viewpoint-east.org

Med kossa i Svenska parken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Med slutna ögon sitter den baskerförsedde mannen, och håller sina armar om sina ben. Fast det är nog mest ett olyckligt missöde som gör att han blundar på fotografiet, ty kring honom sitter hans familj. Frun säger något till honom. Det ser lite ut som om de talar i munnen på varandra. Mellan dem sitter deras äldsta dotter. Hon sneglar oroligt ut ur bilden, kanske är det något hon begrundar. Möjligen den lilla giftsvamp, som tycks finnas i den välta lilla korgen vid hennes mammas fötter. Bakom dem står den yngsta dottern. Tilläventyrs på väg någonstans. Månne till den lille pojken iklädd sjömanskostym, som pinnar iväg med bestämda steg. Familjen har sällskap av många andra, men det är nog ändå kossan, som rofyllt står bredvid dem och förefaller vara helt försjunken i en liten grästuva, som ådrar sig ens intresse. Den känns lite tagen ur sitt sammanhang, där den står mitt bland folk, lyftkranarna vid husbyggena, och pariserhjulet.

Men mannen i baskern ser ändå ut att vara rätt man, iklädd rätt huvudbonad, på rätt plats. Ty han liknar väl ändå Ingmar Bergman, där han sitter med sin basker. Han ser måhända nästan lite svensk ut, som det sig bör, alldenstund han sitter i Park Szwedzki, Svenska parken, i Nowa Huta, en väldigt satellitstad till Kraków.

Det är lätt att hoppa i galen tunna, och dra slutsatsen att namnet härrör från några svenskar som var på platsen för hundratals år sedan, eller att vi gjort oss förtjänta av uppmärksammas genom denna park beroende på vår utmärkta förträfflighet. Nej allt handlar om de husbyggnationer som man kan se i bakgrunden.

Det förhåller sig nämligen så, att det var efter en inspirationsresa till Sverige på 1960-talet som Janusz Ingarden (1923-2005), arkitekt och tillika stadsarkitekt i Kraków, ritade ett bostadskvarter vilket därav kallades svenska kvarteret i Nowa Huta. Som man kan höra på det polska namnet – blok szwedzki – är det inte frågan om ett kvarter som består av små röda hus med vita knutar, utan just flerbostadshus i form av block. Det är långa kantiga byggnader som står i givakt längs med gatorna. På ett enkelt sätt kunde man följaktligen klämma in massor av människor på liten yta, möjligen med, men helst utan, kossa. Men det var inte bara inspirationen till husen som kom från Sverige. Även materialet som användes till byggnationen kom från Sverige. Man skulle nämligen använda lättbetong för att konstruera husblocken i Nowa Huta. Lättbetong är ett material som fått utstå kritik och gett upphov till mycket ångest och oro i Sverige, men det är dock oklart om man i Kraków och Nowa Huta haft liknande diskussion om riskerna med lättbetong.

Parken kallades i folkmun således Svenska parken under flera decennier, innan borgmästaren i Kraków föreslog att parken slutligen officiellt skulle erkännas denna titel. Svenska parken ser inte heller alls ut som den gjorde på den tiden då vår baskerförsedde man hade picknick med familjen och kossan. Idag växer här höga träd, och som så ofta i Kraków är träden väl omhändertagna, trots att de är så många och olika till sort. Man kan faktiskt också finna lämningar från tiden före Janusz Ingarden. Ett stenkors uppfört 1932 har fått stå kvar på den plats där landsvägen mellan Czyżyny till Krzesławice låg, som då var samhällen utanför Kraków. Idag har de vävts in bland Krakóws väggrenar och rotverk.

De svenska husen i det svenska kvarteret ser ändå ganska svenska ut, men med en avsevärd skillnad från dem som gav upphov till inspirationen till dessa hus. Husen i Nowa Huta är extremt välskötta, och trots att lättbetong gärna ger vika för tidens tand, har man i Nowa Huta lyckats bevara dess fysionomier. Här syns dessutom förvånansvärt lite klotter. De tycks faktiskt vara älskade, de svenska husen av lättbetong. Så om sanningen ska fram så är det väldigt lite här som påminner om Sverige, om det inte vore för de blåa och gula soptunnorna… Men dessa färger för kanske ändå tankarna främst till Ukraina i dessa dagar.


Svenska parken då (1965).


Svenska parken idag.

Sofijas nya land – Sofija Nalepinska-Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kärlek känner ju inga gränser, sägs det. Historien rymmer också många som korsat gränser för sin kärlek till någon. Inte bara nationella gränser, utan även inre sådana, för att närma sig sin älskade. I Polen och Ukraina finner man många personer som gjort en resa från en nationell hemvist till en ny tillvaro, utan att egentligen förflytta sig geografiskt. Orsaken var att varken Polen eller Ukraina var självständiga länder vid förra sekelskiftet då nationell tillhörighet blev viktig för människor i Europa.

Ett exempel på en sådan individ är den österrikiske ärkehertigen Wilhelm Habsburg, som blev så förtjusad av de ukrainska huzulerna, att han bytte språk (från polska till ukrainska), blev delaktig i Ukrainas frihetskamp under första världskriget, samt bytte tilltalsnamn och lystrade till Vasyl Vysjyvanyi. Efternamnet anspelade på att han alltid bar en vysjyvanka, alltså den ukrainska folkloristiska skjorta/blus som idag bärs av många ukrainare och landets vänner. Nyligen syntes till exempel Magdalena Andersson iklädd en sådan borderad blus när hon besökte Kyjiv.

Men Wilhelm Habsburg var inte ensam i historien om göra en sådan resa. Låt oss bekanta oss med Sofija Nalepinska-Bojtjyk, som valde en liknande väg. Hon föddes 1890 i en polsk familj i staden Łódź, som då ingick i Tsarryssland. Hennes far var järnvägsingenjör, och mamman var pianist. Pappan var en sann polsk nationalist, och drömde om ett självständigt Polen, en dröm som han delade med sin fru. När Sofija var mycket liten omplacerades hennes far till S:t Petersburg, och det var här som hon fick växa upp och fick sin skolgång. Sofija visade tidigt prov på en konstnärlig begåvning och hon undervisades av den polske impressionisten Jan Ciągliński.

Efter avslutad utbildning i S:t Petersburg flyttade hon först till München för att studera vidare. Därefter packade hon sina väskor och flyttade till Paris, för att fortsätta sin verksamhet. I Paris mötte hon många konstnärer som skulle forma hennes utveckling som konstnär, men bland dessa fanns det en person som skulle påverka henne särskilt mycket, och det var Michailo Bojtjyk. Det finns inga skildrar från deras första möte, men kärleken ska ha spirat från första stund, och de var snart gifta.

Och det är nu som Sofijas stora livsresa började. Enligt hennes syster skulle Sofija helt vinnlägga sig för att bli en assimilerad ukrainska. Hon lärde sig språket, spelade på det traditionella ukrainska instrumentet bandura. Hon inredde sitt hem i ukrainsk stil, med kelimmattor på väggarna och säkerligen med ukrainsk keramik. Hon klädde sig i vysjyvanka och ja, hon var kanske även mer ukrainsk än vad många ukrainare var vid denna tid. Sofijas kärlek till sin man, och hennes nya nationella tillhörighet, skulle dock inte hindra henne från att fortsatt älska Polen och dess kultur. Hon hade helt enkelt bara erhållit ytterligare en hemvist.

Sofija följde sin make till Ukraina, och här undervisade hon bland annat på konstnärliga akademin i Kyjiv. Hennes specialitet var träsnitt, och hon föredrog små konstuttryck framför monstruösa monumentet. Bland de mest kända av hennes alster finner vi hennes illustrationer till Taras Sjevtjenkos poem Kataryna, samt träsnitt som skildrar svälten under Holodomor.

När Sofija var 44 år gammal övergavs hon av Michailo. Det här var ett fasansfullt slag för Sofija. Hon hade ju investerat så mycket till deras gemensamma liv och kärlek. Det påverkade hennes självkänsla och hon gick in i en depression. Deras uppbrott skulle kunna ha lett till att hon hade avslutat sin konstnärliga aktivitet. Så skulle det nu inte bli, ty snart var hon lika produktiv som under den tid hon var gift med Michailo. Men nu annalkande nästa katastrof. Michailo Bojtjyk arresterades i den Stora utrensningen, och anklagades för spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland. Sofija var med på denna resa, och snart arresterades även hon. Fem månader efter att Michailo hade avrättats, dömdes Sofija till döden. Hon avrättades i Kyjiv, december 1937.

Sofija Nalepinska-Bojtjyks skildringar av Holodomor, som nämndes ovan, är känslomässiga utan att vara sentimentala eller pompösa. Med orädd uppriktighet skildrar hon de fasor ukrainarna tvingades utstå i den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrof som av ukrainarna kallas Holodomor. (1) Hennes skildringar måste ha provocerat de styrande i Kreml, då det på 1930-talet inte var tillåtet att diskutera eller kritisera svältkatastrofen. Men Sofija var en modig kvinna, som aldrig gav avkall på sina principer. Hon var dessutom en viljestark person, vilket hon visat både i sitt privatliv och med sin gärning. De sovjetiska utrensarna lyckades kanske beröva henne livet, men minnet av hennes mod, viljestyrka och konstnärliga gärning lever kvar än idag.

(1) Holodomor inträffade 1932-33 och var en effekt av Sovjetunionens anti-ukrainska politik. Dödstalen beräknas vara mellan 3,5 till 5 miljoner. Ordet betyder “dödad/mördad av svält” på ukrainska.

En källa:
https://arthive.com/artists/31850~Sofiya_NalepinskaBoychuk

“Fyra kvinnor och en katt” – ett möte med Michailo Lvovytj Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utrensningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.

En källa: http://www.encyclopediaofukraine.com/display.asp?linkpath=pages%5CB%5CO%5CBoichukMykhailo.htm
Ukrartarchive på twitter: https://twitter.com/patsulanastya?s=20&t=kBRQ7YSZmERlY0BnX9B30w

Bigos – en oseriös, men välsmakande röra

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På tallriken ser den väl inte mycket ut för världen. En gråaktig röra, hopplöst intrasslad och invecklad i sin egen salighet. Men det är i munnen som den blir fulländad. Så kan det förvisso sägas om många maträtter, men bigos är, precis som mycket annat polskt, oefterliknelig.

Bigos röriga yttre gömmer inte bara en enastående resa genom historien, utan har även flyttat sig över socialgrupper. Och trots att den idag nästan kan sägas ha förändrat sig till oigenkännlighet, så är den märkligt nog ändå mycket beständig. Ty den är trots allt en bigos. Och en bigos är en bigos är en bigos.

Allt började någon gång på 1500-talet, då olika krigshärer tog med sig sina kulinariska egenheter till det Polsk-litauiska samväldet. Mycket tyder på att bigos uppstod när polackerna, litauerna och rutenerna försökte skapa sin tolkning av den tyska sauerkraut, alltså surkål. Men sauerkraut är ju sauerkraut, och den lystrar emellertid inte till betäckningen bigos.

Epitetet låter ju inte alls tyskt dessutom, och inte heller särskilt polskt. Det råder förty inga tvivel om att bigos ändå är en polsk, eller kanske snarare polsk-litauisk, röra. Ordet bigos kan nämligen enligt vissa härstamma från verbet bigosować, vars innebörd är att “hugga i kamp”, eller sabla ner i småbitar. Det var kanske det som de polsk-litauiska kockarna ville göra med de fiender som envisades med att bevista samväldets mark. En annan teori är att bigos betyder “två smaker”. “Bi” ska enligt den här teorin stå för “dubbel” och “gos” ska härstamma från tyskans “smak”. De två smakerna som åsyftas är surkål och kött, alternativt fisk.

I bigos ungdom, alltså på 1600- och 1700-talet, innehöll den ehuru inte surkål. På den tiden bestod rätten av kött som hade smaksatts med citrusfrukter. Det senare var inget som ingick i kokkonsten hemma hos gemene man. Syrad kål var däremot något som nästan varje hushåll förfogade över, och eftersom den är syrlig, fick den tjäna som citron. Så skulle alltså bigos tillblivelse lyda. Betoningen har genom århundradena legat på kött, och det är inte för utan att den har kallats jägarens gryta. Men den har även haft förmånen att få många intressanta avknoppningar. Bland dem återfinns bland annat galizisk bigos, som rymmer potatis och vita bönor, ungersk dito som givetvis innebär stark paprika med grädde, och vegetarisk bigos som är just vegetarisk, med vegokorvar eller kanske svamp.

En sådan skapelse som bigos måste ju tillika besjungas av de sköna konsterna. Bigos omskrivs bland annat av Adam Mickiewicz nationaleposet Pan Tadeusz, likaså av Bolesław Prus. Men bigos har tvivelsutan även kallats för “skurk”. Det skedde år 1844 i en essäsamling med titeln “Bigos hultajski: Bzdurstwa obyczajowe” som eventuellt skulle kunna översättas med “Den skurkaktiga bigosen: Moraliskt nonsens”. Den skurkarktiga bigosen, som den kallas i inledningen till denna essäsamling, är en samling av olika ting, “en rätt om än oseriös, men välsmakande”.

Nåväl, hur tillreder man nu sin egen bigos? Om sanningen ska fram så är det en rätt kräver en tålmodig kock. Vitkål, surkål, korvar, lökar, sidfläsk, vin, svampar, enbär, lagerblad, kryddnejlikor, tomatpuré och mycket annat ska sablas ner, hackas, tillintetgörs, som om de vore fiender som beträdde det polsk-litauiska samväldet, till en sammanhållen, och välsmakande röra. Och om man så föredrar går det an att göra den som en vegetarisk eller vegansk anrättning.


På bilden syns en vegetarisk bigos, smaksatt med plommon (!) och med vegokorvar och tofu som tillbehör. Observera att denna bigos serveras på en ukrainsk tallrik.

Några recept:
https://www.arla.se/recept/bigos/

https://www.koket.se/ulrica_millqvist/soppor_och_grytor/kott/bigos

Gettots tango

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jiddisch, music, översättningar, poland, theatre
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Tonerna är omslingrade. Som om de vore i ett väldigt famntag. Här hörs en tango som släpper ut sin hand mot det judiska tonspråket, de glider ledigt över i romsk musik, och kanske letar de sig vidare ändå fram till några enstaka polska folktoner. Men det är inte spretigt och kaotiskt för den delen. Nej, tonerna skapar en alldeles egen och säregen symmetri. Rund till formen tycks den vara. Lite som en bagel, vars runda och mjuka ram lutar in mot ett litet hålrum, där vår fantasi får blomma ut.

Och inte att undra på att tankarna förs till en bagel, enär skaparen av dessa toner lystrade till tilltalsnamnet Dawid Bajgelman.

Dawid Bajgelman föddes i en judisk familj år 1887 eller 1888 i Ostrowiec, en liten ort i sydöstra Polen. Man skulle kunna hävda att han föddes in i musiken, ty hans far var klarinettist, och skulle sedermera få anställning i Łódź symfoniorkester samt verka som dirigent på den judiska teatern Teatr Scala i Łódź. Det var dock inte enbart pappa Szymon och Dawid som var musiker i familjen. Alla nio syskonbarnen (åtta bröder och en syster) spelade. Dawid och en av hans bröder valde violinen som sina huvudinstrument, vilket likaledes flera av de andra syskonen valde. Men även pianot fick känna på deras spelsugna små fingrar. Några av syskonen beslöt sig dock för att satsa på saxofonen och jazzmusiken.

1912, när Dawid Bajgelman var 25 år, blev han utsedd till dirigent på den judiska teatern kallad Ickok Zandberg i Łódź. Tre år senare fick han även anställning på sin fars arbetsplats, alltså symfoniorkestern i Łódź. Samma år tonsatte han operetter till den andra judiska teatern, Teatr Scala, vilket likaledes var pappa Szymons arbetsplats. Men det skulle dröja innan Dawids karriär skulle fart på allvar. Det stora genombrottet kom 1920 då han fick i uppdrag att tonsätta musiken till den judiska pjäsen “Mellan två världar – Dybbuk“. Pjäsen författades på ryska av Shloyme Zanvl Rappoport, mer känd under pseudonymen S. Ansky. Den översattes senare till jiddisch av densamme. Pjäsen handlar om en ung kvinna vars själ blir besatt av sin bortgångne älskades själ, och karaktären går att finna i judisk folktro. Uppsättningen blev en blev en omedelbar succé. Ensemblen, Trupa Wileńska (Vilniustruppen) fick dädanefter turnera land och rike runt för att framföra detta gåtfulla skådespel. Dawid Bajgelmans tonsättningar, där han låtit sig inspireras av de judiska folkmelodierna, bidrog med största sannolikhet till uppsättningens framgångar. Flera av sångerna skulle bli på så populära att de betraktades som riktiga slagdängor.

Dawid Bajgelman var nu en av de mest uppskattade och tongivande tonsättarna och dirigenterna i mellankrigstidens Polen. Han fick uppdrag vid flera olika judiska teatrar. Bland annat syntes hans namn på affischer i Warszawa, Lwów (idag Lviv), Kraków, Rzeszów och på många fler platser i Polen. Under mitten av 1930-talet åkte han ut i vida världen, och människorna i städer som Paris, London och Bryssel fick lyssna på hans alster och se honom dirigera. Hans tonsättningar spelades även in, och då företrädesvis på det legendariska skivbolaget Syrena Rekord, ett av Polens största skivbolag som var verksamt fram till andra världskriget.

Det finns inte mycket information att finna om Dawid Bajgelmans privatliv, men någon gång under 1910-talet gifte sig Dawid Bajgelman med Anna Foderman. Källorna anger inget annat om henne än att hon var skådespelerska, Dawids hustru och att de gemensamt fick en son, Pinchas (Piniek) Bajgelman, som föddes 1915.

När så andra världskriget bröt ut, och Nazityskland ockuperade Polen och Łódź, sattes Dawid i stadens ökända getto. Med honom fanns även hans hustru, Anna. Sonen Piniek, som då var 24 år, flydde till Sovjetunionen där han överlevde Förintelsen. (Efter krigsslutet tog Piniek sig till USA, där han verkade som musiker, fram till sin död 1981.) I gettot startade Dawid genast en symfoniorkester, som bestod av 44 musiker. Den första konserten gavs den första mars 1941, och på repertoaren återfanns flera av Dawid Bajgelmans sånger. Livet i gettot var dock mycket hårt, och Anna skulle avlida, troligen av tyfus eller undernäring. Trots denna sorg fortsatte Dawid att komponera i gettot. Det var nämligen under denna tid som han skrev sina kanske mest emotionella och starka verk. Flera av sångerna vittnar om det mångkulturella Polen som var ett faktum på Dawid Bajgelmans tid. Fundamentet, det som alla tonerna vilar på, är dock tangon. Men här hörs också romernas klagan i “Tsigayner Lid” (Zigenarsång), där romernas lidande beskrivs med orden “zigenare lider/de lever som ingen”. Bland de sånger han skrev under denna tid, och som särskilt utmärker sig är Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon). Sångens text är på jiddisch (precis som alla texter Bajgelman tonsatte) och den skrevs av poeten och författaren Isaiah Shpigl (även Jeszajahu Szpigel), och här är tangon förklädd till en vaggvisa. Ett litet barn på flykt vaggas till sömn, och genom sången lär vi känna de umbäranden som det judiska folket fick utstå under Förintelsen, där Gud tycks ha övergett världen. Sista versen utspelar sig i getto, där blott världens avgrund återstår. “Nakna och bara/Vi blev jagade från vårt hem/Ut i mörkret,/Drivna ut på fälten;/Och storm, hagel och blåst/Har följt oss, mitt barn/Följt med oss in till/Världens avgrund.” Tillsammans med Dawids sorgsna tango förefaller sången frambringa all samlad smärta. Sången var så drabbande att den censurerades av Chaim Rumkowski, ordförande i Juderådet (Judenrat) i gettot i Łódź. Isaiah Shpigl behandlade särskilt bryskt och han deporterades till Auschwitz, men lyckades mirakulöst överleva.

Dawid Bajgelman deporterades också han slutligen till Auschwitz, i den allra sista vågen av deportationer. Enligt överlevare ska Dawid ha varit förvissad om att han skulle överleva. Han packade sin väska full med partitur, och violinen hade han givetvis med sig. Trots att han var så trosviss om en framtid efter Förintelsen, skulle han inte överleva. Bara några dagar efter han anlänt till lägret, mördades han av en berusad lägervakt. Dawid Bajgelman blev 56 eller 57 år gammal.

Dawid Bajgelmans sånger och rika musikaliska arv föll i glömska efter Förintelsen. Det är först på senare tid som hans alster åter spelas. På en nyutkommen platta, signerad Bester Quartet, kan man nu lyssna till hur Dawid Bajgelmans sånger åter får nytt liv. Kapellmästaren Jacek Bester har gjort en finkänslig tolkning av Bajgelmans alster från dennes tid i gettot. Vi lotsas varsamt genom Bajgelmans gärning till dess Finale – Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon).

Slut dina ögon
(Översättning från engelska/jiddisch Sonia Engström)

Slut dina små ögon,
Små fåglar kommer,
Cirkla runt
Huvudändan av din vagga.
Bagage i våra händer
Vårt hem i aska
Vi ger oss ut, mitt barn
På jakt efter tur.

Gud har stängt av världen
Och natt är överallt
Som väntar på oss,
Full av skräck och rädsla.
Vi två står här
I denna svåra, svåra stund
Att inte veta var
Vägen leder.

Nakna och bara
Vi blev jagade från vårt hem
Ut i mörkret,
Drivna ut på fälten;
Och storm, hagel och blåst
Har följt oss, mitt barn
Följt med oss in
Världens avgrund.

Källor
http://besterquartet.com/releases/bajgelman-get-to-tango/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/beygelmandavid/
https://en.wikipedia.org/wiki/David_Beigelman
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Dybbuk
https://www.antiwarsongs.org/confronta.php?versions=1&ver=11163&id=5445&ver2=-1&lang=en (Slut dina ögon på jiddisch)
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/lyrics/ (Slut dina ögon på engelska)
http://baedekerlodz.blogspot.com/2017/06/dawid-bajgelman-z-muzyka-do-konca.html
m.fl.

En inte okänd Alter Kacyzne

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december 2021
Dagens okända
Lublin. Pojkar på en cheder.
Fotograf Alter Kacyzne
År 1924

I Peter Handbergs bejublade översättning av Alfred Döblins bok “Resa i Polen” möts man redan på omslaget av en oförlåtlig fadäs. På omslaget ser vi nämligen ett av Alter Kacyznes fantastiska fotografier. Kacyzne är verkligen inte okänd, och var bilden togs är inte heller okänt. Den togs i Lublin 1924. Det må hända att en översättare lyckas förbise att leta upp information om omslagsbilden, men förläggaren Bokförlaget Faethon borde ha gjort en lite grundligare efterforskning innan man lät översättningen av Döblins bok gå till tryck.

Alter Kacyzne var inte bara fotograf, han var också skriftställare och satiriker. Hans fotografiska gärning kom sig av att, som undertecknad tidigare skrivit, “den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins.” Läs hela inlägget här: https://viewpoint-east.org/2019/01/13/alter-kacyzne-en-fotografisk-valgarning/

Alter Kacyznes fotografiska värv är ovärderligt, och de 700 fotografier som finns bevarade, bildar tillsammans en större gärning än den förvanskade bild Döblin ge genom sin tids antisemitiska lins. I Kacyznes fotografier finns ingen självförhärligande uppblåsthet. Han inte bara ser och skildrar. Han möter och känner. Och det är något som kan läsas av än i dag.

Här finner ni Alter Kacyznes fotografier: http://polishjews.yivoarchives.org/archive/index.php?p=collections/classifications&id=1314390253&q=

Antonis välgörande vatten

Category: by sophie engström, Centraleuropa, checnya, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är kanske tidig vår, eller sen höst. Trädet bär inga löv, och ingen av dem som syns på fotografiet kisar mot en nitisk sol. De är elva till antalet, och tolv om man ska räkna med deras fyrbenta vän. Hunden, som egentligen är den enda som inte vill se in i kamerans öga.

De församlade tillhör familjen Mateczny. Här syns de alla, från de yngsta och mest spensliga, till den äldsta gumman, med sitt huckle och huvud på sned, lätt lutad mot mannen med den tjocka mustaschen. Han som sitter där längst till höger i bild tillsammans med sin hund, som av någon outgrundlig hundanledning väljer att se ut ur bilden, är självaste Antoni Mateczny – familjens överhuvud och tillika den vars namn som stoltserar ovanför entrén till huset. Bakom honom står en kvinna, kanske är det Antonis hustru. Längst till vänster står en parant dam, med vitaste förklädet spänt över magen, samt med handen resolut placerad i höften. Vem kan det vara? Köksan? Inte är hon så fint klädd som damen bredvid henne, men nog bestämd som en köksa kanske torde vara. Bakom de andra, uppe på trappan till huset, skymtar en herre vars ansikte har gömts i en väldig pälsmössa och bakom ett mörkt skägg. Vem han är finns inga källor som vill avslöja, men han månde vara en karl som helst håller sig för själv.

De står alltså församlade framför familjens hus i Podgórze, som då var en egen stad i det Habsburgska kejsardömet. Deras hus som skulle visa sig vara vägen till framgång och förmögenhet, om än efter viss möda.

Antoni Mateczny föddes i en tjeckisk familj, och han kom till Podgórze först på 1880-talet. Som utbildad ingenjör och byggmästare fick han många uppdrag, och han lyckades snabbt spara ett gott kapital som räckte till att köpa en större tomt, samt bygga ett fint hus åt sin familj. Huset han byggde låg i slutet av gatan Kalwaryjska, och det fick bära namnet Modrzewiówka, vilket förtjusande nog betyder “lärkträdet”. Våren 1898 började man således att gräva efter en brunn till Antonis hus. Men det skulle visa sig vara mer problematiskt än vår Antoni hade trott. De grävde och grävde, men inget vatten ville ge sig till känna. Snart började man misströsta. Utan egen brunn vore “lärkträdet” nästan helt värdelöst.

Men så blev familjens oroliga böner hörda. Efter att man grävt sig 36 meter ner i den podgorzska myllan, började vatten äntligen sippra upp. När man avsmakade de hett eftertraktade dropparna, fick kanske några av avsmakarna ett besviket uttryck i sina anleten. Vattnet var nämligen bittert och hade en gulaktig ton. Det smakade inte alls som vatten i en vanlig brunn borde smaka. Men Antoni Mateczny visste bättre. Han förstod omedelbart att det rörde sig om kurvatten, och mycket finare än det man kunde få dricka från någon av de andra brunnarna i Podgórze. Antoni hade vid flera tillfällen besökt kurorten Karlovy Vary, eller Karlsbad, som låg, och fortfarande ligger, i hans gamla hemtrakter Tjeckien.

Vår Antoni Mateczny var en förslagen man, och snabbt skaffade han så man kunde öppna upp för besökare som ville dricka brunn. Under den här tiden var det en oerhört begärlig syssla, så hans brunn blev omedelbart populär. Den låg dessutom på lagom avstånd från Kraków, besökarna behövde således inte färdas under eländiga förhållanden på skumpiga vägar för att ta sig dit, utan det räckte med en kort färd från Krakóws centrum.

Antoni Mateczny inrättade även en park där besökarna kunde strosa runt emedan de syntes sippa på det kurerande dropparna. Därtill byggde han även ett vattenverk samt olika inrättningar för de besökande. Storhetstiden var under mellankrigstiden, något som Antoni även fick uppleva. Han dog 1934, 76 år gammal. Och det var väl ändå kanske väl att han slapp uppleva hur nazisterna gjorde om hans byggnader och kurort till en fabrik som tillverkade uniformer till den nazistiska armén.

Efter kriget kunde familjen förvisso ta tillbaka Antonis livsverk, men lyckan var kort, då alla familjeföretag snart nationaliserades (förstatligades) av kommunisterna. På platsen fick patienter dock fortsätta dricka brunn, och platsen återfick ett uns av sin skepnad från sina glansdagar. Men på 1990-talet stängdes verksamheten ner, området stod och förföll och brunnen tappades inte på sitt välgörande vatten.

Till idag. Ty nu har brunnen ånyo öppnat för besökare. Längs med de anlagda stigarna vandrar återigen besökare med de karaktäristiska kopparna med en pip för att dricka Antonis välgörande vatten.

Men ser ni där bland besökarna? Syns det inte en hund som är på pricken lik Antonis fyrbenta vän på fotografiet? Och vad är det för mustasch som kommer där?


Foto: undertecknad. Kamera: Olympus OM-1. Film: Ilford 3200, exponerad som 1600.


Bildens källa.

Några källor:
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_Mateczny
https://dziennikpolski24.pl/nowe-zycie-zakladu-antoniego-matecznego-zaprosi-do-pijalni-na-lecznicza-wode-i-nad-odtworzony-staw/ar/9938238