viewpoint-east.org

“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

“När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.

En centraleuropeisk skönhet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, gender, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ju förfärligt längre sedan nu, men när jag växte upp fick jag ofta höra att svenska kvinnor var de vackraste i världen. Det fanns till och med något slags konstigt idiom ute i världen. “Vackra svenska flicka”, lydde det.

Jag försöker nu dra mig till minnes om det någon gång sades till mig, men jag kan bara hitta olika anekdoter avlagda av avlägsna bekanta, så som sådana på TV eller i någon blaska. Däremot minns jag några med annan landsbeteckning som antog en förvånad uppsyn när jag tillkännagav att jag bar en svensk nationalitet. “Jag trodde du var från Tyskland”, sa de ofta. (Om de inte slog fast att jag kom från Nederländerna, Belgien, Danmark eller vid mer sällsynta tillfällen Polen.) Jag måste medge att jag inte blev särdeles beklämd över deras ovilja att förknippa mig med Sverige, ty det här tilldrog sig under den tiden då jag hade ett mycket typiskt svenskt förhållande till det pass jag ägde – jag var fullkomligt opatriotisk.

Men trots det kände jag ändå ett litet sting av besvikelse. Betydde det alltså att min nationalitet inte ens dög till att göra mig vacker, gnällde en inre röst, som närdes av tanken att kvinnor först och främst ska vara vackra. Givetvis protesterade jag mot den delen av mig själv som sa mig att skönheten hos en kvinna är det enda som är av värde, men det fanns ändå alltid ett litet tvivel där. Även när jag tvärsäkert sa mig själv att utseendet inte spelar någon roll.

Jag vet inte riktigt när tanken om “vackra svenska flicka” försvann, men helt borta är den ur vår allmänna diskurs. Den bara upphörde att höras. Vad som var orsaken är för tröttande att sia om, men inte tror jag det var när jag tilldelades pensionärskort på Kosmo (en affärskedja som säljer rengöringsmedel och kosmetika). (Tilläggas bör att jag varken uppnått pensionsåldern i en ukrainsk eller i en svensk kontext, men jag har ändå förärats denna medalj för dem i silveråldern.) Nuförtiden är det tydligen de svenska männen som är de mest eftertraktade. “Vackra svenska pojke”, får de kanske höra efter sig när de semestrar på Mallorca.

Nå, anledningen till att jag började tänka på den svenska flickan glansdagar, var när jag hörde mina studenter berätta vad som utmärkte Ukraina. Förhållandevis många angav de ukrainska kvinnornas skönhet som en av landets största tillgångar. Eftersom jag har tilldelats pensionärskort på Kosmo, kunde jag luta mig mot någon slags erfarenhet jag inte trodde fanns. Den visa tantens erfarenhet. Ty jag började genast att fungera på vad detta gör med de unga kvinnor, och män, som får sig itutat att kvinnorna är vackra, emedan männen inte omnämns i samma andetag. Vad betyder det för dessa unga människor att bära en självbild som bygger på den ena parterens skönhet? Vad händer med alla de unga kvinnor som inte passar in under rubriken “vackra”? Får de också höra att de ser ut att komma från Tyskland? Vad gör det med dem? Det enda råd jag kan ge dem är att när de får pensionärskort på Kosmo blir det där med påstådd skönhet faktiskt helt irrelevant.

När bilden av den vackra ukrainska kvinnan uppkom vet jag inte, men min teori är att promotionvideon för forbolls-EM 2012 bär viss skuld. En stilla undran är nu om något svenskt snille gjorde en liknande kampanj? Eller ska vi ställa Ingmar Bergman i skamvrån även för det? (Jag tänker främst på Sommaren med Monika).

Jag inte är helt övertygad om att det är ett lyckat drag att göra ett lands kvinnor till en levande reklampelare. Det är väl kanske en och annan som lyckas passa in och glädjas, men förr eller senare hinner alltid pensionärskortet på Kosmo upp även den.

Och de svenska männen då, kanske du säger. Varför tjatar hon bara om kvinnorna? Ja, även de svenska männens attraktionskraft kommer att flaga och skrumpna med ett pensionärskort i hand. Ingenting varar ju för evigt. Runt hörnet står redan någon annan arketyp i startklossarna. Mitt tips är att den tillfälliga trofén kommer frambäras av någon centraleuropeisk karl. Ty de är väl ännu så länge de enda som inte förärats snyggingens epitet.


På en skåpslucka i mitt kök, två ukrainskor i samspråk av Olena Kultjytska, någon som paketerar surströmming och två fagra polska män på solsemester. Samt chilin, de senare är de helt okonstlada skönheterna!

Efterlängtat nytt museum

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Alltid när jag följer de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på bensinmacken Okko i Rohatyn, så tänker jag på Olga Tokarczuk och Jakobsböckerna. Berättelsen tar sin utgångspunkt från 1700-talets Galizien och hon börjar just i Rohatyn. År 1752 närmare bestämt, på gårdsplanen till fader Benedykt Chmielewski boning.

Gårdsplanen framför Okko är visserligen en fullkomligt opersonlig plats. Så som bensinmackarnas fysionomi tydligen alltid ska vara, enligt någon hemlig internationell uppgörelse. Men det hjälps inte. Jag tänker lika förbaskat på fader Benedykt Chmielewski och hur han står där på de första raderna av Jakobsböckernas enorma skapelse, och retar upp sig på någon ur den judiska församlingen som på hans uppdrag ristat in orden:

Idag då, imorgon sedan
Vad livet givet har du redaи

Juden som fått i uppdrag att rista in devisen har alltså använt den krylliska bokstaven “И” istället för den latinska “N”. De båda bokstäverna har inte något släktskap (“И” kan närmast liknas vid “Y”), och det är det som retar fader Benedykt Chmielewski när han står där och tittar på de inkarvade bokstäverna. Det är, enligt min mening, ingen slump att Olga Tokarczuk har valt att sätta in Rohatyns judar i det första andetaget av denna väldiga roman. De var en av de större folkgrupperna, och de hade avgörande betydelse för staden ända fram till att nazisterna och förintelsen kom för att förinta dem alla.

I dagens Rohatyn kan det vara svårt att skönja att judarna har bott här. Lika svårt är att finna bevis på att det någonsin bott några polskspråkiga i staden. Idag är staden praktiskt taget helt homogen. Jag hör främst ukrainska och ibland några inslag av ryska när jag står på bensinmacken och bränner tungan på mitt kaffe. Rohatyn skiljer sig inte från ändra små och stora städer i Galizien. De har sedan andra världskriget blivit rånade på sin mångkulturella identitet. Dagens Galizien har egentligen inte särskilt många likheter med det Galizien jag ofta gå runt och dagdrömmer om. Saken blir väl egentligen inte bättre av att förvånansvärt få här känner till hur det egentligen förhöll sig med områdets etniska konstitution. Utbildningsväsendet bär väl största skulden. Ukrainsk historieundervisning lär vara undermålig. Så man kan ju knappast anklaga någon för att inte känna till av vilka som befolkade regionen tidigare.

Det finns de som vill ändra på avsaknaden av kunskap. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage som vill synliggöra judarnas historia i stan. (Tidigare blogginlägg.) Ett av alla projekt de engagerat sig i har varit att hjälpa till med att bygga upp ett stadsmuseum. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har lagt ner mycket arbete på att sätta samman texter om judiskt liv före förintelsen. De har samlat ihop bilder, flera judiska föremål samt att de donerat en surfplatta som visar en film från tiden före kriget.

Men museet har inte slagit upp sina portar. Kriget i östra Ukraina är ett ekonomiskt slukhål, och det har inte funnits ekonomi för museets verksamhet. Vi är flera som väntat otåligt och stundtals har vi misströstat helt. Det är väl när det ser som mörkast ut som ljusningen uppenbarar sig. Så var det i alla fall med museet i Rohatyn. Ty plötsligt nåddes jag av nyheten att invigningen av skulle ske den 19 november.

Så då bar det av på de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på gårdsplanen framför Rohatyns museum som heter Opillja. I kyligt väder, med retsamma snöflingor som singlade ner från skyn och förstörde våra frisyrer alldeles, fick vi oss till livs en riktigt invigning så som det sig bör häromkring. Med tal av många män i kostymer eller skinnrockar, en flicka som läste på vers och en fader som välsignade det hela. (Nej, jag är inte elak eller ironisk. Jag bara förfrämligade det hela. Ty jag är ändå en främling. I synnerhet på platser som Rohatyn.)

När banden äntligen klippts av tre män, fick vi komma in i värmen och museets samlingar. Det är en mycket fin utställning. Med små medel har man gjort sitt bästa för att fånga stadens historia. Marla Raucher Osborns och Jay Osborns bidrag finns precis vid entrén till höger. En lyckad placering då de flesta vek av till höger direkt när de kom in i genom entrén. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har gett mer material till museet än det som hänger uppe, och de planerar att ge ut en folder med mer material på engelska som ska ge en större inblick i judarnas historia i Rohatyn. Det finns även en liten polsk hörna tack vare Piotr Lewicki i Kraków som skänkt museet vykort och bilder från mellankrigstiden. Den avdelningen borde givetvis vara större, men utan ett brett engagemang från Polen är det svårt att få till en sådan. Förintelsen finns i den sektion som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn tagit fram, men det skulle inte skada om den även hamnat på synlig plats i den avdelning som handlade om krigen under 1900-talet. Fördrivningen av polackerna är inte omnämnd, men det tror jag kommer sig av avsaknaden av ett ordentligt polskt engagemang. Och vad händer efter andra världskriget? undrar jag. Det finns i princip ingenting från den sovjetiska tiden. Hur ska alla babusjas (mormor eller farmor) kunna gå till museet och berätta om sitt Rohatyn för sina barnbarn?

Det är mycket svårt att ringa in en stads historia i fyra små rum utan att råka ägna sig åt historiebruk. Frågor man måste ställa sig är för vem man gör museet eller varför. Annars blir risken att man gör ett museum som faller politiker i smaken. Rohatyns museum har just slagit upp portarna, och är ett projekt i varande. Projektet kommer att utvecklas med tidens gång. Att både judar och polacker finns representerade på museet är ett stort steg i rätt riktning. Så för tydlighetens skull upprepar jag, det är ett fint museum. Man har utgått från det man har, och man har fått, och tagit emot, värdefull hjälp av folk utifrån, så som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn. Mina synpunkter ska ses i ljuset av att jag kommer utifrån. Jag ser allt lite från sniskan, och inte helt sällan genom olika böcker, som Olga Tokarczuks litterära raster.


Vasyl Juzysjyn rattar oss säkert genom Galiziens kullar och dalgångar.


Museet är invigt!


Marla Raucher Osborn vid den judiska delen som hon och Jay Osborn har bidragit till.


Slava Durach (från Shofar Newspaper Lviv), Marla Raucher Osborn och Jay Osborn framför den polska avdelningen.


Marla Raucher Osborn vid de judiska föremål som Rohatyn Jewish Heritige hjälpt till att samla ihop.


Ukrainskt allmoge. Vackert arrangerat.


Ett av de polska vykorten.

Läs också Rohatyn Jewish Heritage rapport från invigningen.

Iscensatt övergrepp

Category: by sophie engström, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En parad av bortgifta kvinnor tågar in på scenen. Stryker sig förbi den trånsjuka styvmodern. Paraden upplöses. Varje kvinna blir en individ, mot ett sorgligt raster av övergrepp, förtryck och utsatthet. Jag sitter på Lvivs opera och ser Wrocławs operahus framföra “Krakowiacy i Górale” (ungefär “Krakowiter och bergsfolket”) komponerad av Jan Stefani.

Det är nästan svårt att tro att operan vi skådar har mer än 200 år på nacken. Men den har åldrats väl. Men tolkningen är snarare en finurlig kommentar på vår egen tid av regissören Barbara Wiśniewska. Barbara Wiśniewska har inte varit rädd att ta ut svängarna. Men hon har gjort så utan att spoliera operans egen kraft och magi.

Handlingen är enkel, kanske nästan simplistisk. En unga kvinna, Barbara, är hopplöst förälskad i Stach. Men även hennes självupptagna styvmor, Dorota, är förälskad i Stach. De bor i Kraków, och alla bär röda, eller rödvita kläder. Styvmodern smider en lömsk plan, att gifta bort Barbara med den buffliga och storväxta Bryndas, som är bergsfolkets ledare.

Barbara är förtvivlad. Stach tycks däremot inte ha några större problem med att hoppa mellan de båda trånande kvinnorna. När en trollkarl med en magisk käpp uppenbarar sig, möter styvmoderns lömska plan på problem. Med sin käpp tar han folket i besittning. Han är inte enbart god, men Barbara och Stach anförtror sig till honom, och han lovar att hjälpa dem att omintetgöra styvmoderns plan.

När det står klart för styvmodern att hon förlorat sin Stach, och efter att hon förnedrats av sin man, Barbaras far, drabbas hon av en ond syn. Hon ser alla bortgifta och utsatta kvinnor paradera förbi. Kvinnorna dansar med plågade kroppar. Vi kan genom deras rörelser läsa de utsatthet, och övergreppen de utsatts för. Paraden avslutas med att hon själv ikläds en bröllopsklänning, och därmed får vi förstå att även hon en gång giftes bort mot sin vilja.

Barbara och Stach får varandra till slut, men regissören lämnar oss alla med en känsla av att allt inte står rätt till. Är det så att frasen “så levde de lyckliga i alla sina dagar” inte ens existerar i sagorna? undrar vi.

När “Krakowiacy i Górale” uruppfördes 1794 blev den en formidabel succé. Inte för att den var något av en feministisk uppgörelse med patriarkatet. Utan succén beroende främst på att när den spelades första gången endast några veckor före den slutgiltiga delningen av Polsk-litauiska väldet mellan Preussen, Tsarryssland och habsburgska imperiet. Folket sörjde sitt välde, och en opera som framhöll rikets särprägel togs därför emot med öppna armar. Musiken har dessutom många inslag av folkmusik, vilket var något av ett nytänkande under den tiden. Polackerna kände att det var en riktigt patriotisk opera, och så ses den än idag. Det senare kan kanske förklara varför Lvivs operahus idag var fyllt från topp till tå med tillresta polacker. Jag utgår att operahusets väggar inte hört så mycket polska på sju decennier. Mer än 200 år senare gör alltså Barbara Wiśniewska en tolkning av operan med fokus på kvinnors utsatthet. Publiken i Lvivs operahus lever sig in i berättelsen, och det går ett sus genom publiken när även trollkarlen förgriper sig på Barbara. Det är ju trollkarlen som ska rädda Barbara från att giftas bort!

Jag är ganska övertygad om att många lever i föreställningen att detta inte är möjligt. En feministisk tolkning av en patriotisk opera i Polen! Alldeles för ofta läser jag nämligen hur okunniga personer upprepade gånger utnämner Polen till ett konservativt mörkertillhåll. Det har formats en bild av landet som inte alls korresponderar med hur det ser ut i verkligheten. Ty även om det finns incitament som vill vandra i ett antidemokratiskt och stockkonservativt hjulspår, så finns det så många andra i landet som inte alls gör det. Att omvandla en opera från 1794 till en kommentar till kvinnors utsatthet, sätta upp den på en av de större operahusen i landet, som sedan väljer att låta den turnera till Lviv, rimmar illa med bilden av Polen som ett mörkerland.

Wrocław operans besök i Lviv ingår i programmet för Lvivs sjuttonde operafestival. Efter föreställningen tillkännagav cheferna för Lvivs och Wrocławs operahus att detta ska bli en tradition och att det är början på ett närmare samarbete mellan de båda städerna operahus. En nyhet som gav varma applåder. Ty vi ska inte glömma att det just nu är ganska ansträngda relationer mellan Ukraina och Polen. Men kultur kan alltid stärka broar mellan folken. Och som chefen för Lvivs operahus förkunnade, ivrigt påhejad av sin polska kollega: Lviv och Wrocław verkar tillsammans för fred mellan de båda länderna.


Drömlik introduktion. En kvinna förbereds inför ett bröllop.


Rödvita krakowiter omringade av bergsfolket.


Affischen utanför Lvivs operahus.

Tillbaka till framtiden – om judiskt liv i dagens Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ibland är det lätt att stirra sig blind på döden. Att man fastnar med blicken där, låter sig fixeras. Så är det med förintelsen när man bor här i Lviv. Det händer att jag känner att alla judiska vägar leder till denna återvändsgränd. Fast här passar väl det engelska ordet, dead end, bättre in.

Stundtals förefaller det mig som om att alla dessa tankar på döden, morden, är att kapitulera inför nazisternas mördande. Som om man fortsätter deras verk, genom att blunda för det judiska liv som pågår. Och har pågått länge.

Ty många tror att det inte funnits något judiskt liv här sedan andra världskriget, att nazisterna förintade alla, men det är en villfarelse. Det judiska livet har inte förintats. Det pågår varje dag. Genom hela den sovjetiska diktaturen in i dagens Lviv.

Jag och min partner Gustav Söderström står tillsammans med Sasha Nazar från Lviv Volunteer Center och Lviv Jewish Cultural Society, samt Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage i Jakob Glanzers synagoga i Lviv. Och samtalet kretsar just kring detta, att judiskt liv har pågått under alla decennier sedan andra världskriget. Men en försvårande faktor är att väldigt få känner till det. Och det finns alldeles för få platser som synliggör den judiska gemenskapen utanför de verksamheter som är riktade till de judar som praktiserar sin religion, sina traditioner och seder.

Men det här hoppas Sasha Nazar kunna ändra på. Hans dröm är att Jakob Glanzers synagogan i Lviv i framtiden ska öppna ett museum, eller kanske snarare center, som berättar om dagens judar och deras liv efter förintelsen.

När vi står här bland allt bråte, och olika projekt som är skapade för att råda bot på oredan, känns det stundtals som ett hopplöst projekt. Men varje del har en tydlig tanke hos Sasha Nazar. Virket som ligger i travar är till den snart installerade värmepanna. Det får bli virke som värmer upp synagogan till att börja med, säger han. Tursamt nog är det ännu inte olagligt att elda med ved, fyller han i med ett leende.

Drömmen skulle vara att installera eldning med gas, men det får bli ett framtida projekt, ty att installera gas till den nya värmepannan är en dyr investering. Ungefär 2000$ skulle en sådan installation kosta, och de medlen har han inte ännu. Det viktigaste är att det blir varmt i huset, påpekar han.

Sedan ska man försöka reparera interiören. Stuckaturen som har rasat ner ligger i olika högar. Det finns redan en aspirant som erbjudit sina tjänster. Ytterväggarna mot det som var kvinnornas ingång måste också stärkas. När den intilliggande byggnaden isolerade ytterväggarna, skadade man synagogan illa. Stora elaka sprickor har ätit sig ner från taket och utmed väggarna. Men det ska vi fixa, säger Sasha Nazar, som inte tycks vara en person som bromsar sig ut ur en uppförsbacke.

Jakob Glanzers synagoga ligger i den del som tidigare var de fattigare judarnas kvarter, och synagogan tillhörde chassidismen. Den byggdes 1844, och var ett viktigt nav i dåtidens judiska liv i staden. Under andra världskriget användes den som alger, men efter kriget fock judarna den åter. Man kunde i viss utsträckning praktisera religion, men ganska snart satte sovjeterna stopp för det. 1961 slängdes judarna ut (och det skulle dröja fram till 1991 innan judarna fick en annan synagoga). Sovjeterna beslöt att Jakob Glanzers synagogan skulle användas som gympasal, och så brukades den fram till 1991. Synagogan återgick efter Sovjetunionens sammanbrott till den judiska församlingen.

I Lviv fanns det en mängd synagogor före andra världskriget. Det fanns så många att ingen riktigt vet exakt hur många. De större synagogorna var minst ett 70-tal till antalet, men sedan fanns det flera små synagogor. Vissa gör gällande att det fanns uppemot 200 synagogor i staden.

Många tror att alla synagogor var exakt lika till utseende och form, men så förhöll det sig givetvis inte. Några var chassidernas synagogor. Andra tillhörde reformisterna. Dessa synagogor hade ofta en mer minimalistisk inredning, och hade ett altare. Sedan fanns det många andra inriktningar, men en sak tycks i alla fall klar, inte en enda synagoga var den andra lik i Lviv. Idag finns det bara en praktiserande synagoga kvar, och Jakob Glanzers synagoga, som vi nu står i, där Sasha Nazar och hans flickvän varje fredag inleder sabbaten.

Det ska tydligen även finnas en liten synagoga som överlevt som tillhörde några skomakare, men idag hyser den tydligen ett lager eller möjligen någon slags verkstad. Jag har själv aldrig lyckats se den, då den befinner sig bakom en låst grind. Det ska även finnas en underjordisk synagoga, med vackra muralmålningar, men den har jag endast skådat på bild.

Fast nu landade jag igen i historien. Tanken var ju att berätta om det som finns nu, och framtiden. Ty, det tåls att upprepas, väldigt få känner till det judiska liv som idag pågår i Lviv. Jag känner till och med judar i staden som inte alls känner till Sasha Nazars verksamhet och drömmar för framtiden. Det är som det går en osynlig med mycket robust mur mellan vad som faktiskt pågår och lvivianernas kunskaper.

I Kraków har man en mycket bättre situation. Sedan 2004 har Museet för det judiska Galizien förkovrat lokalbefolkningen och turister. De är ett mycket viktigt inslag i kampen mot antisemitism. Just nu pågår det för övrigt en utställning av Chuck Fishman, som under decennier dokumenterat judiskt liv i Polen.

När Sasha Nazar hör Marla Raucher Osborn berätta om den utbrister han: den utställningen måste komma hit! Och ett liknande fotoprojekt borde dessutom göras här, tillägger han.

Sasha Nazar är lika medveten som vi andra är, att antisemitism bäst bekämpas med kunskap och mötesplatser. Och han gör ingen hemlighet av att han upplever att antisemitismen har ökat under senare tid.

– Jag märker det framförallt på sociala medier, säger han. Det är svårt att förstå varifrån det kommer, varför just nu och var de här yttringarna gror, men det är påtagligt att de blivit mer markanta under senare tid. Därför är ett sådant här projekt så viktigt. Det är vi alla rörande överens om.

Det är kallt i Jakob Glanzers synagoga. Vi har stått en stund och pratat och vi börjar alla vanka runt lite oroligt. Låt oss gå och dricka te, utbrister Sasha Nazar.

När vi kommer ut på gatan pekar han upp mot ett polskt modernistiskt hus, byggt någon gång under mellankrigstiden. Före andra världskriget var det ett hus för fattiga äldre judar, men när nazisterna kom tog Gestapo huset i besittning.

– Runt omkring här gömde sig judar i varje kåk, rakt under näsan på Gestapo, säger Sasha Nazar. Det var faktiskt den säkraste platsen. Men bara för en tid. De greps nog alla, tillägger han.

Och så snubblade vi tillbaka till historien, trots att vi alla förutsatt oss att hålla oss till nutiden och framtiden. Det är nämligen så det är här, att dessa går hand i hand. Varje hus rymmer en historia, många med minnen från förintelsen. Det ska vi inte blunda för, men för att orka se och synliggöra förintelsen, måste man också bygga vägar in mot framtiden. Enär det är så framtiden ges möjlighet att motverka att historien återupprepar sig.


Jay Osborn vilar sig i en fåtölj när några andra besökare kommer in i Jakob Glanzers synagoga. Dörren står öppen för besökare på förmiddagen och Sasha Nazar inleder sabbaten varje fredag.


De gamla muralmålningarna bryter sig fram bakom den sovjetiska färgen.


Från väster till höger: Jay Osborn, Marla Raucher Osborn och Sasha Nazar.

Polsk självständighet i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Hur sammanfattar man bäst 100 år av självständighet, måste man frågat sig i Polen under en längre tid. Jag vet inte riktigt vem som kläckte den ypperliga idén att man bäst gör det med samtida konstmusik, men denne någon borde få en medalj i kategorin självständigt tänkande.

Ty de polska 1900-tals tonsättarna tillhör en alldeles egen skola. Här doftar det sällan fränt av svulstig nationalism, eller smäktande brösttoner, som inte heller tycks falla dessa tonskapare i smaken. Man har inte tagit för vana att ihärdigt snegla mot den väldige och dominerande jätten i väst, alltså USA. Nej, den här gruppen tonsättare har en helt egen musikalisk geografi, och genom sin självständighet blir de faktiskt ett alldeles utmärkt signum för Polen.

Nå, en sak är väl att man får för sig att satsa på ett projekt där man synliggör polsk samtida konstmusik. En annan är att besluta sig för att göra det till ett världsomspännande projekt. Och det är här jag skulle vilja säga att idégivaren bör få ett pris för självständigt tänkande. Ikväll, på 100 årsdagen av Polens självständighet, har det nämligen framförts samtida konstmusik i Chicago, Köpenhamn, Frankfurt, London, Melbourne, Milano, New York, Paris, Tokyo, Wien… och så Lviv. Titeln på detta utmärkta projekt är “100 for 100. Musical Decades of Freedom“.

Det är inte helt ologiskt att man beslutade sig för att sätta Lviv på kartan tillsammans med giganter som New York och Tokyo. Lviv har ju en alldeles särskild plats i många polackers hjärtan. Vissa menar att det är ett misstag att staden hamnade i Sovjetunionen efter andra världskriget. På sociala medier finns det många polska grupper och nätverk som enkom ägnar sig åt att lägga ut bilder på en svunnen tid då flertalet av stadens invånare talade polska.

Men jag tror faktiskt inte att det är därför som vi ikväll fick förmånen att avnjuta polsk samtida konstmusik på filharmonin i Lviv. Jag tror att det snarare handlar om grannsämja. Att försöka knyta folken närmare varandra. Samt att ge utrymme för de polsktalande i staden att få fira dagen tillsammans.

Jag försöker att föreställa mig ett liknande projekt sjösatt av svenska Kulturrådet, eller Kulturdepartementet. Men tankeexperimentet lyfter knappt från marken före det brådskande störtar mot marken.

Vid entrén på filharmonin i Lviv får vi ett tjockt programblad, med information om alla de 100 verk som framförs runt om i världen. Texterna är utförliga, med noggranna beskrivningar av verkens habitat, och dess skapare. Tjusigt inramat av snygg polsk layout.

I Lviv fick vi förmånen att lyssna till Witold Lutosławski (1913-1994), Paweł Szymański (1954), Marcin Stańczyk (1977), Paweł Mykietyn (1971) samt Jerzy Kornowicz (1959). Fyra herrar med ett fantastiskt tonspråk.

Kvällen inleddes med Lutosławski, och jag föreslår mina läsare att själv bekantar sig med denne egensinnige tonsättare, för att förstå när jag skriver att han satte tonen för kvällen. Med en sådan inledning kan det bara bli högt i tak, så att säga. Det var tydligt att ingen av tonsättarna under kvällens konsert skulle falla ner på knä för simpelt publikfrieri.

Jag blev själv mycket inspirerad av Paweł Szymańskis “Two Illusory Constructions”, en trio för klarinett, cello och piano. Ett stycke som krävde fullkomlig koncentration och fenomenal taktkänsla. Likaså överraskades jag av Marcin Stańczyks tonsättning “Geysir-Grisey”, som pendlade mellan stram återhållsamhet och explosion. Paweł Mykietyns verk “Eine kleine Herbstmusik” var också en mycket trevlig överraskning. Lätt humoristisk, och stundtals lika virvlande som höstlöv som dansar framför oss på gatorna. Kvällen avslutades med Jerzy Kornowiczs “Drawing Light VI ‘Melos-Ethos'”. Ett stycke som lekte med ljus och mörker. Tunna skira toner, mötte vulkaner av bläckblås.

Kvällens musiker, Ensemble Nostri Temporis, framförde alla stycken med fullkomlig precision. Och de leddes säkert av kvällens dirigent Roman Rewakowisz.

Nu finns det säkert några av er som sedan en stund suttit och smackat ogillande med tungan. Bara män! kanske ni säger. Typiskt bakåtsträvare polacker. Men tyvärr måste jag krossa era förutfattade meningar. Av de 100 tonsättningar som fått ingå i projektet är nio tonsatta av kvinnor. Kanske inte en siffra som imponerar på oss i Sverige, men jag vill ändå påminna er om att dessa kvinnor är med i programmet trots att det kanske inte förekommit ett enda samtal om jämställdhet eller representation. Med det sagt säger jag inte att jag tycker att man inte borde försökt att få med fler kvinnor. Vad jag säger är att Polen antagligen inte är så bakåtsträvare som du tror (om du nu trodde det).

Men jag vill inte att vi låter det här förminska dådet att genomföra ett projekt som detta. Jag vågar mena att det verkligt stora är att man beslutat sig för att celebrera Polens självständighet med att uppföra samtida konstmusik runt omkring i världen. Det är verkligt nytänkande. Sedan får ni andra kraxa vidare era fördomar mot Polen hur mycket ni vill. Men de har inte någon särskild förankring i den bredare verklighet som sällan tycks nå tidningsredaktionerna.

Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.