viewpoint-east.org

Fragment från det första Judiska museet i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett litet bistert porslinslejon tittar stint på mig från sin skyddade plats i glasmontern. Han och de andra föremålen runt omkring honom tillhör en samling av judisk konst, vardagsföremål, religiösa föremål m.m. Samlingen tillkom under 1900-talets inledande år, och initiativtagare var Maximilian Goldstein. Han föreslog att samlingen skulle bli fundamentet till ett judiskt museum. 1934 invigdes museet, som skulle bli det första Judiska museet i Lviv. Den första direktören var Marek Reichenstein, en känd konstsamlare specialiserad på grafiska blad. Judiska museet i Lviv och låg på Sholem Aleichem-gatan fram till 1939, då införlivades det i Etnografiska museets samlingar i Lviv.

Nu har det äntligen sammanställt fragment från denna samling. Med en en slående bredd återskapar utställningen en känsla för hur det judiska Galizien tedde sig. Här kan besökarna bekanta sig med textilier och dess tryckmetoder, betrakta grafiska blad som skildrar livet efter en pogrom runt 1910-talet, förundras över de religiösa föremålens rika utsmyckning och få bekanta oss med föremål tänkta till festligheter. Bland de senare ingår vårt bistra lejon av porslin. Inte känns han så festsugen dock. Hans dystra blick tycks förebrå oss, och fråga oss besökare var hans folk finns idag.

De första judarna kom till Galizien redan under 1000-1100-talet. De var ett påtagligt inslag i denna del av Europa fram till förintelsen, då nästan alla judar i Galizien mördades. Idag ligger judarnas kulturella arv bokstavligen talat i ruiner. Synagogor har på många ställen förvandlats till tomma hål i stadsbilderna, förstörda under andra världskriget. Eller så framlever synagogorna sina dagar i en misär, bortom sin glans dagar. Det är egentligen mycket svårt att föreställa sig att judarna var ett så dominerande inslag i området. Utställningen på Etnografiska museet i Lviv är därför så oerhört viktig. Den borde vara permanent, eller ännu hellre, det Judiska museet borde återupprättas i Lviv. (Idag finns ett litet judiskt museum i Lviv, men det är inte tillräckligt för att förstå deras inflytande.) Även om människorna fattas oss för evigt, är det vår enda möjlighet att bevara deras minne för eftervärlden.

När jag besökte utställningen på Etnografiska museet var besökarna en ansenlig grupp. Nästan alla var unga, och en klar majoritet var intressant nog unga kvinnor. Här i området finns ett stort sug efter att få kunskap om judarnas historia och liv på platsen. En kunskap som man idag är mycket dålig på att förvalta och sprida. Att sprida kunskapen om regionens mångkulturella historia skulle bidra till att stärka invånarnas självbild. Det skulle ju också kunna bidra till att motverka de krafter som drivs av aggressiv nationalism och rasism. Här ligger ett ansvar hos regionens makthavare. Ett ansvar som just nu tas av Etnografiska museet och andra organisationer, så som Center for Urban history of East Central Europe.


Vårt bistra lejon av porslin till vänster.


“De hemlösa” av Wilhelm Wachtel. (Grafiskt blad.) Troligen visar teckningen en familj som blivit hemlös efter en pogrom.


Textilier.


Maximilian Goldstein med familj på 1920-talet. Det är inte känt vad som hände med familjen under förintelsen, men inga av dem kom levande från gettot i Lviv.


Släkten Goldsteins träd.


Chanukka-ljusstakar.


En av alla unga besökare på utställningen.

Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.

Den fulla besvikelsen

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Han var jättefull”, förkunnade en ung ukrainska, ganska förskräckt, efter att hon träffat en nästan jämnårig svensk. “Oj”, svarade den åhörande församlingen inkännande, som om det handlade om någon sorts sjukdom.

Jag möter ofta det här, unga människor som inte har någon förståelse varför någon dricker sig berusad. “Andra sorters ungdomar kanske dricker, men inte vi”, säger de, och får “andra sorters” nästan att låta som “andra sorteringen”. Jovars, jag har ju också hört om att unga dricker mindre än tidigare generationer, men det är bara så förvånande när det blir sant. När det går från att vara en notis i någon av dagstidningarna, till att bli en verklighet nära mig.

Men det är inte vad inledande citat handlar om. Citatet handlar om något jag mött här alltför ofta. Fulla landsmän på besök i öster.

Under mina första år i Ukraina funderade jag inte nämnvärt på det. Det var ju den verklighet jag kom från. Fredags- eller lördagsfyllan. Att tappa kontrollen lite så där. Visst, det finns fulla människor i Lviv också, men inte lika ofta unga så som i Sverige. De berusade här är nästan alltid män med tunga och fysiska arbeten. De som ibland luktar lite av olja och maskiner. Deras tunga arbete känns nästan genom deras porer. Vi har inte sådana jobb i Sverige. De är bortrationaliserade. (Det tycks nästan logiskt att de dricker. Går det överhuvudtaget att återhämta sig efter ett sådant jobb?)

Jo, men visst finns det yngre festprissar även här, men inte är det en särskild utspridd sedvana bland sådana som vill bli tagna på allvar. När det gäller oss svenskar tycks det nästan vara omvänt. Varför dricker vi då när vi är på resa, möter nya människor eller gör något där vi förväntar oss att behandlas med lite respekt? Tror vi att vi framstår som mer världsvana och coola? Från andra sidan kan jag hälsa att så uppfattas det inte. För den unga ukrainskan som nämndes ovan var det besvikelse, även om det aldrig sas rakt ut. Han var ju full.

Och frågan ställdes givetvis till mig, varför är det på detta viset, undrade de. Mitt mest frekventa svar i sådana sammanhang är “Ja ne znaju” (“Jag vet inte”), som Drutten (Tjeburasjka) svarar Gena på frågan varifrån Drutten kunde tänkas komma. “Ja ne znaju” varför unga svenskar är fulla när de träffar nya människor. “Ja ne znaju” hur dessa unga kommit fram till att det är ett bra beslut att vara full vid första mötet. Men “ja znaju” (jag vet) att det faktiskt ofta sårar mer än imponerar. Det kanske vi borde tänka på när vi åker världen runt och låtsas världsvana.

Other Lviv.
Drutten (Tjeburasjka)

Anna Mysysjyn: med engagemang för e-demokrati

Category: by sophie engström, Galizien, Intervju, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det är lite svårt att hitta tid. Jag har nämligen tre jobb”, skrattar Anna Mysysjyn avväpnande, när vi äntligen träffas efter flertalet misslyckande försök att ses. Bland hennes tre jobb finns ett som intresserar mig mer – projektet Inclusive e-democracy.

Inclusive e-democracy är ett projekt som leds av organisationen Institute of Innovative Governance. Projektet som har för avsikt att stärka e-demokratin i Ukraina, alltså att ge medborgarna bättre inblick i den politiska styrningen. Tanken till projektet föddes då Anna var student inom ramen för Erasmus+ i Estland. Hon fascinerades av hur myndigheternas användning av internet var riktat mot att försöka ge medborgarna större förtroende för den demokratiska processen. Hon såg även att många funktioner kunde bli säkrare med en tillämpad e-demokrati.

“Som exempel, läkarna i Estland kan logga in på apotekens databas för att se var den medicin finns som de ska skriva ut till en patient. Patienten behöver inte springa runt och leta efter medicinen på olika apotek, utan får en adress dit den kan hämta ut receptet. Det skapar trygghet och är dessutom mer tidseffektivt”, förklarar Anna.

När Anna kom hem till Lviv började hon och hennes team att undersöka var det fanns störst behov att stärka tillgängligheten på Lvivs kommuns webbplats. De hittade snabbt flera brister, men det som var mest akut var att deras sidor inte vara anpassade för de med synnedsättning.

De satte samman en ansökan och fick medel från Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) till att utveckla en web-checker. Web-checkern är central i projektet då det är en sida där webbutvecklarna själva kan kontrollera vilka hinder som finns för synskadade på deras webbsidor.

Projektet Inclusive e-democracy arbetar även med att sprida kunskap om vilka behov syn- och hörselskadade har för att ges möjlighet att ta del av den lokala politiska processen. Projektet har alltså två hörnstenar, å ena sidan arbetar de med att hjälpa kommuner att förbättra sina webbplatser, samt att de genom föreläsningar och workshops förstärker kommunens kunskap om hur man ökar tillgängligheten för de med funktionsnedsättning.

I dagsläget är det sex kommuner som medverkar i projektet. Förutom Lviv är det Drohobytj, Truskavets, Borislav, Tjervonohrad och Javoriv. (Det vore ju roligt om Busk kom upp på den listan också.) Men projektet har inte tänkt att stanna där. I maj kommer man påbörja en lansering i hela Ukraina.

Anna är en person med sprudlande kreativitet och tydligen enormt mycket energi. Institute of Innovative Governance har även initierat en kampanj för att få Lvivs kommun att förbättra kollektivtrafiken, och som av en händelse har Lvivs kommun just före vi sågs godkänt deras förslag om att utöka kollektivtrafiken i Lviv. Om fem år ska de gula småbussarna (marsjutka), som idag är stommen i stadens hopplöst eftersatta kollektivtrafik, vara ett minne blott.

Men Anna blickar redan framåt. När vi diskuterar hur oframkomlig Lviv är för människor med funktionsnedsättning berättar hon att hon redan leker med en idé om att utveckla en app för mobiltelefoner som kan guida exempelvis rullstolsburna genom staden. De skulle med den kunna se var det finns övergångsställen utan skarpa trottoarskanter, eller ramper för att ta sig upp för trappor.

För Anna är det en självklarhet att engagera sig i de här frågorna, och hon har svårt att förstå de jämnåriga som inte vill delta i arbetet med att förbättra Ukraina.

“Alla som åker ut i Europa och studerar borde försöka hitta goda förebilder och exempel på hur man skapar ett bättre samhälle, för att sedan komma hem efter sina studier och arbete för det här”, menar hon.

Och genom sitt engagemang är hon själv också en sådan förebild för andra. Hennes sorts entusiasm och framtidstro är vital för att Ukraina ska kunna resa sig ur den samhälleliga kris som landet befinner sig i.


Anna Mysysjyn, med engagemang för en bättre framtid.

Copy/Past – en projektil genom årtiondena

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Skuggor av huskroppar letar sig upp längs sina syskon. De söker sig till varandra. Som en kärleksförklaring till varandras former. Så kan också samtal mellan oss te sig. Orden rör sig över varandra. Smeker varandra. Söker närhet och bekräftelse. Samtal sker på så många olika vis. Ibland är de ord på ett kafé. Ibland ögonkontakt mellan två främlingar. Ibland är de fotografier från en svunnen tid.

Jag tänkte på det när jag vandrade runt på utställningen Copy/Past på Center for Urban History of East Central Europe. Fotografierna jag såg hade fångats under mellankrigstiden och tiden före första världskriget. Trots att människorna som kapslade in de små ögonblicken är borta (några sedan länge), färdas de smidigt som projektiler genom årtiondena till oss. Vi frågar oss genast vad de tänkte, vad de kände, vilka de var. Deras närvaro är helt plötsligt här med oss.

“Lviv var en fotografiets stad,” säger Andrij Bojarov, konstnär och kurator. Här experimenterade man med tekniker och fotograferna var många. Det fanns flera tidskrifter och tryckerier. En speciell teknik föddes i Lviv, izohelia – en teknik som skapar fler gråskala, för att förstärka känslan av djup i fotografiet. Dess skapare hette Witold Romer och finns representerad på utställningen.

Bilderna som Bojarov plockat samman har olika karaktär och har haft olika funktioner. Flera av bilderna har fångats bortom det professionella rummet och ibland i en lek med bildmediet – som Wladyslaw Bednarczuks självporträtt. “En slags dåtidens selfies”, säger Bojarov. Ibland har avsikten varit en annan än att ses som fotografiska konstverk. Janina Mierzeckas projekt att dokumentera handskador var initialt inte tänkt som konstverk. Detsamma gäller Noe Lissas serie Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907. Fotografierna skulle dokumentera skadorna efter upploppet och publicerades första gången i tidskriften Tygodnik Ilustrowany, men på Copy/Past blir de istället mångbottnade stilleben. Alla fotografierna har således lämnat sin tilltänkta tankestil och träder fram i ny skepnad, och det är just det som gör Copy/Past så intressant.

Bojarov är inte kurator i det här fallet, utan han bör snarare ses som konstnär och att utställningen är ett konstverk i sig.

Men det finns dessutom fler bottnar hos Copy/Past. Bland annat vill Bojarov med utställningen poängtera hur vanskligt det är att bevara minnet av en grupp konstutövare vars hem inte längre är Lviv. Flera av fotograferna avslutades sina liv i Wrocław – landsförvisade under sovjettiden, tillsammans med hundratusentals andra polacker, som under flera århundraden bott Lviv.

Copy/Past är inte heller en kopia på en svunnen dåtid. Det är en bro mellan dessa människors liv här och vår nutid. Utställningen placerar dem här, och när jag lämnat utställningen och går genom staden som jag kallar för Lviv, men som de kallade Lemberg eller Lwów, så känner jag deras närvaro. Som skuggor rör de sig tillsammans med oss mellan huskropparna.


Andrij Bojarov, i bakgrunden syns Witold Romers fotografier.


Noe Lissas serie “Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907”


Här har man använt sig av tekniken izohelia.


Några av Wladyslaw Bednarczuks självporträtt.


Janina Mierzeckas händer.

Riddare för en bättre framtid

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag skriver inte så ofta om mitt jobb. Ni är nog flera som noterat det och undrat lite, utan att våga fråga. Men att jag inte skriver om mitt jobb och mina studenter betyder inte att jag inte tycker om jobbet eller studenterna. Inte heller betyder det att det inte ger mig något stoff till mina skriftliga bryderier. Tvärtom.

Varje dag går jag nämligen från jobbet med nya infallsvinklar och nya perspektiv på tillvaron. Att vara lärare innebär att genomleva en ständig förnyelseprocess. Alla tankar och ställningstaganden ställs inför andra förhållningssätt. Studenterna öppnar nya dörrar till min förståelse av världen. Utan studenterna skulle jag vandra runt i samma gamla vanliga inprövade fotspår. I mötet med deras värld måste jag konfronteras med mina egna förståelser av vad jag ser runt omkring mig.

Det är lockande att använda mina studenters erfarenheter, att referera till dem, att berätta hur de ser på världen. Men jag gör inte det då jag anser att det handlar om deras integritet. De saker som studenterna säger till mig, sägs i ett rum som både är privat och offentlig på samma gång. Det är offentligt eftersom det sägs i en föreläsningssal på universitetet. Men de ord de formulerar är oftast avsedda just för vårt rum, för vår kontakt och för vårt utbyte. Det är inte avsett för en offentlighet bortom rummet.

Jag använder ändå ofta de tankar som ventileras hos oss. Många av mina bästa blogginlägg har fötts i samtal med dem, och de få gånger jag hänvisat till studenterna har jag alltid frågat före jag gjort en hänvisning. Jag är också mycket medveten om min roll som auktoritär i den frågan. Därför har jag alltid frågat mer än en gång om de känner att det går fint att hänvisa till dem. Vid något tillfälle har jag känt att studenterna har svarat ja, då de uppfattat det som om de måste svara ja. Vid sådana tillfällen har jag valt att skriva på sådant vis att man inte kan läsa in mina studenter, alternativt inte skrivit om det alls. (Svår avvägning det där, då både det senare och det förra kan såra.)

Jag skriver det här ikväll eftersom jag just nu är fullkomligt uppfylld av studenternas tankar, förhoppningar, drömmar, sorger och glädjeämnen. Orsaken är att vi haft den årliga uppsatstävlingen. Under de senaste dagarna har jag läst uppsatser och intervjuat Ukrainas framtid. Även om det alltid är mycket svårt och mödosamt att tvingas välja ut några vinnare, så är det samtidigt så otroligt inspirerande att få möjlighet att sätta sig in i varje students förutsättningar, livsförhållanden och målsättningar. Under de där dagarna ser jag tillfullo vilken enorm ynnest det är att få arbeta som lärare. Och hur delikat och svårt det är. Läraryrket är inget man gör med ena handen. Det är krävande, och jag måste idka total närvaro. Men i gengäld för jag tillbaka så oerhört mycket. Ting som inte riktigt går att beskriva i ord.

Det jag vill säga till er, efter dessa uppsatstävlingsdagar, är att Ukrainas framtid är ljus. Nej förresten, den är inte bara ljus. Den skimrar, gnistrar. Som ett nyårsfyrverkeri. Hos dessa unga människor finner du inga uttråkade tonårsfasoner eller självgod attityd. De är nyfikna, kloka, givmilda, orädda, och övertygande.

Och det finns ingenting som jag älskar lika mycket i Ukraina som just dem och deras engagemang för att skapa ett bättre samhälle. De är riddare för en bättre framtid, samtidigt som de själva är framtiden. I deras framtid finns inte plats för rasism, homofobi, sexism. Där ska det råda lika villkor och jämlikhet är ett självklart mål. Samtidigt är de inte naiva. De förstår hur mödosam vägen dithän är. Men det är inte något som gör dem nedslagna. Det är som om just det sporrar.

Så när du grubblar över hur det ska gå för Ukraina, och känner viss misstro mot nutiden, tänk då på dessa unga människor. Passa då också på att fungera på vad du kan göra för dem. För även om de har egen kraft, så behöver de stöd och tar alltid tacksamt emot inspiration.

future angels
Framtiden tar inte slut här.

Paganini och UFO i Orgelsalen

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, den här konserten tänker jag inte skriva om, beslöt jag igår strax före jag äntrade den fullsatta Orgelsalen. Men ganska snart insåg jag att det helt enkelt inte gick att avstå från att delge mina musikaliska bryderier.

Gårdagens konsert var en formidabel uppvisning i koncentration och precision. Jag skriver “formidabel” för att poängtera dess snudd på totalt klanderfria uppenbarelse. Ukrainian Festival Orchestra (UFO) visade på en slående stringens, något som jag egentligen inte väntat mig. Min vana trogen lyssnade jag nämligen på några av styckena före konserten. Det är inte alltid att föredra. En annan tolkning kan stå i vägen för den nya upplevelsen. Men då gårdagens konsert var en så lysande framställning, innebar inte min ovana att “förlyssna” en källa till besvikelse.

Konserten inleddes med Haydns symfoni nr. 88. Här fick dirigenten Theodore Kuchar fyllt utrymme för sin lekfullhet och mycket unika form av ledning. Tonerna dansades fram genom hans slag.

Därefter var det dags för kvällens höjdpunkt, den kanadensiska violinisten Corey Cerovsek. Nämnde solist är inte bara (om nu något sådant kan vara “bara”) violinist, utan även en mycket begåvad pianist, samt matematiker. Som 18-åring doktorerade han både i musik och matematik! Han framförde kvällens konsert på en violin från 1728. Instrumentet har även tillhört violinisternas odiskutabla mästare, den store Paganini.

Corey Cerovsek har inga problem att matcha Paganini. Ni tror kanske att jag överdriver, men Beethovens violinkonsert i D-dur framfördes på ett sådant vis att änglarna måste ha gråtit i hänförelse. Själv fällde jag också en tår, då mitt inre blev fullkomligt överrumplat av Cerovseks fullkomlighet. Att han befann sig i något som av vissa ses som en periferi bekom honom inte. Han spelade med samma inlevelse som om han stod inför en publik på Opéra de Dijon i Paris.

På tal om Paris. Det var där jag första gången förstod storheten i Beethovens violinkonsert i D-dur. Nå, jag var inte fysiskt i Paris, utan såg Les Dissonances med violinisten David Grimal på Mezzo, den enda TV-station jag fortfarande tittar på. Tittar och tittar, förresten. Lyssnar, skulle jag vilja kalla det. Det är en radiokanal med rörlig bild, helt enkelt.

Corey Cerovsek och UFO hade inga svårigheter att nå upp till Les Dissonances nivå. Den enda skillnaden tordes vara att Les Dissonances inte har någon dirigent, men det vore synd om vi inte hade haft Kuchar att följa genom musiken. Han är nämligen likväl en vägvisare för musikerna som för oss på åhörarplats.

Orgelsalen har, under Taras Demkos och Ivan Ostapovitjs drift, transformerat från att vara en lite avsides belägen och bortglömd konsertlokal till att bli en nydanande kraft på Lvivs musikscen. Plötsligt har vi inte bara en, men två konsertlokaler med konstmusik på hög nivå. Repertoaren är diger, varierande och innehåller flera nya vågade inslag. Som exempel kan ges konserter med musikupplevelser för de allra minsta barnen, där småfolket får bekanta sig med avancerad orgelmusik, kammarmusik etc. Demko och Ostapovitj har också infört programblad. I Lviv har det annars varit brukligt med en presentatör, men på Orgelsalen får man ett program. Efterlängtat av mig som begåvats med mängder av hål i mitt närminne. Och för er som inte besitter ukrainska, har de lagt till en QR-kod på programbladet där man via sin smartphone slussas in på deras engelskspråkiga sida och kan läsa hela programbladet. Det här är bara två exempel bland flera på hur radarparet Demko och Ostapovitj berikar och utvecklar musiklivet i Lviv.

Så varför tänkte jag att jag inte skulle skriva om konserten? Den var med beröm värd att uppmärksamma samt att Demkos och Ostapovitjs insats är mäkta ärovördig, och de (tillsammans med deras duktiga team) förtjänar all uppmärksamhet de kan tänkas få.

UFO
Ukrainian Festival Orchestra (UFO)

Theodore Kuchar and Corey Cerovsek
Theodore Kuchar och Corey Cerovsek.