• Dagens anteckning – 14 november 2026

    Dagens anteckning – 14 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    På den kyliga novemberhimmeln hänger en nästan nyfödd måne, vars krökta form vippar ner, som om den var stadd att sätta sig till rätta för att vila en stund. Månne har den tänkt att kontemplera över alla stjärnbilder eller så har den fått korn på en astroid. Ty dessa är som alla vet förfärligt många. Bland alla dessa finns asteroiden 9331 Fannyhensel, som kretsar i en omloppsbana runt solen, någonstans mellan Jupiter och Mars. Den är med andra ord uppkallad efter dagens jublar Fanny Hensel, född Mendelssohn (1805-1847).

    Man brukar beskriva Fanny som Felix Mendelssohns ytterst begåvade syster, men mer rättvisande vore att kalla henne för det hon verkligen var, nämligen tonsättare och pianist. Under sin livstid skulle hon skriva runt 460 verk, och flera av dessa bär spår av det nära samarbete och kunskapsutbyte som hon hade med sin mer namnkunnige bror.

    Fanny föddes i Hamburg och familjen var en kulturell och frisinnad judisk familj. Hennes farfar var den kände filosofen Moses Mendelssohn, som under 1700-talet la grunden till den judiska upplysningen och betraktades som en av främsta bland judar i Europa. Men varken Fanny eller Felix skulle uppfostras enligt judiska läror och de skulle aldrig vara praktiserande judar. Antisemitiska strömningar härjade då, som nu, i Europa och familjen ville undervika att olika kampanjer riktades mot dem. Därav döptes Fanny som 11-åring, och resten av familjen, i den protestantiska kyrkan. Men trots detta skulle familjen ha kvar starka band till judendomens sociala och moraliska värderingar.

    Det stod tidigt klart att Fanny bar en musikalisk begåvning och den liberala familjen såg till att ge henne möjlighet att utveckla sin talang. När hon var 14 år behärskade hon “Das wohltemperierte Klavier” av Johann Sebastian Bach, ett oerhört krävande verk med 24 preludier och fugor. Flera prominenta lärare kom till hennes hem för att undervisa henne och senare skulle hon även resa till Paris för att studera piano innan hon återvände till Berlin, där familjen nu hade slagit sig ner.

    Vid denna tid hade hon redan skrivit sina första verk då hon tillsammans med sin bror studerade komposition för Carl Friedrich Zelter. Hennes första bevarade tonsättning “Ihr Töne schwingt euch fröhlich” tillkom 1819. Det är troligt att verket framfördes i hemmet då familjen arrangerade söndagskonserter med erkänt skickliga musiker där nya tonsättningar ofta fick sina uruppförande. Både Fanny och Felix var dessutom solister under dessa kvällar, och Fanny fick beröm för sin skicklighet som pianist. Någon lär till och med ha yttrat att hon “spelade som en man”, antagligen menat som positivt beröm.

    Men trots att hon hade liberala föräldrar var det inte tu tal om annat än att hon skulle gifta sig. Någon karriär som tonsättare eller pianist kom inte på fråga. Hon hade redan förälskat sig i konstnären Wilhelm Hensel, och de skulle senare gifta sig. Wilhelm uppmuntrade Fanny att fortsätta att skriva musik och utveckla sin färdighet som pianist, men hennes alster framfördes praktiskt taget bara i hemmets vrå. Vid ett enda tillfälle ska hon ha haft ett offentligt framförande som pianist, där hon spelade sin brors första pianokonsert.

    Samtidigt gjorde brodern Felix en kometkarriär i stora världen, men han var alltid noga med att skicka brev hem till sin syster. Det var också ofta hon som fick titta på och kritiskt granska hans tonsättningar. Fanny hade därför en stor betydelse för Felix tonsättarkonst och man har i efterhand försökt slå fast i hur stor utsträckning han lät sig inspireras av sin syster.

    Fanny Hensel lät publicera sitt första opusnummer (Sechs Lieder für eine Singstimme mit Begleitung des Pianoforte) år 1846. Stycket är en sångcykel på sex sånger med piano. Och nog skulle hon ha publicerat några fler av sina totalt 466 verk om hon inte hade ådragit sig en hjärnblödning i vars sviter hon sedan somnade in vid blott 41 års ålder.

    När Felix hörde om sin systers död blev han förkrossad. Hans svaga kropp var redan märkt av år av stress och press, och systerns död var ett hårt slag, vilket måhända påskyndade hans frånfälle bara ett halvår senare.

    Om jag skulle välja något ur Fannys väldiga katalog en sådan här dag, tror jag att det skulle bli hennes underbart stormiga och eldiga pianotrio (op 11) som tillkom under hennes sista levnadsår. Trion är häpnadsväckande egensinnig och det finns de som menar att den är en av Fanny Hensels mest imponerande tonsättningar.


    På teckningen syns Fanny Hensel enligt Wilhelm Hensel.


  • Dagens anteckning – 13 november 2026

    Dagens anteckning – 13 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är när jag precis har beställt in en kopp kaffe och mitt veckovisa sockerintag, som idag är en sernik wiedeński (slött översatt med “wienerostkaka”), som mina öron spetsar in sig på det låga bruset från högtalarna. Ty genom sorlet av de kvinnliga besökarnas kafferep (jag noterar bara två tystlåtna män i lokalen) hör jag Mieczysław Foggs välkända stämma.

    Varje person som någon gång intresserat sig för Polen, om så bara för en liten gnutta, har nog uppfångat denne herre med sin lena och mjuka baryton.

    Sången som gör förtvivlade försök att bryta genom de glada kvinnornas konstanta samspråk är en av hans mest kända örhängen “Jesienne róże” (Höstrosor). I min fantasi kan varje polack denna sång utantill, och om man så väckte dem mitt i natten skulle de alla börja sjunga “Jesienne róże” med lika varm och mjuk stämma som självaste Mieczysław Fogg. Fast det är ju bara i min fantasi.

    Mieczysław Fogg, med den sammetslena barytonen, föddes som Mieczysław Fogiel på förra seklets andra år i Warszawa. Ingen i familjen ägnade sig åt musik, fadern var ingenjör vid järnvägen och modern kom från en skomakarfsmilj. Den unge Mieczysław valde att gå i faderns fotspår och således tog han tjänst vid järnvägen.

    Men av någon anledning började han samtidigt sjunga i en kyrkokör. Och under en repetition till en julkonsert fick den kände teatermannen Ludwik Sempolinski upp ögonen, eller kanske snarare öronen, för Mieczysławs vackra röst. Sempolinski tyckte dock att Mieczysław behövde slipa sina drillar och uppmuntrade honom därför att skola sin röst hos en sångpedagog.

    Utbildningen måtte ha varit lyckad, ty snart stod arrangörerna och körledarna på kö för att få anlita Mieczysław, som i samma veva hade bytt ut sitt efternamn Fogiel till det mer slagkraftiga Fogg. Under mellankrigstiden var han måttlöst anlitad och han fick resa land och rike runt för att framträda, med bland annat sånger som “Jesienne róże” eller den lika kända “To ostatnia niedziela” (Den sista söndagen). Den sistnämnda är en obeskrivligt sorglig tango som handlar om en man som ber sin älskade om en sista söndag innan de går skilda vägar.

    I oktober 1938 medverkade Mieczysław Fogg i den första polska TV-utsändningen, något som utan tvivel illustrerar hans enorma popularitet.

    När andra världskriget bröt ut tog Mieczysław först till flykten, men skulle senare återvända till Warszawa. Han uppträdde flitigt, och var välkänd för de flesta. Men trots att han var en namnkunnig person verkade han även inom den polska motståndsrörelsen, och var dessutom soldat i den underjordiska armén, kallad hemarmén. Mieczysławs pseudonym var passande nog “ptaszek” som är ett diminutiv av ptak (fågel), och betyder “liten fågel” eller “fågelunge”, vilket torde anspela på hans sångröst.

    Men Mieczysławs motstånd mot tyskarna skulle sträcka sig ännu längre och han försörjde därför flera av sina judiska vänner, och gömde därtill den judiske tonsättaren och dirigenten Iwo Wesby samt dennes familj till krigsslutet.

    Efter kriget öppnade Mieczysław Fogg en musikbaren i Warszawa som var den enda i sitt slag i den sönderbombade staden. och han skulle fortsätta sitt värv som sångare fram till sin död 1990. Under sin 60 år långa karriär uppträdde han hart när 16 000 gånger och framträdde i nästan alla europeiska länder och turnerade i Brasilien, USA, Kanada, Australien, Israel och flera andra länder. Och genom sitt flitiga uppträdande och sina trollbindande sånger har Mieczysław Fogg också blivit synonym med polsk 1900-tals kultur. Man torde nog kunna påstå att utan Mieczysław Fogg vore Polen inte riktigt polskt.


    Boken jag läste på fiket var som synes (ursäkta att bilden är lite suddig) om en helt annan legend, nämligen Franz Schubert, och egentligen hade jag tänkt att kontemplera över Wien, Schubert och sernik wiedeński, men Mieczysław Fogg ville uppenbarligen annat och beslöt sig för att ta över dagens anteckning.

    Övriga foton: reklam för Mieczysław Foggs musikbar bland ruinerna i Warszawa. Samt ett foto på Fogg själv.


  • Dagens anteckning – 12 november 2026

    Dagens anteckning – 12 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Strax efter att lördagens terrordåd i Kraków hade blivit känt kom beskeden från olika konsert- och teaterarrangörer att deras uppsättningar ställdes in. Presidenten utlyste landssorg under två dagar och vissa valde därför att ställa in alla arrangemang fram till den tolfte november.

    Man kan knappast klandra någon för liknande beslut, men det hindrade inte att det utbröt en livlig debatt bland Polens kulturutövare och publik huruvida besluten att ställa in var genomtänkta. Vissa kritiker menade att musik, och då särskilt klassisk musik, tvärtom kunde verka som en tröst i den svåra situationen.

    Det är nog sant att musik kan ha den inverkan på några. Själv är jag dock av den meningen att musik inte är något slags bruksföremål som man använder likt en näsduk för att torka bort tårarna. Musik är en konstform som inte används, utan erfars, upplevs, vilket innebär att det även är en krävande handling att lyssna. För mig är musik alltså inte någon avkoppling, utan en uppfodran om att bli engagerad. Därför varken kan eller vill jag lyssna på musik när jag går genom en svår period.

    Men däremot tycker jag om att lyssna på musik som skildrar oro, och få andra gör det lika intresseväckande som den danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931). Hans tonsättarkonst präglas ofta av en inneboende konflikt, mellan en hart när befängd eufori och dramatiskt överdimensionerad sorglighet.

    Ett av de verk av Nielsen där just konflikten hörs som tydligast lär enligt kännare vara hans klarinettkonsert från 1928. Konserten skrevs under en av de svåraste tiderna i Nielsens liv; och det säger en del, ty han hade väldigt många kriser. Mellankrigstiden var en orolig tid, med flera folkliga resningar, ekonomisk osäkerhet och spår av det blodiga första världskriget som fanns i det delade minnet. Nielsen visste dessutom att hans dagar var räknade, enär han hade kärlkramp och hade drabbats av flera svåra hjärtinfarkter. Därtill brottades han med en bitterhet över att aldrig lyckats nå berömmelse utanför Skandinavien. Han var enormt älskad i Sverige, men det internationella genombrottet lät vänta på sig. Allt detta skapade en frustration hos Nielsen, som också förvärrade hans sjukdomsbild.

    Och man behöver inte vara särskilt musikaliskt bevandrad för att lyckas urskilja oron och frustrationen i Nielsens klarinettkonsert. Den inleds dock mycket positivt och klarinetten traskar fram med lite tultande gång. Men abrupt avbryts den lyckliga promenaden av en orolig virveltrumma som sedan kommer följa genom hela konserten och olycksbådande förebåda varje skifte. Genom konserten leds vi genom vemod som alterneras av ett oroligt och jagat tonspråk där klarinetten understundom jäktar med, eller till och med på, de andra instrumenten. Men ibland vågar klarinetten faktiskt drista sig till att vara både motsträvigt lugn, för att i nästa stund dra ut orkestern på galna upptåg och rentav lyckas få de andra att bromsa in, trots att de var i färd med att bygga ett crescendo. Konserten avslutas med långsamma och utdragna andetag som mynnar ut i en ytterst lågmäld suck.

    Det är antagligen en underdrift att påstå att Nielsens klarinettkonsert är svårspelad, ty även en lekman kan skönja hur solisten tvingas göra halsbrytande tempoväxlingar och på några få toner gå från det lägre till det högre registret. Men det är också en utmaning för en aktiv lyssnare, som måste engagera sig för att söka och följa verkets inneboende strid. Ett sådant verk ger med andra ord inte någon tröst, men möjligen en ökad förståelse för smärta och kan sålunda även skärpa förmågan att känna empati. Något som vår samtid dessvärre lider ett underskott på.

    Men om man nu verkligen vill ha tröst är det nog mer rådigt att betrakta en vacker solnedgång.


  • Dagens anteckning – 11 november 2026

    Dagens anteckning – 11 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det är först när jag beställt in mitt kaffe som jag noterar att det är TV Republika som är påslagen på det lite obskyra hak jag ibland tar min tillflykt till, undan de turistanpassade syltorna inne i stan. Man kan tydligt se att det är mannen bakom bardisken som valt kanal. Han tittar stint in skärmen. Men de flesta som sitter på haket förstår nog inte ett ord av vad som sägs, eftersom majoriteten trots allt är turister. De försöker väl också fly turismen.

    Besökarna på haket vet därför kanske inte att TV Republika är en kanal som beskrivs av sina kritiker som en megafon för högerradikal propaganda, och för en utomstående, som jag är, förefaller det som att de gör allt för att piska upp aggressivitet mot regeringen och spä på konspirationsteorier i det polska samhället.

    TV Republika saxar över till bilder från den stora marsch som varje år arrangeras av på självständighetsdagen i Warszawa. Ett hav i rött och vitt, med bengaliska eldar i flammade rött, syns på skärmen. Marschen, som arrangeras av högerradikala grupper i Polen, har på något decennium gått från att vara en liten demonstration på drygt hundra deltagare på yttersta högerkanten, till att ha blivit en styrkemanifestaton av praktiskt taget alla organisationer och partier till höger om mitten, såsom presidentens parti Lag och rättvisa. I år lär marschen också ha varit större än något år tidigare.

    Bilderna flimrar vidare och nu befinner vi hos presidenten igen. Med förundran tittar jag på skärmen som visar kretsen kring presidenten. De står med bistra miner och följer den militärparad som sker varje år på självständighetsdagen. Man tycker ju att självständighetsdagen borde vara en glädjens dag, men det är inget som de båda sällskapen, presidentens och självständighetsmarschen, tycks vilja ge uttryck för. Och samtidigt når mig nyheten att presidenten i sitt tal hade slagit an en kärv ton, och har gått till offensiven mot regeringspartiet, Donald Tusks Medborgarplattformen.

    Från Gdansk, där just Donald Tusk bor och firar dagen, delar en vän bilder med en helt annat slags firande av självständighetdagen. Glada ansikten, lite skojfriska parader med äldre bilar och till och med människor som passar på att ta sig ett dopp i havet, med flagga och allt. En folkfest i dess rätta bemärkelse.

    Jag lämnar det obskyra haket, fast besluten om att avvakta med nya utflykter till detta ställe, och går mot Rynek główny, stora torget. Det är första gången sedan lördagens terrordåd som jag tar mig dit. Jag har helt enkelt inte orkat besöka gamla stan sedan dess.

    Stämningen på torget är dämpad, men ändå inte tryckt. Sorlet, som annars brukar vara av det mer bullriga slaget, är nu nedtonat. De flesta stannar vid några av alla platser där gravljusen markerar att någon blivit skjuten. Ung som gammal, och av olika nationaliteter, står vi tillsammans. Som i en tyst manifestation mot våld. Mot hat. Mot aggressivitet.

    Jag köper ett ljus av en av blomsterförsäljarna. Hon ler vänligt när hon hjälper mig att tända ljuset. Ett av alla korta möten av medmänsklighet som jag har mött under dessa dagar.

    Och det är då som en avgrund öppnar sig i mitt inre, mellan det Polen som presidenten företräder och det Polen jag känner och lärt mig tycka om. Som om det vore två olika solsystem som rör sig i helt skilda universum. Och så här på självständighetsdagen är det oerhört svårt att se hur dessa två mycket olika världsbilder ska klara att samexistera.


  • Dagens anteckning – 10 november 2026

    Dagens anteckning – 10 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    När den österrikiske arkitekten Adolf Loos fick i uppdrag år 1925 att rita ett hus i Montmartre i Paris åt paret Tzara var han noga med att placera in ett arbetsrum till maken, den kände dadaisten. Och formad som han var av sin samtids misstro mot kvinnors kreativitet, ritade han inte in någon ateljé till Greta Knutson, som var hustru till Tzara. Greta var dock en driven kvinna och skulle själv se till att göra om riktningarna så att huset också innehöll ett arbetsrum för henne.

    Greta Knutson hade redan från barnsben blivit utsatt för åsidosättande. Hon föddes på dagens datum i Stockholm år 1899 i ett hem där musik och konst ständigt var närvarande, med en fader som var musiker. Modern verkade som gymnastikdirektör. Greta visade tidigt ett stort intresse för språk, men hennes far motsatte sig att hon skulle studera lingvistik, som han inte tyckte passade för kvinnor. Hon placerades därför på en målarskola, en utbildning som skulle leda till vägarna till Paris. I den franska huvudstaden kom hon i kontakt med moderna konstinriktningar såsom surrealism. Hon rörde sig i avantgardistiska kretsar och det var bland dessa hon träffade sin blivande man Tristan Tzara.

    Paret gifte sig 1925 och flyttade samma år in i det hus där Loos hade glömt att rita in Gretas arbetsrum. Men när hon väl fått sin plats i huset skulle hon se till att skapa en kulturell mötesplats, där konstnärer, musiker och poeter kunde mötas för att diskutera konst ur alla upptänkliga perspektiv. Huset var också på många sätt Gretas. Det var nämligen genom ett stort arv från hennes far som paret kunde beställa huset från en av de främsta arkitekterna under deras samtid. Äktenskapet med Tzara upplöstes 1942, och det förefaller som om hon tvingades lämna huset i samband med skilsmässan.

    I sitt konstnärliga uttryck var Greta Knutson främst inspirerad av poesi och hon anammade aldrig fullt ut någon konstnärlig inriktning i sitt måleri. Många av målningarna bär tydliga spår av abstrakt konst, men trots det går det exempelvis att finna vissa figurativa uttryck och även element från naturen, något som abstrakt konst sällan åtetger. Hennes konst skulle ingå i flera utställningar och hon ska idag finnas representerad på bland annat MoMa i New York och för några år sedan var det en retrospektiv utställning med hennes verk på konstmuseet i Norrköping.

    Men Greta Knutson var inte enbart bildkonstnär, ty hennes passion för språk skulle leda till att hon både skrev poesi, romaner samt översatte svensk litteratur till franska (det senare i samarbete med Gunnar Ekelöf). Men från 1930-talet och trettio år framåt skulle hon praktiskt taget inte publicera några dikter, översättningar eller artiklar. Vilken som var orsaken till denna självpåtagna censur anger inte källorna, men en anledning kan ha varit att hon under den perioden ägnade sig åt annat såsom exempelvis måleri. En annan orsak som nämns är att hon under en resa till Sverige blev bestulen på en låda som innehöll alla hennes anteckning som hon åstadkommit under dessa trettio år.

    Att hennes texter har gått förlorade innebär även att vi har gått miste om hennes ord och skildringar av tiden i franska motståndsrörelsen. Under andra världskriget skulle hon nämligen hjälpa flyktingar som flydde undan nazisterna, där hon agerade vägvisare över gränsen mellan Frankrike och Spanien.

    Från 1970-talet fram till sin död skulle hon i första hand verka som poet, översättare samt skribent och hon lagde penslarna helt på hyllan. Greta Knutson var flytande på svenska, franska och tyska vilket också innebar att hon översatte sina egna texter till dessa språk.

    Under sin samtid var hon förhållandevis känd inom avantgardet men hon nådde aldrig någon stor ryktbarhet, vilket kanske kan förklaras av hon aldrig valde konstform; hon pendlade mellan bildkonst och det skrivna ordet. Men sedan hon gick ut tiden (för egen hand) 1983 har minnet av henne nästan helt bleknat bort, och hon har därmed fått sälla sig till de många kreativa kvinnor som oförtjänt har hamnat i de de bortglömdas dalgång.


    Jag får ju inte dela hennes konstverk här, men ni kan följa denna länk till Googles bildsök.

    Adolf Loos, eller snarare Gretas, hus.

    Några källor :

    https://skbl.se/sv/artikel/GretaKnutsonTzara

    https://www.barnebys.se/blogg/vem-var-egentligen-greta-knutson-tzara


Archives: