viewpoint-east.org

Internationella feministdagen, NU!

Category: by sophie engström, gender
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En dag som denna, dagen som kallas Internationella kvinnodagen, fylls mitt huvud av motstridiga tankar. Vad gör den här dagen för kvinnorna i Ukraina? Motverkar den verkligen orättvisor och diskriminering? Eller förstärker de kanske just dessa? Här är dagen till en dag där man (och betoning på “man”) hyllar kvinnor för att de är… ja, just kvinnor. Det ges blommor och choklad. Och det dricks champagne. Om du vandrar utan en bukett på stan, får ofta du en ömkande blick. “Stackars, har du ingen man som hyllar dig?”. Överallt ser jag nyfriserade kvinnor med snäva klänningar som balanserar på extra höga klackar med män, som likt käppar, håller uppe kvinnorna. Ja, jag vet. Det var lite elakt.

Men det är med andra ord väldigt långt ifrån vad jag associerar till Internationella kvinnodagen. För mig, och väldigt många andra, handlar inte denna dag om att jag är kvinna, och att jag ska hyllas för mitt kön. Det är en dag där kvinnors kamp för lika värde sätts i fokus. Och dagen borde fokusera på så mycket mer, som Erika Alm, lektor i genusvetenskap och proprefekt vid Institutionen för kulturvetenskaper på Göteborgs universitet, skriver på Facebook:

An immodest proposal (taking the cue from voices over timespace): International Women’s Day is hereby International Feminist Day, with a demand on intersectional analyses of cisnormative, heteronormative, racist, ableist, ageist, bodynormative structures, and applauds, applauds, applauds for transformative strategies.

Ja, låt oss göra om dagen till Internationella feministdagen. På det viset öppnar vi för flera kategoriers orättvisor och diskriminering. För vår dag borde vara en dag när vi tydligt belyser att hälften av jordens befolkning systematiskt diskrimineras och utsetts för orättvisor. Och det stannar inte vid det. Det borde vara en dag där vi kräver full belysning av att det finns många olika markörer som diskrimineras.

Även om det är gulligt, en chokladask eller en bukett blommor råder inte någon bot på dessa föråldrade fenomen.

looking out
Kvinnor är ofta underrepresenterade på maktpositioner i Ukraina. Som exempel kan ges att endast 11% av parlamentets ledamöter är kvinnor. Många kvinnor i Ukraina drömmer om ett mer jämställt land, men alltför få vill kalla sig feminist.


Om en resa bort från tiden

Category: ryssland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tid. Det är en underlig mojäng. En del menar att tiden är relativ och att de har bevis på det. Så precist att veta att tiden är relativ. Själv vet jag inte så mycket om det. Men tiden går, som i Rubensteins fenomenala kartotek. Hur, varthän eller varför kan nog andra svara på bättre.

Det enda jag vet om tiden är att den förändrats sedan jag föddes. För tid är kommunikation för mig. Vi kommunicerar mellan våra olika tidspositioner. Och under mitt liv har tiden bytt skepnad.

När jag åkte till S:t Petersburg för att studera 1997 var tiden en annan. Jag minns den där kyliga höstdagen som jag satte mig på Finlandsbåten för att åka bort. Ut ur den svenska tiden. In i en rysk tidsbubbla. Jag hade ingen fungerande e-post. Ingen mobil. Jag var ensam i min restid. Det dygn det tog för mig att komma till S:t Petersburg var en livstid. Så ensam och innesluten i mig själv har jag aldrig varit före eller efter det.

När jag väl anlände till Dostojevskaja (som gatan jag skulle bo på hette) hade jag ingen möjlighet att kontakta någon i Sverige för att säga att resan gått vägen. Att resan hittat rätt. Jag var helt enkelt i en annan tidszon.

Nu menar jag inte den faktiska tidszonen i S:t Petersburg. Nej, jag menar att genom min resa, där jag fråntogs möjligheten att kommunicera med de jag älskade, faktiskt också förflyttades ut ur deras medvetande. Vad värre var att också jag förflyttade dem ur mitt medvetande. De var så långt borta att de inte kändes verkliga. De fanns inte i min tid.

Och eftersom de var så långt borta, och förpassade ut ur mitt medvetande, så levde vi i olika metasfärer. Då de ringde mig på söndagarna var de inte i min tid. Jag hade en annan tid. Andra saker som bekymrade mig. Deras tankar och oroshärdar var inte verkliga. De var ett inte. Inte i min tid.

Det var väl först många år senare som jag förstod den här tidsförflyttningen. Den dagen, flera år senare, som någon nämnde Rhoca-Gil och viftade menande med ögonbrynen. Jag förstod ingenting. Samtalet tog flera skruvade krumbukter innan min samtalspartner förstod att jag missat en av de största skandalerna i svensk historia. Jag hade helt enkelt levt i en annan metafysisk nivå, när Rhoca-Gil var det enda som det talades om i Sverige.

Samtidigt hade jag levt i Putins “Piter”, där det största orosmoment var skottdåd på öppen gata. När specialpolisen Omon plötsligt kunde välla ut eller in i ett hus. Jag levde i en annan tid. Piters gangstertid. Rhoca-Gil var inte något som skämde mig.

Idag lever vi i en annan tid. Jag har bott i Ukraina i massor av år, men jag sitter ihop med Sverige och vad som händer i mitt hemland. Idag går det inte att fly från tiden. Till en annan tid. Vi sitter fast i samma tidszon. Idag känner jag nästan bättre till vad som händer i Sverige än jag gjorde då jag bodde i landet.

Det finns ingen sensmoral här. Jag har inte tänkt ut någon snusförnuftig tankegroda. Och egentligen vill jag inte ha någonting alls sagt med detta. Bara att vår värld har förändrats väldigt mycket sedan vi alla förpassades in i samma rum.

Och så har väl världen också blivit lite mindre spännande.

call me


En minneskedjan väcks till liv

Category: by sophie engström, photography
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Tjusningen med att plåta med min gamla Olympus OM-1 är fördröjningen. Jag älskar det där utdragna förloppet. När jag tar en bild, känner jag ett inre lugn i tanken på att jag måste vänta på att se resultatet. Hur jag i vetskapen om att en minneskedja kommer väckas till liv när jag senare ser bilden. Hur mina känslor, tankar då och nu blandas. Mixas. Det är ett inre skådespel jag blivit beroende av.

the magic city

winter talks

98190030

traces from the past I

door number

The kings on our city

Ivan Trush's house


Dagarna utan slut

Category: Euromajdan, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är två år sedan, de där dagarna, men på många sätt har de bara fortsatt att vara just de dagarna. Dagarna när vi lärde oss orden för sorg. Небесна сотня. De Himmelska hundra.

Jag trodde de var de värsta dagarna i mitt liv, men efter det har jag gått genom så många skräckfyllda timmar, dagar, veckor. Nu vet jag att jag tidigare aldrig på riktigt förstått hur illa civila kan drabbas om makthavarna beslutar sig för att använda våld.

Ganska ofta får jag höra att jag inte är tillräckligt opartisk. Ibland menar man att jag och många andra stod på fel sida. Jag får också väldigt ofta höra, av folk som inte var i Ukraina just då, att jag ingenting förstår eller förstod. De är många, de där i Sverige, Tyskland, Norge, Storbritannien osv som säger att de vet bättre vad som hände än vi som kände det genom våra liv här.

Men någonting som ni, självutnämnda allvetare, faktiskt verkar fallera att förstå är hur ont det gör. Hur ont det gör när man slits i stycken av att se hur människors hopp om förändring krossas av övervåld. Någonting inom en tynar bort. Förtvinar. Det är tilltron och tilliten.

En del kanske tänker att de inte är så viktiga incitament för en person eller samhällskropp. Men från andra sidan av muren av krossat förtroende, kan jag hälsa, att tilltro och tillit är det som ger oss förmågan att drömma. Utan drömmar orkar vi inte skapa. Utan kreationer kvävs vi i ett vakuum.

Jag ser ut genom fönstret. Tänker på alla som miste livet. På alla som skadades för livet. På alla som än idag för sitt inre vandrar genom kravallkaotiska gator. Anhöriga som förlorat sina älskade.

De himmelska hundra kan räknas i tusentals.

640px-Bodies_of_protesters_in_the_hotel_Ukraine_lobby._Clashes_in_Kiev,_Ukraine._Events_of_February_20,_2014-2
Bodies of protesters in the hotel Ukraine lobby: Yu. Paraschuk, U. Holodnyuk and R. Varenitsya. Events of February 20, 2014 in Kiev” by Mstyslav Chernov


En av mina slumpmässiga bekantskaper

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag gjorde jag en ny bekantskap. En oväntat som skapats av mina slumpmässiga rörelser på internetets vågor. Den som jag snubblade över var Grażyna Bacewicz, en av få kvinnliga kompositörer som rönt stor uppmärksamhet både hemma i Polen och internationellt.

Bacewicz föddes 1909 i Łódź, dotter till en kompositör. Fadern kallade sig dock Bacevičius och såg sig som litauer. (De båda är ett bra exempel på den centraleuropeiska föränderligheten, som jag kanske kommer ta upp vid ett annat tillfälle.)

1928 började Bacewicz studera violin vid Warszawas konservatorium. Efter Bacewiczs studier i Warszawa reste hon till Paris och studerade på anrika École Normale de Musique. Men hon återvände till Polen och mellan 1936-38 arbetade hon som kapellmästare i Polens Radioorkester.

Jag drabbades lite av att hon bodde i Warszawa under andra världskriget. Hur var det, undrar jag. Så svårt att föreställa sig. Präglar det hennes musik? Ja, men hur? När upproret i Warszawa inleddes flydde dock Bacewicz till Lublin. Efter kriget arbetade hon i Łódź, före Bacewicz började arbeta heltid som kompositör 1954.

1969 ändade hennes liv i förtid. Bortryckt i en bilolycka.

Jag delar hennes samlade stråkkvartetter inspelade av Lutoslawski Quartet. Lutoslawski Quartet nominerades tidigare i år av BBC Music Magazine Awards 2016 i kategorin kammarmusik för just inspelningarna av Grażyna Bacewicz.

1960 Warszawa n/z Grazyna Bacewicz kompozytor  fot. Andrzej Zborski/FOTONOVA

1960 Warszawa n/z Grazyna Bacewicz kompozytor
fot. Andrzej Zborski/FOTONOVA


Hemma hos Leopold Levitsky

Category: by sophie engström, hutsuls, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag måste erkänna en böjelse. Den är kanske inte särdeles bisarr eller frånstötande, men likväl en böjelse. Lägenhetsmuseer. De har någon slags mystisk makt över mig. Att träda in i en förgången tid. Glänta på dörren till en annans trygga vrå. Det är ungefär som att fönsterspionera. En konst min mormor lärde mig, som jag dock inte utövar särskilt ofta.

Under flera år har jag därför hoppats på att få komma hem till Leopold Levitsky. Ett av de få kvarvarande lägenhetsmuseerna i Lviv jag inte besökt tidigare. Leopold var en graffare på riktigt. Han höll alltså på med grafik. (Inte det där kluddet på väggar folk kallar graffiti och som vissa tror åsamkas av graffare.)

image

Leopold föddes i Ternopil-regionen, son till en smed. Hans far var polack och tydligen väldigt sträng fader. Hans ömma moder var ukrainska och enligt vår guide mycket vänlig, men hunsad av Leopolds far.

Leopolds far ville att sonen skulle bli en respekterad advokat, så fader skickade honom till Kraków för att studera juridik. Hur det gick till vet jag inte, men Leopold blev istället inskriven på konstnärliga akademin.

image

 

Under sina studier testade han allt inom dåtidens moderna konst, såsom abstrakta till kubistiska uttryck. Men som en enkel man från tuffa förhållanden började han snart intressera sig för andra saker, och snart upptog arbetarnas kamp hans uppmärksamhet. Det här intresset ledde till en utställning i Kraków där han skildrade arbetarnas kamp. Det gillades inte av polisen och utställningen stängdes, han kastades ut från akademin och hamnade i fängelse i fyra månader. Trots denna fadäs fick han senare komma tillbaka till akademin och slutföra sina studier.

Efter studierna flyttade han hem till östra Galicien. Här mötte han sin fru. Eftersom Leopold inte tyckte om att leva ett enkelt och okomplicerat liv så valde han att gifta sig med en judinna. Hans far var inte nöjd.

Och när andra världskriget bröt ut tvingades det unga paret fly. Till Uzbekistan! Låter kanske konstigt, men hans fru hade släktingar där och det var på ganska behörigt avstånd från kriget.

image

 

Efter kriget slog de sig ner i Lviv och i den lägenhet som de bodde i fram till det att de dog. De var barnlösa, så Lviv stad har fått äran att överta hemmet.

Själva museet har egentligen inte så många spår från deras gemensamma liv. Det finns några skåp. Lite samlingar av hutsulkeramik och annan hemslöjd. Och massor av målningar, teckningar, fotografier osv från hans produktion och deras gemensamma liv.

Det som intresserar är all grafik som Leopold lämnat efter sig. Hans produktion var extremt stor och mycket skiftande. Han var verkligen inte en konstnär som fastande i ett spår. Här testades tekniker, uttryck och format med en lekfull nyfikenhet och verkligen inte är speciellt vanlig nuförtiden.

Och det är väl det som finns kvar i mig när jag går ut genom dörren och lämnar lämnar deras hem. Lekfullheten. Levnadsglädjen. Nyfikenhet. Och humorn. Tack Leopold för att du fanns, finns och delar med dig än idag.

image

 

En länk till ukrainska wiki om Leopold Levynskij.

En till fin artikel om Leopold Levynskij.


En resa med frankisterna

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är inte så bra på att författa recensioner, därför är denna postning inte heller någon recension av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Det är på sin höjd en beskrivning av en känsla. Eller flera känslor.

image

I natt, någon gång vid två-snåret, slog jag ihop den väldiga boken. Väldig, både i sin fysionomi och sitt innehåll. Ett likvärdigt projekt har jag inte tidigare kunnat ta till mig. Tolstoj eller Dostojevskij i all ära, men inte har deras berättelser klarat av att gripa tag i mig på liknande sätt.

Jakobsböckerna är en slags resa genom tillstånd. Tillstånd av förändring, av tilltro, av hänförelse, av kärlek, av åtrå, av exstas, av fanastism, av lust, av skräck, av äckel och ganska ofta tillstånd av total vanmakt.

Vi får följa Jakob Frank, en judisk predikant, som med sina anhängare till slut lyckas övertyga den katolska kyrkan att döpa dem. Frank är en ny Messias för sitt folk. Många gör enorma uppoffringar för att följa sin ledare. Dopet blir väl inte den acceptans och himmelska lycka som de hoppats på. Livet är helt enkelt lika illa efter dopet som före. Det är inte heller utan att man väljer sig mot den ofta öppna antisemitism, och det kryddas förstås av att historien är sann, som ni kan läsa i länken ovan. Tiden är 1700-talets Centraleuropa och en stor del av romanen utspelar sig i mina trakter.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte dras med i Tokarczuks nyfikenhet på denna grupp Frankister, som de kallades. Man skulle kunna tro att hennes nästan nitiska berättande, där varje händelse nöts, skavs, plockas isär och skådas, skulle trötta läsaren. Det är ändå en över 900 sidors roman. Något som kan få den värsta biblofilen att tveka. Men Tokarczuks berättarglädje och fantastiska förmåga att åskådliggöra det som är så svårt att avbilda, gångna tider, gör Jakobsböckerna till en njutning att läsa. Man känner nästan dofterna, eller stanken. Man hör ljuden. Känner kylan eller värmen.

När jag igår natt, då vid två-snåret, slog samman boken, kom bara två, ganska löjliga, ord över mina läppar och det var “Bravo, Olga!” Hennes abrupta kast, hur hon slungar oss, rakt in i nutiden, är genialt i sin enkelhet. Och hennes uppgörelse med sitt eget yrke är ärligt, förvånande men ändå befriande.

Men, nej, ha förtröstan. Jag har inte med detta avslöjande tagit ifrån er någonting av njutning i att läsa Jakobsböckerna. För att riktigt förstå vidden, det halsbrytande greppet, så ska du ha läst hela boken. Och tillåt dig att vila i boken. Den förtjänar respekt och att du verkligen lär känna dem alla. Genom århundraden av ondska, kärlek och kunskapsyttringar. Du kommer höra dess röster och tankar, precis som Olga Tokarczuk gjort för att kunna författa detta mästerverk.

image