Category: eastern europe

  • Pogromen i Proskurov 15 februari 1919

    Pogromen i Proskurov 15 februari 1919

    Läsningstid: 3 minuter

    Den 15 februari 1919 red en trupp soldater in staden Proskurov. Soldaterna tillhörde ukrainska folkets armé, och leddes av Ivan Samosenko. Under några timmar mördade man kvinnor, barn, gamla, yngre och äldre män. Någonstans mellan 1300-1700 personer mördades. Och gemensamt för dem alla var att de var judar.

    Pogrom kallas det för, när en massaker görs mot judar. Ordet kommer från ryskan, och betyder att “tygla någon”, “utsätta för våld”. Och våld var det invånarna i Proskurov utsattes för.

    Man har i efterhand sökt vem som bär skulden för detta brott, och en del ägnar hela sin vakna tid åt försöka lägga skulden på Symon Petljura. Andra ägnar hela sin vakna tid åt att försöka rentvå honom. (Själv är jag för okunnig i frågan för att uttala mig om hur det förhåller sig.) Petljura var en nationalistisk journalist, författare, politiker och publicist, som vid tidpunkten för pogromen i Proskurov var krigsminister i den ukrainska folkrepubliken. Detta första försök att bilda en egen ukrainsk nation var kort, 1918-1921, och färgades av ett blodigt krig mellan Sovjetryssland, Polen och den ukrainska folkrepubliken. Nationen hade aldrig någon chans att bli en trygg plats för sina invånare. Trots att Petljura faktiskt var noga med att även belysa att judarna behövde skydd. I den kortlivade folkrepubliken hade faktiskt judarna en folkrättslig position. Men det hjälpte inte. Ty det fanns de med förryckta idéer om judarna. En av dem var alltså Ivan Samosenko, som faktiskt senare avrättades för sina brott och mord på judar.

    Idag är det alltså 100 år sedan hans trupp äntrade staden Proskurov och skanderade “Död åt judarna, och rädda Ukraina”. När det blev känt vad som skett beordrade Petljura att Samosenko skulle arresteras.

    Det är många som försökt att skildra lidandet som judarna utsattes för under pogromen i Proskurov, men mitt val föll på Issachar Ber Ryback. Ryback föddes i staden Kropyvnytskyj, som då kallades för Jelizavetgrad, år 1897. Han visade tidigt ett intresse för konst, och var särskilt intresserad av att skildra judarnas liv. Han skildrade livet i shetls, de judiska städer som fanns i östra Europa fram till Förintelsen. Hans stil var expressionistisk, och man jämför honom ofta med hans mycket mer kända kollega Marc Chagall. 1917 begav han sig till Moskva, där han deltog i utställningar med konstnärer inom avantgardismen.

    Ryback försökte verka i Sovjetunionen, men som judisk konstnär, med judisk tematik blev det allt svårare för honom att vara kvar. 1926 emigrerade han slutligen till Paris, där han 1928 hade en uppmärksammad separatutställning.

    Rybacks far mördades i en pogrom. Det här måste ha satt djupa spår. Ångesten och maktlösheten måste alltid ha jagat honom. Jag tycker att det tydligt syns i målningen nedan. I förgrunden ser vi hur två män, den ena troligen rabbin, rusar fram i panik. I sina famnar bär de helgedomar från synagogan. Jag tror att rabbinen håller torarullen i sin famn. Insvept i tyg. Bortom de två männen som rusar fram ser vi en stor grupp människor, med skrämda ansiktsuttryck. Målningen heter Pogrom 1919. Kanske föreställer den pogromen i Proskurov.


    Issachar Ber Ryback. “Pogrom 1919”.

  • En polsk-ukrainsk angelägenhet

    En polsk-ukrainsk angelägenhet

    Läsningstid: 2 minuter

    23 december
    Dagens polska affisch
    Naftusia, zeson zimowy Trukawiec (Naftusia, vintersäsongen i Trukavets)
    Av Jan Janosz
    År 1930

    År 1827 öppnade första hälsobadet i Trukavets, och nio år senare stod de första stora hotellkomplen färdiga på kurorten. Det blev en omedelbar succé. Många rika knösar vallfärdade dit. På 1850-talet besökte brodern till den habsburgska kejsaren Franz Josef orten. För att få fler besökare till platsen färdigställde man 1911 en järnväg, och två år senare hade man runt 5000 besökare om året.

    Efter första världskriget blev Trukavets polskt. Ja, nu skedde det inte bara av sig själv och helt utan knot. Först skulle det polsk-ukrainska kriget skapa oreda fram till 1919. Sedan tog det polsk-sovjetiska kriget vid. Det pågick ända till 1921. När freden kom blev kurorten alltså polsk.

    Under den polska mellankrigstiden formligen exploderade Trukavets. Nå, nu på ett positivt sätt. Hotell poppade upp som ur jorden. Kända polacker åkte dit för att vila upp sig. Bland dem fanns poeten Julian Tuwim, författaren och konstnären Bruno Schulz, författaren Zofia Nałkowska, statsmannen Józef Piłsudski och så vidare.

    1931 nådde dock kaoset och mörkret åter Trukavets. Två ukrainska nationalister mördade den polska politikern Tadeusz Hołówko. Märkligt kan man tycka, ty han var den främsta förespråkaren för en fredlig lösning på de spänningar som rådde mellan ukrainare och polacker. Mordet på honom ledde i alla fall till att ukrainarnas rättigheter inskränktes än mer, och en misstänksamhet mellan folken slog rot. En misstänksamhet som än idag tittar fram och sprutar sitt gift över kontakterna länderna mellan.

    Men det bekommer egentligen inte Trukavets, enär kurorten är fortfarande ett populärt resmål för trötta eller bara törstiga besökare. I dagens Ukraina är man mycket stolt över kurorten, och om man har befunnit sig i västra Ukraina en tid så har man nog fått rådet att åka dit både en eller flera gånger. (Eller så ser jag bara väldans trött ut.)

  • En sexig rökslinga

    En sexig rökslinga

    Läsningstid: 2 minuter

    22 december
    Dagens polska affisch
    Egipskie przednie. Aromatyczne łagodne papierosy. (De bästa är egyptiska – Aromatiska milda cigaretter)
    Av Tadeusz Gronowski
    År 1931

    För er som följer min adventskalender är Tadeusz Gronowski ett redan känt namn. Ty den 19 december kunde ni ju läsa om hans mest livaktiga logga.

    I dagarna tog Sveriges riksdag beslutet att förbjuda rökning på bland annat uteserveringar och lekplatser. Det sistnämnda tordes ju inte behöva förbjudas. Varför röka på lekplatser? Men uteserveringar är för mig en svårsmält nöt. Som så många redovisat före mig, så är avgaser från bilar långt farligare i utomhusmiljö än cigarettrök. Så att förbjuda rökning på uteserveringar är bara ett slött försök att läxa upp de få kvarvarande rökarna.

    Nej, hela upptåget med lagen får mig att längta till en tid som jag aldrig upplevt. Den då herrar satt tillbakalutade i kurviga fåtöljer och med filosofisk blick betraktade rökslingorna som åmade sig i luften. Kanske letade sig något förvirrat ljus in genom de fördragna gardinerna om det skedde under dagen. Eller om det vore om natten, då staden sov, då endast ljudet av en ensam spårvagn, som sömnigt sökte sig fram längs de mörka gatorna, letade sig in till den rökande mannen. Det finns också något elegant och självsäkert i hur han håller cigaretten. Som om det vore en fullkomlig självklarhet, och inte alls något att skämmas över.

    Givetvis finns det en sexuell underton i affischen. Sex säljer, då som nu. Skillnaden är bara att vi nu hellre tycks vilja sexualisera oss själva, än en rökslinga som dansar genom luften.

    PS. För er som är intresserade. Klicka på den här länken så ser ni hur cigarettpaketet såg ut.

  • “När ormbunken blommar”

    “När ormbunken blommar”

    Läsningstid: 3 minuter

    Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

    På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

    Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

    “När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

    Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

    “När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

    Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

    Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

    Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

    Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

    Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

    Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.

  • En centraleuropeisk skönhet

    En centraleuropeisk skönhet

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är ju förfärligt längre sedan nu, men när jag växte upp fick jag ofta höra att svenska kvinnor var de vackraste i världen. Det fanns till och med något slags konstigt idiom ute i världen. “Vackra svenska flicka”, lydde det.

    Jag försöker nu dra mig till minnes om det någon gång sades till mig, men jag kan bara hitta olika anekdoter avlagda av avlägsna bekanta, så som sådana på TV eller i någon blaska. Däremot minns jag några med annan landsbeteckning som antog en förvånad uppsyn när jag tillkännagav att jag bar en svensk nationalitet. “Jag trodde du var från Tyskland”, sa de ofta. (Om de inte slog fast att jag kom från Nederländerna, Belgien, Danmark eller vid mer sällsynta tillfällen Polen.) Jag måste medge att jag inte blev särdeles beklämd över deras ovilja att förknippa mig med Sverige, ty det här tilldrog sig under den tiden då jag hade ett mycket typiskt svenskt förhållande till det pass jag ägde – jag var fullkomligt opatriotisk.

    Men trots det kände jag ändå ett litet sting av besvikelse. Betydde det alltså att min nationalitet inte ens dög till att göra mig vacker, gnällde en inre röst, som närdes av tanken att kvinnor först och främst ska vara vackra. Givetvis protesterade jag mot den delen av mig själv som sa mig att skönheten hos en kvinna är det enda som är av värde, men det fanns ändå alltid ett litet tvivel där. Även när jag tvärsäkert sa mig själv att utseendet inte spelar någon roll.

    Jag vet inte riktigt när tanken om “vackra svenska flicka” försvann, men helt borta är den ur vår allmänna diskurs. Den bara upphörde att höras. Vad som var orsaken är för tröttande att sia om, men inte tror jag det var när jag tilldelades pensionärskort på Kosmo (en affärskedja som säljer rengöringsmedel och kosmetika). (Tilläggas bör att jag varken uppnått pensionsåldern i en ukrainsk eller i en svensk kontext, men jag har ändå förärats denna medalj för dem i silveråldern.) Nuförtiden är det tydligen de svenska männen som är de mest eftertraktade. “Vackra svenska pojke”, får de kanske höra efter sig när de semestrar på Mallorca.

    Nå, anledningen till att jag började tänka på den svenska flickan glansdagar, var när jag hörde mina studenter berätta vad som utmärkte Ukraina. Förhållandevis många angav de ukrainska kvinnornas skönhet som en av landets största tillgångar. Eftersom jag har tilldelats pensionärskort på Kosmo, kunde jag luta mig mot någon slags erfarenhet jag inte trodde fanns. Den visa tantens erfarenhet. Ty jag började genast att fungera på vad detta gör med de unga kvinnor, och män, som får sig itutat att kvinnorna är vackra, emedan männen inte omnämns i samma andetag. Vad betyder det för dessa unga människor att bära en självbild som bygger på den ena parterens skönhet? Vad händer med alla de unga kvinnor som inte passar in under rubriken “vackra”? Får de också höra att de ser ut att komma från Tyskland? Vad gör det med dem? Det enda råd jag kan ge dem är att när de får pensionärskort på Kosmo blir det där med påstådd skönhet faktiskt helt irrelevant.

    När bilden av den vackra ukrainska kvinnan uppkom vet jag inte, men min teori är att promotionvideon för forbolls-EM 2012 bär viss skuld. En stilla undran är nu om något svenskt snille gjorde en liknande kampanj? Eller ska vi ställa Ingmar Bergman i skamvrån även för det? (Jag tänker främst på Sommaren med Monika).

    Jag inte är helt övertygad om att det är ett lyckat drag att göra ett lands kvinnor till en levande reklampelare. Det är väl kanske en och annan som lyckas passa in och glädjas, men förr eller senare hinner alltid pensionärskortet på Kosmo upp även den.

    Och de svenska männen då, kanske du säger. Varför tjatar hon bara om kvinnorna? Ja, även de svenska männens attraktionskraft kommer att flaga och skrumpna med ett pensionärskort i hand. Ingenting varar ju för evigt. Runt hörnet står redan någon annan arketyp i startklossarna. Mitt tips är att den tillfälliga trofén kommer frambäras av någon centraleuropeisk karl. Ty de är väl ännu så länge de enda som inte förärats snyggingens epitet.


    På en skåpslucka i mitt kök, två ukrainskor i samspråk av Olena Kultjytska, någon som paketerar surströmming och två fagra polska män på solsemester. Samt chilin, de senare är de helt okonstlada skönheterna!