viewpoint-east.org

En rapport från krigets utkant

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ryssland, sociala medier, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett flygplan mumlar bakom molnen. En hund skäller på avstånd. En polisbil brölar på någon bil bortom huskropparna. Kvällen är lugn, tänker jag. Men så bedrägligt.

En komplott att mörda presidenten och flera andra högt uppsatta har just avslöjats. Mängder av vapen beslagtagna. Attacker mot flera städer i Ukraina planerade. Beredskapen i Ukraina har inte varit så hög sedan landet blev självständigt för mer än tjugo år sedan.

På ett ögonblick kastas mina tankar in i det kaos som jag upplevde under revolutionen. Den rädsla jag kände då, blir återigen så påtaglig att jag nästan kan ta på den. Plötsligt är den inte ett hjärnspöke, utan livs levande. Den där rädslan för att Europa ska kastas in i ett fullskaligt krig.

Du tycker kanske att jag bara är melodramatisk. Kanske lite pompös och självupptagen. Men när man lever i ett land som ständigt hotas av sin granne. Där död och sorg blivit lika vanligt inslag på sociala medier och i vardagen som bilder på fredagsmyset och helgens glädjeämnen, så ter det infernot inte som en apart omöjlighet, utan ett plausibelt samtidsscenario.

Massor av tankar strömmar genom mitt huvud. Varför just nu? Är det för att det snart är presidentval i Ryssland? Eller är det ett straff för att Ukraina inte vek ner sig när Ryssland ströp gasleveranserna? Är det nu som den slutgiltiga uppgörelsen kommer? Den, om vilken väg som Ukraina ska få ta?

Jag märker att jag lystrar efter ljud från vapen. Jag undrar om säkerhetspolisen (SBU) verkligen lyckades fånga alla. Tänk om det finns fler celler av kuppmakare?

Som en protest mot min oro vivlar en minnesbild från förra våren upp för mitt inre. Det var en vacker dag. Fåglarna sjöng ivrigt. Alla träden stod i skör och ungdomlig grönska. Med varje por av min kropp vill nu ta mig dit. Bort från oro och ångest över att vi står inför ett europeiskt blodbad. Jag vill dit igen. Till vårens ljuva vindar. Till optimismen och glädjens stund. Jag vill inte sitta, hukad över min domedagsmaskin, smartphonen, och vänta på rappoter om en ny kull vettvillingar, som endast tycks känna glädje om de skapar misär.

Flygplanet har sedan länge tystnat i skyn. Hunden har avlagt sin kvällsbön. Och polisen har tillrättavisat färdigt. I alla fall för stunden. Det är så där lugnt som det kanske är hos dig just nu. Men ändå där bortom nuet, bland framtidens skuggor, ruvar infernot. Det inferno som redan härskar på allt för många platser.

the beauty


Hur lång tid tar det att gå till Polen?

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen hade värmt upp oss. Efter en lång och skön promenad, där vi hade tagit av oss jackorna för första gången den våren, satt vi nu med vars ett glas kall öl och en sallad framför oss på restaurang Datja. Det var den första mars 2014.

Jag kommer aldrig glömma den där stunden på restaurangen. Det fanns ett stiltje, dock inte att förväxla med ett lugn. Inne i våra själar bråkade erfarenheterna från fyra månaders revolution. En revolution som slutade i blodutgjutelse. En revolution som krossade delar av min, och många andras, drömmar och framtidsförhoppningar. De tidigare drömmarna låg nu som blodiga bylten under den ukrainska flaggan.

Vid bordet sidan om vårt stojade en grupp överförfriskade män. De hade spelat fotboll och avslutade motionen med feta grillspett, saschlik, och massor av sprit. Vid varje skål skanderade de “Slava Ukrainy. Herojam slava” (“Ära till Ukraina. Ära till hjältarna”). En fras jag hört så många gånger veckorna före att jag oavsiktligt mumlade med.

Plötsligt stannade hela verksamheten upp. Inget stojande. Inga skålar till någons ära. Våra blickar stannade som förstelnade vid TV-skärmen på väggen. Där såg jag dem för första gången. De “gröna männen” som ledde annekteringen av Krym.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte just då. Kanske var det någon tanke om att “så här skulle det inte vara” som virvlade upp till ytan. Det enda jag minns är att den första känslan av rädsla snabbt förbyttes mot ilska. Det var så oerhört groteskt, fräckt och samtidigt löjeväckande i sitt försök att påskina att dessa “gröna män” tillhörde någon slags folklig resning.

Det var först några dagar senare som skräcken hann upp mig. Den där natten när jag stod i bara nattlinnet i hallen och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta för mig att packa ner det väsentligaste i ryggsäcken, och hur lång tid det skulle ta för oss att ta oss till polska gränsen. Min överslagsräkning fastställde att det skulle ta ungefär två timmar med bil, men ungefär två dygn till fots.

Så här i backspegeln ter sig säkert min nattövning som något löjeväckande, men det var så jag upplevde det. Efter månader av katastrofläge fanns det inte mycket plats för logiskt tänkande. Jag tror att vi alla här fortfarande lever i en slags posttraumatisk situation. Man kanske skrattar lite generat över sina dramatiska planer, men då var de inte absurda idéer, utan en reell verklighet.

Jag har däremot vänner som fick lämna allt de där dagarna. De flydde till fots från Krym. Ja, de fick verkligen gå. Inga andra färdmedel fanns att uppbringa. De tog med sig det mest nödvändiga.

Före de “gröna männens” ankomst trodde mina vänner lika lite som du att de skulle bli tvungna att lämna allt de ägde, alla vänner, gamla mammor och pappor. Men nu sitter de här i Lviv, med nära och kära bortom räckhåll. Att förklara för någon som tror sig leva på behörigt avstånd från katastrofen kräver ett vokabulär som jag i detta sammanhang inte besitter. Kanske beror det på att jag befinner mig för nära, och att jag efter revolutionen 2014, annekteringen av Krym och invasionen av östra Ukraina vet att den typen av katastrof alltid bor bland oss människor.

För det är vi allena som besitter förmågan att hemsöka varandra med våld.

March 1, 2014
En bild jag tog på Restaurang Datja, den där dagen, den första mars 2014.


Några ord om ord på ukrainska och polska tåg

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är något visst med att rulla ut från en tågstation i de där järnsnablarna vi kallar för tåg. När man känner den första ryckningen i sätet och världen utanför långsamt börjar röra på sig. Fortare och fortare.

I Ukraina går tågen sällan fort. Inte ens de tåg som etikerar sig som snabbtåg. Det är ingen nackdel. Den godmodiga farten ger ögat ett lugn. Man kan stilla blicka ut över de vidsträckta fälten och hinner till och med fantisera om vad som kan föregå i de hus och byar som fladdrar förbi.

Samma tjusning är det att färdas med tåg i Polen. Där lunkar visserligen tågen på i lite raskare takt, men jag lämnas aldrig med en känsla av att jag tappar orienteringen, vilket annars lätt händer mig på snabbtåg. Min fantasi ges därför fullt spelutrymme och jag har ofta fyllt mitt inre med så många varddagsbetraktelser att de skulle kunna fylla en tjock roman med bunden pärm, och med tryckhäfta som doftar gott av olästa ord, om jag nu hade tänkt att skriva en bok.

Det finns procedurer på polska och ukrainska tåg som jag är särskilt förtjust i. På de ukrainska tågen hinner vi inte gnissla särskilt långt förrän det börjar prasslas och grejas i packningen. Upp på borden kommer smörgåsar, korvar, ostar, saltgurkor och det ovärderliga ägget. Så snart tåget kommit upp i den fart som kallas fart här, men skulle kallas avstannande i Sverige, börjar det knackas ägg mot bordsskivorna. Med stor aptit slukas de i hela sin härlighet. Det här är en procedur jag finner mycket fascinerande. Ägget är som resandet i sig. Utan ägg, ingen riktig tågresa.

På de polska tågen har jag aldrig mött några ägg. Om de inte är ukrainska, vill säga. Och de borde egentligen inte få vara där överhuvudtaget eftersom ägg tillhör de produkter som de polska tullarna tycks vara väldigt förtjusta i. Det samma gäller smörgåsar (kanapki). När man åker tåg från Ukraina till Polen kommer alltid dessa förtjusande damer och herrar från tullen som vill lägga vantarna på ukrainska matsäckar. Eftersom ukrainarna är ett artigt folk lämnar de alltid ifrån sig hälften av matsäcken. Den andra delen gömmer de flitigt. Den kvarvarande delen är det som tydligast gestaltar den ukrainska folksjälen. Den delen är nämligen “förhandlingsdelen”. Allt som sker i Ukraina är förresten del av en episkt lång förhandling. Du kan inte ens gå över en gata utan att förhandla. Om du tvekar, ja, då riskerar du att bli påkörd, eller ännu värre, få din promenadpartner påkörd. Förhandling är allt här. Även smörgåsar, vilket de polska tulldamerna eller tullherrana inte har förstått. De tycks tro att ukrainarna räcker över hela matsäcken, men det gör man givetvis inte utan någon förhandling. Hur skulle det se ut? undrar ukrainarna. Om jag ger bort mina smörgåsar utan förhandling har jag ju snart inga smörgåsar kvar. Det tycks dock ha undgått dem att just i det här fallet är det exakt det som är avsikten. Att alla ska beträda polsk mark fullkomligt smörgåsfri.

Jag saknar ofta äggen på de polska tågen, men jag sörjer inte länge. För polackerna har också en mycket trevlig egenhet. När de kommer på tågen säger de oftast goddag (Dzień dobry) till sina medpassagerare. Första gången jag var med om det erfor jag en märklig känsla av att de pratade med någon annan än mig, trots att jag var den enda varelse just mot den plats dit goddaget riktades. Jag är annars ganska mycket för att språka med främlingar, men på tåg har jag i Sverige fått lära mig att jag ska ha en lätt stressad och irriterad blick. Jag ska gärna frusta frustrerat och jag ska nonchalera att det finns andra omkring mig. I synnerhet när jag söker upp min plats på tåget. Man ska helst inte säga någonting under resans gång. Bara om tåget är försenat. Då ska man fnysa föraktfullt och säga några inövade fraser som inte förändrar situationen, men ändå skapar en trygghet i att alla ändå vet sina fraser och repliker.

På de polska tågen verkar det finnas olika sätt att vara och reglerna verkar inte vara helt entydiga. Korrekthet är viktigt, men den tycks se lite olika ut i olika regioner. Jag reser ju främst i Galizien, och där avslutas alltid resan med en hälsning och ett tack för sällskapet. Det spelar mindre roll om man inte sagt annat än goddag till varandra. Man tackar ändå. Den här gesten tycks komma med den galiziska modersmjölken, för oavsett ålder, socialgrupp, kön så yttras denna fina fras.

När jag nu sitter här och försöker minnas vad som sägs, så kan jag bara inte minnas hur den är konstruerad. Trots att när jag från första stund jag hörde den, lätt kunde urskilja och förstå hela dess fysionomi av polsk ordning och korrekthet. Det är för övrigt den korrekthet som inte förstår det där med den ukrainska förkärleken att förhandla om smörgåsarna.

Båda företeelserna tillhör något av det vackraste jag känner. Båda har sin charm, och trots att de är så olika så finns det hos båda en kärlek till kommunikation och en förhoppning om att få röra vid varandra med våra ord. Det är lätt att vara i Galizien och samtidigt tillhöra den skara på jorden som älskar samtal och ord. I synnerhet när det sker i samband med att skutta fram i en järnsnabel genom det böjande galiziska landskapet.


På den polska järnvägen.


Om ukrainarnas rätt till deras judiska historia

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det som var mest förvånande var att det bodde så många judar här”, sa en ung student från Lviv till mig för många år sedan, efter det att hon gått på en sommarkurs arrangerad av Center for Urban History of East Central Europe. Ja, svarade jag. Det visste du väl ändå? Nej, menade hon. Ingen hade berättat i skolan att så många judar hade bott i hennes hemstad.

Jag skakade inbordes på mitt huvud, och utgick från att hon kanske varit sjuk de veckor som hon fått undervisning om judarnas historia i Lviv. Själv hade jag under mina första år i Lviv sökt upp alla platser som var knutna till de judar som inte längre finns här. Den första bok jag, som nyinflyttad till Lviv, läste var dessutom “Ett mord i Lemberg“. En bok jag ofta återkommer till i mina tankar, då den bättre beskriver hur stadens judar levde, än någon annan förintelseskildring.

När jag nu bott här under många år, har jag tyvärr blivit varse att hennes påstående nog ändå var fullkomligt riktigt. Väldigt få berättar om de judar som bodde här, hur deras liv såg ut, vad de levde av och hur de roade sig. Deras liv har i staden har förvandlats till ett tyst minustecken, förvillande likt ett utropstecken som fallit till marken av år av negligering och avsaknad av stöd.

Det finns de, som med elaka tungor, vill påskina att den här avsaknaden av berättelsen om judarnas liv beror på ett inneboende förakt mot judar, eller direkt antisemitism. Det vanligaste är nog ändå att man utgår från att det finns ett genuint ointresse för hur judarnas liv tedde sig här. Ett exempel på en sådan bok är Omer Bartovs bok “Erased. Vanished traces of Jewish Galician present-day Ukraine” från 2007.

Boken, som är en noggrann förteckning över hur judarna mördades under förintelsen och vilka minnesmärken som finns kvar idag, innehåller bitvis en underton av bitterhet och dåligt återhållen ilska. Med tanke på Bartovs personliga koppling till regionen blir det lätt att förstå, hans mor hade rötter i Galizien. Det måste vara frustrerande att se i vilket skick återstoden av det judiska arvet befinner sig. Och att därtill se att det saknas minnesmärken, måste innebära ytterligare påfrestningar.

Det är inte tu tal om att det här i västra Ukraina råder brist på minnesmärken över alla de som mördades under förintelsen. Men slutsatsen, att det råder en inneboende motvilja mot judarna, behöver inte vara sann.

I min inledning lyfte jag en ofta förekommande förundran. Många, även bildade, ukrainare har faktiskt aldrig fått rätten (för det är en rättighet) att få lära sig sin historia. De kan förvånas över hur många polacker som bodde här. De lyfter häpet på ögonbrynen när man säger att denna regionen var något av en judisk hotspot före andra världskriget. Det var en rik och energiskt sprudlande judisk kultur som hade sitt säte här.

Avsaknaden av kunskap, leder också till att judarnas minne i området långsamt tynar bort. Det finns de som försöker bygga upp kunskapen på nytt. Deras arbete är i många fall helt ideellt, eller bygger på donationer. Center for Urban History of East Central Europe finns i navet på detta hjul, som försöker förändra människornas perception av platsen. Andra som arbetar vid deras sida är Rohatyn Jewish Heritage.

Det kommer att ta tid att återskapa den historiska lucka som Sovjetunionen gröpte ur. Alla minnesmärken från den tiden kännetecknas av en och samma tystnad, den att judarna inte fick nämnas. (Man använde begrepp som “sovjetiska medborgare” för att undvika ordet judar.)

Om man utgår från att avsaknaden av minnesmärken enkom beror på en illvilja eller ett förakt, lär man inte komma någonstans. Att skuldbelägga i detta avseende skapar bara nya barriärer som gör förutsättningarna för att återbörda det kollektiva minnet av judarna än mer komplicerat. Den ukrainska 1900-tals historien (och in i nutid) är ett trauma, och människorna som tillhör den är del av detta trauma. För att återinföra kunskapen om judarna i regionen kvävs lyhördheten och dialog. Genom att misstänkliggöra kommer ingen plats för förlikning att ges.

Det här ska dock inte läsas som en kritisk av Omer Bartovs bok. Tvärtom! Ett viktigare verk för att förstå vidden av problematiken med det förlorade minnet av judarna, är svårt att finna. Min enda invändning är att jag inte tror att avsaknaden av minnesmärken beror på illvilja, utan snarare okunskap (och i viss mån avsaknad av medel att avsätta till sådana).

Jag återkommer ofta i minnet till det där samtalet med studenten som förvånades över att det bott så många judar i Lviv före andra världskriget. Och jag försöker uppbringa ett minne av mitt ansiktsuttryck. Jag hoppas så att jag inte såg förfärad ut, utan att jag istället gav henne ett uppmuntrande leende.


Minnesmärket över de mördade judarna i Busk.


Kort om orgelmusikens historia i Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, hutsuls, krönika, music
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För en tid sedan skrev jag om ukrainsk vokal kyrkomusik som skrivits om för orgel. Jag skrev där att man inte använde orgeln i den östslaviska kyrkan. Nu måste jag korrigera mig, för det stämmer inte helt.

I Sofiakaterdralen i Kyjiv har man funnit fresker med personer som troligtvis spelar på en orgel. Freskerna i katedralen, som byggdes på 1000-talet, visar på ett rikt musikliv med flera instrument. Det här var under Kievriket, som hade sin höjdpunkt under just denna period. Riket föll sedan samman, och det ska enligt min kännedom inte finns några partitur kvar av orgelmusik från den tiden.

Under gårdagens konsert i Orgelsalen fick vi istället höra verk som framförts just i Lviv. Lviv ligger i ett slags gränsland, och det blir man varse när man blickar bakåt i historien. De äldsta verken som framfördes var tonsatta av Marcin Leopolita, vilket fantastiskt betyder “Marcin från Lviv”. Han levde mellan 1537 och (troligtvis) till 1584, och var en polsk tonsättare, skolad i Kraków. Under sin samtid var han den mest betydelsefulla tonsättaren i Polen.

Det finns inte många av hans verk som är intakta idag, frånsett några fåtal, som vi fick ta del av under gårdagens konsert. Särskilt vackert är Missa Paschalis som anses vara den enda polska mässa från 1500-talet som finns kvar idag att anvjuta.

Otäckt nog fanns flera av Marcin Leopolitas verk kvar fram till andra världskriget, men de förstördes under bombningarna av Warszawa. Det är i det närmaste penibelt att inse att det är vår 1900-tals historia som raderade många av hans verk.

I musikens värld kan man ta långa kliv, och det var vad gårdagens organist, Nadija Velytjko, gjorde. Plötsligt befann vi oss i 1900-tals musiken. Även här blir vi påminda om att Lviv var en polsk stad fram till andra världskrigets slut. Tadeusz Machl, Mieczysław Sołtys samt bröderna Stefan och
Mieczysław Surzyński var alla polacker, med födelseort Lviv, eller Lemberg. Jag blev mycket förtjust i Tadeusz Machls Etude nr 5. Ett suggestivt verk, med tydliga och vackra harmonier som bröt genom de modernistiska inslagen.

Det ukrainska bidraget till gårdagens konsert stod Lvivs stolthet Mykola Kolessa för. Han var son till en av Ukrainas främsta etnomusikologer, och faderns intresse för folkmusik formade även sonen. I det stycke som framfördes igår, Passacaglia, kan man tydligt urskilja ukrainska folksånger. Understundom är det nästan svårt att tro att verket skrivit på 1900-talet. Det finns en karaktär av 1800-tal och något rustikt över hans tonsättning. Som om det skrivit i någon stuga som tillhör en huzul. På spisen puttrar en banosj och det doftar gott av osten brynza.

The organ at Lviv Organ Hall
Konserten inleddes för övrigt med en mycket intressant föreläsning om de olika tonsättarna.


Vintern, ett efterhängset och fantasilöst tingest

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är väl bara en av de fyra, som jag inte riktigt tål. Antagligen är det den enda jag får nog av långt före den har uträttat sitt ärende. Ja, du har nog redan förstått att jag syftar på vintern.

Denna eländiga och dystra årstid där varje dag går från en surmulen hängrumpa till nästa lika sur och vresig version av den förra. Jag har mycket svårt att se att jag någon gång kommer säga att “åh, vad synd att vintern redan är över”. Så säger jag nämligen om alla andra årstider. De andra tre har alla och envar sin egen särskilda charm. Men inte vintern. Den är, i jämförelse med sina tre kusiner, väldigt fantasilös och efterhängsen.

Tänk att varje vår, efter att man har avnjutit några härliga dagar i sol och i en känsla av optimism, kommer vintern flåsande, nästan jäktat tillbaka, som om den hade glömt att säga något viktigt. Men eftersom den är så fantasilös kommer samma ramsa med snöslask, köld och gråmulen tråkighet.

Trots att den är så fantasilös har den en synnerligen god förmåga att hitta på olika anledningar att stanna kvar. Den är dessutom förfärligt egenkär. Allt annat liv stannar upp när den håller på och stökar. Jag tycker faktiskt att vintern skulle ta och se sig själv en god stund i spegeln, så att detta tingest kunde förstå att vanan att snöa och kyla ner folk är väldigt oattraktivt. Det är väl ingen som vill ha med en snöslaskig surstrumpa att göra? Eller för den delen glashala gator och trottoarer. Och inte är det så fager utsmyckning den kommer med, vintern. En massa taggiga istappar som hänger från taken och bara väntar på att få slå till.

Och när vi här uppe på norra halvklotet äntligen spökat iväg den egenkära, fantasilösa vintern, ja, då sticker vintern till södra halvklotet och drar sin långtradiga ramsa.

Om jorden ändå vore platt! Tänk, då kunde vi jaga bort vintern över kanten och vi skulle bli befriade från vintern envisa tjat.

Inte går det att ta några roliga bilder heller. Och till råga på allt har Roman Romanovitj, som framkallar mina filmer, lyckats med det kemikaliska konststycket att ordna artificiell snö! Som om vi inte hade nog av den gräsligt verkliga snön!

Nu påmindes jag om ett intressant sms jag en gång fick från min mor. Ett ord stirrade på mig från skärmen. “Snön”. Det här är nog ända gången jag riktigt tyckt om snö. För hennes sms kom mitt på sommaren. På säkert avstånd från snön och vintern.

rush hour on my street

lets go skying

on the road

abandoned in between

wild dogs in the park

holding up

on that bench again

hands on leave

fishy snow

Snowy bar

different shapes


Kanske en bortglömd kulturpersonlighet

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en av de få kvarvarande gatorna i Lvivs innerstad som ännu inte kännetecknas av en trögflytande flod av turister, ligger ett litet kafé man lätt hastar förbi. Kawiarnia Skarbek heter det. Där kan man avnjuta ljuvligt god strudel serverad med vaniljglass. Så gott som det bara blir i Lviv.

Jag har varit där flera gånger utan att egentligen funderar särskilt mycket på denne Skarbek som lånat ut sitt namn till kaféet. Men efter att ha besökt utställningen #portret_mista (porträtt av staden) på nationalmuseet i stan fick jag upp ögonen för denne man, greve Stanisław Skarbek.

Stanisław Skarbek föddes till polsk grevson år 1780 i Obertyn, en stad strax norr om Kolomyja i västra Ukraina. När den lille Stanisław var en vecka gammal dog hans mor. Och vid fyra års ålder blev han också faderslös. Den lille pojken fick flytta till sin moster i Bursjtyn, även det i västra Ukraina. Det måste ha präglat honom, att förlora sina föräldrar vid så unga år, och vi återkommer till det om en liten stund.

Efter sina studier, i bland annat Zholochiv och Lviv, började han driva sin farfars ägor och blev snabbt mycket framgångsrik. Men Napoleonkriget kom emellan. Han stred aldrig, utan fick istället tillstånd att driva saltgruvor. När kriget var till ända fortsatte han sin inslagna bana och gjorde sig enorma förmögenheter.

Stanisław Skarbek har nu kommit till Lviv, och här förälskar han sig i den 15-åriga flickan Sofia Jabłonowska. De gifter sig, men skilsmässan är snart ett faktum. Den stackars Stanisław blev med det en bruten man, hans hälsa blev allt sämre. Men det var under tiden efter äktenskapet som han gjorde sina riktiga stordåd.

År 1834 grundar han en stiftelse för föräldralösa barn. Hundratals barn fick genom hans försorg ett hem på ett av hans enorma gods. Där fick de skolgång och annan viktig omsorg. Alla barn var välkomna, men de polska barnen gavs företräde. Undervisningen hade dessutom särskilt fokus på katolsk uppfostran. Det är lätt att se att det var Stanisławs sätt att försöka hjälpa andra föräldralösa och vilsna barn.

Året efter han grundade stiftelsen för föräldralösa barn fick han tillstånd av Lvivs stad att bygga en teater i stan. Skarbek var mycket intresserad av allt inom konstlivet. En intressant slump är att Stanisław Skarbeks och Franz Xaver Wolfgang Mozarts, den kände Mozarts yngste son, kanske möttes i staden Bursjtyn. Mozart arbetade där nåra år efter att Stanisław flyttat från sin moster, men det är ju ganska troligt att Stanisław hörde talas om denne kände tonsättare när Stanisław var på besök. Kanske hörde han Mozart spela, och de kanske till och med samtalade lite grann. Stanisław talade tyska obehindrat.

När Skarbeks teaterbygge stod klart hade ungefär 16000 ekstokar skövlats. På dem vilar teatern än idag. Teatern ansågs vara Europas största vid tiden, och innehöll inte bara en teater utan även hotell, butiker, kaféer. När teatern satte upp sin första föreställning, hade den nya maken till Stanisławs exfru huvudrollen. Stanisław måste ha avgudat Sofia.

Men Stanisław Skarbek blev som sagt aldrig riktigt lycklig efter skilsmässan, och han hade gjort sig även ovän med nästan alla i hans närhet. När han slutligen dog år 1848, i ett av hotellrummen i hans teater, var det i total ensamhet. Han begravdes på Lychakivkyrkogården i Lviv, men 1885 flyttades hans kvarlevor till godset där han föddes.

När jag går runt på utställningen #portret_mista på nationalmuseet i Lviv dyker plötsligt hans porträtt upp, omgiven av porträtt med den tidens stora skådespelare och tonsättare. Däribland Franz Liszt, som 1847 gjorde sin bejublade Ukraina-turné och säkerligen träffade Stanisław. Och brevid honom hänger Franz Xaver Wolfgang Mozarts porträtt, och många, många andra.

Jag undrar om det inte var så som han ville bli ihågkommen, den gode Stanisław Skarbek, som en viktig kulturpersonlighet i staden. Och även om många idag glömt bort vem han var, så har han med sin teater satt ett markant avtryck i staden. Fast teatern bär tyvärr inte längre bär hans namn. Idag heter den Maria Zankovetska-teatern. Men det är ju en helt annan historia.


Fotografen (=jag) är lite knasig. Skarbek syns på vänsterkanten, så att säga.


Nå, han var nog inte så hårfager, den gode Stanisław Skarbek.


Teatern är sig lik än idag. Fast det här är en målning från 1900.