(Läsningstid: 3 minuter)Att gå på en konsert med Dachabracha (ДахаБраха) är mer än bara musik. Nej, jag syftar inte på spektakulära ljus- eller dansakter. Jag syftar inte ens på utmanande scenkläder (även om deras kläder på många sätt faktiskt är beundransvärda). DachaBracha är inget annat en en resa. En resa till en värld bortom den här. I 10 år har de skapat den här världen, DachaBracha-världen, och nu är den mer levande, vital, provocerande än någonsin tidigare.
(Bild: Olga Zakrevska)
DachaBracha använder analoga instrument från hela världen. Det här skapar en egen tidsrymd. Där allt är oföränderligt, men ändå totalt skruvat. För DachaBracha kan överraska, även dess mest inbitna beundrare. De är både väldigt “uriska” och förkrossande nutida på en och samma gång.
(Bild: Sophie Engström)
Bandet firar som sagt 10 års jubileum och det gör de med ett antal konserter runt om i Ukraina. Det är en hisnande upplevelse. Inledningstonerna kastar oss rakt ut i den ukrainska desperationen. Sorgen. Smärtan. Vreden. Det gör ont att lyssna på DachaBracha. Det värker och kräver. Kräver vår fullständiga uppmärksamhet. Första halvan av konserten, eller resan, som DachaBracha tar oss med på, är ett svep över Ukraina. Varje region representeras. Alla olika uttryck får utrymme. Ukraina är många olika. Inte en och samma. Inte två mot varandra. Utan många tillsammans. Det här lyckas DachaBracha visa, något som många andra går bet på att förklara.
(Bild: Gustav Söderström)
I pausen snurrar vi runt. Förvirrade. Alla är tagna. Några har ett lycksaligt uttryck i ansiktet. Andra ser målmedvetna ut. Några är både medvetna och fullkomligt medvetslösa. Vilse i allt, men ändå hittat rätt. Kanske tillhör jag de senare. Jag tror mig nämligen har känt det ukrainska hjärtat för förstå gången. Kände dess slag…
Vi går tillbaka in i salen. Hör den avslutande delen av konserten. Den innehåller förstås deras hits (om de nu kan kan kallas hits). Men inte ens här är något förutsägbart. Allt är skruvat. Argare. Skriker på oss att lyssna.
DachaBracha ska tillslut släppa av oss. Resan vidare utan oss. Då börjar Marko Halanevytj (sång, dragspel, munspel, trummor etc etc) tala om ljuset. Han säger att även om vi inte tror det nu, finns ljuset där. Vi ska komma till ljuset. Ukraina kommer ta sig ur den här mörka perioden. In i ljuset. Det finns ingen som kan hindra den resan.
Sista låten de spelar är “Baby” (från Light). En humoristisk sång, som leker med många normer. Så som genus, eller vad vi förväntas oss av kultur, musik etc. Och när Marko ska sjunga den sista raden “Show me your love”, tystnar han vid “your”. Hela publiken stämmer då upp i ett brokigt, men ändå samstämt, “love”. Ett fullkomligt magiskt ögonblick.
(Bild: Gustav Söderström)
När jag står där och stämmer in med de andra, tänker jag, att så många har missförstått vad som händer i Ukraina. De talar bara om politik. De pratar om Verchovna Rada hit och dit. De tror, att vad Ukraina gjorde förra året, var en politisk revolution. Men det har det aldrig varit. För de som burit det här landet genom förra året, var band som DachaBracha. De skapade en kulturell revolution. En revolution där Ukrainas olikheter faktiskt äntligen kom till uttryck. Politik i det sammanhanget, känns faktiskt tröttsamt tråkigt. Nästan ogiltigt.
Lyssna istället på DachaBracha och försök på riktig höra. Hör Ukraina!
