viewpoint-east.org

Simple-minded portrait of Ukraine

Category: by sophie engström, EU, NGO, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

It is intrigues to note how international media is covering the aftermath of the Ukrainian Presidential election. I am not considering the political battle, or the long and protracted death struggle by Tymoshenko, but actually how international media looks upon the result. First of all, it seems to me that many journalist in “old media” (to use a concept from the Swedish Pirate movement) seems to have a predilection to depict Ukrainian voters as a hopeless passive group, like silent masses that never would be able to protest against possible violations against human rights or freedoms of speech. In most articles the voters does not even exists! (One example from the leading Swedish newspaper Dagens Nyheter.) It seems to me that many international journalists actually nurse the idea that the orange revolution was created by some kind of misstake. NOT as a protest against something that the Ukrainian voters actually felt humiliated by. This rather retarded interpretation of the situation actually leads to that many journalists seems to think that it is EU that must “save” Ukraine from itself. I would say that Timothy Garton Ash in guardian.co.uk actually nurse this particular perspective.

From his perspective it is important that Europe (which seems to be the same thing as EU for Ash) somehow secure the Ukrainian freedom. In one respect I must give him right, it is really important that EU understands the importance in having good relationship with Ukraine, and it is also important for EU to try to work faster and less obsessed by bureaucracy. But when he diminishes Ukraine to be only its politicians, I am wondering if he actually has understood what has happen during the past five years.

What we have been witnessing during this election is a triumph for democracy, and I am not sure that we should thank EU for that! I fear however that Ash would have preferred a complete capitalist integration, in that extent that Western interests should control all affairs and political life in Ukraine. Some kind of weird capitalistic interpretation of democracy. I can admit that I am as fond of Ash and trust him as much as I like Anders Åslund, which implies serious skepticism. For me it is just too obvious that the iron wall is really high and thick in their minds!

I, however, believe that democratic movements and freedoms of speech will need help during the next coming years, but I also believe that EU is not necessarily the guarantee that we will keep and develop that! What I am hoping for is grassroots initiatives, actions and connections over our boarders! It was actually grass-root movements that made the orange revolution possible, so let’s hope we together can create the best environment for freedom of speech and human rights in Ukraine.

(UPD: Thank you, Olha Wesnjanka for highlighting the article by Ash.)


Var inte rädd, mamma lilla – en rapport från Kyiv (eller Kiev)

Category: by sophie engström, economy, gender, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

När jag läste massmedia på en folkhögskola föreslog vår omtyckta lärare oss att vi skulle föreställa oss en fiktiv lyssnare, när vi skrev våra artiklar eller spelade in våra radioprogram etc. Han berättade sedan om en känd radiopratare som ofta föreställde sig sin mamma som lyssnare, och lyckades på så sätt trollbinda sina lyssnarna. Jag måste erkänna att jag inte tog till mig min lärares råd om en fiktiv läsare, men idag har jag tänkt att göra ett undantag. Jag tänker helt enkelt skriva till min kära mamma. För de av er som känner er förolämpade av denna exkludering, föreslår jag att helt enkelt sluta läsa här.

För du förstår mamma, det är inte så lätt att besvara dina frågor. Du frågar mig om jag inte kan skriva en artikel om hur det är i Ukraina, eller rättare sagt Kyiv (eller Kiev). Jag skulle så gärna vilja skriva en sådan artikel, men jag vet inte riktigt om jag kan. Jag är liksom inte värst obejktiv. Kiev (eller Kyiv) är en favoritplats som jag ständigt återvänder till. Typ som den där favoritbadplatsen som man återvänder till, eller favoritavsnittet i en bok, eller låten eller stycket man fascineras av. Det betyder visserligen inte att jag inte ser något nytt, men jag “plusar på”, vilket betyder att det är en ganska komplex sak att beskriva vad jag ser. Jag ser det genom filtret av det jag redan vet. Men för din skull ska jag göra ett försök att förklara.

Härromdagen regnade det. Ja, det låter ju inte så farligt, men med tanke på att gatorna var i ett bedrövligt skick redan innan, så var det en katastrof. Mina redan hala skor var som en dödsfälla. Men lugn mamma, jag har broddarna med mig. Alla här klagar på gatorna och på att snöröjningen havererat denna vinter. Alla säger att det är Kosmos fel. Alltså inte universum Kosmos, utan personen, Kievs (eller Kyivs) borgmästare Leonid Chernovetskyi. Han kallas så för att han är uppe i det blå. Många menar att han är narkoman och fler tillägger att det är ett faktum att han faktiskt är narkoman. Så pengarna till snöröjning har gått till … ja, ingen verkar veta, men inte är det snöröjning i alla fall. Folk gör så gott de kan och röjer framför husen, så det är ganska OK ändå.

Som du vet, mamma, så är det presidentval här på söndag. Jag märker faktiskt inte så mycket av det. Stora posters är det förstås. Mörkblå och kantiga för Viktor Janukovitj och fluffiga och vita med ett rött hjärta för Julia Tymosjenko. Här räds man inte att anspela på genusstereotyper. Själv kan jag inte låta bli att skratta, men egentligen är det väl inte roligt. Tänk dig hur det brukar se ut i Sverige och föreställ dig att till exempel Reinfeldt skulle anspela på maskulinitet och till exempelvis Sahlin på femininitet. Jag kan inte riktigt se att det skulle gå, eller hur? Fast det är ju klart, vi kallar ju ofta Sahlin för Mona och Fredrik för Reinfeldt… så visst finns det hos oss med. Man kanske inte riktigt lika övertydligt.

Jag frågar alla jag träffar vad de ska rösta på. Många är säkra. Här i Kyiv (eller Kiev) kommer nog Julia Tymosjenko att vinna. Många säger att de bara inte kan rösta på Janukovitj. De gjorde ju allt det kunde för att inte få honom till makten för fem år sedan, under orangea revolutionen. Men många säger att det är höljt i dunkel vad Tymosjenko har tänkt att föra för politik. Men ingen jag talat med har varit pessimist. Alla ser ljust på framtiden. Jag undrar var andra media hittar sina pessimister, för de verkar ha hittat sådan i överflöd. Men Janukovitj är mycket populär i östra Ukraina och på landsbygden.

metro

Vad alla är överens om här är att det i alla fall är ett demokratiskt val! Vi vet i alla fall inte vem som vinner, säger de, och pekar på grannlandet Ryssland – vars senaste val har varit upplagda, milt sagt. Och kanske, kanske, fortsätter de, kommer det en mer demokratisk ledare om fem år, hoppas de tålmodigt.

Själv är jag rädd att man inför visum efter valet, men jag inser att de är en högst egoistisk oro.

Du frågar oroligt om kravaller. Jag har inte sett några kravaller, mamma. Jag läste om dem i Kyiv Post, den engelsk språkiga tidningen. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad att de finns de som är så engagerade. De flesta jag träffar verkar bara vara trötta på politik, och det kan jag förstå. Tydligen är denna sista omgången av presidentvalet extremt smutsigt och de båda kandidaterna försöker överträffa varandra med smutskastning av varandra.

Ja, så var det det här med affärer. De är öppna som vanligt, med överflöd av varor. Tänk dessutom att det är fullt med små kiosker med allsköns varor, i alla tunnelbanenedgångar, tunnlar under vägar och vid busshållplatser och på många, många fler ställen. Så du kan nog föreställa dig vilken kommers!

Men det finns ju de som inte har råd, och de som tigger, och kanske de som inte har tillräckligt med mat. Men jag ser ändå inte fler tiggare här än hemma, vilket förstås inte är någon förmildrande omständighet.

Bilkaoset är hemskt. Jag hatar bilar mer än någonsin. Det gör jag alltid när jag är här. Det är mycket värre än på Sveavägen, och stora jäkla åbäken har de… Men de stannar faktiskt på övergångsställena… eller ibland. Typ som i Sverige ; )

Men det finns faktiskt saker som glädjer mig mycket. Häromdagen fick jag till exempel veta att man börjat med sopsortering! Visst är det bra! Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och en av de bästa sakerna med Kiev (eller Kyiv) är maten! Jag älskar deras potatispannkakor som påminner om Raggmunkar, serverade med smetana, fyllda med svamp eller med lax till. Eller puréad chaminjonsoppan. Mums! Och sedan är de experter på te. Jag dricker massor av gott te. Inga läskiga parfymeringar här, som vi har i Sverige.

Och sist var det här med varför jag skriver Kyiv eller Kiev hela tiden. Saken är den att Kiev, som svenska journalister använder, är en translitterering på den ryska stavningen och uttalet, medan Kyiv är en translittering från ukrainska. Jag tycker nog att man ska använda Kyiv istället för Kiev. Det är ju ändå huvudstaden i Ukraina och det officiella språket är ukrainska. Men det är ju inte många som gör det i Sverige. (Fast när det kommer till svensk media måste jag även påpeka att de i allmänhet verkar vara hopplöst konservativ. I Sverige skriver vi ju till exempel Bombay ännu, trots att staden heter Mumbai sedan länge och kallas så av de flesta internationella media.)

På det hela tagen trivs jag här. Jag har snälla vänner och ibland tror jag att jag har fler här än hemma! Du både komma hit en dag. Kanske på våren. Då är staden vacker, och om Kosmos lyckas klura ut det där med renhållning, så är det en fantastisk stad, som ett blommande paradis, en solig majdag : )

kram
din dotter

ps. Ja, och jag läser Lars Tylle Herlins bok “Var inte rädd, mamma lilla” just nu, som du kanske märker av titeln ; )


State of Mind – By Annica Karlsson Rixon & Anna Viola Hallberg

Category: art, belarus, gender, guests, PRIDE, queer, ukraine
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 11 minuter)

This essay by Annica Karlsson Rixon and Anna Viola Hallberg is about their installation project State of Mind. It has been exhibited in Stockholm, S:t Petersburg and Kiev, just to mention some. State of Mind will be exhibited at Y Gallery in Minsk, Belarus in March 2010.

Download full pdf here.

Acquiring direction

‘Life itself’ is often imagined in terms of ‘having a direction’, which decides from the present what the future should be. After all, to acquire a direction takes time, even if it feels as if we have always followed one line or another, or as if we ‘began’ and ‘ended’ at the same place. Indeed, it is by following some lines more then others that we might acquire our sense of who it is that we are.
Sara Ahmed Queer Phenomenology. Duke University Press. 2006.

The writing of this text started at the end of July, a few days after installing State of Mind, for the first time, in the context of EuroPride 08 in Stockholm. [Kulturhuset – Stockholm, July 25 – August 25, 2008. State of Mind is exhibited together with Resonanse at ROSPHOTO – the Russian state center of photography in St. Petersburg, September 5 – October 5, 2008. A tour is planned for Kiev and Kharkov, Ukraine in 2009 and then to move onwards.] The setting for this opening forms an accentuated framework for the narrative, it becomes a component of history writing and an illustrative element for media in the reporting on the event focusing on the themes of the festival; “breaking borders” [The theme for EuroPride in Stockholm 2008 is “Swedish Sin, Breaking Borders”.], bridging politics, culture and entertainment.

State of Mind (Installation view) State of Mind consolidates to a trilogy together with Resonance and Code of Silence. In different ways these lens-based art installations cast light on aspects of socially and culturally constructed identity-based groups in contemporary society. Photography and video are used in combination to expand on the separate histories of the two media with regard to interviews and portraits in documentary genres. This is the point of departure for all three installations. As for the overall narrative, the topics of how and why different groupings construct networks and communities in order to achieve a sense of belonging are in focus, as well as the conditions and necessities for forming the community. The projects look at the social conventions family, love and career, dealing with power relations such as gender, ethnicity, sexual orientation and class. The method of collecting the material in fieldwork is similar in the three projects, but the questions asked and issues raised are specific to each segment of the installations. Portraiture and personally based stories are central. The trilogy is presented as three separate art installations, which co-exist and cross-inform each other. They reflect upon civil rights issues and the idea of being safe and productive within society, working in the space between personal choice and social expectations. Memory, narration, visual representation and oral history are central. In each of the three works a different group is approached that relates to the artists’ personal lives. Resonance [Resonance was exhibited at Norrköping Art Museum, Göteborgs Konsthall and Uppsala Museum of Art during 2006-2007.], our first collaboration, is based on a network of peers belonging to a successful generation of artists and curators. They are all women who made an entrance onto the Swedish and Danish art scene in the 1990´s, and now have international careers. On one level Resonance is an examination of the Scandinavian welfare state, and in more specific terms, the impact of the conditions it creates for the portrayed women to make it on the art scene. In Code of Silence [Code of Silence will be ready to be launched in 2009.] this is a sibling group of five who grew up on a small farm in rural Gothenburg, Sweden. The farm had to face the challenge of major cultural reforms in the nineteenth century, but remained intact. It became a target for expropriation during the 1950´s and 70´s to make way for the reforms involved in building the modern Sweden. Hence, it remained an object of possible interest for the national cultural heritage. The farm was finally demolished in 2004. Code of Silence is based on oral history, memories told by the siblings infringing the UN’s Declaration of Human Rights paragraph 17 relating to everyone’s right to a home. In addition this installation includes a large number of private and official documents such as hand-written wills, receipts from selling milk, and letters to the King of Sweden. State of Mind explores everyday life and the boundaries between ethics, legislation, prejudice and civic expectations in the LGBTQ [Lesbian, Gay, Bisexual, Transsexual, Queer] life of St. Petersburg, Russia. It emphasizes individuals identifying as lesbians or bisexual women.

Continue reading…


Yuriy Zmorovych vill öppna dörrar till vårt innersta

Category: avantgarde, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vad är avantgard? frågar jag mig plötsligt när jag sitter tillsammans med avantgardmusikern, tillika poeten och teatermannen Yuriy Zmorovych i hans röriga men hemtrevliga studio i centrala Kiev/Kyjiv. Här står böcker, skulpturer, egentillverkade instrument, videoband, DVDs och vinylskivor staplade i en väldigt egensinnig ordning som bara Yuriy tycks förstå. Hur ska jag klara av att förklara storheten, humorn och närvaron i denne mans arbeten genom några fåtal ord, frågar jag mig vidare. I svenska öron kan begreppet avantgard låta hopplöst elitistiskt, pretentiöst och till och med föråldrat. Men Yuriy Zmorovychs avantgard passar absolut inte in på den beskrivningen. Hans avantgardistiska uttryck är lekfullt, intelligent, med en enorm närvaro, samt att det känns aktuellt, helt enkelt samtida, utan att för den sakens skull bli alltför pretentiöst. Det måste vara humorn som är nyckel, tänker jag, för Yuriy har inga som helst problem att skratta medryckande åt sina egna skapelser eller infall.

ЮРИЙ ЗМОРОВИЧ / YURIY ZMOROVYCH

ЮРИЙ ЗМОРОВИЧ / YURIY ZMOROVYCH

Yuriy Zmorovychs produktion är enorm. Han påbörjade sin bana som improvisationsmusiker redan under 1970-talet. Det var dock först under 1990-talet som han fick arbeta med internationellt kända musiker och då den franska improvisationsgruppen ARFI. (ARFI står för Association à la Recherche d’un Folklore Imaginaire.) Under några veckor i augusti 1991 spelade de på en flodbåt som gick från Kiev till Odessa. Mellan sina improvisationer satt de klistrade framför radion och lyssnade förväntansfullt till rapporterna om händelserna i Moskva, då Sovjetunionen drog sin sista suck.

I ständig opposition
För Yuriy var detta symboliskt. Han for på sin flodbåt och bröt ny mark, eller färdades i nya vatten, med avantgard musiker som har samma syn på skapande som han själv. För honom är avantgard att ständigt står i opposition mot normen, bekämpar förtryck och de som utövar makt.

Det var aldrig lätt att vara improvisationsmusiker i Sovjetunionen, menar han och tillägger att det givetvis är mycket lättare för dagens unga att välja den banan. Jazz var till exempel förbjudet, och han berättar inlevelsefullt hur han efter flera års sökande fann “A Drum Is A Woman” av Duke Ellingtion på svarta börsen.

– Han spontanitet har alltid varit näringsgivande åt min egen kreativitet. Men sedan jag kom in på improviserad jazz och avantgard måste jag medge att jag övergett honom för andra. Tillsammans med Dadaism och Malevitj är Ellington mina ikoner, skrattar han.

Men Yuriy vill inte gärna delge övriga inspirationskällor utan svarar svävande att det kan vara vad som helst. Regnet, en katt jamar, någon talar, bilar som kör längs gatan, eller ett inre flöde, en kommunikation med hans inre.

Nyckeln till det avantgarda uttrycket är enligt Yuriy att lyssna till den spontana skapelseprocessen, att våga öppna dörrar till den inre rösten och inte vara rädd för vad man hör, och på så sätt uppfylls även den andra hörnstenen i det avantgarda uttrycket att alltid stå i opposition mot normen. Detta uttryck finner man i den inre rösten om man bara lyssnar, menar han.

Ett ostämt piano blev en bra början
Redan under 1970-talet var hans drivkraft att skapa en en slags noise generator eller stream från själens och kroppens innersta tankar. Han började därför spela på ett hopplöst ostämt piano. Ett utmärkt val tycker Yuriy.

– I mina öron lät det ju givetvis helt korrekt, skrattar han.

YURIY ZMOROVYCH

YURIY ZMOROVYCH

Därefter började han bygga sina egna instrument. Beståndsdelarna var vad han fann omkring sig. Metall, plast, tyg, papper i kombination med en gitarrsträng kan göra underverk, säger han och plockar fram en gammal plastflaska med ett runt hål på mitten. Genom plastflaskan har han spänt en gitarrsträng. När han spelar på strängen, och samtidigt skruvar på korken, kommer det onekligen ut ett ljud som låter märkvärdigt surrealistiskt. Han är även skulptör, och fler av hans instrument kan således tjäna både som skulpturer och instrument.

I början av 1980-talet träffade han Sergej Letov. Detta möte har lett till flera samarbeten, men i begynnelsen var det faktiskt främst film och Yuriy gjorde två filmer tillsammans med Letov på temat improviserat skapande.

Avantgardistisk teater
Yuriys stora genomgrott kom på 1990-talet när han fick möjlighet att bli den avantgardistiska teatern Teatr AA ledare. Hans närmaste samarbetspartner var Olexandr Nesterov (länk på ukrainska), en legendarisk avantgard gitarrist som gick ur tiden 2005. De arbetade både med amatörer och professionella skådepekare. Viktigaste incitamentet i projektet var att leda skådespelarna till att lära sig spela instrument, och ett plus var om de aldrig hade rört ett instrument i hela sitt liv. Sedan fick de lära sig att agera spontant, att improvisera. Detta var inte alltid lätt, då många var skolade skådespelare. Att släppa en redan inlärd kunskap om hur agerande går till är inte lätt, menar Yuriy.

In Memoriam Nesterov – with Kiritchenko, Коtrа, Zagaykevych, Letov, Makarov, Borisov, Yaremchuk, Tovstukha, Khmelyov, Ohrymchuk, Strelnikov, Klymenko, Zmorovych, Smetanin, Rudyi, Putyatin, Khmelyov, Makhno. Obs! Yuriy framträder först på ANDRA stycket! Det första är en improvisation av hans ukrainska kollega Yaremchyck

Teatr AAA fick hyfsat stor uppmärksamhet, inte bara i forna Sovjetstater utan även i Västeuropa och USA. Det senare har lätt till flera samarbeten med amerikanska improvisationsmusiker och skådespelare. Men under krisåren under 1990-talets slut uteblev sponsorerna och teatern fick slutligen läggas ner.

Avantgard som inte är dekorativ
Yuriy värjer inte, som tidigare nämnts, för att samarbeta med amatörer. Han menar att det viktigaste är gestaltande och att vara autodidakt behöver inte betyda att man inte har en förmåga att gestalta. Han värjer sig däremot mot många av sina landsmäns avantgardistiska uttryck. Han menar att de ofta blir alltför dekorativa i sitt utförande och inte alls i opposition mot normen. Han pekar lite lätt mot sin landsman Yuriy Jaremchych, som han även har samarbetat med tidigare. Men de har valt att gå olika vägar och är därför inte är helt överens om det avantgardistiska uttrycket.

Samtidigt vill Yuriy Zmorovych inte låta fördömande. Som svar på frågan vad han tror om framtiden, säger han att han tror att nya generationer kommer att föra avantgard vidare, till nya dimensioner. Formerna kommer förstås att vara annorlunda, men många incitament kommer att bestå.

– Det mänskliga minnet är kollektivt och vår kunskap är gemensam. Nya influenser kommer givetvis att tillföras i takt med att våra liv förändras. Det är dörrarna till just det inre som avantgard ska öppna och hur det kommer låta eller se ut kan bara framtiden berätta, avslutar han leende.

Och jag smittas verkligen av hans framtidsoptimism.


Ya Gallery gör skillnad

Category: art, by sophie engström, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Att Ya Gallery är något utöver det vanliga står helt klart efter bara en kort stunds möte med dess grundare och ledstjärna Pavlo Gudimov. För Pavlos ambitioner för Ya Gallery är allt annat än ringa. Han vill sätta stora avtryck, inte bara här och nu, utan även i en mycket avlägsen framtid.

Men i höstas hamnade galleriet i helt oväntat i rampljuset när det brändes ned av en uppretad folksamling. I efterhand har det uppstått ett rykte att det var en utställning om homosexualitet som orsakade attacken, men så var inte fallet. Orsaken till folkmobben vrede var att Ya gallery lät husera en paneldebatt om situationen för homosexuella i dagens Ukraina ledd av en Gay organisation.

– De hade ingenstans att ha sitt möte, och vi såg inget hinder med att låta dem använda vårt galleri för deras paneldebatt. Men tydligen var det för känsligt, förklarar Pavlo. Jag är ganska säker att något liknande aldrig skulle kunna hända i Sverige, avslutar han.

Den unge konstnären Volokitin Artem, som ställde ut vid tillfället för attentatet, behandlar inte homosexualitet, även om hans verk vid en snabb betraktelse kan vara något provocerande, men knappast genom att det tangerar ett homosexuellt tema.


Artem Volokitin får PinChukArtPrize

Pavlo menar dock att både Artem och Ya Gallery har fått upprättelse och till och med tjänat på attentatet. Båda fick uppmärksamhet och fick därför en ny publik. Men de homosexuellas situation är oförändrat svår, så där har inte positivt hänt, säger Pavlo.

Ya Gallery har funnits i tre år, men Pavlo har drivit andra verksamheter tidigare. För 8 år sedan grundade han en design workshop, eller showroom. Det är kanske Ya Gallery har en så bred bas. Pavlo har med företaget Gudimov art project knutit fem företag till sig. De är förläggare, designer eller sysslar med samtida konst på något annat vis. På det sättet kan de sköta hela marknadsföringskedjan för Ya Galleri och Pavlo menar att ett stort problem för samtida konst är att det inte finns någon infrastruktur fört konst och konstnärer. Pavlo poängterar också att korsbefruktningen mellan de olika disiplinerna inim Gudminov art project är mycket viktig. Det skapar en kreativ miljö och nya tankar skapas. Dessutom är publikationer Gudminov art projects största inkomsts källa och det är den som hjälper Ya Gallery att existera.

Ya Gallery med Pavlo Gudminov i spetsen, vill förändra, påverka och även i viss mån anvgöra hur den ukrainska konstscenen borde se ut i framtiden. Pavlo åker runt i landet för att söka upp konstnärer, unga eller gamla spelar ingen roll. Det viktiga för Pavlo är att inte trampa i redan upptrampade spår. Han vill inte heller favorisera ett fåtal konstnärer.

– Många gallerier kör bara med runt 10 konstnärer, men jag vill ha en bredare bas än så, säger han.

Han räds inte heller att ta en helt oprövade kort. Just i skrivande stund ställer de ut två till åren komna konstnärer. De har aldrig ställt ut tidigare, men det hindrar inte Ya Gallery.

– De har ett uttryck som passar vårt koncept, säger Pavlo.

– Vilket koncept, måste jag då fråga. Att det är “ukrainskt” och passar en undertitel “contemporary Ukrainian art”?

– Nja, säger Pavlo. Termen “contemporary Ukrainian art” är ett försök att ge ukrainsk konst ett spelrum eller utrymme. Och jag vill ju vara med att skapa innehållet i det utrymmet.

– Men är inte “ukrainskt” bara ett ord på modet här i Ukraina? Vad händer om det plötsligt blir föråldrat eller riktigt töntigt?

– Ja, jag kan erkänna att det är sant, och att vi i viss mån använder det som smart marknadsföring. Det ger rätt känsla, så att säga. Vi ställer ju dessutom ut internationella konstnärer, ler Pavlo. Men det råder också en enorm okunskap om Ukrainas konstscen, både inom och utom landets gränser. Kan vi vara med och skapa en kunskapsbrygga mellan konstnärerna och deras publik, så är jag nöjd, avslutar Pavlo innan han hastar iväg till nästa möte.


Focus Ukraine!

Category: by sophie engström, ukraine
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

viewpoint-east.org will be posted in Kyiv until 9th of February. I will try to report as often as possible, but I will not focus on political issues that much. If you have ideas for topics, please write me a message as a comment or private here.


My small essay concerning improvised music

Category: guests, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I am very proud to present an other guest at viewpoint-east.org. Today you can read an essay by Jury Jaremchuk, composer and instrumentalist from Lviv, Ukraine. He plays tenor-sax, soprano-sax, clarinet, percussion, piano. He works in different genres (free jazz, contemporary music, improvised music), contemporary technique of sax play (multiphone, slap, double staccato).

myspace
wordspress

What is improvised music? It is
Music without different aesthetic idioms,
Music which is sent to different currents and styles,
Music is created here and now, directly on eyes at the audience,
The conditions is that it is music of the organized accidents, as a controllable stream
Creative consciousness, certainly, with very high, musical
Preparation of executors of this music which demands a high level
Imaginations, intuitions, concentration and musical culture, which borders to
Religious rituals, creating a strong power field,
Where experience one or two, are empathized by the whole groups of people.
In this music there is no totalitarianism, it is born directly from
Group inspirations participants of ensemble, and feedback of a sound and idea,
This music a sound koan, or group meditation.
All of us know, that music is a sound, and the sound is the carrier enough
The big information, supervising a sound we structure it in
Composition directly at the moment of game, structure which
We make here and now are intelectual, a product of our mind with mentality and intuition,
As the mirror displays our external and inwardness, that is all
Processes that is demonstration all our essence at present.
Truthfulness of this process, proves to be true unpredictability and
Spontaneity played, is actually important for such music.
As the predominating factor this music is freedom, in
The moment of game, we are released from social stratifications and dogmas,
Coming nearer directly to the primary essence.
And still, music and culture as a whole, are the major factors, allowing to overcome intolerableness of social life.

yaremtchuk