa var inte längre något som bara de rika förfogade över. Och i takt med att faderns förmögenhet växte såg också barnens framtid allt ljusare ut. Men det var aldrig tal om att Eva eller hennes syster Jenny skulle få driva förlaget vidare efter fadern, utan den uppgiften ålades sonen Karl Otto.

    Eva Bonnier fick istället utveckla sina konstnärliga färdigheter och det genom att studera måleri. Som 20-åring kom hon in på Kungliga Akademiens konstutbildning, men likt andra kvinnor tilläts hon inte studera tillsammans med männen, utan hon och de andra kvinnorna var förpassade till en egen avdelning.

    Under praktiskt taget hela 1880-talet var Eva Bonnier bosatt och verksam i Paris, som vid denna tid hade en hart när magnetisk dragningskraft på skandinaviska konstnärer. Åren i Paris tillhör hennes mest produktiva och det var också här som hon skulle forma sitt alldeles egna personliga uttryck i måleriet. Hon skulle under denna tid dessutom ingå i flera utställningar och hennes ryktbarhet nådde hela vägen till Sverige.

    Hennes alster består i huvudsak av porträttmåleri, men hon skildrade även kvinnor i samspel som till exempel i arbete med olika hantverk. Hon hyste därtill även ett särskilt intresse för att avbilda människor som låg inför döden. Betoningen i hennes måleri ligger på realistiska framställningsar, men de bebos även av en särpräglad uttrycksfullhet som man lätt lär sig att känna igen. Som betrakare sugs man oundvikligen in i hennes värld, där kvinnorna nästan alltid står i centrum. Männen betraktas däremot lite mer på avstånd.

    Genom hennes sätt att skildra sin omvärld får man en känsla för att hon var en självständig och orädd kvinna. Ett sådant karaktärsdrag var vid denna tid (och tyvärr fortfarande) inte något som männen sökte. Men Eva fann en själsfrände i skulptören Per Hasselberg. De var till och med förlovade under en tid, men den bröts av oklar anledning. Två år senare gick Per Hasselberg hastigt och oväntat bort. Efter sig lämnade han en dotter, flickan Julia, genom en utomäktenskaplig relation. Eva valde sålunda att adoptera flickan, men det finns tyvärr ingen information vad som hände med flickans mamma.

    När Eva Bonniers far gick ur tiden fick hon ett ansenligt arv, och hon skulle med det inrätta en donationsfond för utsmyckning av Stockholms offentliga rum. Och under hennes sista levnadsår kom hon att helt inrikta sig på denna gärning, att ta konsten ut ur salongerna till människorna på Stockholms gator och torg.

    Men under en stor del av sitt liv tycks det som om depressionens mörka skugga jagade henne. Och det var möjligen den som hann ikapp henne den där ödesdigra dagen i januari år 1909. Under en resa till Köpenhamn drabbades hon av en svår förkylning, och vissa källor anger att hon under en febertopp kastade sig ut från hotellfönstret och störtade mot gatans hårda stenar och mot sin egen död.

    Men som jag inledde dagens anteckning med, så är det orätt att låta minnet av en människa präglas i alltför stor utsträckning av deras tragiska frånfälle. Låt oss istället minnas Eva Bonnier som den modiga och självständiga kvinna hon var, och för den konst hon spred, både hennes egna alster och de verk som genom hennes försorg finns att skåda på allmän plats i Stockholm.

    —
    “Sömmerskor” från 1887, samt ett självporträtt från 1886.

    Några källor:
    https://skbl.se/sv/artikel/EvaBonnier

    https://evabonniersdonationsnamnd.se

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Eva_Bonnier


  • Dagens anteckning  – 16 november 2026

    Dagens anteckning – 16 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Just nu gör november sitt bästa för att behålla sin placering i kategorin för de minst uppskattade månaderna. Där kamperar den med andra hopplöst charmlösa månader som exempelvis december och januari.

    Det händer faktiskt att även februari och mars gör små artighetsvisiter, men de är aldrig stadigvarande i denna kategori. Både februari och mars har ju det gemensamt att de kan skryta med ljuset, men annars är det väl inte så mycket bevänt med dem heller.

    December yvas gärna vitt och brett över att den har julen, men det är ju bara en tröst för dem som firar denna hopplöst repetitiva högtid. Och januari kan nog drabbas av högmod då den stoltserar med att den gör slut på densamma, jag menar alltså julen.

    Men november äger ingenting av detta. Den har inga högtider som är något att hänga i julgranen och ljuset har den tydligen ingen förmåga att bli sams med. November och ljuset håller sig helt enkelt på varsin kant.

    November, så överdrivet moloken med sin uppenbara fixering vid lövfällning, tilltagande mörker, ihållande regn, kyliga vindar och mörka skyar. Varför är den en sådan dysterkvist? Vad är det för trauma den bär på? Har den månne någon gång blivit illa behandlad av ljuset, av trädens gröna blad, av molnfria himlar eller den lätta och ljumna sommarbrisen?

    Bäst vore ändå om november tog sig i kragen och utan vidare spisning började gå i terapi. Det skulle förskona oss från alla dessa onödigt höstliga prövningar.


Archives: