viewpoint-east.org

Homonculus genom historien

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december
Dagens polska affisch
Homunculus – Tygodnik satyryczno humorystyczny i literacko artystyczny (Homonculus – Veckotidningen för litterära, audiovisuella och satirisk konst)
Av Zygmunt Skwirczyński
År omkring 1918

Det är ett ruskigt tingest som kryper fram med pennan utav fjäder i högsta hugg. Brun, blänkande och möjligen kletig, stirrar hen argsint på oss. En homunculus kanske ser ut så där, må hända. Begreppet uppkom på 1400-talet när en alkemist påstod att han lyckats skapa en miniatyrmänniska, eller i alla fall något som skulle kunna liknas vid människor, fast mindre. Han gav den betäckningen homonculus. Den lilla varelsen var dock lömsk och rymde från sin skapare! Kanske vandrar den fortfarande omkring bland oss!

Nästa gång homonculus dök upp i historien var när spermisterna (jepp, så kallades de) hittade spermierna. Eftersom spermierna rörde på sig utgick de från att det var en fullt utvecklad människa, som bara behövde en kvinnokropp för att växa till sig i. De som tvivlade på denna teori påpekade att det föll på sin egen rimlighet. Ty i varje sådan där liten homonculus borde det då finnas en fullt utvecklad människa, och så vidare i all oändlighet.

Homonculus skulle dock inte försvinna ut ur vår tillvaro i och med spermisterna. Nuförtiden används begreppet inom hjärnforskning och psykologin. Så kanske var det så att det där tingesten från 1400-talet ändå överlevde och finns kvar lite här och var i vår värld. Men förhoppningsvis inte bajsbrun, som den gestaltas på affischen.

Zygmunt Skwirczyński som är hjärnan bakom affischen var under sin livstid en känd karikatyrtecknare, med särskild förkärlek för polska politiker. Han verkade under mellankrigstiden i Polen och höll helst till i det polska parlamentet, Sejm.

(Särskilt tack till Shakti Slawomiska som hjälpte mig att översätta den kluriga titeln på veckotidningen.)


Efraim Moses från Drohobytj

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

9 december
Dagens polska affisch
Affisch till en utställning med Efraim Moses Liliens grafisk
Av Efraim Moses Lilien
År 1914

Det är en späd man med en väldig lie lutad mot axeln som syns på affischen. Klumpiga stövlar banar väg genom en äng med bångstyrigt högt gräs. Kanske är det svårt för er att ana i denna affisch, men Efraim Moses Lilien beskrivs som en av jugendstilens viktigaste företrädare. Född i Drohobytj i Galizien 1874 åkte han som ung man till Kraków för att studera under den store mästaren Jan Matejko.

Lilien var inte bara konstnär. Bara och bara, förresten. Som om det inte vore stort nog. Nå, han brann även för sionismen, och kallas därför ofta för den första sionistiska konstnären. Under sin levnad medverkade han till att grunda en konstskola i Jerusalem, samt att han grundade det första judisk-sionistiska förlaget i Europa.

Utställningen som affischen härrör från var bland annat initierad av Maximilian Goldstein, som var eldsjälen bakom det kortlivade judiska museet i Lemberg, Lwów, Lviv, eller vad du kallar vår älskade lejonstad. Goldstein och hela hans familj mördades i förintelsen. Lilien dog dock långt tidigare. Han gick ur tiden 1925, 51 år gammal.


Ett vrålåk för polska vägar

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december
Dagens polska affisch
Stetysz
Av Okänd
År 1928

Bilmärket Ralf-Stetysz var det första polska bilmärket, grundat av uppfinnaren, ingenjören och tillika greve Stefan Tyszkiewicz. Bilen såg dagens ljus 1924 när den första bilen byggdes av dess uppfinnare i en bilverkstad utanför Paris. Namnet på bilen var en akronym på “Rolniczo Automobilowo-Lotnicza Fabryka Stefana Tyszkiewicza” (Jordbruks- och bilfabriken Stefan Tyszkiewicz). Bilfabriken flyttade senare till Warszawa.

Ralf-Stetysz styrka låg i att bilen var rustad att klarar de dåliga polska vägarna. Den hade fyrhjulsdrift och var därför mycket starkare än andra bilar vid den tiden. Ralf-Stetysz hade vissa framgångar i olika bilrally, men i Monte Carlo rallyt 1929 blev föraren olyckligt sjuk, och de var tvungna att se sig besegrade.

1929 tillhörde för övrigt nog inte Stefan Tyszkiewicz bästa år. Ty allt hade nog gått Ralf-Stetysz väg, om inte en våldsam brand detta år brutit ut i bilfabriken i Warszawa och omintet gjorde en lysande framtid för bilmärket. Alla bilarna förstördes i branden och greve Stefan Tyszkiewicz kastade in handduken. Nå, inte helt, ty han fortsatte med att utveckla bilars funktioner, men nu inom ramen för Fiat och Mercedes-Benz.

Stefan Tyszkiewicz levde ett mycket längre liv än sina bilar. Han föddes 1894 i Warszawa i en välkänd polsk adelsfamilj. Frånsett sitt intresse för bilar var han en riktig polsk patriot. Han stred i båda världskrigen, samt i polsk-sovjetiska kriget 1918-1921. Efter andra världskriget återvände han inte till Polen, utan verkade i London och i det exilråd som hade sitt fäste där fram till 1991. Stefan Tyszkiewicz framlevde således sitt i London fram till sin död 1976, där han också finns begravd.

På affischen ser vi ett elegant exemplar av Ralf-Stetysz, med en rödklädd kvinna som ledigt vilar sin högra fot mot bilens reling. Hon tittar in mot förarsätet och på ratten som tittar upp. Det ser nästan ut som om hon ska ta sig en tur. S:et i Stetysz slingrat och böljar sig fram, och ser det månne inte lite ut som en väg… En polsk väg, helt enkelt.


Som balsam för ögat

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Dagens polska affisch
“Balsam”
Av: Marian Kazimierz Olszewski
År: okänt, men troligtvis strax före 1915.

Mellankrigstidens Lwów, idag Lviv, var något av ett konstnärligt Mekka, med en stor grupp verksamma konstnärer. De behövde ju försörja sig, och då som nu, fick man som konstnär söka sig till mer inkomstbringande skrå. Och reklambranschen var en sådan. Därför lär det ha myllrat av polska affischer under den tiden. Men givetvis lades grunden till stadens konstnärliga storhet före mellankrigstiden.

Marian Kazimierz Olszewski tillhörde dessa konstnärer som tidigt verkade som affischkonstnär. Han föddes 1881 i Lemberg och uppvisade tidigt konstnärlig begåvning och studerade konst i Lemberg (idag Lviv), München och Berlin. I München utvecklade han ett intresse för psykologi och filosofi. I Lemberg blev han sedermera en viktig inspiratör, och han var känd som konstnär, kritiker och filosof. Det var under hans tid som affischkonsten utvecklades och grundlades i Lemberg.

En av de mest kända affischerna signerat Marian Kazimierz Olszewski är “Balsam”. Ingen vet riktigt när den målades, men strax före hans död 1915. På affischen ser vi en man som sitter tillbakalutad i en skön fåtölj och röker något rökverk. Rökslingorna åmar sig genom luften och formar ett par i en innerlig omfamning. Så förföriskt att vi kanske skulle sprungit ut och köpt dessa rökerier om det inte vore för att de sedan länge rullat ihop sig i historiens gömmor. Affischen är vackert milt som balsam för ögat.

Idag finns den på Lvivs etnografiska museum, och tillhör en av deras stoltaste exemplar från tiden då polska affischer prydde husen, reklampelare och till och med på många hästekipage.


Ett obegripligt uppror

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jiddisch, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Alla som känner mig vet att jag inte hyser några varmare känslor för bilar. Vad det kommer sig av vet jag inte. Jag är uppvuxen i en bilälskande familj. Bilturer och olika logistiska tankeexperimentet för att lösa transporter av familjens fysiska massa har alltid varit ett kärt ämne hos mina familjemedlemmar. Ofta inte för mig, dock, som tidigt utvecklade ett motstånd mot att vistas i den där stålkroppen.

Min skeptiska hållning hade i unga år inte några miljömässiga bevekelsegrunder. Och så är det egentligen än idag. Jag tycker inte illa om bilar då jag retar mig på vad de släpper ut baktill, eller hur giftig födsloprocessen är för detta metallmonster. Nej, min avision har främst sociala orsaker.

För många år sedan, då jag fortfarande färdades till Moskva (dock aldrig i bil), hade jag en vän. Jag minns tydligt hur vi satt och pratade om ditt och datt, när vi plötsligt insåg att vi var sena till någon kulturell sammankomst av något slag. Jag föreslog att vi skulle ta Metron, detta moskovitiska transportorakel som har byggt ett finmaskigt nät under stadens ytskikt. Min vän från förr såg på mig med uppspärrade ögon och ett förvridet uttryck i ansiktet: Metron? gläfsade han ilsket mot mig. Nej, fy. Jag klarar inte av att åka i den. Folk är så deprimerande fula där, slog han fast. Låt oss ta taxi, sa han. Hans förhållningssätt framstod som obegripligt. Ty för mig är det precis tvärtom. När jag åker kollektivtrafik roar jag mig alltid med att berätta små historier för mig själv om alla jag ser omkring mig. Kollektivtrafiken är en riktig kreativitetsskatt, en outtröttlig källa till berättelser. I bilar sitter man fast i dessa plåtodjur, och brummar monotont fram ovetande om andra människors inspirerande utseende och förehavanden. Efter en stund lät jag mig ändå övertalas av min vän i Moskva. Biltrafiken i Moskva består förövrigt inte bara av dessa förhatliga bilar, utan äger dessutom en förmåga att trassla in sig i oändliga köer samt att den inte helt sällan är dödlig, eller i alla fall förenad med risk om allvarliga skador.

Jag minns inte hur resan slutade, eller om den kulturella sammankomsten var värd att kapitulera inför min väns besynnerliga fobi för folks utseende i Metron. Det är dock ställt utom all tvivel att jag satt hela resan med fuktiga handflator och en puls som dunkade olycksbådande mot mina tinningar.

En del av er säger er nog nu att jag lider av bilfobi, men jag hävdar med bestämdhet att ni har fel. Jag har en ytterst stark vilja att leva, en överlevnadsinstinkt som säger mig att bilar är till att undvikas.

Under åren har jag blivit alltmer övertygad om att jag faktiskt har rätt. Bilar är inte Guds gåva till mänskligheten. De är istället ett hot mot mänskligheten. Nu är det säkert så att flera redan slutat läsa, för att ni blivit så förbaskade. Ty det här med bilar är ett känsligt ämne. Här i Ukraina och i Sverige, för att bara nämna några platser. Men jag tänker ändå framhärda en bit till. Och om ni stannar kvar får ni kanske lära er något annat än den att älska bilar är samtidens lag.

“Där bilen kommer in går vettet ut”, brukar jag fräsa när jag retar upp mig på någon bilist i Lviv. Om jag inte skriker schlemiel efter dem. (Det senare får ni googla på, och ni får gärna fundera en stund över varför jag kallar bilisterna för schlemiel och inte schmuck, som inte alls passar enligt min mening.) Min avision har dessutom på senare tid gått så långt att jag ofta märker att jag retar upp mig på hur bilisterna ser ut. Jag tycker helt enkelt att de är fula. Har jag månne påverkats av min vän i Moskva, men istället utveklat ett slags estetiskt motstånd mot själva bilförarna? Förhoppningsvis kommer jag snart på andra tankar, ty att reta sig på andras utseende är ju både enormt enfaldigt och en smula okonstruktivt. För vad kan jag göra åt folks utseende? Men ändå måste jag tillstå att från fotgängarens horisont är bilisterna tveklöst enahanda. I varje bilfönsterruta syns huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, i en oändlighet. Enormt svårt att tänka ut några roliga berättelser om. För att inte säga omöjligt. En kreativitetsmarodör, om ni frågar mig.

Det är också så att jag ibland inte alls förstår mig på bilisterna. I Lviv pågår just nu ett märkligt bilistuppror. Eurobljachy, kallar de sig själva. Euro syftar på Europa och bljachy syftar på nummerplåtar. Det är nämligen så att det finns en stor grupp ukrainska bilister här som kör omkring med bilar med nummerplåtar från Polen, Litauen, Tjeckien och så vidare. De har oftast köpt sina bilar någonstans i Europa. Nu är de tydligen riktigt förbaskade, då det har tagits ett beslut i parlamentet, Verchovna rada, att man bara får köra omkring med dessa nummerplåtar under en begränsad tid. Sedan måste man skaffa ukrainska nummerplåtar. Eurobljachy har ställt till med massor av väsen. Demonstrationer och aktioner. Och sedan en tid skapar man kravaller och blockerar gränsövergångarna till Polen. De blockerar de redan tilltäppta gränsövergångarna då de inte kan färdas hur de vill över gränsen.

En av orsakerna till att man nu har bestämt nya bestämmelser för hur länge man får köra runt med utländska nummerplåtar är att ukrainska staten vill få in skatteintäkter för dessa bilar. Om de inte har ukrainska nummerplåtar betalar de inte heller skatt i Ukraina. Med bilskatten kan man avsätta medel till infrastruktur till bilarna. Men om man inte betalar skatt kommer ju inte dessa medel in.

Vad jag inte förstår är varför dessa bilister ställer till med sådant väsen. För det första erkänner de ju då att de inte betalar skatt, och inte har tänkt att göra det överhuvudtaget, eftersom de nu protesterar mot att betala skatt. Varför ska man känna sympati med skattesmitare? Jag har inte någonstans lyckats hitta något vettigt argument för att man ska förstå deras argumentation. De har mig veterligen inte heller försökt formulera något som är begripligt för en bilavisionist som jag är.

Kanske har min oförmåga att förstå dem sin grund i alla de där ofrivilliga bilturerna jag utsattes för som barn, eller så kommer det sig av att jag som fotgängare i alltför många år fått utstå deras dåliga andedräkt, eller vad det nu är som kommer ut där baktill. Och därtill bekräftar de egentligen bara min tes om att “där bilen går in går vettet ut”. Riktiga schlemiel, med andra ord.


Det var inte lätt, men till slut hittade jag en avdankad gammal bil i mitt fotogalleri.


En centraleuropeisk skönhet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, gender, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ju förfärligt längre sedan nu, men när jag växte upp fick jag ofta höra att svenska kvinnor var de vackraste i världen. Det fanns till och med något slags konstigt idiom ute i världen. “Vackra svenska flicka”, lydde det.

Jag försöker nu dra mig till minnes om det någon gång sades till mig, men jag kan bara hitta olika anekdoter avlagda av avlägsna bekanta, så som sådana på TV eller i någon blaska. Däremot minns jag några med annan landsbeteckning som antog en förvånad uppsyn när jag tillkännagav att jag bar en svensk nationalitet. “Jag trodde du var från Tyskland”, sa de ofta. (Om de inte slog fast att jag kom från Nederländerna, Belgien, Danmark eller vid mer sällsynta tillfällen Polen.) Jag måste medge att jag inte blev särdeles beklämd över deras ovilja att förknippa mig med Sverige, ty det här tilldrog sig under den tiden då jag hade ett mycket typiskt svenskt förhållande till det pass jag ägde – jag var fullkomligt opatriotisk.

Men trots det kände jag ändå ett litet sting av besvikelse. Betydde det alltså att min nationalitet inte ens dög till att göra mig vacker, gnällde en inre röst, som närdes av tanken att kvinnor först och främst ska vara vackra. Givetvis protesterade jag mot den delen av mig själv som sa mig att skönheten hos en kvinna är det enda som är av värde, men det fanns ändå alltid ett litet tvivel där. Även när jag tvärsäkert sa mig själv att utseendet inte spelar någon roll.

Jag vet inte riktigt när tanken om “vackra svenska flicka” försvann, men helt borta är den ur vår allmänna diskurs. Den bara upphörde att höras. Vad som var orsaken är för tröttande att sia om, men inte tror jag det var när jag tilldelades pensionärskort på Kosmo (en affärskedja som säljer rengöringsmedel och kosmetika). (Tilläggas bör att jag varken uppnått pensionsåldern i en ukrainsk eller i en svensk kontext, men jag har ändå förärats denna medalj för dem i silveråldern.) Nuförtiden är det tydligen de svenska männen som är de mest eftertraktade. “Vackra svenska pojke”, får de kanske höra efter sig när de semestrar på Mallorca.

Nå, anledningen till att jag började tänka på den svenska flickan glansdagar, var när jag hörde mina studenter berätta vad som utmärkte Ukraina. Förhållandevis många angav de ukrainska kvinnornas skönhet som en av landets största tillgångar. Eftersom jag har tilldelats pensionärskort på Kosmo, kunde jag luta mig mot någon slags erfarenhet jag inte trodde fanns. Den visa tantens erfarenhet. Ty jag började genast att fungera på vad detta gör med de unga kvinnor, och män, som får sig itutat att kvinnorna är vackra, emedan männen inte omnämns i samma andetag. Vad betyder det för dessa unga människor att bära en självbild som bygger på den ena parterens skönhet? Vad händer med alla de unga kvinnor som inte passar in under rubriken “vackra”? Får de också höra att de ser ut att komma från Tyskland? Vad gör det med dem? Det enda råd jag kan ge dem är att när de får pensionärskort på Kosmo blir det där med påstådd skönhet faktiskt helt irrelevant.

När bilden av den vackra ukrainska kvinnan uppkom vet jag inte, men min teori är att promotionvideon för forbolls-EM 2012 bär viss skuld. En stilla undran är nu om något svenskt snille gjorde en liknande kampanj? Eller ska vi ställa Ingmar Bergman i skamvrån även för det? (Jag tänker främst på Sommaren med Monika).

Jag inte är helt övertygad om att det är ett lyckat drag att göra ett lands kvinnor till en levande reklampelare. Det är väl kanske en och annan som lyckas passa in och glädjas, men förr eller senare hinner alltid pensionärskortet på Kosmo upp även den.

Och de svenska männen då, kanske du säger. Varför tjatar hon bara om kvinnorna? Ja, även de svenska männens attraktionskraft kommer att flaga och skrumpna med ett pensionärskort i hand. Ingenting varar ju för evigt. Runt hörnet står redan någon annan arketyp i startklossarna. Mitt tips är att den tillfälliga trofén kommer frambäras av någon centraleuropeisk karl. Ty de är väl ännu så länge de enda som inte förärats snyggingens epitet.


På en skåpslucka i mitt kök, två ukrainskor i samspråk av Olena Kultjytska, någon som paketerar surströmming och två fagra polska män på solsemester. Samt chilin, de senare är de helt okonstlada skönheterna!


Efterlängtat nytt museum

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Alltid när jag följer de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på bensinmacken Okko i Rohatyn, så tänker jag på Olga Tokarczuk och Jakobsböckerna. Berättelsen tar sin utgångspunkt från 1700-talets Galizien och hon börjar just i Rohatyn. År 1752 närmare bestämt, på gårdsplanen till fader Benedykt Chmielewski boning.

Gårdsplanen framför Okko är visserligen en fullkomligt opersonlig plats. Så som bensinmackarnas fysionomi tydligen alltid ska vara, enligt någon hemlig internationell uppgörelse. Men det hjälps inte. Jag tänker lika förbaskat på fader Benedykt Chmielewski och hur han står där på de första raderna av Jakobsböckernas enorma skapelse, och retar upp sig på någon ur den judiska församlingen som på hans uppdrag ristat in orden:

Idag då, imorgon sedan
Vad livet givet har du redaи

Juden som fått i uppdrag att rista in devisen har alltså använt den krylliska bokstaven “И” istället för den latinska “N”. De båda bokstäverna har inte något släktskap (“И” kan närmast liknas vid “Y”), och det är det som retar fader Benedykt Chmielewski när han står där och tittar på de inkarvade bokstäverna. Det är, enligt min mening, ingen slump att Olga Tokarczuk har valt att sätta in Rohatyns judar i det första andetaget av denna väldiga roman. De var en av de större folkgrupperna, och de hade avgörande betydelse för staden ända fram till att nazisterna och förintelsen kom för att förinta dem alla.

I dagens Rohatyn kan det vara svårt att skönja att judarna har bott här. Lika svårt är att finna bevis på att det någonsin bott några polskspråkiga i staden. Idag är staden praktiskt taget helt homogen. Jag hör främst ukrainska och ibland några inslag av ryska när jag står på bensinmacken och bränner tungan på mitt kaffe. Rohatyn skiljer sig inte från ändra små och stora städer i Galizien. De har sedan andra världskriget blivit rånade på sin mångkulturella identitet. Dagens Galizien har egentligen inte särskilt många likheter med det Galizien jag ofta gå runt och dagdrömmer om. Saken blir väl egentligen inte bättre av att förvånansvärt få här känner till hur det egentligen förhöll sig med områdets etniska konstitution. Utbildningsväsendet bär väl största skulden. Ukrainsk historieundervisning lär vara undermålig. Så man kan ju knappast anklaga någon för att inte känna till av vilka som befolkade regionen tidigare.

Det finns de som vill ändra på avsaknaden av kunskap. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage som vill synliggöra judarnas historia i stan. (Tidigare blogginlägg.) Ett av alla projekt de engagerat sig i har varit att hjälpa till med att bygga upp ett stadsmuseum. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har lagt ner mycket arbete på att sätta samman texter om judiskt liv före förintelsen. De har samlat ihop bilder, flera judiska föremål samt att de donerat en surfplatta som visar en film från tiden före kriget.

Men museet har inte slagit upp sina portar. Kriget i östra Ukraina är ett ekonomiskt slukhål, och det har inte funnits ekonomi för museets verksamhet. Vi är flera som väntat otåligt och stundtals har vi misströstat helt. Det är väl när det ser som mörkast ut som ljusningen uppenbarar sig. Så var det i alla fall med museet i Rohatyn. Ty plötsligt nåddes jag av nyheten att invigningen av skulle ske den 19 november.

Så då bar det av på de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på gårdsplanen framför Rohatyns museum som heter Opillja. I kyligt väder, med retsamma snöflingor som singlade ner från skyn och förstörde våra frisyrer alldeles, fick vi oss till livs en riktigt invigning så som det sig bör häromkring. Med tal av många män i kostymer eller skinnrockar, en flicka som läste på vers och en fader som välsignade det hela. (Nej, jag är inte elak eller ironisk. Jag bara förfrämligade det hela. Ty jag är ändå en främling. I synnerhet på platser som Rohatyn.)

När banden äntligen klippts av tre män, fick vi komma in i värmen och museets samlingar. Det är en mycket fin utställning. Med små medel har man gjort sitt bästa för att fånga stadens historia. Marla Raucher Osborns och Jay Osborns bidrag finns precis vid entrén till höger. En lyckad placering då de flesta vek av till höger direkt när de kom in i genom entrén. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har gett mer material till museet än det som hänger uppe, och de planerar att ge ut en folder med mer material på engelska som ska ge en större inblick i judarnas historia i Rohatyn. Det finns även en liten polsk hörna tack vare Piotr Lewicki i Kraków som skänkt museet vykort och bilder från mellankrigstiden. Den avdelningen borde givetvis vara större, men utan ett brett engagemang från Polen är det svårt att få till en sådan. Förintelsen finns i den sektion som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn tagit fram, men det skulle inte skada om den även hamnat på synlig plats i den avdelning som handlade om krigen under 1900-talet. Fördrivningen av polackerna är inte omnämnd, men det tror jag kommer sig av avsaknaden av ett ordentligt polskt engagemang. Och vad händer efter andra världskriget? undrar jag. Det finns i princip ingenting från den sovjetiska tiden. Hur ska alla babusjas (mormor eller farmor) kunna gå till museet och berätta om sitt Rohatyn för sina barnbarn?

Det är mycket svårt att ringa in en stads historia i fyra små rum utan att råka ägna sig åt historiebruk. Frågor man måste ställa sig är för vem man gör museet eller varför. Annars blir risken att man gör ett museum som faller politiker i smaken. Rohatyns museum har just slagit upp portarna, och är ett projekt i varande. Projektet kommer att utvecklas med tidens gång. Att både judar och polacker finns representerade på museet är ett stort steg i rätt riktning. Så för tydlighetens skull upprepar jag, det är ett fint museum. Man har utgått från det man har, och man har fått, och tagit emot, värdefull hjälp av folk utifrån, så som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn. Mina synpunkter ska ses i ljuset av att jag kommer utifrån. Jag ser allt lite från sniskan, och inte helt sällan genom olika böcker, som Olga Tokarczuks litterära raster.


Vasyl Juzysjyn rattar oss säkert genom Galiziens kullar och dalgångar.


Museet är invigt!


Marla Raucher Osborn vid den judiska delen som hon och Jay Osborn har bidragit till.


Slava Durach (från Shofar Newspaper Lviv), Marla Raucher Osborn och Jay Osborn framför den polska avdelningen.


Marla Raucher Osborn vid de judiska föremål som Rohatyn Jewish Heritige hjälpt till att samla ihop.


Ukrainskt allmoge. Vackert arrangerat.


Ett av de polska vykorten.

Läs också Rohatyn Jewish Heritage rapport från invigningen.