viewpoint-east.org

Jämställdhet inte fokus efter ukrainsk presidentval

Category: by sophie engström, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Även om orangea revolutionen inte präglades av en alltför tydlig strävan att förändra den ukrainska genusordningen, är nog de flesta överens om att förra presidenten, Viktor Jusjenko, visade mer tydlig vilja att förändra en förlegad syn på kvinnor och mäns livsuppgifter än hans efterträdare namne Janukovitj. (Läs mer om orange revolutionen och synen på genus.) För många innebär Janukovitj tillträde som president inte enbart ett närmande till Ryssland, utan också att en känd jämställdhetsmotståndare kommer till makten. Dessutom går det rykten att hans fängelsedom från 1967 innehöll anklagelser om våldtäkts. (Detta har i efterhand inte kunnat bevisas av hans politiska motståndare eller journalister.)

Känt är i alla fall att han inte föredrar kvinnor som gör karriär, och det är inte troligt att han kommer att eftersträva att Ukrainas jämställdhetslag efterlevs. Lagen skrevs under redan 2005 av avgående presidenten Jusjenko, och är enligt många ett ukrainskt försök att närma sig en europeisk värdegrund, där jämställdhet är en del av mänskliga rättigheter för att befordrar den demokratiska utvecklingen.

Förre presidenten manade dessutom inledningsvis på ett mer jämställt Ukraina, då det skulle leda till en bättre ekonomi. Han pekade till och med på länder som Sverige, och sa att ett välfärdssamhälle aldrig skulle vara möjlighet utan jämställdhet!

Men nu låter det som om allt är bara en dans på röda rosor och att Ukraina nu förlorar sin bäste förkämpe för kvinnors rättigheter. Då ska man inte glömma att Jusjenko var Tymosjenkos värsta kritiker och en av orsakerna till att hon inte valdes till president. (Det är klart att Tymosjenko inte är en jämställdhetsförespråkare, men kan någon verkligen tro att hon skulle ha en ärlig chans om hon sa att hon vore det?)


Tymosjenko i februari 2005. Som synes var det mest män i kabinettet då… Och det har inte förändrats nämnvärt.
Bild uppladdad av Sashazlv.

Maria Alekseyenko på Women’s Consortium of Ukraine menar att Tymosjenko i alla fall kan vara en förebild för andra kvinnor, och att det skulle kunna underlätta för ukrainska kvinnor att göra karriär om de hade sådan förebilder. Samma organisation, Women’s Consortium of Ukraine, skickade även ut ett frågeformulär med nio ynkliga frågor till alla presidentkandidater i första valomgången. (Ukraina hade i detta val två valomgångar och den första innehåller alltid fler än två kandidater.) Frågorna handlade om hur kandidaterna såg på jämställdhet och genus.

– Det var tydligt att det var en icke-fråga i valet, för bara en svarade, säger Maria. Det svaret var ett riktigt “Goddag Yxskaft”-svar, författat av någon mindre kunnig assistent.

Så om vi ska se några förbättringar på jämställdhetsområdet i Ukraina under de närmaste fem åren, så lär det inte komma från presidenten. Men det är uppenbart att många NGOs, inklusive Women’s Consortium of Ukraine, inte tänker sluta sitt enträgna förändringsarbete.

Yuriy Zmorovych: “An avantgardist should always be in opposition to the norm”

Category: art, avantgarde, by sophie engström, music, theatre, ukraine
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Read the Swedish version here.

What is avantgarde? I ask myself while sitting with avant-garde sculptor, musician, poet and theatre man Yuriy Zmorovych in his chaotic but very cozy studio in central Kyiv. Books, sculptures, self-made instruments, videotapes, DVDs and vinyl records are stacked in a very wayward regime only known by Yuriy. How should I manage to explain the greatness, humor and the presence of this man’s work, by just using some few words? I ask myself further. For many the term avant-garde have elitistic, pretentious and even obsolete conjections. But Yuriy Zmorovychs avantgarde do not fit into this description. His avantgarde expression is playful, intelligence which feels current and contemporary, without being pretentious. It must be the humor that is key to, I think, for Yuriy has no problem laughing captivating when he talks about his own creations and ideas.

ЮРИЙ ЗМОРОВИЧ / YURIY ZMOROVYCH

ЮРИЙ ЗМОРОВИЧ / YURIY ZMOROVYCH

Yuriy Zmorovych has a great production. He began his career as an improviser in early 1970s. And in the early 1980s, he met the Russian musician and avantgardist Sergei Letov. This meeting has led to several collaborations, but in the beginning it was actually mainly film-making and Yuriy made two films together with Letov, improvised on the theme of creation.

In the 1990s he started to work with international artists and one of the more memorable was when he worked with the French group improvisation ARFI. (ARFI stands for Association à la recherche d’un Folklore imaginaire.) In a few weeks in August 1991 they played on a river boat that went from Kiev to Odessa. Between their improvisations, they all sat like glued in front of the radio and listened to the reports on events from Moscow. It was the time when the Soviet Union fell apart.

In constant opposition
For Yuriy, this was symbolic. He went on his river boat and broke new ground, or traveling in new waters, with avantgarde musicians who had similar views on the creation of his own. And in then same time Soviet Union came to an end. For him, avantgarde must constantly stands in opposition to the norm, fighting oppression and those who exercise power.

It was never easy to be improvisational in the Soviet Union, he says, adding that it is of course much easier for young people today to choose that path. Jazz was, for example, prohibited, and he tells emphatically how he, after several years of searching, found “A Drum Is a Woman” by Duke Ellington on a black market in Odessa.

– Duke Ellington had a great spontaneity and it has always been fruitful for my own creativity. But since I came into improvised jazz and avant-garde, I must admit that I abandoned him to others. Along with the Dadaism and Malevich, Ellington are my icons, Yuriy implies.

Yuriy would not want to notify other sources of inspiration, and responds that it could be anything. The rain, a cat jamar, no talking, cars driving along the street, or an internal flow.

The key to the avantgarde expression, according to Yuriy to listen to the spontaneous creative process, to dare to open the doors to the inner voice and not be afraid of what you hear, and the second cornerstone of the avantgarde expression is that always stand in opposition against the norm. This expression is found in the inner voice if you just listen, he says.

His untuned piano was a great beginning
Already in the beginning, in 1970s, his drive was to create a kind of noise generator or stream from the innermost of the soul and the body. He says that he therefor began to play on an untuned piano. An excellent choice, Yuriy implies.

– In my ears it sounded accurate, of course, he laughs.

YURIY ZMOROVYCH

YURIY ZMOROVYCH

By then he started to build his own instruments. The material was everything he found around him. Metal, plastic, cloth, paper, combined with a guitar string can make miracles.

– Like this, he says and picks up an old plastic bottle with a round hole in the middle. Through the plastic bottle, he has strained a guitar string. When he plays on the string, while screws on the cap, it sounds actually strangely surreal.

Avantgarde theater
In the 1990s Yuriy had the opportunity to become the creative leader for avantgarde theater Teatr AA. His partner was Olexandr Nesterov (link in Ukrainian), a legendary avantgarde guitarist and composer who dead in 2005. They worked with both amateur and professional actors. Important for the project was to lead the actors to learn to play instruments, and to act spontaneously, to improvise. This was not always easy, since many were trained actors. To release an already learned knowledge of how acting should be is not easy, says Yuriy.


In Memoriam Nesterov – with Kiritchenko, Коtrа, Zagaykevych, Letov, Makarov, Borisov, Yaremchuk, Tovstukha, Khmelyov, Ohrymchuk, Strelnikov, Klymenko, Zmorovych, Smetanin, Rudyi, Putyatin, Khmelyov, Makhno. NOTE! You hear Zmorovych in the second piece (if ou have any problem hearing it here, go to the website, see the link above) and not on the first, that is Yuriy Yaremchuck performing!

Teatr AAA got much attention, not only in former Soviet Union but also in Western Europe and the USA. But during the crisis years of the 1990s the sponsors fled and the theater had to be closed.

“Avantgarde should never be decorative”
Yuriy loves to to work with amateurs. He argues that the most important thing is to be creative and to be self-taught and that does not necessarily mean that you do not know how to create. He argues that many musicians or artists in avantgarde often are overly decorative in their design and not in opposition to the norm. He points a little at his compatriot Yuriy Jaremchych, he also worked with previously. But they have chosen different ways and is therefore not entirely agree on the avantgarde expression. At the same time Yuriy Zmorovych would never allow condemnation against other artists.

I ask him what he thinks about the future and he urge that he believes that a new generations will bring avantgarde further to new dimensions. The forms will of course be different, but the most incentives will stand.

– The human mind is collective, and our knowledge is shared. New influences will of course be added as our lives are changing. These are doors that the avantgardist should open. But how it will be can only the future reveal, he concludes.

And I am really feel enthusiastic by his optimism.

Ya Gallery wants to make a difference

Category: art, by sophie engström, ukraine
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

This article was previously published in Swedish.

Ya Gallery is clearly something beyond the ordinary. That stands clear after only a short meeting with its founder Pavlo Gudimov. Pavlo’s ambitions for Ya Gallery is anything but insignificant. He wants to bring large footprint on the Ukrainian art scene, not just here and now but in a very distant future.

But last fall Ya gallery unexpectedly came into the limelight. the gallery was burned down by an angry crowd. There has been a rumor afterwards that there was an exhibition about homosexuality, that caused the attack, but this was not the case. The trigger for the riot was that Ya gallery agreed to host a panel discussion, led by a gay organization, on the situation of homosexuals in today’s Ukraine.

– They had nowhere to have their meeting, so we let them use our gallery for their panel discussion. But apparently it was too delicate issue and many was provoked, says Pavlo. I’m pretty sure that anything like this could never happen in Sweden, right?

The young artist Volokitin Artem, who exhibited at the time of the attack, does not focus on homosexuality, even though his work can be provocative, though hardly by the tangent to a homosexual theme.


Artem Volokitin receives the PinChukArtPrize

Pavlo implies, however, that both Artem and Ya Gallery benefited from the attack. Both received attention and therefore got a new audience. But the gay situation is still difficult, said Pavlo.

Ya Gallery opened three years ago, but Pavlo founded a design workshop, or showroom, already 8 years ago. Ya gallery’s idea is to be able to work with the whole process, from the exhibition to the designing and printing the posters, the catalogs. Pavlo has tied five companies to Gudimov art project. They are publisher, designer or involved in contemporary art. He also implies that a major problem for contemporary art in Ukraine is that there is no infrastructure for art and artists. He hope that he with Gudminov art project can change that sitaution. Pavlo also stresses that the cross-disciplinary idea in Gudminov art project is what makes it strong. It creates a new creative environment and pioneering ideas cant there be created. Gudminov art projects publications is also the main sources of income and helps Ya Gallery to exist.

Ya Gallery with Pavlo Gudminov at the helm, also wants to change, influence and even to some extent determine how the Ukrainian art scene will look like in the future. Pavlo goes round the country to search for artists, young and old. The art he chooses is the one that does not trample already beaten tracks and he would not favor a few artists.

– Many galleries run only around 10 artists, but I want to have a broader base than that, he says.

He is not afraid to exhibit artists that never have had any exhibition. When I visited Ya gallery they exhibited two artists, two men in their 50s, that never had been exhibited before.

– They have an expression that fits our concept, says Pavlo.

– What do you mean by concept? I ask. That it is “Ukrainian” and fits the subtitle of “contemporary Ukrainian art”?

– Well, says Pavlo. The term “contemporary Ukrainian art” is an effort to give Ukrainian art a game room or space. And I want to help creating the content of that space.

– But is not “Ukrainian” just a word in vogue right now? What if it suddenly becomes obsolete, or really lame?

– Yes, I can admit that it is true, and to some extent we are using it as smart marketing. It gives the right sense, so to speak. We of course also sets out international artists. But there is also a huge lack of knowledge about Ukraine’s art scene, both inside and outside its borders. Can we participate in creating a knowledge bridge between artists and their audience I will be satisfied, concludes Pavlo before he hastens off to the next meeting.

Öst är Öst och Väst är Väst – i alla fall i OS

Category: belarus, eastern europe, guests, russia
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

viewpoint-east.org kan stolt presentera ett nytt bidrag av Maria Nilsson. Nu om fördomar och rysskräck i bland annat (så dagsaktuella) OS-sammanhang.

Vem har sagt att det är enkelt att vara slavist, eller mindre akademiskt uttryckt rysskramare eller öststatsälskare? Det är aldrig tydligare än när det är dags för OS eller annat stort sportevenemang och framför allt i individuella sporter där svenskarna har, eller i alla fall har haft stora framgångar.

Vem som helst kan i allmänhet uppskatta det vackra rörelsemönstret hos en konståkare som Evgenij Plushenko, utsökta dribblingarna av en Andreij Arshavin eller en Elena Isinbajevas (dessutom har hon ju samma manager som Christian Olsson) förmåga att hela tiden slå nya världsrekord men den längdskidåkare eller skidskytt från forna Öst som skidar förbi en Charlotte Kalla eller skjuter bättre än en Helena Jonsson finner aldrig nåd hos den svenska publiken. Finns det någon gång man kan fråga sig om muren överhuvudtaget fallit är det i längdskidspåret eller i skidskyttetävlingar. Aldrig är väl uppdelning mellan öst och väst dvs. ont och gott så tydlig som i dessa avseende.

Uppkrupen i ett hörn i ett stort sällskap mumlar du förklaringar till varför ryska namn är så konstiga och i allmänhet feluttalade av kommentatorer, försöker glatt dra på munnen när sällskapet skämtar kring att Belarusier och Ryssar inte får komma hem om de gör en dålig tävling eller snarare blir förvisade till Sibirien och framför allt anstränger dig för att inte göra det till ett statsvetenskapligt problem när någon poängterar hur mycket bättre det var när Sovjet fanns och det då fanns fem åkare istället för dagens 35.

I händelse av en ”Öststats” seger ställer sig alla kollektivt upp och skriker epo medan du lite försynt förklarar att enbart för att ryska tävlande blivit ertappade som dopade vid fler tillfällen än de allestädes samvetsgranna svenskarna behöver det inte betyda att alla på andra sidan Donau knaprar piller morgon, middag och kväll. Det kan ju faktiskt vara så att tävlande från det som i det här sammanhanget så gärna benämns som forna Öst faktiskt är bättre tränade, bättre på att toppa formen, bättre på att hålla nervositeten stången osv. än sina svenska motsvarigheter.

Alla som någon gång rest i det forna Öst eller har vänner som kommer därifrån vet om den benhårda disciplin som alla barn grillas i oavsett om det handlar om tämligen oskyldiga fritidssysselsättningar eller prestationsinriktade sporter. Det var en av många paradoxer med landet bakom järnridån, alla skulle vara bäst samtidigt som det kollektiva alltid skulle segra över det individuella. Alla som någon gång har befunnit sig i en träningshall i Öst under vintern vet också om den skoningslösa kylan, avsaknaden av varmvatten i duscharna och möglet i omklädningsrummet vilket antagligen är mer karaktärsdanande än de svenska motsvarigheterna. Till dess att jag blir motbevisad av dopingkontroller kommer jag därför att fortsätta glädjas i smyg i mitt soffhörn vid en ”Öststatsseger”.

Gareth Jones diaries at exhibition

Category: by sophie engström, ukraine
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Gareth Jones is perhaps a forgotten name for many, but Cambridge Ukrainian Studies highlighted his diaries in November 2009 and you can read more about the exhibition here and see a clip from BBC here!

Gareth Jones was a Welsh journalist that was the first to publish articles about Holodomor in Western media. He alos claimed that the Soviet regime and the 5-year plans deliberately made the suffering worse. This lead to many accusations from Moscow, but also from other journalists. Even New York Times called him a liar. His diaries, where he noted everything that he saw when he travelled through Ukraine during 1930s and the time for the Holodomor, was the of course one very important part of the exhibition that Cambridge Ukrainian studies organized.

jones2

Simple-minded portrait of Ukraine

Category: by sophie engström, EU, NGO, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

It is intrigues to note how international media is covering the aftermath of the Ukrainian Presidential election. I am not considering the political battle, or the long and protracted death struggle by Tymoshenko, but actually how international media looks upon the result. First of all, it seems to me that many journalist in “old media” (to use a concept from the Swedish Pirate movement) seems to have a predilection to depict Ukrainian voters as a hopeless passive group, like silent masses that never would be able to protest against possible violations against human rights or freedoms of speech. In most articles the voters does not even exists! (One example from the leading Swedish newspaper Dagens Nyheter.) It seems to me that many international journalists actually nurse the idea that the orange revolution was created by some kind of misstake. NOT as a protest against something that the Ukrainian voters actually felt humiliated by. This rather retarded interpretation of the situation actually leads to that many journalists seems to think that it is EU that must “save” Ukraine from itself. I would say that Timothy Garton Ash in guardian.co.uk actually nurse this particular perspective.

From his perspective it is important that Europe (which seems to be the same thing as EU for Ash) somehow secure the Ukrainian freedom. In one respect I must give him right, it is really important that EU understands the importance in having good relationship with Ukraine, and it is also important for EU to try to work faster and less obsessed by bureaucracy. But when he diminishes Ukraine to be only its politicians, I am wondering if he actually has understood what has happen during the past five years.

What we have been witnessing during this election is a triumph for democracy, and I am not sure that we should thank EU for that! I fear however that Ash would have preferred a complete capitalist integration, in that extent that Western interests should control all affairs and political life in Ukraine. Some kind of weird capitalistic interpretation of democracy. I can admit that I am as fond of Ash and trust him as much as I like Anders Åslund, which implies serious skepticism. For me it is just too obvious that the iron wall is really high and thick in their minds!

I, however, believe that democratic movements and freedoms of speech will need help during the next coming years, but I also believe that EU is not necessarily the guarantee that we will keep and develop that! What I am hoping for is grassroots initiatives, actions and connections over our boarders! It was actually grass-root movements that made the orange revolution possible, so let’s hope we together can create the best environment for freedom of speech and human rights in Ukraine.

(UPD: Thank you, Olha Wesnjanka for highlighting the article by Ash.)

Var inte rädd, mamma lilla – en rapport från Kyiv (eller Kiev)

Category: by sophie engström, economy, gender, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

När jag läste massmedia på en folkhögskola föreslog vår omtyckta lärare oss att vi skulle föreställa oss en fiktiv lyssnare, när vi skrev våra artiklar eller spelade in våra radioprogram etc. Han berättade sedan om en känd radiopratare som ofta föreställde sig sin mamma som lyssnare, och lyckades på så sätt trollbinda sina lyssnarna. Jag måste erkänna att jag inte tog till mig min lärares råd om en fiktiv läsare, men idag har jag tänkt att göra ett undantag. Jag tänker helt enkelt skriva till min kära mamma. För de av er som känner er förolämpade av denna exkludering, föreslår jag att helt enkelt sluta läsa här.

För du förstår mamma, det är inte så lätt att besvara dina frågor. Du frågar mig om jag inte kan skriva en artikel om hur det är i Ukraina, eller rättare sagt Kyiv (eller Kiev). Jag skulle så gärna vilja skriva en sådan artikel, men jag vet inte riktigt om jag kan. Jag är liksom inte värst obejktiv. Kiev (eller Kyiv) är en favoritplats som jag ständigt återvänder till. Typ som den där favoritbadplatsen som man återvänder till, eller favoritavsnittet i en bok, eller låten eller stycket man fascineras av. Det betyder visserligen inte att jag inte ser något nytt, men jag “plusar på”, vilket betyder att det är en ganska komplex sak att beskriva vad jag ser. Jag ser det genom filtret av det jag redan vet. Men för din skull ska jag göra ett försök att förklara.

Härromdagen regnade det. Ja, det låter ju inte så farligt, men med tanke på att gatorna var i ett bedrövligt skick redan innan, så var det en katastrof. Mina redan hala skor var som en dödsfälla. Men lugn mamma, jag har broddarna med mig. Alla här klagar på gatorna och på att snöröjningen havererat denna vinter. Alla säger att det är Kosmos fel. Alltså inte universum Kosmos, utan personen, Kievs (eller Kyivs) borgmästare Leonid Chernovetskyi. Han kallas så för att han är uppe i det blå. Många menar att han är narkoman och fler tillägger att det är ett faktum att han faktiskt är narkoman. Så pengarna till snöröjning har gått till … ja, ingen verkar veta, men inte är det snöröjning i alla fall. Folk gör så gott de kan och röjer framför husen, så det är ganska OK ändå.

Som du vet, mamma, så är det presidentval här på söndag. Jag märker faktiskt inte så mycket av det. Stora posters är det förstås. Mörkblå och kantiga för Viktor Janukovitj och fluffiga och vita med ett rött hjärta för Julia Tymosjenko. Här räds man inte att anspela på genusstereotyper. Själv kan jag inte låta bli att skratta, men egentligen är det väl inte roligt. Tänk dig hur det brukar se ut i Sverige och föreställ dig att till exempel Reinfeldt skulle anspela på maskulinitet och till exempelvis Sahlin på femininitet. Jag kan inte riktigt se att det skulle gå, eller hur? Fast det är ju klart, vi kallar ju ofta Sahlin för Mona och Fredrik för Reinfeldt… så visst finns det hos oss med. Man kanske inte riktigt lika övertydligt.

Jag frågar alla jag träffar vad de ska rösta på. Många är säkra. Här i Kyiv (eller Kiev) kommer nog Julia Tymosjenko att vinna. Många säger att de bara inte kan rösta på Janukovitj. De gjorde ju allt det kunde för att inte få honom till makten för fem år sedan, under orangea revolutionen. Men många säger att det är höljt i dunkel vad Tymosjenko har tänkt att föra för politik. Men ingen jag talat med har varit pessimist. Alla ser ljust på framtiden. Jag undrar var andra media hittar sina pessimister, för de verkar ha hittat sådan i överflöd. Men Janukovitj är mycket populär i östra Ukraina och på landsbygden.

metro

Vad alla är överens om här är att det i alla fall är ett demokratiskt val! Vi vet i alla fall inte vem som vinner, säger de, och pekar på grannlandet Ryssland – vars senaste val har varit upplagda, milt sagt. Och kanske, kanske, fortsätter de, kommer det en mer demokratisk ledare om fem år, hoppas de tålmodigt.

Själv är jag rädd att man inför visum efter valet, men jag inser att de är en högst egoistisk oro.

Du frågar oroligt om kravaller. Jag har inte sett några kravaller, mamma. Jag läste om dem i Kyiv Post, den engelsk språkiga tidningen. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad att de finns de som är så engagerade. De flesta jag träffar verkar bara vara trötta på politik, och det kan jag förstå. Tydligen är denna sista omgången av presidentvalet extremt smutsigt och de båda kandidaterna försöker överträffa varandra med smutskastning av varandra.

Ja, så var det det här med affärer. De är öppna som vanligt, med överflöd av varor. Tänk dessutom att det är fullt med små kiosker med allsköns varor, i alla tunnelbanenedgångar, tunnlar under vägar och vid busshållplatser och på många, många fler ställen. Så du kan nog föreställa dig vilken kommers!

Men det finns ju de som inte har råd, och de som tigger, och kanske de som inte har tillräckligt med mat. Men jag ser ändå inte fler tiggare här än hemma, vilket förstås inte är någon förmildrande omständighet.

Bilkaoset är hemskt. Jag hatar bilar mer än någonsin. Det gör jag alltid när jag är här. Det är mycket värre än på Sveavägen, och stora jäkla åbäken har de… Men de stannar faktiskt på övergångsställena… eller ibland. Typ som i Sverige ; )

Men det finns faktiskt saker som glädjer mig mycket. Häromdagen fick jag till exempel veta att man börjat med sopsortering! Visst är det bra! Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och en av de bästa sakerna med Kiev (eller Kyiv) är maten! Jag älskar deras potatispannkakor som påminner om Raggmunkar, serverade med smetana, fyllda med svamp eller med lax till. Eller puréad chaminjonsoppan. Mums! Och sedan är de experter på te. Jag dricker massor av gott te. Inga läskiga parfymeringar här, som vi har i Sverige.

Och sist var det här med varför jag skriver Kyiv eller Kiev hela tiden. Saken är den att Kiev, som svenska journalister använder, är en translitterering på den ryska stavningen och uttalet, medan Kyiv är en translittering från ukrainska. Jag tycker nog att man ska använda Kyiv istället för Kiev. Det är ju ändå huvudstaden i Ukraina och det officiella språket är ukrainska. Men det är ju inte många som gör det i Sverige. (Fast när det kommer till svensk media måste jag även påpeka att de i allmänhet verkar vara hopplöst konservativ. I Sverige skriver vi ju till exempel Bombay ännu, trots att staden heter Mumbai sedan länge och kallas så av de flesta internationella media.)

På det hela tagen trivs jag här. Jag har snälla vänner och ibland tror jag att jag har fler här än hemma! Du både komma hit en dag. Kanske på våren. Då är staden vacker, och om Kosmos lyckas klura ut det där med renhållning, så är det en fantastisk stad, som ett blommande paradis, en solig majdag : )

kram
din dotter

ps. Ja, och jag läser Lars Tylle Herlins bok “Var inte rädd, mamma lilla” just nu, som du kanske märker av titeln ; )