Kanske är det bara min egen förväntan, men nog tycks det som om Kraków tar det lite försiktigare än brukligt. Spårvagnarna skramlar lite tystare. Inga bilar hörs gasa. Människorna rör sig något lugnare och kanske även mer eftertänksamt.

En bil kör upp på trottoaren framför mig. Inte brådskande eller hotfullt, utan blott som en resolut parkering. Dörren öppnas och en man med lite påsiga byxor och rufsigt hår hoppar ut från förarsätet. Han hasar sig lite trött runt bilen och öppnar bakdörren, och en liten flicka med luddiga öronlappar hoppar ut, tätt åtföljd av ett mindre barn som kanske är lillebror. Nu har mamma dykt upp och rättar till dotterns jacka som snott sig något extra varv runt flickans smala kropp. Lillebror har fullt sjå med att få den stora rutiga halsduken att hänga kvar på hans små axlar, men det vill sig inte riktigt för under armen har han ett gosedjur som inte alls tolererar pojkens något bryska handgrepp.

Men så åker gosedjuret i marken, ty pappa har tagit ut det ur bagageluckan som är målet med deras bilfärd. Han håller nämligen två gravljus i sina händer. Pojken får sitt ljus och dottern sitt likaså. Snart vandrar de över vägen mot Planty för att ta sig till stora torget där de kommer att tända sina ljus för de som gick bort i massakern i lördags. Barnen först, med sina gravljus, pappa därefter och sist mamma med gosedjuret i sin famn.

Bilden av familjen är på något vis så rörande att jag stanna upp om än bara för ett ögonblick, oförmögen att röra mig framåt. Jag klipper några gånger med ögonen, för att fånga de tårar som vill samla sig. Men det är inte av sorg som jag drabbas av synen av familjen. Nej, det är en slags tårar av förtröstan, ty det är framtiden som går där med ljus i sina händer. Och så länge den har förmågan till empati, finns det hopp.

Ute på Błonie dröjer sig dimmans slöjor ännu kvar, som för att om möjligt åter omfamna stadens siluetter. På stora torget, där Mariakyrkans torn snart draperas av dimmans slöjor, samlas människor i tusentals, för att minnas och för manifestera mot våldet.

Och i hasseln hänger frökapslar och skvallrar om att en sommar kommer snart.

Upp ur Wisła stiger ett grått dis. Som om Wisła ville omfamna oss alla. Disets dova ton bäddar in tillvaron i ett dämpat ljus. Tonar ner de få kvarvarande lövens färg, och skänker solen ett grågult sken. Människornas skuggor, som vanligtvis är långa så här års, försvagas, som om människorna inte vore riktigt verkliga. Som om de inte hade fäste på jorden. Livets bräcklighet blottläggs.

Kollektiv sorg. Det är vad jag ser i människornas ansikten idag. Den finns där, som en osynlig hinna, mellan alla som inte känner varandra. Vi ser på varandra med en ovan blick. Trevande. Frågande. Sökande efter varandra. Vi för våra blickar till varandras ögon. Nuddar en stund vid varandras liv och vid det möte som uppstår. Innan vi lika fort vänder bort blicken. Mot nya möten.

Jag har mött kollektiv sorg flera gånger, men det är ingen känsla som man lär sig att förstå. Varje gång jag genomlever den, är det som om den expanderar. Som om minnet av de tidigare kollektiva sorgerna repas upp. Sömmarna man sydde för att åter fånga tillit och tilltro, brister och gamla sår blottas bakom de lagningar man tidigare gjorde.

Man kan inte vänja sig vid kollektiv sorg. Den är både ny och obehagligt välkänd varje gång man möter den. Samma mönster upprepas men fasan, känslan av maktlöshet och likaså ensamhet, man erfar är ny, även om den gärna beter sig på samma sätt varje gång. Och inga andra i vår närhet känner detta lika väl som ukrainarna.

Men varje sorg ställer sina egna villkor och den gemensamma smärta som nu löper genom det polska samhället är obeveklig. Den hörsammar inga böner om nåd. Det enda sättet att blidka den är genom att finna en tröst i varandra. Att förenas. Och jag hoppas att Polen ska ha kraft att lämna bakom sig den ökade polarisering präglar landet. Det är, skulle jag tro, det enda sättet att läka ett land i sorg.

Flaggan på Wawel hänger på halv stång och ur katedralens klocktorn ljuder Sigismundklockan, som bara klämtar vid ytterst speciella händelser.

Livet kan på bara ett ögonblick, ja, på bråkdelen av en sekund, transformeras till en mardröm. Och oftast anar vi inte heller något oråd.

När jag vid tretiden i eftermiddags satt i soffan och kontemplerade över något jag inte längre minns, körde en ung man, iklädd militärkläder, rakt över stora torget, Rynek główny, i Kraków. Genom bilfönstret avfyrade han skottsalvor med ett automatvapen. Vansinnesfärden gick genom hela gamla stan och i skrivande stund har sex personer livet och minst ett dussintal skadats.

På de bilder och filmer som släpptes minuterna efter det fruktansvärda dådet syns en polisman skjuta med sin tjänstepistol mot gärninsmannen med automatvapet. I nästa sekvens syns förövaren ligga på rygg, och polismannen desarmera honom. Innan den hjältemodiga polismannen själv sjunker sårad ner till marken.

Livet. En så skör tråd. Som kan ryckas från en när man minst anar.

Mina tankar går till de drabbade. Till deras familjer och vänner. Och till alla de ögonvittnen som genomlevde de fasansfulla minuterna under gärningsmannens färd.

Och till polismannen, för hans osjälviska insats, trots att han var svårt skadad.

Ginkgoträdet står bara ett stenkast från platsen för dådet och jag fångade bilden igår, ungefär ett dygn innan det gärningsmannens vansinnesdåd.