viewpoint-east.org

På sina ställen är staden lågmäld

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, krönika, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.

Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.

Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.

En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.

En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.

Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.

Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.

På sina ställen är staden lågmäld.

Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.

På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?

Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.

Ivan Franko park in Lviv

going downhill

On the walk in snow

My Kosma (in chemical snow)


Om Eva Frankos “Utresetillstånd”

Category: 1989, bokrecension, by sophie engström, eastern europe, krönika, literature
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det händer något med oss när vi är med om stora samhällsförändringar. Ofta beskriver vi det som om samhället förändrades, och vi står vid sidan om och ser på. När jag läser Eva Frankos Utresetillstånd blir jag varse hur fel den perceptionen är. Vi står inte utanför, oavsett var vi befinner oss. När samhället gungar, förskjuts vår identitet. Vår själsliga kropp ändrar form.

I Utresetillstånd färdas vi genom Katarina Levitskys liv, från hennes tillvaro i Stockholm till barndomens Slovakien, då del av Tjeckoslovakien. Vi får genom den unga Katarinas ögon läsa hur det kommunistiska samhället fungerar. Gradvis förstår hon att hon lever i ett förtryck, att det finns andra bortom hennes tillvaro som har en större frihet. Genom kvinnorna hon ser omkring sig ser hon också hur samhället fungerar, det är deras ansikten som tar oss fram till en tid då muren raseras. En mur som finns både fysiskt i tillvaron, men också i den vuxna Katarinas inre.

Hon befinner sig i Stockholm och ser på håll hur folket ger sig ut på gatorna i Prag i det som skulle kallas Sammetsrevolutionen 1989. En revolution som ledde till att diktaturen störtas. Det här ledde sedermera till att Katarinas hemstad blev en del av det nya självständigare Slovakien.

Samtidigt som jag färdas genom Utresetillstånd, läser jag Stefan Zwiegs Världen av igår. Det är två mycket olika böcker, men det finns ändå beröringspunkter. Båda skriver om en svunnen tid, andra epoker som de av olika anledningar måste brottas med. För mig är de epoker jag inte känner genom mitt inre utan just via andras berättelser. Jag tror att jag fångas upp mer av Eva Frankos berättelse då hon låter oss färdas genom kvinnorna. Det är dessutom namn jag kan relatera till. Zwiegs värld består för mig av ansikts- och ordlösa män. De flesta av de namn Zwieg nämner känner jag inte till. Det får mig att känna mig obildad och dum. Franko fyller sin berättelse med namn jag känner till, och med kvinnor. Det får mig att känna mig delaktig och (märkligt nog) sedd.

Jag har själv levt genom en revolution, och jag kan därför identifiera mig med Katarina Levitskys resa och transformation. Man förändras på så många vis. Man förändras i hur man ser på andra, på myndigheter, på allt som omger oss. Den här förändringen speglar sig i hur man ser på sig själv. Om man lever i en omgivning som inte förstår vad det innebär att genomströmmas av en revolution, blir det lätt så att man värjer sig från kontakt. Det kan vara svårt att beskriva vad man genomgår. Det här hände mig när jag kom till Sverige efter Euromajdan. Jag uppfattade de jag mötte som ointresserade och ibland arroganta. Jag hade ju upplevt något som jag aldrig trodde jag skulle uppleva, och aldrig hade jag varit så rädd. Allt i mitt liv sattes ur spel under de där månaderna. Det var därför svårt att acceptera att många inte intresserade sig för mina upplevelser. Kanske var det därför som jag kände mig så lycklig när jag återvände till Ukraina, efter sommaren i Sverige. Och det är här jag känner den verkliga beröringspunkten med Eva Frankos berättelse, och jag känner mig tacksam över att få läsa om någon som också känt den där typen av speciella utanförskap.


Tre söner från Lviv har återvänt till stan

Category: by sophie engström, eastern europe, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tre plaketter över tre jurister som alla utbildat sig vid universitetet i Lviv, och som mirakulöst undkom förintelsen. Nu hänger de på sina platser.

Vi var en liten tapper skara som trodde att vi överlistade vädrets makter genom att enkom bevittna när Louis B Sohn ställdes vid sin gamla port. Men sällskapet som avtäckt Lauterpacht och Lemkin drog ut på tiden, och kylan kröp allt längre in under våra överrockar.

Nå, när hela gruppen senare anslöt, hade vi säkert och målmedvetet motat bort bilarna från parkeringen. En perfekt lösning för en perfekt avtäckning. Lvivs själ växer i takt med att de som hör till stan återfår sin plats.

Ikväll får vi åhöra “East West Street” på Lvivs filharmoni, och enligt ryktet ska Phillippe Sands ta ton…


Snart din tur, tröstar Andrij Bojarov (till vardags konstnär, curator och projektledare) Louis B Sohn bakom skynket.


Vi väntar och väntar…


Så kom de till slut!


Avtäckt! Phillippe Sands med släktingar till Louis B Sohn. Vänd mot Sands syns Sofia Djak, chef Center for Urban history.


I hela sin glans.


Polackerna som räddar våra liv

Category: by sophie engström, eastern europe, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solljuset skär genom glastaket, och sprider en fuktig, men ändå trivsam, atmosfär. Tomater och gurkor står sammanpressade på stora pallar. Redo för sina resor ut i Sverige. Jag fingrar på någon påse med tomater bland de utvalda guldklimpar som ingår i gårdsbutikens sortiment. Men det är inte enbart tomaterna som pockar på min uppmärksamhet, det är rösterna som fyller växthuset som är det egentligen föremålet för mitt intresse.

För det är inte svenska jag hör. Lokalen är fylld från topp till tå med polska.
Det är nämligen så den skånska landsbygden ser ut, eller hörs ut kanske. Bland jordbruksmaskiner, rader av päror (=potatis), morötter och vitkålslängder. Bland sockerbetshögar och rödbetsblasten. Ja, var du än spejar möter du dessa systrar och bröder som rest i västerled.

Ganska ofta springer du förbi dem i affären, blir omkörd av dem när du cyklar, alternativt möter dem på cykel iförda läderjackor och tillhörande cigarett i mungipan. Eller så krockar du med dem bland klädträden i våra ekiperingsbutiker. De är en del av den skånska vardagen, men väldigt få talar dem. De finns här, men ändå inte.

För en tid sedan överhörde jag min mor återge ett samtal med en av hennes jordägande vänner. Rasande beskrev vännen hur skånska ungdomar förkastade jobben på dennes åkerplättar. Men det var nästan tur det, fortsatte vännen, för istället hade polska jordbruksproffs anslutit sig till vännens jordbruk. Utan att knussla eller söla arbetade de på bättre än någon av de tidigare anställda.

Polska jordbruksproffs.

Ja, så är det nog, tänker jag där jag står i det varma växthuset och lyssnar till de tomatsortetande jordbruksproffsen. Utan dem hade potatisen hade blommat över och ruttnat i marken. Sockerbetorna hade surnat och förgåtts. Kålsmasken hade styrt bland vitkålen. Tomaterna hade fått bruna fläckar och slutligen kapitulerat inför förruttnelsen. Och vi hade varit väldigt hungriga.

Med dessa tankar lämnar jag växthuset, men före jag cyklar iväg hör jag att de stämmer upp i en sång. Under några sekunder fylls mina ögon av tårar. Jag gråter inte bara av att jag blir rörd, utan även för att mitt hjärta svämmar över av tacksamhet. Skåne måste ha världens bästa grannar. Synd bara att vi inte riktigt har vett att vara tacksamma.

PS. I texten har jag valt att utgå från de polska gästarbetarna, men där skulle lika gärna kunna stå litauer, letter, ester, bulgarer, rumäner, ukrainare mfl. Skänk dessa våra bästa skördare, en extra tanke, när du nästa gång skivar en tomat, sätter tänderna i en potatis eller slantar en morot. De förtjänar din uppmärksamhet och tacksamhet! Vår bordsbön borde vara: “Tack snälla polacker, letter, litauer, ukrainare mfl för maten. I våra östliga bröder och systrars namn! Amen!”

remember?
Skördat och plogat! Tacka våra bröder och systrar i öster!


Öst är Öst och Väst är Väst – i alla fall i OS

Category: belarus, eastern europe, guests, russia
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

viewpoint-east.org kan stolt presentera ett nytt bidrag av Maria Nilsson. Nu om fördomar och rysskräck i bland annat (så dagsaktuella) OS-sammanhang.

Vem har sagt att det är enkelt att vara slavist, eller mindre akademiskt uttryckt rysskramare eller öststatsälskare? Det är aldrig tydligare än när det är dags för OS eller annat stort sportevenemang och framför allt i individuella sporter där svenskarna har, eller i alla fall har haft stora framgångar.

Vem som helst kan i allmänhet uppskatta det vackra rörelsemönstret hos en konståkare som Evgenij Plushenko, utsökta dribblingarna av en Andreij Arshavin eller en Elena Isinbajevas (dessutom har hon ju samma manager som Christian Olsson) förmåga att hela tiden slå nya världsrekord men den längdskidåkare eller skidskytt från forna Öst som skidar förbi en Charlotte Kalla eller skjuter bättre än en Helena Jonsson finner aldrig nåd hos den svenska publiken. Finns det någon gång man kan fråga sig om muren överhuvudtaget fallit är det i längdskidspåret eller i skidskyttetävlingar. Aldrig är väl uppdelning mellan öst och väst dvs. ont och gott så tydlig som i dessa avseende.

Uppkrupen i ett hörn i ett stort sällskap mumlar du förklaringar till varför ryska namn är så konstiga och i allmänhet feluttalade av kommentatorer, försöker glatt dra på munnen när sällskapet skämtar kring att Belarusier och Ryssar inte får komma hem om de gör en dålig tävling eller snarare blir förvisade till Sibirien och framför allt anstränger dig för att inte göra det till ett statsvetenskapligt problem när någon poängterar hur mycket bättre det var när Sovjet fanns och det då fanns fem åkare istället för dagens 35.

I händelse av en ”Öststats” seger ställer sig alla kollektivt upp och skriker epo medan du lite försynt förklarar att enbart för att ryska tävlande blivit ertappade som dopade vid fler tillfällen än de allestädes samvetsgranna svenskarna behöver det inte betyda att alla på andra sidan Donau knaprar piller morgon, middag och kväll. Det kan ju faktiskt vara så att tävlande från det som i det här sammanhanget så gärna benämns som forna Öst faktiskt är bättre tränade, bättre på att toppa formen, bättre på att hålla nervositeten stången osv. än sina svenska motsvarigheter.

Alla som någon gång rest i det forna Öst eller har vänner som kommer därifrån vet om den benhårda disciplin som alla barn grillas i oavsett om det handlar om tämligen oskyldiga fritidssysselsättningar eller prestationsinriktade sporter. Det var en av många paradoxer med landet bakom järnridån, alla skulle vara bäst samtidigt som det kollektiva alltid skulle segra över det individuella. Alla som någon gång har befunnit sig i en träningshall i Öst under vintern vet också om den skoningslösa kylan, avsaknaden av varmvatten i duscharna och möglet i omklädningsrummet vilket antagligen är mer karaktärsdanande än de svenska motsvarigheterna. Till dess att jag blir motbevisad av dopingkontroller kommer jag därför att fortsätta glädjas i smyg i mitt soffhörn vid en ”Öststatsseger”.


Gothenburg’s Film Festival 2010 – without viewpoint-east

Category: armenia, by sophie engström, eastern europe, estonia, georgia, movies, russia, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Gothenburg’s International Filmfestival will soon begin, from 29th of january to 9th of February. I will however not be in town since I will visit Kyiv instead to collect material and ideas for new articles for viewpoint-east and hopefully other journals/newspapers.

filmfestival

The annual filmfestival in Gothenburg is however one of the few events I really appreciate, so it could sound strange that I have decided to leave the city right during those days. But it is a matter of priorities and Kyiv won my mind battle this time. (I will however not focus that much on the Presidential election, but rather to take this as an opportunity to highlight other issues.)

Firstly, there are not even ONE Ukrainian movie this year in the programme, which is is a great disappointment. I thought we would at least find one, or to be more precise (and please DO correct me of I am wrong) that Las Meninas would be in the programme. It has never been shown in Sweden or at the festival. That is a movie that at least I would like to see.

Much more pleasing is that the festival has three movies from Georgia and at least five Russian movies. I am especially sad that I miss Russia 88 and Help Gone Mad. Help Gone Mad is probably a wonderful movie. I really enjoyed Boris Khlebnikov other movies (and especially “Free floating”).

There are two movies from Estonia, and among them Disco & Atomic War triggers my interest. That is also the only movie I have among my own resources and will watch as soon as possible.

And last and not the least, I am very sad I miss all four movies from Armenia, and then especially Border, which seems to be a very interesting documentary with a new approach. I do hope I will have the possibility to watch it in a not too distant future.

Border

ps. and don’t forget to check out the blog!


Focus Ukraine

Category: 1989, eastern europe, EU, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

It is possibly that somebody have noticed that the a current focus at viewpoint-east.org in Ukraine. Actually December and January, and possibly also parts of February, will have focus Ukraine. I dont want the articles to focus only on politics or/and economics, so if you have any ideas, essays, articles etc about Ukraine, that you would like to share, please send me a note or just comment on this entry.

After I wrote the short comment on the Ukraine-EU summit yesterday, I discovered that this issue actually is able to be more debated than I thought. Checking around the web I see that very few have mentioned it at all. The one that have discussed it seems to have been less critical than, at least I, desired. And after a conversations over lunch yesterday with a Swedish project leader working with Georgia, I felt I need to come back a more to this issue.

Just to clarify, I have never had any high thoughts about EUs “commitment” in Ukraine or any other country east of Berlin, actually. But I think possibly EU should learn from some mistakes before and especially by US. After the fall of the Iron Curtain in 1989, USA seemed to lack ambition with their eastward connections. As Gross & Steinheer claims in “Economic transition in Central and Eastern Europe: Planting Seeds” (2004) USA had no clear view on how to approach economical changes in Eastern and Central Europe (I hate that concept, but please give me an acceptable idea of what to use instead and I will use that!) which implied that Europe, or consequently EU, won the economic battle. Of course, this is something that could be disputed – against and for Gross & Steinherr conclusion. But we could possibly agree on that EU have an influence over Eastern and Central Europe. Regardless or not of the American influence, because it is perhaps not possible to evaluate how “little” the American influence is in that comparison.

But honestly, this is not what I had in mind to discuss, I just wanted to establish once more that EU actually have an influence, and that the crucial point is not how big the influence are but rather what is the main idea with it.

As I told my “colleague” at lunch yesterday, I am not sure EU know what to do with their Eastern connection and Ukraine. They don’t have an agenda and consequently have to jump from one tree to an other in order to try to avoid and maneuver nervous, pleading questions from Ukrainian leaders. My opposition is that an unaware influence actually can be much more damaging than having an aggressive attitude or even xenophobic and warmongering one. Xenophobic attitudes is easily raised, everywhere, evidently also in Ukraine, as Olya Vesnjanka wrote today at Deutsche Welle.

Conclusions? Well, I am not certain EU ever had any clear ideas about Eastern and Central Europe. I just think they “won” the battle economically once, due to the fact that that USA was even more hesitating and doubtful than EU. But one can call me illusionist ; ) from one perspective, and that is from the point of view that I wish EU to evaluate what the connection and commitment with eastern Europe actually is about! And answer the questions, even if the answers gets nasty and unpleasant (as in “We don’t care about the countries, but we want to suck them dry and have what reamins of their small resources”). And it is possible that this could imply that future cooperation dies. But as I said above, the todays unaware and near-sighted commitment could in the long run be pretty harmful!