viewpoint-east.org

(Läsningstid: 5 minuter)

Okej, jag lovar att jag inte ska plåga er med ännu en postning om vad som händer med ens matvanor och ritualer när man bott en tid utomlands. Eller, förresten, jag tror att jag bryter det löftet omedelbart, ty det här tillhör ett av mina favoritämnen. Den här gången tänker jag dock inte surra så mycket om maten, utan fokus är den här gången på ritualerna. Så här till påsk, ja, den ukrainska påsken alltså, aktualiseras ritualer återigen. Det är nämligen så att jag firar ukrainsk påsk tillsammans med ukrainarna. Nå, nu är väl mitt firande inte riktigt som deras. Jag har lånat in lite, och sedan utför jag någon slags imitation.

Nu ska ni inte tro att jag på något vis försöker förvränga eller förvanska ritualerna i det ukrainska påskfirandet. Det är inte alls det jag pysslar med. Tvärtom faktiskt. Jag skulle snarare vilja hävda att jag sysslar med en tillbedjan av ukrainarnas ritualer.

Varje år på påskafton går jag till någon av Lvivs alla kyrkor och tittar på när prästerna välsignar ukrainarnas påskmat. Med vackert bundna korgar vandrar en stor del av lvivianerna till kyrkorna. I korgarna har de delar av påskmaten. Om du kikar ordentligt kan du se ägg, påskbrödet paska, lite ost, kanske tittar en korv fram och ibland även en flaska med horilka (vodka).

Jag älskar att känna den uppsluppna stämningen och fascineras av ukrainarnas plötsliga förmåga att organisera sig, helt utan det kaos som man till exempel upplever i trafiken. Här hjälps man åt att formera fina ringar, och kommer man lite sent får man assistans av de andra som helt självmant makar på sig för ge plats åt de senkomna. Och även jag, som står vid sidan av, får flera vänliga leenden. Jag inbjuds på något vis att vara med, trots att jag inte alls gör som det förväntas.

Sedan kommer prästen och hans följe. Tillsammans säger de “Gud” väldigt många gånger innan det är dags för att kasta vatten över maten. Nä, stopp! Inga märkliga associationer här, om jag får be. Det hela är mycket odramatiskt och fullkomligt logistiskt. Prästen har en stor pensel som han doppar i vatten och sedan skvätter på folk och maten. Voilà, allt är välsignat.

Ibland har jag till och med lite extra tur och får en släng av heligt vatten duttat även på mitt huvud. Då blir jag lite extra glad. Ty trots att jag inte är kristen tycker jag att det är ganska trevligt med religion. Och som grädde på moset känner jag mig också lite ukrainsk. Jag har dock aldrig själv vågat knata till kyrkan med en korg med påskmat för att få den välsignad. Jag har egentligen inte något bra svar på varför jag avstått från att delta. Kanske är det resultatet av en böjelse för att vara lite egen.

När jag väl kommit hem påbörjar jag min måltid med den helt ovälsignade maten. Den är ganska god ändå. I år blev det färskpotatis från andra sidan Karpaterna, laxpaté med örtagårdssås. Trots att jag var alldeles för mätt lyckades jag sätta i mig en halv paska.

Påskdagen brukar jag ägna mig åt att vara förvirrad över att alla affärer är stängda, trots att det kryllar av påsklediga lvivianer som anspråkslöst flanerar runt i staden. Att affärerna är stängda brukar alltid ställa till med en massa oväntade problem för mig. En helt egen ritual jag kommit på. Ingen annan tycks nämligen förvirras av att affärerna håller stängt.

Det är inte heller helt ovanligt att jag tar en promenad till Lvivs Skansen, Sjevtjenkiskij haj, för att delta i firandet där. Men av någon anledning lyckas jag alltid komma för tidigt, och traskar trött hem när alla ukrainarna kommer med sina korgar för att äta picknick. Väl hemma försöker jag få till en påskmiddag, men det är alltid lite knepigt eftersom affärerna håller stängt och jag alltid tycks fattas något.

På annandag påsk försöker jag hålla mig undan från alla galningar som kastar vatten på andra. Blöta måndagen, kallas dagen här i västra Ukraina, och ska enligt uppgift också högtidlighållas i Polen. Nej, det är fortfarande inte som du tror. Man kastar alltså helt vanligt vatten på varandra. Det här är en omåttligt populär och fullkomligt obegriplig tradition som verkar roa folk enormt. Varför det är så kul med vatten förstår ju inte jag, men gläds ändå över att affärerna är öppna, så att jag kan köpa det där jag ville ha på påskdagen. (Problemet är bara att jag sällan kommer ihåg vad det var som var så viktigt att handla dagen före. Det är väl så det är. När man väl har möjligheten att handla uppskattar man det inte, eftersom det får oss att känna oss fattiga.)

Nå, sedan lider påsken mot sitt oundvikliga slut. Men kvar finns alltid ändå den där speciella påskfriden kvar inombords. En känsla av att få vara med och även tillåtas stå vid sidan av utan att dömas. Kanske är det något av lvivianernas paradgren. Att de med några vänliga leenden faktiskt kan få mig att känna mig delaktig. Kanske har det att göra med att man tar en familjär och privat handling ut i offentligheten. Firandet är kollektivt, och alla ska med. Även om man egentligen inte gör riktigt som de andra.

Och det här är också en av förklaringarna till varför jag firar ukrainsk påsk (och även ukrainsk jul). Firandet sker till stor del ute på stan, lätt för mig att finna en plats och delta i. (Utom middagen på påskafton, som oftast sker hemma.) Alla blir en del av påsken, vare sig man vill eller inte. Jag skulle önska att den svenska julen och påsken också vore mindre introvert, ty jag är övertygad om att såvida svenskarna hade firat tillsammans med sina familjer i offentligheten, så hade integrationen av våra nya svenskar blivit lite enklare. Jag kan hävda så, eftersom jag varit utomstående i Ukraina många år, men jag har aldrig upplevt att dörren har stängts för mig. Ukrainarna är stolta över sina traditioner och vill dela med sig, och på så vis öppnar de dörren till en större förståelse för vilka de är. Ett synnerligen trevligt drag, som jag önskar skulle kunna gå på export till Sverige.

Och, se där, det blev ju inte ett inlägg med så fasligt mycket mat ändå. Även om en och annan korvbit, ostkant, äggskal och en uppäten paska fladdrade förbi.