viewpoint-east.org

“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.

Share

En centraleuropeisk skönhet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, gender, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ju förfärligt längre sedan nu, men när jag växte upp fick jag ofta höra att svenska kvinnor var de vackraste i världen. Det fanns till och med något slags konstigt idiom ute i världen. “Vackra svenska flicka”, lydde det.

Jag försöker nu dra mig till minnes om det någon gång sades till mig, men jag kan bara hitta olika anekdoter avlagda av avlägsna bekanta, så som sådana på TV eller i någon blaska. Däremot minns jag några med annan landsbeteckning som antog en förvånad uppsyn när jag tillkännagav att jag bar en svensk nationalitet. “Jag trodde du var från Tyskland”, sa de ofta. (Om de inte slog fast att jag kom från Nederländerna, Belgien, Danmark eller vid mer sällsynta tillfällen Polen.) Jag måste medge att jag inte blev särdeles beklämd över deras ovilja att förknippa mig med Sverige, ty det här tilldrog sig under den tiden då jag hade ett mycket typiskt svenskt förhållande till det pass jag ägde – jag var fullkomligt opatriotisk.

Men trots det kände jag ändå ett litet sting av besvikelse. Betydde det alltså att min nationalitet inte ens dög till att göra mig vacker, gnällde en inre röst, som närdes av tanken att kvinnor först och främst ska vara vackra. Givetvis protesterade jag mot den delen av mig själv som sa mig att skönheten hos en kvinna är det enda som är av värde, men det fanns ändå alltid ett litet tvivel där. Även när jag tvärsäkert sa mig själv att utseendet inte spelar någon roll.

Jag vet inte riktigt när tanken om “vackra svenska flicka” försvann, men helt borta är den ur vår allmänna diskurs. Den bara upphörde att höras. Vad som var orsaken är för tröttande att sia om, men inte tror jag det var när jag tilldelades pensionärskort på Kosmo (en affärskedja som säljer rengöringsmedel och kosmetika). (Tilläggas bör att jag varken uppnått pensionsåldern i en ukrainsk eller i en svensk kontext, men jag har ändå förärats denna medalj för dem i silveråldern.) Nuförtiden är det tydligen de svenska männen som är de mest eftertraktade. “Vackra svenska pojke”, får de kanske höra efter sig när de semestrar på Mallorca.

Nå, anledningen till att jag började tänka på den svenska flickan glansdagar, var när jag hörde mina studenter berätta vad som utmärkte Ukraina. Förhållandevis många angav de ukrainska kvinnornas skönhet som en av landets största tillgångar. Eftersom jag har tilldelats pensionärskort på Kosmo, kunde jag luta mig mot någon slags erfarenhet jag inte trodde fanns. Den visa tantens erfarenhet. Ty jag började genast att fungera på vad detta gör med de unga kvinnor, och män, som får sig itutat att kvinnorna är vackra, emedan männen inte omnämns i samma andetag. Vad betyder det för dessa unga människor att bära en självbild som bygger på den ena parterens skönhet? Vad händer med alla de unga kvinnor som inte passar in under rubriken “vackra”? Får de också höra att de ser ut att komma från Tyskland? Vad gör det med dem? Det enda råd jag kan ge dem är att när de får pensionärskort på Kosmo blir det där med påstådd skönhet faktiskt helt irrelevant.

När bilden av den vackra ukrainska kvinnan uppkom vet jag inte, men min teori är att promotionvideon för forbolls-EM 2012 bär viss skuld. En stilla undran är nu om något svenskt snille gjorde en liknande kampanj? Eller ska vi ställa Ingmar Bergman i skamvrån även för det? (Jag tänker främst på Sommaren med Monika).

Jag inte är helt övertygad om att det är ett lyckat drag att göra ett lands kvinnor till en levande reklampelare. Det är väl kanske en och annan som lyckas passa in och glädjas, men förr eller senare hinner alltid pensionärskortet på Kosmo upp även den.

Och de svenska männen då, kanske du säger. Varför tjatar hon bara om kvinnorna? Ja, även de svenska männens attraktionskraft kommer att flaga och skrumpna med ett pensionärskort i hand. Ingenting varar ju för evigt. Runt hörnet står redan någon annan arketyp i startklossarna. Mitt tips är att den tillfälliga trofén kommer frambäras av någon centraleuropeisk karl. Ty de är väl ännu så länge de enda som inte förärats snyggingens epitet.


På en skåpslucka i mitt kök, två ukrainskor i samspråk av Olena Kultjytska, någon som paketerar surströmming och två fagra polska män på solsemester. Samt chilin, de senare är de helt okonstlada skönheterna!

Share

Tillbaka till framtiden – om judiskt liv i dagens Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ibland är det lätt att stirra sig blind på döden. Att man fastnar med blicken där, låter sig fixeras. Så är det med förintelsen när man bor här i Lviv. Det händer att jag känner att alla judiska vägar leder till denna återvändsgränd. Fast här passar väl det engelska ordet, dead end, bättre in.

Stundtals förefaller det mig som om att alla dessa tankar på döden, morden, är att kapitulera inför nazisternas mördande. Som om man fortsätter deras verk, genom att blunda för det judiska liv som pågår. Och har pågått länge.

Ty många tror att det inte funnits något judiskt liv här sedan andra världskriget, att nazisterna förintade alla, men det är en villfarelse. Det judiska livet har inte förintats. Det pågår varje dag. Genom hela den sovjetiska diktaturen in i dagens Lviv.

Jag och min partner Gustav Söderström står tillsammans med Sasha Nazar från Lviv Volunteer Center och Lviv Jewish Cultural Society, samt Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage i Jakob Glanzers synagoga i Lviv. Och samtalet kretsar just kring detta, att judiskt liv har pågått under alla decennier sedan andra världskriget. Men en försvårande faktor är att väldigt få känner till det. Och det finns alldeles för få platser som synliggör den judiska gemenskapen utanför de verksamheter som är riktade till de judar som praktiserar sin religion, sina traditioner och seder.

Men det här hoppas Sasha Nazar kunna ändra på. Hans dröm är att Jakob Glanzers synagogan i Lviv i framtiden ska öppna ett museum, eller kanske snarare center, som berättar om dagens judar och deras liv efter förintelsen.

När vi står här bland allt bråte, och olika projekt som är skapade för att råda bot på oredan, känns det stundtals som ett hopplöst projekt. Men varje del har en tydlig tanke hos Sasha Nazar. Virket som ligger i travar är till den snart installerade värmepanna. Det får bli virke som värmer upp synagogan till att börja med, säger han. Tursamt nog är det ännu inte olagligt att elda med ved, fyller han i med ett leende.

Drömmen skulle vara att installera eldning med gas, men det får bli ett framtida projekt, ty att installera gas till den nya värmepannan är en dyr investering. Ungefär 2000$ skulle en sådan installation kosta, och de medlen har han inte ännu. Det viktigaste är att det blir varmt i huset, påpekar han.

Sedan ska man försöka reparera interiören. Stuckaturen som har rasat ner ligger i olika högar. Det finns redan en aspirant som erbjudit sina tjänster. Ytterväggarna mot det som var kvinnornas ingång måste också stärkas. När den intilliggande byggnaden isolerade ytterväggarna, skadade man synagogan illa. Stora elaka sprickor har ätit sig ner från taket och utmed väggarna. Men det ska vi fixa, säger Sasha Nazar, som inte tycks vara en person som bromsar sig ut ur en uppförsbacke.

Jakob Glanzers synagoga ligger i den del som tidigare var de fattigare judarnas kvarter, och synagogan tillhörde chassidismen. Den byggdes 1844, och var ett viktigt nav i dåtidens judiska liv i staden. Under andra världskriget användes den som alger, men efter kriget fock judarna den åter. Man kunde i viss utsträckning praktisera religion, men ganska snart satte sovjeterna stopp för det. 1961 slängdes judarna ut (och det skulle dröja fram till 1991 innan judarna fick en annan synagoga). Sovjeterna beslöt att Jakob Glanzers synagogan skulle användas som gympasal, och så brukades den fram till 1991. Synagogan återgick efter Sovjetunionens sammanbrott till den judiska församlingen.

I Lviv fanns det en mängd synagogor före andra världskriget. Det fanns så många att ingen riktigt vet exakt hur många. De större synagogorna var minst ett 70-tal till antalet, men sedan fanns det flera små synagogor. Vissa gör gällande att det fanns uppemot 200 synagogor i staden.

Många tror att alla synagogor var exakt lika till utseende och form, men så förhöll det sig givetvis inte. Några var chassidernas synagogor. Andra tillhörde reformisterna. Dessa synagogor hade ofta en mer minimalistisk inredning, och hade ett altare. Sedan fanns det många andra inriktningar, men en sak tycks i alla fall klar, inte en enda synagoga var den andra lik i Lviv. Idag finns det bara en praktiserande synagoga kvar, och Jakob Glanzers synagoga, som vi nu står i, där Sasha Nazar och hans flickvän varje fredag inleder sabbaten.

Det ska tydligen även finnas en liten synagoga som överlevt som tillhörde några skomakare, men idag hyser den tydligen ett lager eller möjligen någon slags verkstad. Jag har själv aldrig lyckats se den, då den befinner sig bakom en låst grind. Det ska även finnas en underjordisk synagoga, med vackra muralmålningar, men den har jag endast skådat på bild.

Fast nu landade jag igen i historien. Tanken var ju att berätta om det som finns nu, och framtiden. Ty, det tåls att upprepas, väldigt få känner till det judiska liv som idag pågår i Lviv. Jag känner till och med judar i staden som inte alls känner till Sasha Nazars verksamhet och drömmar för framtiden. Det är som det går en osynlig med mycket robust mur mellan vad som faktiskt pågår och lvivianernas kunskaper.

I Kraków har man en mycket bättre situation. Sedan 2004 har Museet för det judiska Galizien förkovrat lokalbefolkningen och turister. De är ett mycket viktigt inslag i kampen mot antisemitism. Just nu pågår det för övrigt en utställning av Chuck Fishman, som under decennier dokumenterat judiskt liv i Polen.

När Sasha Nazar hör Marla Raucher Osborn berätta om den utbrister han: den utställningen måste komma hit! Och ett liknande fotoprojekt borde dessutom göras här, tillägger han.

Sasha Nazar är lika medveten som vi andra är, att antisemitism bäst bekämpas med kunskap och mötesplatser. Och han gör ingen hemlighet av att han upplever att antisemitismen har ökat under senare tid.

– Jag märker det framförallt på sociala medier, säger han. Det är svårt att förstå varifrån det kommer, varför just nu och var de här yttringarna gror, men det är påtagligt att de blivit mer markanta under senare tid. Därför är ett sådant här projekt så viktigt. Det är vi alla rörande överens om.

Det är kallt i Jakob Glanzers synagoga. Vi har stått en stund och pratat och vi börjar alla vanka runt lite oroligt. Låt oss gå och dricka te, utbrister Sasha Nazar.

När vi kommer ut på gatan pekar han upp mot ett polskt modernistiskt hus, byggt någon gång under mellankrigstiden. Före andra världskriget var det ett hus för fattiga äldre judar, men när nazisterna kom tog Gestapo huset i besittning.

– Runt omkring här gömde sig judar i varje kåk, rakt under näsan på Gestapo, säger Sasha Nazar. Det var faktiskt den säkraste platsen. Men bara för en tid. De greps nog alla, tillägger han.

Och så snubblade vi tillbaka till historien, trots att vi alla förutsatt oss att hålla oss till nutiden och framtiden. Det är nämligen så det är här, att dessa går hand i hand. Varje hus rymmer en historia, många med minnen från förintelsen. Det ska vi inte blunda för, men för att orka se och synliggöra förintelsen, måste man också bygga vägar in mot framtiden. Enär det är så framtiden ges möjlighet att motverka att historien återupprepar sig.


Jay Osborn vilar sig i en fåtölj när några andra besökare kommer in i Jakob Glanzers synagoga. Dörren står öppen för besökare på förmiddagen och Sasha Nazar inleder sabbaten varje fredag.


De gamla muralmålningarna bryter sig fram bakom den sovjetiska färgen.


Från väster till höger: Jay Osborn, Marla Raucher Osborn och Sasha Nazar.

Share

Polsk självständighet i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Hur sammanfattar man bäst 100 år av självständighet, måste man frågat sig i Polen under en längre tid. Jag vet inte riktigt vem som kläckte den ypperliga idén att man bäst gör det med samtida konstmusik, men denne någon borde få en medalj i kategorin självständigt tänkande.

Ty de polska 1900-tals tonsättarna tillhör en alldeles egen skola. Här doftar det sällan fränt av svulstig nationalism, eller smäktande brösttoner, som inte heller tycks falla dessa tonskapare i smaken. Man har inte tagit för vana att ihärdigt snegla mot den väldige och dominerande jätten i väst, alltså USA. Nej, den här gruppen tonsättare har en helt egen musikalisk geografi, och genom sin självständighet blir de faktiskt ett alldeles utmärkt signum för Polen.

Nå, en sak är väl att man får för sig att satsa på ett projekt där man synliggör polsk samtida konstmusik. En annan är att besluta sig för att göra det till ett världsomspännande projekt. Och det är här jag skulle vilja säga att idégivaren bör få ett pris för självständigt tänkande. Ikväll, på 100 årsdagen av Polens självständighet, har det nämligen framförts samtida konstmusik i Chicago, Köpenhamn, Frankfurt, London, Melbourne, Milano, New York, Paris, Tokyo, Wien… och så Lviv. Titeln på detta utmärkta projekt är “100 for 100. Musical Decades of Freedom“.

Det är inte helt ologiskt att man beslutade sig för att sätta Lviv på kartan tillsammans med giganter som New York och Tokyo. Lviv har ju en alldeles särskild plats i många polackers hjärtan. Vissa menar att det är ett misstag att staden hamnade i Sovjetunionen efter andra världskriget. På sociala medier finns det många polska grupper och nätverk som enkom ägnar sig åt att lägga ut bilder på en svunnen tid då flertalet av stadens invånare talade polska.

Men jag tror faktiskt inte att det är därför som vi ikväll fick förmånen att avnjuta polsk samtida konstmusik på filharmonin i Lviv. Jag tror att det snarare handlar om grannsämja. Att försöka knyta folken närmare varandra. Samt att ge utrymme för de polsktalande i staden att få fira dagen tillsammans.

Jag försöker att föreställa mig ett liknande projekt sjösatt av svenska Kulturrådet, eller Kulturdepartementet. Men tankeexperimentet lyfter knappt från marken före det brådskande störtar mot marken.

Vid entrén på filharmonin i Lviv får vi ett tjockt programblad, med information om alla de 100 verk som framförs runt om i världen. Texterna är utförliga, med noggranna beskrivningar av verkens habitat, och dess skapare. Tjusigt inramat av snygg polsk layout.

I Lviv fick vi förmånen att lyssna till Witold Lutosławski (1913-1994), Paweł Szymański (1954), Marcin Stańczyk (1977), Paweł Mykietyn (1971) samt Jerzy Kornowicz (1959). Fyra herrar med ett fantastiskt tonspråk.

Kvällen inleddes med Lutosławski, och jag föreslår mina läsare att själv bekantar sig med denne egensinnige tonsättare, för att förstå när jag skriver att han satte tonen för kvällen. Med en sådan inledning kan det bara bli högt i tak, så att säga. Det var tydligt att ingen av tonsättarna under kvällens konsert skulle falla ner på knä för simpelt publikfrieri.

Jag blev själv mycket inspirerad av Paweł Szymańskis “Two Illusory Constructions”, en trio för klarinett, cello och piano. Ett stycke som krävde fullkomlig koncentration och fenomenal taktkänsla. Likaså överraskades jag av Marcin Stańczyks tonsättning “Geysir-Grisey”, som pendlade mellan stram återhållsamhet och explosion. Paweł Mykietyns verk “Eine kleine Herbstmusik” var också en mycket trevlig överraskning. Lätt humoristisk, och stundtals lika virvlande som höstlöv som dansar framför oss på gatorna. Kvällen avslutades med Jerzy Kornowiczs “Drawing Light VI ‘Melos-Ethos'”. Ett stycke som lekte med ljus och mörker. Tunna skira toner, mötte vulkaner av bläckblås.

Kvällens musiker, Ensemble Nostri Temporis, framförde alla stycken med fullkomlig precision. Och de leddes säkert av kvällens dirigent Roman Rewakowisz.

Nu finns det säkert några av er som sedan en stund suttit och smackat ogillande med tungan. Bara män! kanske ni säger. Typiskt bakåtsträvare polacker. Men tyvärr måste jag krossa era förutfattade meningar. Av de 100 tonsättningar som fått ingå i projektet är nio tonsatta av kvinnor. Kanske inte en siffra som imponerar på oss i Sverige, men jag vill ändå påminna er om att dessa kvinnor är med i programmet trots att det kanske inte förekommit ett enda samtal om jämställdhet eller representation. Med det sagt säger jag inte att jag tycker att man inte borde försökt att få med fler kvinnor. Vad jag säger är att Polen antagligen inte är så bakåtsträvare som du tror (om du nu trodde det).

Men jag vill inte att vi låter det här förminska dådet att genomföra ett projekt som detta. Jag vågar mena att det verkligt stora är att man beslutat sig för att celebrera Polens självständighet med att uppföra samtida konstmusik runt omkring i världen. Det är verkligt nytänkande. Sedan får ni andra kraxa vidare era fördomar mot Polen hur mycket ni vill. Men de har inte någon särskild förankring i den bredare verklighet som sällan tycks nå tidningsredaktionerna.

Share

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.

Share

Fragment från det första Judiska museet i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett litet bistert porslinslejon tittar stint på mig från sin skyddade plats i glasmontern. Han och de andra föremålen runt omkring honom tillhör en samling av judisk konst, vardagsföremål, religiösa föremål m.m. Samlingen tillkom under 1900-talets inledande år, och initiativtagare var Maximilian Goldstein. Han föreslog att samlingen skulle bli fundamentet till ett judiskt museum. 1934 invigdes museet, som skulle bli det första Judiska museet i Lviv. Den första direktören var Marek Reichenstein, en känd konstsamlare specialiserad på grafiska blad. Judiska museet i Lviv och låg på Sholem Aleichem-gatan fram till 1939, då införlivades det i Etnografiska museets samlingar i Lviv.

Nu har det äntligen sammanställt fragment från denna samling. Med en en slående bredd återskapar utställningen en känsla för hur det judiska Galizien tedde sig. Här kan besökarna bekanta sig med textilier och dess tryckmetoder, betrakta grafiska blad som skildrar livet efter en pogrom runt 1910-talet, förundras över de religiösa föremålens rika utsmyckning och få bekanta oss med föremål tänkta till festligheter. Bland de senare ingår vårt bistra lejon av porslin. Inte känns han så festsugen dock. Hans dystra blick tycks förebrå oss, och fråga oss besökare var hans folk finns idag.

De första judarna kom till Galizien redan under 1000-1100-talet. De var ett påtagligt inslag i denna del av Europa fram till förintelsen, då nästan alla judar i Galizien mördades. Idag ligger judarnas kulturella arv bokstavligen talat i ruiner. Synagogor har på många ställen förvandlats till tomma hål i stadsbilderna, förstörda under andra världskriget. Eller så framlever synagogorna sina dagar i en misär, bortom sin glans dagar. Det är egentligen mycket svårt att föreställa sig att judarna var ett så dominerande inslag i området. Utställningen på Etnografiska museet i Lviv är därför så oerhört viktig. Den borde vara permanent, eller ännu hellre, det Judiska museet borde återupprättas i Lviv. (Idag finns ett litet judiskt museum i Lviv, men det är inte tillräckligt för att förstå deras inflytande.) Även om människorna fattas oss för evigt, är det vår enda möjlighet att bevara deras minne för eftervärlden.

När jag besökte utställningen på Etnografiska museet var besökarna en ansenlig grupp. Nästan alla var unga, och en klar majoritet var intressant nog unga kvinnor. Här i området finns ett stort sug efter att få kunskap om judarnas historia och liv på platsen. En kunskap som man idag är mycket dålig på att förvalta och sprida. Att sprida kunskapen om regionens mångkulturella historia skulle bidra till att stärka invånarnas självbild. Det skulle ju också kunna bidra till att motverka de krafter som drivs av aggressiv nationalism och rasism. Här ligger ett ansvar hos regionens makthavare. Ett ansvar som just nu tas av Etnografiska museet och andra organisationer, så som Center for Urban history of East Central Europe.


Vårt bistra lejon av porslin till vänster.


“De hemlösa” av Wilhelm Wachtel. (Grafiskt blad.) Troligen visar teckningen en familj som blivit hemlös efter en pogrom.


Textilier.


Maximilian Goldstein med familj på 1920-talet. Det är inte känt vad som hände med familjen under förintelsen, men inga av dem kom levande från gettot i Lviv.


Släkten Goldsteins träd.


Chanukka-ljusstakar.


En av alla unga besökare på utställningen.

Share

Hur lång tid tar det att gå till Polen?

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen hade värmt upp oss. Efter en lång och skön promenad, där vi hade tagit av oss jackorna för första gången den våren, satt vi nu med vars ett glas kall öl och en sallad framför oss på restaurang Datja. Det var den första mars 2014.

Jag kommer aldrig glömma den där stunden på restaurangen. Det fanns ett stiltje, dock inte att förväxla med ett lugn. Inne i våra själar bråkade erfarenheterna från fyra månaders revolution. En revolution som slutade i blodutgjutelse. En revolution som krossade delar av min, och många andras, drömmar och framtidsförhoppningar. De tidigare drömmarna låg nu som blodiga bylten under den ukrainska flaggan.

Vid bordet sidan om vårt stojade en grupp överförfriskade män. De hade spelat fotboll och avslutade motionen med feta grillspett, saschlik, och massor av sprit. Vid varje skål skanderade de “Slava Ukrainy. Herojam slava” (“Ära till Ukraina. Ära till hjältarna”). En fras jag hört så många gånger veckorna före att jag oavsiktligt mumlade med.

Plötsligt stannade hela verksamheten upp. Inget stojande. Inga skålar till någons ära. Våra blickar stannade som förstelnade vid TV-skärmen på väggen. Där såg jag dem för första gången. De “gröna männen” som ledde annekteringen av Krym.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte just då. Kanske var det någon tanke om att “så här skulle det inte vara” som virvlade upp till ytan. Det enda jag minns är att den första känslan av rädsla snabbt förbyttes mot ilska. Det var så oerhört groteskt, fräckt och samtidigt löjeväckande i sitt försök att påskina att dessa “gröna män” tillhörde någon slags folklig resning.

Det var först några dagar senare som skräcken hann upp mig. Den där natten när jag stod i bara nattlinnet i hallen och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta för mig att packa ner det väsentligaste i ryggsäcken, och hur lång tid det skulle ta för oss att ta oss till polska gränsen. Min överslagsräkning fastställde att det skulle ta ungefär två timmar med bil, men ungefär två dygn till fots.

Så här i backspegeln ter sig säkert min nattövning som något löjeväckande, men det var så jag upplevde det. Efter månader av katastrofläge fanns det inte mycket plats för logiskt tänkande. Jag tror att vi alla här fortfarande lever i en slags posttraumatisk situation. Man kanske skrattar lite generat över sina dramatiska planer, men då var de inte absurda idéer, utan en reell verklighet.

Jag har däremot vänner som fick lämna allt de där dagarna. De flydde till fots från Krym. Ja, de fick verkligen gå. Inga andra färdmedel fanns att uppbringa. De tog med sig det mest nödvändiga.

Före de “gröna männens” ankomst trodde mina vänner lika lite som du att de skulle bli tvungna att lämna allt de ägde, alla vänner, gamla mammor och pappor. Men nu sitter de här i Lviv, med nära och kära bortom räckhåll. Att förklara för någon som tror sig leva på behörigt avstånd från katastrofen kräver ett vokabulär som jag i detta sammanhang inte besitter. Kanske beror det på att jag befinner mig för nära, och att jag efter revolutionen 2014, annekteringen av Krym och invasionen av östra Ukraina vet att den typen av katastrof alltid bor bland oss människor.

För det är vi allena som besitter förmågan att hemsöka varandra med våld.

March 1, 2014
En bild jag tog på Restaurang Datja, den där dagen, den första mars 2014.

Share

%d bloggers like this: