viewpoint-east.org

Från glasveranda till brutalism

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det slamras lite nervöst med tallrikarna och besticken när de lyfts från bordet. Kanske är servitrisen lite ovan i sin gärning att servera törstig och hungrig klientel, ty det har ju gått sju månader sedan senast det satt besökare vid alla borden. Ja, alla borden, enär det är svårt att finna en ledig plats på uteserveringarna i Kraków. Redan kl 00.01 på natten mot lördagen den 15 maj satt det, möjligen något frusna själar vid borden, och girigt läppjande på ett glas fyllt till bredden med öl, vin, eller en drink med ett egenartat namn. Det var nämligen då, exakt på det klockslaget, som det äntligen blev tillåtet för restaurangerna, kaféerna, barerna att hålla öppet för sittande gäster.

Kraków har känts onödigt intig och nästan naken utan slamrande servis och restaurangbesökares glada tillrop. Just det inslaget i stadsmiljön är något som hart när blivit en av de viktigaste beståndsdelarna i Krakóws gestalt. Och det är givetvis inte något nytt fenomen. Som allt i Kraków, vilar det på en fast stöttepelare som kilar sig rakt genom decennier och århundraden.

Det finns många serveringar att hänvisa till, för att befästa det påståendet, men en av dessa är det omtalade kaféet Wiosenna. I folkmun kallades det dock rätt och slätt Drobnerion, efter ägarna Roman Drobner och hans hustru Anna. Kaféet slog upp portarna 1904, på den fashionabla adressen Plac Szczepański 3.

Paret Drobner var båda av judisk börd, men beskrivs som poloniserade judar. De var således starkt patriotiska, och kämpade för Polens självständighet, och de lär båda ha deltagit i Januariupproret, som ägde rum 1863–1864. Roman Drobners far hade även han deltagit i ett liknande uppror för Polens självständighet, Novemberupproret, som skedde trettio år dessförinnan. När de startade sitt kafé var Roman Drobner och Anna alltså till åren komna, men det hindrade dem inte att lyckas locka stor besökarskara. Det här var ju en tid då åldrande inte enkom sågs som något ofördelaktigt.

Paret Drobners kafé, Drobnerion, ritades av den kände arkitekten Jan Zawiejski (tillika av judisk börd), som även var upphovsman till Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, samt det iögonfallande bostadshuset Ohrensteins tornhus, som ligger i gatukorsningen Dietla-Stradom. Interiören hos Drobnerion ska ha präglas av huzulernas vackra mönster och färger, och freskerna var målade av konstnären och scenografen Karol Frycz. I delen som vette mot Planty fanns en glasveranda där kaféets musiker huserade, vars toner spred sig inte bara till gästernas fröjd, utan även till de som flanerade i parken.

Men säg den glädje som varar för evigt. Tre år efter att Drobnerion hade slagit upp portarna, totalförstördes kaféet i en brand. Man beslöt dock att bygga upp kaféet igen, men nu med hjälp av arkitekten Władysław Kleinberger. Kaféet fick emellertid nya ägare, och namnet Drobnerion byttes mot Pawilon. Nu fick också musiken en mer framskjuten roll, och flera kända orkestrar och ensembler passerade i revy på Pawilons scen. Därtill hade en cabaret, under ledning av skådespelaren Leon Wyrwicz, sin hemvist på kaféet.

Pawilon blev med tiden ganska eftersatt, och på 1950-talet beslöt man att riva byggnaden,delar av huset, för att istället bygga ut flyglar som skulle innehålla en konsthall. Galleriet fick sedermera namnet Bunkiers galleri (Bunkier Sztuki) för samtida konst. Galleriet öppnade 1965, men för tillfället är det stängt för ombyggnad. Bunkier Sztuki, med sina två klumpiga grå flyglar i betongfysionomi, står i bjärt kontrast till de vackra hus som omger det. Byggnationen kan ses som ett fint exemplar av brutalism, om man nu skulle ha förkärlek för den inriktningen inom arkitektur. För 19 år sedan öppnade man en uteservering till galleriet. Kaféet fick senare namnet Bunkier café, och blev snabbt en kär hemvist för studenter, konstnärer och nyfikna turister.

Men när man i pandemins förödande fotspår, (för andra gången) beslöt att stänga alla restauranger och kaféer för sittande gäster, blev det ett dråpslag för caféet, som stängde portarna för gott i höstas. Galleriet byggs ju om, och något café vid en byggarbetsplats passar sig knappast inte. Kanske kan man i framtiden åter få avnjuta någon dryck med tilltugg på platsen där Drobnerion, Pawilon och senare Bunkier café har tjänat de dryckesglada krakowiterna. Men i väntan på det råder det ingen brist på ställen att lyfta ett krus, nu när Kraków åter vaknar från sin pandemiska medvetslöshet.


Drobnerion när det begav sig.


Jan Zawiejskis arkitektritning till Drobnerion.


Pawilon.

Fundamentalt

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De finns lite överallt i staden. De forna platserna för tillbedjan av de stora ledarna. Med sina stora fundament, utan tillhörande överkroppar, står de som lämningar över en bortgången ideologi. Vi samtidsmänniskor tildelas inte heller någon information om vem som en gång ansågs vara förtjänt av att hyllas med ett monument. Vi kan endast gissa oss till vilka som en gång stod på pall här. Men deras upphöjda bäddar, de stora betongblocken, står ändå kvar.

I alla de forna kommunistiska länderna finns sådana här betongblock, tomma på skulpturerna som en gång pyntades med blommor och flaggor. Polen var nog förhållandevis snabb på att plocka bort de kommunistiska monumenten, men kvar står alltså ofta deras fundament. I grannlandet Ukraina tog det dock ytterligare några decennier. Det första kommunistiska monumentet som plockades ner lär ha varit Leninstatyn utanför operan i Lviv 1991. Men så klart finns det många berättelser om monument som togs ner redan före lvivianerna tog till hackan och yxan. Det som däremot sägs vara riktigt är att man under Leninstatyn i Lviv hittade rester från den staty över Hitler som lär ha stått där de år Lviv ockuperades av Nazityskland. Det finns även de som påstår att man då även upptäckte att Lenin stod på judiska gravstenar som tyskarna använt för att bygga upp monumentet över Hitler. Idag har man istället byggt ett nytt monument framför operan i Lviv, ett monument över vatten, ty det är en fontän där lyckliga barn leker mellan dess vattenpelarna.

Men över hela Ukraina fanns det statyer över Lenin. Ja, fanns, ty den sista demolerades i januari i år. Den stod i den lilla byn Stariy Trojanjy, i oblasten Odesa. Enligt byborna ska några okända personer smugit dit om natten och farit med yxan mot Lenin till han föll. De lyckades nästan få ner hela Lenin, enär personerna som utförde denna gärning enkom förmådde kapa honom längs med fotknölarna. Nu står således ett par ensamma fötter på en piedestal. Man skulle ju vilja föreslå att skriften på fundamentet ändrades från “Här står den store Lenin” till “Här stod Lenin inte på god fot”. Eller så var det just det han gjorde, då många bybor har uttryckt sorg över att den gamle diktatorn fått vandra vidare.

Det finns något mystiskt och kittlande med dessa betongblock, och de föranleder alltid till en stunds begrundan. Det är lätt att falla i grubblerier över tidernas gång, och möjligen över dess förfall, vilket inte alltid är av ondo. Det är också lätt att låta fantasin skena iväg till hur de en gång kanske såg ut, dessa fundamenternas överkroppar, eller hur de skulle kunna te sig om man valde att sätta dit en ny överkropp.

Ibland hörs det röster att det är fel att avverka dessa monument. De ska stå som en påminnelse om vilka som tidigare satte agendan. Frågan är om det verkligen är tillrådligt, enär monument gärna ses som någon slags bekräftelse på riktighet. Däremot kan det finnas en mening med att lämna själva fundamentet, om man nu till nöds måste ha någon del kvar, som en markering att de som stod här, idag inte är önskvärda. Och diskussionen om hur man ska förhålla sig till dessa monumentet lär de ideologiskt fjättrade fortsatt tvista.

Vid just detta fundamentet i Krakóws utkant, där vi nu står, har däremot naturen beslutat sig för att skapa ett verk, med en liten tunn björnstam som har vuxit ut mellan betongblocken.


Björk på piedestal.

En framgångssaga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, economy, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kylig söndag i mars, singlar några envisa snöflingor ner mellan husen och landar på kullerstenarna på Szpitalna i gamla stan i Kraków. Här är det nästan tomt på folk, men så gnisslar det till och runt om hörnet kommer en cyklist med jäktat kroppsspråk. På ryggen har han en stor, grön och fyrkantig ryggsäck, och med det vet vi att han är en av alla cykelbud som levererar mat från restauranger till hungriga krakowiter. “Kåly i dä?” (“коли і де?”) vrålar han in i mobilen han som han mirakulöst lyckas balansera på örat medan han susar fram. Därmed har vi ytterligare en nyckel till vem denne cyklist är, ty språket han talar är ukrainska, och frågan han vrålade i sin mobil är “när och var“, sådana frågor som många cykelbud nog brottas med.

I Kraków kryllar det är dessa cykelbud. Det finns nästan lika många olika firmor som det finns färger på en färgkarta, och varje firma har valt sin färg på ryggsäckarna buden levererar mat i. Väldigt många av dessa cykelbud kommer från grannlandet Ukraina. Överhuvudtaget finns det en ansenlig mängd ukrainare i Polen, och deras betydelse för den polska ekonomin är inte att underskatta. De arbetar dock inte enbart som just cykelbud, utan återfinns i alla sektorer, men med betoning på jordbruk, service yrken, byggnadssektorn, IT och tillverkningsindustrin. Utöver det är det många unga från Ukraina som väljer att studera i Polen. Ukrainarna är för övrigt centrerade till vissa områden i Polen. De flesta män hamnar i medelstora städer eller på landsbygden, emedan de flesta kvinnor främst arbetar inom service yrken i de större städerna.

2019 slog den polska centralbanken fast att Polens starka ekonomiska tillväxt inte hade skett utan hjälp från dessa bröder och systrar från öster. Orsaken till att man inte hade klarat det här själv är Polens åldrande befolkning, samt att många drivna polacker emigrerar till andra EU-länder i jakten på högre lön och bättre arbeten. Samma myndighet påpekade även att ukrainarnas arbetsinsatser i Polen sedan 2014 har stått för 11% av Polens totala BNP-tillväxt. Förra året noterade dessutom den ukrainska motsvarigheten till centralbanken att aldrig tidigare hade ukrainarna skickat så mycket pengar hem till sina familjer. Så man fröjdas nog på båda sidor om gränsen.

Det är tyvärr ingen som kan ange en exakt siffra på hur många ukrainare som bor i Polen, men den ukrainska ambassaden i Warszawa uppger att det kan röra sig om upp till 1,5-2 miljoner. Polen har dessutom varit väldigt frikostig med uppehållstillstånd för ukrainarna, och 2018 utfärdades nästan 700.000 nya uppehållstillstånd till ukrainska medborgare. De flesta som flyttar från Ukraina till Polen väljer att stanna en kortare tid, och det är därför bara ett fåtal av dessa som sedan ansöker om permanent uppehållstillstånd. Efter att kriget i östra Ukraina bröt ut 2014 kom det förvisso in en del asylansökningar, men de flesta avslogs, då Ukraina är ett självständigt land och det föresvävar inte risk för liv och lem i alla delar av landet.

Att ukrainare lever i Polen är tvivelsutan inte något nytt. Redan under den senare delen av medeltiden bodde det ukrainare på polskt territorium. Orsaken var att det Polsk-litauiska samväldet expanderade österut. Kasimir den store gav ukrainarna samma rättigheter som polackerna, och de fick även rätt att utöva sin religion i den ukrainsk ortodoxa kyrkan. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan moskoviterna, alltså ryssarna, och Rus-ukrainarna, även kallade rutenerna. Ukrainarna, eller rutenerna, var inte ryssar, slog han fast. Många inom den rutenska adeln valde även att konvertera till katolicismen, och därmed ingå i den polska adeln szlachta. Trots att det rådde förhållandevis goda relationer mellan folken, fanns det de ukrainare som menade att polackernas styre över dem utarmade de områden där ukrainarna bodde. Motsättningarna fanns alltså, och fick ny fart under och efter första världskriget och det inbördeskrig som utbröt när Polen blev självständigt 1918. Ukrainarna förlorade kriget, men motståndet mot Polen levde kvar hos vissa ukrainare. Med andra världskrigets utbrott innebar det att många oförrätter begicks särskilt av de ukrainare som allierat sig med nazisterna. Krigsslutet innebar dock inte att man återgick till en samlevnad, enär de polacker som bodde på ukrainsk-sovjetiskt område deporterades västerut. Före kriget bodde det över 400 000 polacker på det område som senare blev Sovjetunionen. Samtidigt bodde ungefär 140 000 ukrainare i Polen vid samma tidpunkt, och praktiskt taget alla tvingades lämna sina hem. Det är därför kanske ett ödets ironi att det nu bor närmare femton gånger fler ukrainare i Polen än det gjorde före andra världskriget.

Men det är nog inte av historiska skäl som ukrainarna idag söker sig till Polen. Ukrainas dåliga ekonomi, och kaotiska samhällskropp, är väl det troligaste svaret på varför ukrainarna söker sig hit. Och de kommer hit för att Polen har gjort det enkelt för dem att söka uppehållstillstånd, samt att de båda kulturerna och språken ändå har många beröringspunkter. Polen har dessutom flitigt använt som en förebild av ukrainska politiker. På senare tid har det dock höjts röster i Ukraina att man borde söka sig en ny förebild. Vissa ukrainska bedömare går så långt att de menar att Polens nuvarande regering försöker urholka de demokratiska institutionerna.

Vårt cykelbud försvinner bort mellan huskropparna i gamla stan i Kraków. Han finner troligen inte någon tid att ponera över ovanstående. Hans liv består mest av att han måste söka rätt på var “var” är, och förhoppningsvis hinner han till den tid då “när” torde vara.

Scener av idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Scen I: Planty är en fri plats, vrålar en man utan munskydd i megafon, när han passerar genom parken som omsluter Krakóws gamla stadskärna. Han är iklädd en gul väst, en sådan som de franska demonstranterna, som just kallas “de gula västarna”, brukar ha. Mannens kompanjoner drar en kärra draperad med ett vitt lakan som prytts med några slagord om att Polens pandemibekämpning är segregerande. Mannen och hans kompanjoner tillhör en gruppering som i lördags arrangerade Marsz Wolności, frihetsmarschen, och de vill ha ett slut på restriktionerna. Enligt de flesta uppgifter lyckades Marsz Wolności inte locka till sig särskilt många demonstranter, men de som kom var (uppenbarligen) desto mer högljudda. Enligt uppgift ska de ha dansat på Rynek główny.

Scen II: En kvinna med lite för mycket smink, men utan munskydd, kommer ut ur en djuraffär. Hon har köpt en kattvippa som sticker ut ur hennes väska. Pandemin finns inte på riktigt, förkunnar hon för den förvånade svenske mannen som står utanför butiken. Pandemin är bara konstruerad av de rika för att ta över makten över världen, fortsätter hon, innan hon går vidare med leksaken till sin katt.

Scen III: utanför en pizzeria i stadsdelen Kazimierz ringlar sig kön lång. Inne på restaurangen är det fullt av sittande gäster, något som är förbudet sedan i november. En polisbil kör förbi, men ingen tar någon notis om dem. Kanske tycker de som sitter på restaurangen, och de som står i kön utanför, att lagarna som reglerar pandemibekämpningen ändå inte är konstitutionella, och alltså inte förenlig med Polens grundlagar. Men de flesta i Kazimierz promenerar förbi pizzerian. De skulle inte vilja gå på restaurang just nu. Särskilt inte som det finns restriktioner som säger att man inte ska.

Scen IV: efter att regeringen från fredagen den 12 februari tillåter hotell och skidliftar att öppna, översvämmas skidorten Zakopane av turister. Under lördagskvällen tog många av turisterna till flaskan, slagsmål och handgemäng uppstod, och polisen liknade situationen med Gotham city. (Polisen anspelar alltså på seriefiguren Batmans hemstad, som trakasseras av skurkar så som Gåtan och, just det, Kattkvinnan.)

Scen V: under måndagen säger Polens hälsominister på en presskonferens att det var tusentals personer som söp och festade i Zakopane. Lokala medier tillbakavisar detta, och säger att det snarare rörde sig om några hundra personer som spårade ur. De flesta skötte sig. Hälsoministern säger vidare att om antalet smittade ökar kan en ny nedstängning bli verklighet.

En vanlig scen: fyra personer på ett bageri. De står i kö och håller distansen mellan varandra. De tvättat händerna med handsprit när de går in och när de går ut från bageriet. De har alla munskydden på sig enligt alla konstens regler. De går ut ur bageriet med sina påsar med nybakat bröd. De går åt olika håll och kommer troligen aldrig ses igen. Och om de skulle göra det, lär de inte känna igen varandra, eftersom munskydden de hade på sig satt så att mer än halva deras ansikten var dolda.


Planty, några minuter innan mannen med megafonen dyker upp.

Så som Krieger såg det

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan är kanske runt tolv på dagen, ty solens strålar sprider sin värme över Mariakyrkans södra gavel. På Rynek główny är det ändå ganska tomt på folk. Kanske är de inne i kyrkan, vars port står på vid gavel. Men vi ser ändå några krakowiter utföra sina göromål. Någon säljer blommor. Andra står vid sina bänkar och kanske säljer sina egenodlade grödor. Någon sitter vid sin hästkärra, möjligen med händerna vilande på tömmarna, redo att ge sig av. Vi kan också se hur en häst lite misstroget ruskar sitt huvud, så som på hästars vis. De flesta människorna gömmer sig ändå i trädens skugga. Utom han, som står mitt i bild, vars kropp lutar lite tveksamt åt vänster. Väntar han på någon, eller har han bara fastnat i en tanke, oförmögen att ta något beslut om varthän han borde vandra? Eller tittar han månne upp på Ignacy Krieger, som genom ett fönster fångar denna bild av Kraków en sommardag 1875? Och Ignacy Krieger själv, han står där i fönstret med sin kamera, och genom sin sökare ser han allting uppochner och bak och fram. Lite som kontrapunktisk retrograd inversion. Ty det är så man ser saker och ting genom en storformatskameran.

Ignacy Krieger hade vid denna tid varit fotograf i Kraków sedan något decennium. Det är inte känt hur han tillägnade sig fotografens skrå, men man vet att han tillskansat sig den under en resa. Kanske hade han varit i Prag, som redan då var fotografiets huvudstad i Centraleuropa. Vad vi dock vet är att Ignacy Krieger inte ursprungligen var en krakowit, utan kom hit från sin hemort Mikołaj (sydväst om Kraków). Ganska omedelbart efter att han anlänt till Kraków öppnade han sin första fotoateljé på ulica Grodzka, bara ett stenkast från Rynek główny. Men när fotografiet vi ser på fångades, hade han redan bytt adress till Rynek główny 37 (idag 42). I sin fotoateljé tog han emot alla (med tillräckligt fet plånbok) som kände en särdeles hunger efter att föreviga sina anleten för eftervärlden. Ignacy Krieger har även blivit mycket känd för sina fotografier av bergsfolket goralerna, men också för en serie fotografier av Krakóws judiska invånare. Det senare är inte förvånande, ty Ignacy Krieger var själv av judisk börd.

När Ignacy Krieger gick ur tiden 1889 begravdes han på Miodowa (den nya judiska begravningsplatsen), men hans livsverk skulle leva vidare då hans två barn tog vid där han slutade. Sonen bar namnet Natan och dottern hette Amalia. De fortsatte alltså i sin fars fotspår och signerade dessutom sina alster med sin faders namn. Det är därav svårt att säga med säkerhet vem av syskonen som ligger bakom fotografierna, men det förefaller ändå som om det fanns en uppdelning mellan de båda syskonen. Natan Krieger verkar ha haft en förkärlek för att avbilda stadens framväxt. På de fotografier som däremot tros ha tagits när Amalia tittade in i sökaren, ser vi främst konsthantverk och givetvis porträtt. Det är möjligt att hon var en skickligare porträttfotograf än sin bror.

Natan och Amalia fortsatte sitt gemensamma arbete fram till att den förre gick bort 1903. Amalia stod nu som ensam ägare av den fotoateljé som hennes far byggt upp. Hon arbetade fram till 1926, då hon donerade hela ateljéns arkiv samt all utrustning till Kraków stad. Hon dog två år senare, hela 82 år gammal.

Amalias donation hamnade först på museet för industri, innan det flyttades över till konstakademiens bibliotek. År 1967 blev arkivet en del av Krakóws historiska museum, och idag har Krakóws stadsmuseum gjort en egen hemsida för fotografierna som Ignacy, Natan och Amalia Krieger fångade. Genom deras fotografier möter vi människorna som levde i Kraków för över hundra år sedan. Vi ser hur staden både har bestått och förändrats i grunden. Det är en enastående samling, som kommit till stånd tack vare Amalia Kriegers intiativ att donera allt till staden. Och tack vare att Ignacy Krieger åkte på den där resan som gjorde honom till fotograf. Tänk ändå vilka förtjänster resor kan ha.

En hemvändare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Blicken är avvaktande, nästan tveksam, och möjligen osäker. Men den slutna munnen är ändå bestämt formad. Det här är en orubblig yngling vi ser på, någon som vet målet för sin resa. Så som unga människor ofta ser på sin tillvaro, innan åldrandets alla besvikelser skymmer sikten. Målningen vi ser på heter Självporträtt i en polsk adelsdräkt och konstnären som avbildar sig själv är Maurycy Gottlieb. Han visste också vad han ville, och osäkerheten vi kan skönjas i självporträttet är bara skenbart.

Maurycy Gottlieb föddes 1856 i Drohobycz (idag Drohobytj, som ligger i västra Ukraina), en stad som de flesta med ett intresse för polsk litteratur känner till. Det var nämligen i Drohobycz som författaren och konstnären Bruno Schulz föddes, verkade och senare mördades, men hans tid kom ju långt efter Maurycy Gottliebs tid i staden, och likheterna mellan de två slutar här.

Maurycy föddes i en framgångsrik judisk-polsk familj, i en syskonskara som skulle bli elvahövdad, men Maurycy tillhörde ett av de första barnen, och några av sina syskon skulle han aldrig möta. I mycket unga år visade det sig att Maurycy hade en konstnärlig begåvning. Efter att ha undervisats i sin hemstad, sändes han således till Lemberg (Lwów, Lviv) för att studera vidare på gymnasiet där. Men han blev relegerad efter att ha ritat en karikatyr av en av sina lärare. Det här skulle ju kunna ha inneburit slutet för Gottliebs konstnärliga bana, men så blev det inte, troligen till den humorbefriade lärarens förtret. Maurycy begav sig nämligen bort från provinsen, som Lemberg var, och antogs, blott 15 år, till Wiens akademiska konsthögskola.

I Wien började han intresserad sig för historiskt måleriet, och det polska språket. Det här intresset kan väl förklara varför han föll huvudstupa för Jan Matejkos måleri. Maurycy Gottlieb beslöt sig därför för att flytta till Kraków, för att på så vis kunna studera för mästaren själv. Under den här tiden i Kraków arbetade Maurycy Gottlieb i nära samarbete med Jan Matejko, och förfinade sin skicklighet inom historiskt måleri. Om vi ska tro Matejko var Gottlieb mästarens bästa elev!

Bland verken som gjordes under denna tid återfinns målningen som beskrevs inledningsvis – självporträttet där han avbildar sig själv som polsk adelsman. Denna målning har haft ett sällsamt öde. Målningen kom till 1874, och fanns i privata samlingar i Wien fram till 1936. Någon gång under andra världskriget förflyttades den över till New York, och försvann. Den var som uppslukad av jorden fram till 2009, då den plötsligt dök upp på en auktion i New York.Museet för de polska judarnas historia (kallat POLIN) i Warszawa började genast arbeta för att få målningen till sin permanenta samling. Och i förra veckan blev det verkligen, då en anonym givare donerade verket till museet.

På självporträttet har alltså Maurycy Gottlieb avbildat sig som polsk adelsman, och enligt Renata Piątkowska, kurator på POLIN, var det ett uttryck för att Maurycy Gottlieb ville visa att han, som polsk jude, tillhörde den polska nationen.

Men åter till Maurycy Gottliebs tid på Akademiska konsthögskolan i Kraków. Av någon anledning fick han något otalt med sina studiekamrater i Kraków. Flera källor gör gällande att det handlade om antisemitism riktat mot Maurycy, och det kan inte hållas för otroligt. Gottlieb återvände därför till Wien, men det förefaller som om han inte riktigt trivdes där, då han några månader senare flyttade till München, och fortsatte sina studier på stadens akademiska konsthögskola.

1877 åkte Maurycy Gottlieb på en studieresa till Italien, och han träffade åter sin stora förebild – Jan Matejko. Mästaren övertalade Maurycy att återvända tillsammans med honom till Kraków, och det var ju ett erbjudande som Maurycy inte kunde motstå. Under sex intensiva månader arbetade Maurycy Gottlieb tillsammans med Jan Matejko. Men den 17 juli 1876, blott 23 år, gick Maurycy Gottlieb oväntat bort i sviterna av en helt vanlig förkylning. Detta var ett öde som faktiskt har drabbat många inom hans skrå. Konsthistorien är full av unga begåvade konstnärer som gått bort alldeles för tidigt. En orsak kan ju ha varit deras hårda liv, och att de ofta arbetade och bodde i samma lokaler, och som regel var de dragiga och kalla. Om det var skälet till Maurycy Gottliebs för tidiga bortgång lär vi aldrig få någon klarhet i. Vad vi vet är dock att Jan Matejko aldrig riktigt kom över sin favoritelevs bortgång.

Maurycy Gottlieb ligger begravd på judiska begravningsplatsen, Miodowa, i Kraków, och hans gravsten är formad som en ståtlig obelisk. Den skvallrar om hans berömmelsen under hans samtid, men också om hur han såg på sig själv, enär skriften på stenen enkom är på polska (och inte på hebreiska som är brukligt på judiska gravstenar på Miodowa).


Maurycy Gottlieb Självporträtt i en polsk adelsdräkt (1874)

På Stanisławs gata i stan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Låt oss återvända till Stanisław Lem. Nåväl, det är väl en överdrift att vi nu kommer att uppehålla oss särskilt länge vid honom, men han är i alla fall en utgångspunkt. Och hur gör man det bättre än att utgå från hans bostad, eller snarare en av dessa, ty Stanisław flyttade flera gånger under sitt liv.

Som många säkert redan känner till föddes Stanisław Lem i Lwów/Lemberg/Lviv, och det kan man ju höra av namnet. Fast hans far fick egentligen efternamnet Lehm vid födelsen. Det bytte han lämpligt ut till Lem. Inte att undra på det, Lehm betyder nämligen lera på tyska och jiddisch, så Lem, som för tankarna till Lemberg och möjligen även lejon, är ju mer storslaget. Men låt oss, istället för att gräva ner oss i Lviv, bekanta oss med en av de adresser Stanisław Lem hade i Kraków, nämligen Ulica Bonerowska. Gatan ligger gömd mellan Planty och Dietla, och trots att den är kort till sin karaktär, rymmer den nästan lika många berättelser som en voluminös sagobok.

Ulica Bonerowska är uppkallad efter adelssläkten Bonerowie, som ursprungligen kom från Alsace. De blev snabbt inflytelserika i både Schlesien och i Małopolska, samt den polska huvudstaden, som då var Kraków. Bland annat ägde de både pappersbruk och saltgruvor under 1500-talet. Den siste inflytelserika i ätten var Seweryn Boner. Han såg till att både skapa goda förbindelser med den polska kungen, och med habsburgarna i Wien. Han lär ha varit en stor konstälskare, och hade stora samlingar. Vad som hände med dessa är dock oklart. Släkten Bonerowie dog ut under 1600-talet, då de inte lyckades uppbringa en manlig arvtagare, och släkten försvann in bland historieböckernas franska band. Ulica Bonerowska kallades förresten även för Stillegasse (stilla gränden) under den tyska ockupationen 1941-45, och på sitt sätt kan man väl säga att båda namnen klär gatan ganska väl. Den känns något bortglömd, så som släkten Bonerowie, och extremt stilla.

En arkitekt, vars namn ofta återkommer på Ulica Bonerowska, är Henryk Lamensdorf. Han var polsk-judisk och ritade flera byggnader längs med gatan. En av de mer kända byggnaderna han ligger bakom finns dock på en helt annan plats i Kraków. Byggnaden kallas för Dom Turecki, alltså “det turkiska huset” och ligger på Ulica Długa i stadsdelen Kleparz. Byggnaden är ståtlig med röd fasad samt gula detaljer. Men det är taket som nog drar till sig den största uppmärksamheten. Ty där tornar det upp sig tre vackra minareter. Det är inte så märkvärdigt som det kan tyckas, enär beställaren var en fd officer i den ottomanska armén. Officeren hette Artur Teodor Rayski och lär ha haft en muslimsk hustru bördig från Egypten. Därav de tre vackra spirorna på husets tak.

Henryk Lamensdorf ritade även två synagogor. Båda förstördes av nazisterna, men byggdes upp igen efter krigsslutet. De har dock inte brukats som synagogor sedan kriget.

Men låt oss återvända till Ulica Bonerowska, och Henryk Lamensdorfs verk där. Hans penna har dragit ut linjerna till flera av husen. Bland annat nr 9, som under 1920-talet var en bibelskola för unitarer. Unitarianismen är en inriktning av kristendomen som inte erkänner treenigheten, utan menar att det endast finns en Gud, och att Jesus enkom var inspirerad av Gud, men inte var Gud själv eller en inkarnerad av den samme. Den här inriktningen, som kom till Kraków från USA, hade det ofta besvärligt i det katolska Polen, och deras medlemmar förföljdes eller trakasserades. Mittemot bibelskolan låg (och ligger än idag) nummer 10. Även detta hus har ritats av Henryk Lamensdorf. Byggnaden skapades till föräldralösa judiska barn som utbildade sig till hantverkare, som var aktivt under samma tid som bibelskolan var verksam på gatan. Vi kan fortfarande se inskriptionen ovanför entrén. Tanken om Kraków som en stad där de olika etniska eller religiösa grupperna bodde i olika stadsdelar är en felaktig efterkonstruktion. Många gånger var det precis som på Ulica Bonerowska, där kristna och judar samsades i samma kvarter.

Så här kan man hålla på, och det finns egentligen mer att hämta från den lilla gatan Ulica Bonerowska, men vi där ett streck vid Ulica Bonerowska 5, ty där finner vi en av de adresser som Stanisław Lem hade i Kraków. Vem som ritat huset är för undertecknad inte känt, men dess fasad är lika pampig som flera av de fasader som bär Henryk Lamensdorfs signum. Här bodde i alla fall Stanisław Lem mellan 1953-59 tillsammans med sin mor och med sin nyblivna hustru, Barbara Leśniak. När Stanisław och Barbara lämnade Ulica Bonerowska gjorde de det för en gata som bär det exotiska namnet Narvik, och som ligger långt bortom centrum. Men det är ju en helt annan historia, som vi kanske har anledning att återvända till i framtiden.


Nr 10.


Nr 9…

… Men nr 5 lyckades undertecknad inte fånga. Däremot…


… infångades denna väggmålning, som tillkännager att här sålde man en gång i tiden vin.