viewpoint-east.org

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.


En infarkt i lejonstaden

Category: bike, biking, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På skärmen framför oss vilar en gata i stum tystnad. Inte ens en liten karavan med vespor stör det rådande lugnet. “Varför är det så lite folk?”, säger någon av mina studenter, och bryter därmed den bubbla av svensk gatufrid. “För att det är Sverige”, svarar jag torrt, men ändå helt korrekt.

Vi har alla banat väg hit genom Lvivs trafikinfarkt. Här står bilarna i dubbla rader på smala gator. Det finns en gata jag kallar för “lilla avgasröret”. Gatan har en syster jag kallar för “stora avgasröret”. Jag går ogärna där. I synnerhet inte i rusningstrafik. Ty i rusningstrafik är det nästan outhärdligt. Lungorna fylls med bilarnas giftiga andedräkt, och vi får en unken smak i munnen.

“Och var är alla bilarna då?” frågar en annan student som tycks läsa mina tankar, och pekar på skärmen. Man försöker leda bort trafiken från stadskärnan, förkunnar jag. Deras oförstående ögonpar tittar tillbaka på mig. En avgrund öppnar sig mellan oss. Jag försöker förklara hur många inom generation hipster tänker. Att de vill bo i stadskärnan och försöker tänka på miljön och istället ta cykeln eller bussen. 22% av alla resor i Malmö sker med hjälp av denna stålklädda tvåhjuling. Malmö är givetvis inte genomsnittlig ur ett svenskt perspektiv. Utan till och med ganska unik. I Göteborg var till exempel andelen cykelresor 6% 2011. Men ändå, det är ganska imponerande. Studenterna tycks hålla med.

Jag slänger ut frågan om hur stor andelen av resorna som sker med cykel i Lviv. 40%, säger någon, och det uppstår en munter stämning. Ty vi vet alla att andelen snarare hamnar på någon promille.

I Lviv drömmer man om en bil. Och det är inte svårt att förstå. Kollektivtrafiken är uselt införskaffad. Dåliga och livsfarliga bussar (helt utan avgasrening), med trötta och slutkörda chafförer (ibland även berusade) kan få den ivrigaste kollektivtrafik-kramaren att rygga tillbaka förskräckt. Spårvagnarna som körs är dock i bättre skick, men kommer sällan (inte ovanligt med en väntetid på fyrtio minuter… i rusningstrafik!). Dessutom är spårvagnsnätet dåligt utbyggt. Många stora bostadsområden står helt utan spårvagnsspår.

Att lösa situationen genom att bygga tunnelbana är inte ett realistiskt mål för Lviv. Staden är snudd på lika historisk som Rom, och man skulle ideligen fastna i någon arkeologisk utgrävning. Samt att jag tror att den nergrävda floden Poltava skulle kunna ställa till det för tunnelbanebyggarna. När operan byggdes ovan på floden, var läget stundtals så problematiskt att operan arkitekt endast såg självmord som lösning.

Så inte så underligt att man drömmer om en bil.

Men faktum kvarstår, Lviv lider av trafikinfarkt. Gator där man för en tid sedan tog sig fram ganska ledigt, är idag packade av metallmonster som har vansinnigt bråttom, varthän de än ska.

Att försöka förklara för mina studenter hur man tänker i Malmö, hur många ungdomar i deras ålder tänker, är inte lätt. Men med några överdrifter och en stor portion humor förstår de snart galoppen. Den att Sverige, och Malmö, på många vis är väldigt olik Lviv. Och när allt kommer till kritan är det nog så att några av studenterna faktiskt ändå drömmer om en bil. Frågan är om inte några faktiskt kommit till universitetet med just bil. Sin egen bil. För ingen vill egentligen ta sig fram genom staden med buss eller spårvagn.

Stadens ledning tycks inte heller vara förmögen, eller så har de inget intresse, av att lösa trafiksituationen.

Således blir det bara bil kvar.

På trottoaren står vi fotgängare, med lungorna fulla av svart sot. Blinkar med svullna ögon i väntan på att våga korsa gatan eller bara ta oss hem. (Vilket också kräver sin karl, eller tant. Enär på trottoarerna råder det också trafikinfarkt.)

Och så vansinnigt olikt Malmö, som fladdrar förbi på skärmen framför mig och mina förundrade studenter. Men ändock, Lviv har med sitt spindelnät av bilar, människor, historia, skönhet, kaos och kryddat med finurlig ordning en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Låt gå att stans trafik är i akut behov av omsorg och vård.

my street
En förhållandevis lugn dag på min gata.


Två organisationer som bygger broar mellan folk

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, NGO, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Tanken och förhoppningen är att detta ska bli en plats för alla i Rohatyn”, säger Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och sveper med sin öppna hand ut över den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn. Vi står här tillsammans med styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne.

Det är två väldigt olika organisationer som möts, men på många sätt har de fler beröringspunkter än olikheter. Ty det två organisationerna drivs av viljan att bygga broar mellan folk, idag och genom historien. Svensk-polska föreningen vill skapa kontaktytor mellan svenskar och polacker. Rohatyn Jewish Heritage vill öppna dörrar till den ofta glömda, eller förträngda, judiska närvaron i Galizien. På det sättet påminner de om varandra, utan att för den delen vara varandras avbilder.

Och det finns mer som förenar dem, nu när de står tillsammans i Rohatyn. De båda söker efter folk som inte längre finns kvar på platsen. Polackerna var en stor folkgrupp i Rohatyn förre kriget, men idag finns inte mycket kvar som visar att de överhuvudtaget fanns där. Det enda som vittnar om deras tidigare närvaro är några väggmålningar, ghost signs, som skrapats fram ur historiens glömska.

När det kommer till judarnas berättelse är det än dystrare. Inga synagogor finns kvar. Inga synliga tecken på judiskt liv överhuvudtaget. Det som markerar judarnas liv på platsen är några dystra sovjetiska monument, som förkunnar att här mördades tio tusentals judar. Som svarta kuber, står de och vilar på platser dit få söker sig.

Men Rohatyn Jewish Heritage vill ändra på det. Genom att göra den gamla judiska begravningsplatsen till en plats för alla, hoppas de få människor i trakten att minnas.

Två diktaturer försökte sopa bort spåren av dessa folkgrupper. De lyckades såtillvida att de människor som då bodde på platsen förintades eller fördrevs. Men de misslyckades eftersom styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne och Rohatyn Jewish Heritage faktiskt står tillsammans på den plats där dessa två folkgrupper en gång levde.

I den här regionen är det ofta svårt att se var judarnas historia börjar, och var den polska tar vid. Likaså är det inte enkelt att lösgöra ukrainarnas historia från de andra två. De flyter ihop. Är på många sätt helt sammanflätade, men har genom vår tids nationalstats-tänkande separerats. Man levde här tillsammans. Inte alltid friktionsfritt, men ändock tillsammans. Men idag vurmar våra ledare för att skilja ut, klippa bort, saxa vilt, allt för att slippa ta i frågan om att vår historia inte är ett Exel-dokument där man kan placera judar, polacker och ukrainare i prydliga kolumner. Tydligt separerade.

Och det är då som organisationerna nämnda ovan blir så oerhört väsentliga för vår samtid och framtid. De kan, med sitt ofta ideella arbete, förändra och problematisera den förenklade bild våra politiska ledare tenderar att ge näring åt.

Jag tänker på det här när jag står med dessa två organisationer, och känner att jag blir riktigt rörd. Rörd över deras arbete som de gör för att komma oss till del, utan att egentligen kräva något mer tillbaka än en vänligt uppmuntrande fras. Vi är nog lite till mans dåliga på att se och uppskatta deras betydelse. Det är lätt att glömma att de människor som finns bakom alla de där organisationerna också gör något för oss. De har inte bara roligt tillsammans. De plöjer också ofta ny mark, som vi sedan ledigt kan rulta oss fram genom.

Själv bidrar jag väl till båda dessa organisationer så gott jag kan. Som hyfsat nytillkommen medlem i Svensk-polska föreningen i Skåne, och som ivrig påhejare av Rohatyn Jewish Heritage. Och med tiden har jag förstått att den typen av engagemang är långt mer betydelsefullt än olika politiska utspel. Organisationer som dessa är kontinuiteten i en verklighet där åsikter fladdrar likt dagsländor i en till synes oändlig ström.

Vi lämnar tillsammans den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn, men kvar finns ett frö i oss alla. Ett frö till ökad förståelse, kunskap och insikt. Ty varje gång man möts på detta sätt, träder nya uppslag fram. Som fördjupar och förstärker.


Den svenska prinsessan på ärten

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, gender, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi går nästan in i varandra, den väldige mannen som med sin flickvän eller fru banar väg genom Warszawas flygplats. Men med två dansanta steg lyckas han avvärja en kollision, ty det är inte min förtjänst att vi inte kolliderar. Jag har ett namn för den här typen av händelser, den centraleuropeiska hövligheten.

När jag kommer till Sverige brukar det ta mig några dagar att bli påmind om att i Sverige är det principiellt viktigt att vara oartig. Man ska alltid slänga dörren i nyllet på andra som kommer bakom. Det är omöjligt att vänta med att gå av bussen, man måste komma av först. I synnerhet om man är yngre man. Otaliga gånger har jag fått dörrar släppta rakt i mitt förvånade ansikte. Att hålla upp dörren för någon som har gjort det dåliga valet att snubbla fram bakom, innebär tydligen en orimlig kraftansträngning.

Nå, nu vill jag poängtera att detta inte är enkom ett beteende som präglar svenska män. Jämställda som vi är har kvinnor ett snarlikt beteende. Men med den skillnaden att kvinnor inte tycks ha lika bråttom, alternativt vara lika säkra på att de kan eller bör gå först. Det är till och med så att kvinnor oftare hjälper än män. När någon har knasat till det för sig kommer oftast kvinnor till undsättning.

Här i Centraleuropa är det egentligen lika ofta män som kvinnor som travar fram och hjälper någon som råkat ut för någon olycka. Och det är alltid någon som hjälper till. Hålla upp dörren gör man för den bakom, oavsett om man är kvinna eller man. Man gör således livet lite enklare och mer sympatiskt för varandra.

Argumentet, att det är det jämställda Sverige som gett oss vår ohjälpsamhet, håller inte. De centraleuropeiska männen öppnar dörrar, stiger artigt åt sidan när jag ska in genom dörren, hjälper mig när jag trasslat till det för mig, trots att det troligen lyser feminist lång väg om mig. De hjälper mig till och med trots att jag för de flesta bara är en liten tant, som njuter av att lyssna till Brahms och lipar när någon stympar träd. Jag har varken haft naglarna på manikyr-tortyr, supersmal midja eller går på högklackat. De hjälper mig ändå. För det är så man är mot varandra här. Artiga. Hövliga.

När jag nu sitter här på avstånd från Sverige, funderar jag givetvis varför det förhåller sig som så. Och min slutsats är att det är prinsessan på ärten-syndromet som bär skulden. Ty Sverige är ett väldigt bra land. Allt är inte rosenrött och fantastiskt. Det finns problem i Sverige också, men läget är inte hopplöst. Men istället beter vi oss som om vi står på ruinens brant, och som om samhället vore i upplösning. Vi har fått ett märklig narrativ, för att tangera Per T Ohlsson i dagens HD, som mest liknar en liten självömkande griskulting. Eller som en prinsessa i en alldeles fantastiskt skön säng, men det enda felet att en liten ärta skaver. I vår hopplösa självömkan blir vi således otrevliga mot varandra. Vi har det helt enkelt för bra. Så bra att vi inte har vett att uppskatta det. Eller varandra.

I Centraleuropa har man kollektiva minnen av krig, förintelse, förtryck, fördrivning. De är ristade som ärr i samhällets kroppar. De bärs gemensamt. Och eftersom man har sådana minnen, har man lärt sig att uppskatta varandra. Livet är svårt, men vi sitter i samma båt och hjälps därför åt.

I Sverige fungerar ju det mesta bra. I princip alla tåg kommer i tid. Sjukvården fungerar nästan alltid, trots att den givetvis kan bli bättre. Politikerna bekymrar sig om att förbättra situationen för svenskarna, även om deras beslut inte alltid tilltalar oss. (Kom nu inte dragande med att svenska politiker är korrupta, för då slänger jag en dos av den ukrainska verkligheten i ditt nylle.) Sverige är ett bra land, som givetvis kan bli bättre. Men vi är vansinnigt dåliga på att visa uppskattning för att vi faktiskt har haft förmånen att få växa upp och leva i ett fungerande land. Att vi klagar och beter oss som anhängarna till Trump klär oss inte alls, och är dessutom direkt missvisande.

Och om vi nu verkligen tror att landet höll på att gå åt pipan, varför kan vi då inte kosta på oss att vara lite trevliga mot varandra? Varför försöker vi inte hjälpa varandra i den, som vissa tycks tro, svenska misären? Jo, för att det inte är någon misär. Ty vi har det förbaskat bra.

Men med en liten hälsning från Centraleuropa vill jag ändå uppmana er där hemma, att imorgon måndag, hålla upp dörren för den som kommer bakom, ge ett leende till den trötte spärrvakten, chauffören eller medresenären. Gör det utan att kräva någonting tillbaka. Gör det bara för att visa omtanke. Och lite medmänsklighet.

Det kommer inte att göra ont.

the sitting there guys
I Sverige finns det ofta sittplatser på hållplatserna. Inte vanlig syn här omkring.

PS. Någon kanske känner att de känner igen temat. Ja, jag har ju varit inne på samma spår tidigare, men upprepningar är ett gammalt pedagogiskt knep att få studenter att lägga saker och ting på minnet.


En galizisk hjälpande hand

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mannen står med en trevande hand placerad på den långa och svarta gummiormen, som listigt glider ner i det myllrande inferno som syns långt där nere dit han måste. De grå ståltänderna tuggar träget ner mot samma mål. Allt är där är till hans hjälp, men han tvekar. Bävar rent av. En yngre kvinna försöker hjälpa honom på traven. Kanske är det hans dotter, eller någon annan som ömmar för hans förvirrande uppsyn och fysionomi. Andra stannar upp för att inte försvåra hans beslut. Med darriga steg tar han slutligen steget ut på en av rulltrappans glänsande ståltänder. Saktmodigt svävar han med de andra ner i gången under den perrong på Kraków Główny dit han tidigare anlänt.

Jag tänker ofta den där äldre mannen, och hans fullkomliga hjälplöshet när han ställdes inför en av moderniseringens alla utväxter. På den plats som han kallade “hemma” krävdes inte rulltrappa för att få folk att röra sig nedför trappor. Och utan hans tålmodiga hjälpinna hade han möjligtvis stått där än idag.

Om man bor i Galizien får man ofta rycka ut i olika räddningsaktioner för äldre som fastnat i teknikens lömska nät. Det kan vara bankomater, touchskärmar, svängdörrar eller andra förbluffande uppfinningar. Det ingår nästan i vardagen att hjälpa någon äldre. Och ändå är min del av Europa inte riktigt lika teknikbestrött som Sverige. I Galizien kan man fortfarande träffa livslevande banktjänstemän som dessutom inte räds att bistå en äldre och förvirrad kund. Även vi yngre kan fråga om hjälp, utan att behöva ringa en ohjälpsam och automatiskt korkad telefonväxel.

Bilden av den äldre mannen på Kraków Główny dök häromdagen återigen upp upp i mitt huvud. Tillsammans med min mamma stod han plötsligt och tvekade inför uppgiften att koppla in det nya bredband som dragits in i min mammas hus. Men en sådan uppgift är klart mycket mer komplicerad och tillkrånglad än en rulltrappa. Det som slog mig var att det egentligen inte fanns någon hjälpande hand som sträcktes ut. Hon förväntades att vara lika tekniskt bevandrad som en man eller kvinna i medelåldern. Den enda hjälp som skickats till henne var en broschyr beströdd med sådan teknisk prosa många äldre inte behärskar. När det senare visade sig att det inte var så enkelt som den lilla broschyren påstod, hänvisades hon till telefonen och till någon avlägsen hjälpreda. Att skicka ut en fysisk person ingår inte i den svenska problemlösningen. Men lyckligtvis fanns en tålmodig hjälpare i huset, och kunde genom någon timmes telefonsamtal hitta felet.

Men mötet mellan människor, den spontana eller ibland organiserade räddningsaktionen lyser med sin frånvaro. I Sverige tycks vi tro att människors tekniska förmågor automatiskt följer med förändringarna. Men bara för att äldre bär attribut som ger sken av att de följer med förändringens vindar, betyder det inte att de behärskar den lika väl som de som vuxit upp med mobiltelefoner och datorer.

Det tycks som om det enda som med verklig säkerhet kan sägas ske i takt med tekniska förändringarna i Sverige, är den fullkomliga oförmågan att förstå sådana som inte förstår vad som måste förstås. Det här förhållningssättet skapar otrygghet och oro. De föder i sin tur behovet av att tillskriva någon annan skulden. Och skuldbördan hamnar nästan alltid hos främlingen. Det behöver inte vara så, men det är ju lätt hänt att peka finger åt någon annan när man känner sig svag och utsatt.

När jag står där och tittar på det nyinstallerade bredbandets blinkande medföljare, tänker jag att det faktiskt inte skulle skada om vi tillät de som känner att de inte riktigt förstår, att faktiskt inte behöva förstå. Vi måste inte förvänta oss av pensionärer att vara tekniska snillen. Flera av dem är dessutom snillen på andra ting än de vi behärskar, så vi borde kanske visa lite ödmjukhet. Ett framgångsrikt och utvecklat land ska väl ha förmågan att acceptera olika förutsättningar och behov. Och vi borde ganska lätt kunna sträcka ut en hand för att hjälpa de som inte förmår själva. Det är ju nämligen ännu inte brottsligt att vara född i en tid där ettor och nollor inte var härskare.

I Galizien, där fattigdom kan existera samtidigt som minnet av den, finns det en större förståelse och tolerans för att vi måste hjälpa sådana som inte hinner med att förstå alla nya tekniska nymodigheter. Och av deras förhållningssätt kan vi lära oss avsevärt.


En åldersstigen, men ändock inte tandlös, äldre.


Gator som bär sår – del 4. Hoppets ljus bryter in

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det här är också er historia”. Orden som är Marla Raucher Osborns, har jag hört och läst henne yttra otal gånger de senaste dagarna. Och så rätt och riktigt formulerat det är. Ty de judiska gravstenar som Lviv Volunteer Center nu gräver fram ur glömskans dunkel, är och förblir Ukrainas historia.

När jag idag svänger in på gatan där jag och andra de senaste dagarna understundom känt hopplösheten bryta fram, möts jag av en helt annan syn. Unga skolflickor bär bitar av asfalt. En grupp starka män lyfter gravstenarna som om de vore gjorda av papper. Det skottas grus, asfalt och skopas bort regnvatten i en faslig fart. Plötsligt är vi inte en liten grupp tröstlösa. Nu bryter istället hoppets ljus in.

De som samlats idag kommer från olika organisationer. De yngsta i gruppen kommer från “Tillsammans bygger vi Ukraina“. Den katolska organisationen “Levande eld” bidrar med några av sina starkaste män. Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och Jay Osborn är givetvis också där. Så som Sasha Nazars tappra gäng från Lviv Volunteer Center. Och sedan alla dessa andra. De som läst om projektet på Facebook eller på någon nyhetsportal, och kommer för att hjälpa till. Några kommer för att ta bilder och sprida i sina sociala nätverk. Och därtill ser jag säkert tre olika team med journalister. Borta är mina dystra tankar om att detta inte skulle beröra folket i Lviv. Jag har lyckligtvis överbevisats. Jag hade fel.

Ibland har jag ändock känt det som om jag håller på att förlora min humor. Mina mungiporna pekar ofta neråt. Det är svårt att inte tänka på de som tvingades lägga gravstenarna här. Och det är svårt att inte tänka på alla dessa miljontals människor som satts i arbetsläger världen över. Som förintelsen. Som Gulag. Ett fenomenalt effektivt sätt att bryta ner människor på.

Men så blixtrar det till. Ett skämt leder till uppsluppna skatt. När en muskulös man passerar oss, ropar någon på honom att han ska komma och hjälpa till. Tyvärr besatt han tydligen inte humorns kraft, och lommade surmulet vidare. Vi är inte här av tvång. Vi är här för att vi vill. För att hedra de stackare som tvingades lägga ner stenarna för 75 år sedan, och för att rätta till i alla fall en felaktighet historian lämnat till oss. Och för att ge tillbaka en bit av Lvivs historia till dess invånare. Allt ser så mycket ljusare ut, så här sista dagen för sommaren som jag kan medverka i projektet på Barvinok-gatan. (Jag tror dock att jag kommer att ha anledning att återvända hit även till hösten. Projektet är oändligt, och utan hjälp från Lvivs stad lär det ta månader, för att inte säga år, att ta upp gravstenarna.)

Och framtiden. Den ser plötsligt så ljus ut. När jag ser dessa ungdomar arbeta för att plocka fram deras historia. Ty det är en del av den gemensamma historien, och det står nu klart att den unga generationen inte har samma inställning som många äldre. Under veckan som gått har jag hört återberättas hur vissa anställda på kommunens närkontor har menat att man måste ge judarna tid att plocka upp sina gravstenar. Som om dessa gravstenar inte vore en del av Lviv. Nu tror jag visserligen att detta var ofrivilligt klumpigt uttryckt, men det vittnar ändå om ett irriterande ointresse för alla lvivianers väl och ve. Det illustrar kanske också väl hur vissa äldre ser på saken. Ukrainare på ena sidan och de andra på den andra sidan.

För de yngre som idag slöt upp med oss finns inte en sådan distinktion. “Vi och dom” existerar inte. Det här är gemensamt. Något som rör alla. Oavsett religion och bakgrund. Ukraina har förändrats och det är troligt att många äldre inte förstår hur mycket landet har förändrats de har senaste fyra åren. De unga är dessutom medvetena om att landet är pluralistiskt, en självklarhet för dem. Och om man vill ha en bättre framtid och nutid måste man arbeta för det. Det är ingen annan som bygger Ukraina till dem. Det vet dessa ungdomar.

Det gruffas lite i gruppen. Tydligen är det lite knepigt att hitta en ny tid för nästa arbetsdag. Judarna föreslår söndag som genast röstas ner av katolikerna och ukrainarna, som i sin tur föreslår lördag vilket judarna ruskar på sina huvuden åt. Man bestämmer ändå att man ska fortsätta. Tillsammans. Gemensamt. Precis så som det ska vara.

När jag bryter upp för att lämna det projekt och de människor som jag blivit så fäst vid, känner jag sorg, men också tacksamhet. Så som jag gjorde när jag var med Rohatyn Jewish Heritage på deras hågkomst för likvideringen av Rohatyns getto. Det en märklig känsla. Något som inte riktigt kan beskrivas i ord. Jag är tacksam för att få vara delaktig, och att jag får uppleva detta engagemang. Det är inte alla förunnat att få uppleva det vi gått genom tillsammans. Det är unikt, och trots att anledningen är fasansfull, så håller det långsamt på att förbytas till någon oerhört vackert.


Gator som bär sår

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När vi lyfter upp stenen ser vi att de inhuggna bokstäverna lämnat ett spår i sanden under den. “Det här är ett historiskt ögonblick”, säger någon. För oss alla är det onekligen det. Det blir märkvärdigt tyst när de starkaste i gruppen lyfter gravstenen åt sidan. Menchel Leid Akselrat. Död den 22 mars 1940 vid en ålder av 68 år, läser vi tillsammans. Han var högt uppsatt rabbin, säger Marla Raucher Osborn och pekar på händerna längst upp på gravstenen.

Vi är en liten grupp som står på Hanny Barvinok-gatan i Lviv. Det är alltså Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage, jag och min sambo, och volontärer från Lviv Volunteer Center. Gatan hette Pod stoczkiem under den polska tiden. Vi står här tillsammans då någon av de boende rapporterar till Lviv Volunteer Center att gatuarbetare plockat fram judiska gravstenar. Det är därför vi står här idag, och tittar ner på Menchel Leid Akselrats gravsten.

Det har länge varit känt att det ska finnas judiska gravstenar här. Rykten har florerat. Men det här är första gången som någon har fått möjlighet att faktiskt gräva upp dem. Lvivs stad har gett Lviv Volunteer Center respit. Sagt att de får plocka fram gravstenarna. Men vi är påfallande få och arbetet är oändligt.

När vi står här och gräver, och lyfter de blytynga gravstenarna, kommer flera boende i området fram till oss och berättar om olika incidenter när gravstenar kommit fram, men man har lika resolut gömt stenarna igen under asfalten. De finns de som passerat och ger oss uppmuntrande tillrop. De finns de som passerar oss utan att titta åt vårt håll. De finns de som passerar oss, men menar att gravstenarna inte borde flyttas.

Det är ett fysiskt tungt jobb. Och det är tillika psykiskt påfrestande att tänka sig in i hur de hamnade här.

Framför mig ser jag hur judar från koncentrationslägret Janovska och Lvivs getto tvingades föra gravstenarna till denna plats. Kanske var det någon av dem som tvingades lägga en gravsten här som tillhörde en släkting. Om det vet vi ingenting. Vi kan bara föreställa oss Gestapos män runt omkring judarna. Hur automatvapen riktades mot judarna. Hur de skrek på alla som inte orkade. Och hur någon kanske blev mördad. Här på den plats vi nu står.

Går det verkligen att få insikt om förintelsens grymhet, utan att ställas inför arbeten som detta, frågar jag mig. Just när jag står här, och ser på de gravstenar de starka bland oss gemensamt orkar lyfta, förefaller det mig som om det är omöjligt att begripa förintelsen utan att handgripligen riva upp nazismens sjukliga frenesi att förinta allt judiskt. Människorna skulle mördas, och deras kultur och historia skulle pulviseras, förödmjukas. Det vi gör är en liten gest, ett försök att aldrig tillåta oss att glömma.

Det händer att någon av oss stumnar. Sjunker ihop på den fläck vi står. Projektet är oss övermäktigt. Det vet vi alla. Det finns ingen möjlighet att lyckas få fram alla gravstenar. Inte utan hjälp från staden. Men idag lyser de med sin frånvaro. Ingen från stadsfullmäktige är här för ingjuta mod i oss volontärer. Det är därför lätt att bli modfälld. Men Sasha Nazar på Lviv Volunteer Center tänker inte ge upp, säger han och får oss alla att känna oss lite bättre till mods. Staden måste hjälpa till, säger han.

Ty det går helt enkelt inte att bara asfaltera över dessa gravstenar igen. Inte nu.

Någon påpekar att det här skulle kunna vara ett enkelt goodwill-projekt för Lvivs stad. Det skulle inte kosta stan mycket att skicka dit några som hjälpte till. På några månader har vi fått upp alla stenar, säger någon annan.

Plötsligt rusar någon upp och rycker åt sig den stora borr vi använt för att få bort lagret av asfalt. Planen är vi alla märkligt nog införstådda med. Att göra ett stort hål rakt över vägen som gör det omöjligt för stadens makthavare att ignorera projektet.

Men så ser vi runt omkring oss. Här bor människor som inte har med saken att göra. Det var inte de som var Gestapo den gången. Alla vi som står här är väl förtrogna med att det bara skulle skapa osämja, vrede och ilska om vägen var ett öppet hål i flera månader, ja, kanske år. För ingen vet hur många gravstenar som vilar här.

Vi beslutar att lyfta en gravsten till innan vi bromsat för dagen. Sedan fyller vi det hål i marken som stenarna lämnat.

De ligger nu där på trottoaren, med de inhuggna namnen riktade mot himmelen. Namnen ser dagens ljus för första gången på i alla fall 75 år. Även om vårt arbete stundtals kändes hopplöst, har vi med vår handling gett fingret åt och Gestapo, nazismen och kanske även mot det antisemitiska monster som åter igen börjat visa upp sin groteska fysionomi.

Med de orden lägger jag ner pennan för idag. Men tro inte att sagan är all här. Vi lär återkomma. Till denna gata och många andra gator med liknande minnen gömda under sig. Gator som bär sår. Ty de där gravstenarna ska inte ligga där med ansiktet nervänt mot jordens inre. De måste alla upp. Det är det enda hedervärda alternativet.

#Roadsofmemory

(Ingen bildtext idag. De får tala för sig själva.)


Hela gatan är alltså fylld med judiska gravstenar.